Senaste kommentarerna i forumet

städat i arbetsrummet (som mest fungerar som lager) och finputsat kakelfogar med tandborste. Ska steka abborre och göra potatismos, blir middag till melodifestivalen. Bara när jag skriver här tänker jag på att det numera är självklart att äta middag utan vin. Så skönt!

Ser ut som det regnar ute... vått på rutan och låter som det blåser också. Ruskväder. Skönt att vara inomhus och skönt att vara nykter i nyktert sällskap. / mt

Nu har vi valt, jag och den vackraste. Nu är det över, vi förgör varandra. Kanske var det mest jag som valde...om jag ska vara ärlig. Men inget är så enkelt. På sin resa har även hon tänkt...mycket, vi kan inte fortsätta så här. Vi triggar varandra. Kanske var det mera sex än kärlek som gjorde att vi inte kunde låta bli att krocka? Att dras till varandra som två magneter? Oavsett hur ont det gjorde, oavsett hur illa vi gjorde våra barn? Jag tigandes, svartögd, hatisk, ständigt spanande mot det liv "som jag kunde ha haft", om jag inte fallit för henne. Idiot! Vilket förhållande jag än hade fått, så hade jag antagligen spanat över staketet för att se att grannen hade det så mycket bättre. Hon, lika djävla ledsen över det som aldrig blev. Även hon undrande över de allternativ livet kunde ha erbjudit om hon inte hade träffat mig... Fortfarande k... på varandra. Men resten då? De barn vi avlade mitt i galenskapen? Hur fan kunde vi? Missuppfatta inte; varken jag eller den Vackraste önskar dem ofödda, men hur smart var det? Så nu har vi landat på att det enda sättet som vi kan rädda barnen på är att avstå från varandra. Den finaste är inte helt med där, men hon är inte heller införstådd med sitt alkoholproblem. Jag vet att jag är en missbrukare. Luddigt? Yep, men detta är MIN dagbok. Skriver mera sedan. Nu blir det svärfamilj och ren teknik, hur styr vi upp den närmaste tiden. Hälsar en bakfull men ändå stark - i min tro på ; slut på galenskapen - /R

Gör som mt, raderar...lätt att göra fel här på forumet. Man sparar och får ingen respons på skärmen, så man sparar igen...och samma inlägg läggs in igen och igen. För att inte tala om de inlägg som bara försvinner. Men det är en skitsak, jag är glad att jag hittade hit och jag är glad att det blev fel. För jag var inte riktigt klar; Inga svarta ögon i ditt vårkök lillablå!!!
När det gäller småförkyld så kan jag bara säga att när du är klar med dina bestyr, bädda ner dig i soffa eller säng och läs en bok, se en film, skit i allt...bara se dig omkring i det rena...

Men kan du tänka dig hur mycket värre det hade kunnat vara? Du hade stått där med dammsugaren, tvätten, omplanteringen och...T och hans åsikter om dina tillkortakommanden. Du är min hjältinna. Den starkaste... Kram/R

Det här med tillfrisknande är inte helt lätt. Nu har jag varit utan alkohol mer än fyra månader, och noterar tacksamt att jag sällan eller aldrig känner någon längtan att dricka. Men missbrukarn i mig är seg. Går förbi kiosken, eller åker till macken, och köper nötter, godis, choklad, läsk och annat skit som jag egentligen inte vill ha. Men missbrukaren i mig är väldigt aktiv, och jag börjar sakta inse att den missbrukaren i mig kommer jag alltid att få leva med. Jag har nog förnekat att det är så, sedan jag slutade dricka. Likadant ska jag alltid var upp när alla andra lagt sig, förr var det för att få dricka mig medvetslös i lugn och ro, nu för att klafsa i mig sötsaker och sitta framför datorn. Det har blivit mycket bättre, och konsekvenserna är förstås inte alls i nivå med tidigare. Men ändå, nu vill jag gå en riktig match med missbrukaren till förmån för mitt äkta Jag. Var sann och ärlig mot ditt riktiga Jag, är en ledstjärna för tillfrisknande. Och visst vet jag, om jag är ärlig, att mitt riktiga Jag inte alls vill förstöra kropp och sinne med dåliga saker att stoppa i mig. Så, i dag slängde jag allt skit i soporna. Dags att visa vem som bestämmer över vem i mitt inre.
Lite tankar i din tråd Stigsdotter, om det är ok. Råkade vara inne och läsa här när de här funderingarna kom över mig.
Ha de bra,
/Fenix

Instämmer med föregående skribent. Jag är ingen sportfan - det ska väl en kille vara? Men jag har en favoritslogan när det gäller sportskläder. Kanske är jag lurad? Men jag älskar Nike:s ; Just do it!!! Varför inte? /R

lillablå, det blev ingen hit. Den vackraste har varit allt mellan salong och aprak sedan hon kom hem. Inser att hon - och jag - har levat salong de sista åren...men jag har tröttnat /R

Skitväder, skitdag, skitliv...

Känner mig låg, jag är lätt förkyld, har en massa måsten att ta tag i, men jag vill inte...
MEN jag vet att jag kommer må bättre sen, så nu ska nya dammsugaren packas upp och användas, tvätten tvättas, pelargonerna planteras om, för snart är det vår!
Så, lillajag, sätt fart, sätt på lite bra musik, och sen kan jag njuta av en ren och skön lägenhet och fruktsalladen som står i kylen och väntar!

Hoppas ni andra där ute har en bra dag trots grått och trist väder!
Kramar!!!

Tack för support PP och PiL. Jag stod där, nykter och moraliskt överlägsen i två dygn. Men i går iföll jag igenom. Valde att supa till. Stigsdotter; tänk dig Bergman, tänk dig Lars N...så har vi det hemma just nu. Hade iaf. förstånd nog att skeppa barnen till svågern och svägerskan innan jag valde att falla. För det är det jag gör; jag väljer att falla när jag inte orkar mer. Jag väljer att falla när jag borde vara som starkast. Dålig dag att summera på, både självkänsla och självrespekt står på noll. Ångesten total. Jag har tre barn och jag VALDE att falla. Sug på den...jag gör det. Vad händer nästa vecka, nästa år? Kommer jag att välja fel igen? /R

Hoppas återkomsten gått bra, och att ni kunnat nå varandra!!
/k

Ville bara säga hej, och tack för att du påminner mig om vad jag måste göra!

Stigsdotter!
Tror du att du hade fått chansen på jobbet om de hade tvivlat det allra minsta på dig?
Antagligen inte.
Tror du att de hade fått chansen på jobbet om du hade varit kvar i dina gamla vanor?
Antagligen inte.
Du kan, du klarar av det, du kommer göra succé!
Kram!!

Vilken resa du gjort och gör!!!
Det lyser om din tråd, det känns som om du verkligen bestämt dig, och kommer gå till grunden med orsak och verkan...
Tillåt dig att må både bra och dåligt, det är helt ok, kanske till och med nödvändigt...
Stor kram!
/k

Denna sidan hjälper mig så otroligt mycket, både genom att skriva och läsa. Nästan lika bra som om ni suttit runt mitt köksbord och pratat :-)
Och skall försöka göra som MT skriver när det gäller vårdcentralen, har så svårt att visa mig svag och det är väl därför jag är där jag är.
Adde du har helt rätt, att skriva hjälper och spöken dör i ljuset så det blir många tankar som skall skrivas ner.
Stigsdotter jag förstår vad du menar och allt har väl en mening även om den är svår att förstå ibland.
Men kom att tänka på en rolig sak i morse, nu är det damen i motionspåret som hejar glatt när jag och hunden kommer istället för damen på bolaget :-)
För min hund tror väl jag är tokig, för så här många rundor har det inte blivit på länge men det botar en del av stressen iallafall.
Så kramar och styrka till er alla, nu tar vi ett steg till/kramar♥ ♥ ♥

stämningen och delvis en annan händelse som gjorde att jag valde att radera. Å ena sidan har jag inget att dölja - å andra sidan ... saknar jag också ord just nu och känner mig något distanserad. Men, vi flummar på, vi håller kontakten levande och värnar om tilliten till det goda och till livet. Ha det fint på fjället - där är det som i havsbandet - nära till himlen och fri horisont. Kramar från oss ♥ / A

Biblioteket? Ska prova där på måndag. Kram

om jag visste vem du är i ytlig bemärkelse (som namn och adress) och om den inte vore "definitivt slutsåld" så skulle jag skicka en av mina ofta lästa böcker till dig. http://www.bokus.com/bok/9789127059030/om-karleken-och-doden/ -

Kom på att kolla och den finns http://www.antikvariat1.se/index.asp?Show=R8239 ifall du vill... den skulle i så fall trivas intill Rumskamraterna:) Kram, kram! / A

Tack Adde, ditt svar var mycket lugnande. Bra förklaringar till vad som menas med att inte sänka garden. Alltså inte detsamma som att vara konstant i stridsberedskap, som jag tänkte.

Vet inte om det är det du påverkas av, men energin är klibbig och riktigt låg och ofördelaktig på forumet sedan en tid. Jag upplever det i faktiska rum då och då i min lilla feng shui-verksamhet jag driver, men är förvånad över att jag kunde förnimma samma på ett forum där människor möts i skrift. Det gör mig för tillfället något ordlös och definitivt opersonlig i det jag delar med mig av. Någon/ev några hade en annan agenda än den som är av godhet avsedd här, och du blev i allra högsta grad utsatt i detta. H*n (eller ev energierna av h*n) finns kvar på ett eller annat sätt ännu utan att synas i skrift, vilket ger mig ett obehag. Hoppas du/ni står ut med mitt flum, men jag har velat skriva det i flera dagar nu utan att veta hur ; D

Dagen idag blir lite jobb innan premiärtur till vår husvagn i fjällen. Långkalsonger och kokkaffe, och om vädret tillåter det - årets första skidtur i morgon. Avskyr att åka i motionsspår och färdiga slingor (kanske för att jag alltid blir omkörd och känner mig ivägen- haha) därav blir det inga turer då jag är hemma i stan.
Behovet av långsamt och icke för ansträngande är stort nu, både vad gäller jobbet och fritiden. Situationen med min sjuka syster är tung att bära. Jag vill att hon ska leva, jag vill inget hellre, men detta är så utdraget och plågsamt. Jag försöker tänka att det finns en mening, en plan med att det är så. Det som är menat att ske sker. Försöker känna tillit mitt i kaoset, och det kräver långsamma andetag, långsamma steg, så jag inte springer förbi mig själv ...på något vis, kan inte förklara närmre. Jag måste vara där mitt jag är.
Men jag känner faktiskt ändå en form av tillit till...livet? Kanske är det det.

jag har raderat en del i min tråd men stannar här. Varm kram fina Du, söstra mi♥ / A

i min andra tråd. Det uppstod en situation som gjorde att jag valde att göra så - men först kopierade jag mina inlägg.
Att först kopiera och sen radera har tagit rätt många timmar och inneburit ännu en tillbakaresa i tiden. Nånstans skrev jag

"Den här tråden har blivit min dagbok, min vilo- och tankeplats och min avstjälpningsplats där jag kan skriva om allt möjligt som angår mig i mitt liv. I allt finns min bakgrund som tidigt inlärd medberoende som följt prognosen för alkoholistbarn och storasyster sgs fullt ut. De som återkommande skriver har blivit ett slags virtuell familj som jag skapar mig föreställningar om, som jag gläds med och lider med. Ibland tror jag att de andra känner varandra men inser att de flesta av oss är våra nick för varandra. ... Just den här processen är en lärdomsresa.... En av forumets styrkor är att det finns tid att reflektera och komma tillbaka utan att det hänt något (hmmm ???) i den del av forumlivet där jag är en aktiv del.... I den här världen är man lite mer en ö än i andra sammanhang. Amos Oz skriver att människan är en halvö som delvis är förbunden till ett sammanhang men med en sida riktad mot ensamheten. Kanske ensamhetssidan är lite större här, jag tror det. Javisst är det så. Här är jag en udde på den halvö i livet som är jag."

Något rubbade min tillit, nägot sköljde in över min strand... Något som skapade ett behov av att rensa i röran *skrattar* ...

Men jag stannar kvar och delar med mig av dikter och tankar som hör livet till. Idag blir det en dikt av Eeva Kilpi, igen.
Den handlar om mötet med en man men för mig handlar den här-och-nu om mötet med forumvänner...

Redan länge har jag varit försiktig,
frågat:
- Är denne man sänd av Gud?
Nu frågar jag även:
-Är han en människa som jag vill
öppna min ensamhes grind för,
låta honom stiga in i min ödemark,
störa den långsamt framvuxna
natuenligaordningen därinne,
betrakta de fridlysta växterna,
de ljusskygga fåglarna,
lämna sina spår på den sumåiga stigen,
sin lega i gräset,
sin änglabild på mitt innerstas skare.

gör inte alls fel Viktoria.

Jag har en förvissning om att jag klarar mitt liv nu och en bit fram (överblickbar tid)och jag känner mig numera trygg i min nykterhet. Allteftersom nykterheten framskrider så får jag också tillbaka min självkänsla som ger mig en egen identitet och trygghet. Jag går inte på tå och vaktar mitt liv men jag har lärt mig att vara försiktig. Jag är fn förkyld med en irriterande torrhosta och det jag kan ta är tabletter typ Noskapin el likn. Alla flytande, receptfria, hostmediciner innehåller alkohol och de som är på recept kan också innehålla morfin eller liknande preparat. Jag är livrädd att gå tillbaka till mitt gamla liv så jag tar inte sånt. Jag vet idag att jag är korsberoende med en hel hög av olika, till synes ofarliga preparat, som jag är mycket försiktig med. Jag har för mig att jag lagt upp en lista som jag fått av DSG här på forumet med riskpreparat på alkoholhjälpens fb-sida.

Det blir efter ett tag en livsstil som jag inte behöver tänka på, det blir helt naturligt att undvika riskfaktorer. Det är inte konstigare än att jag som astmatiker undviker vissa miljöer.

Dina tankar är sunda och leder till ett mer avslappnat synsätt när du väl kommer överens med dig själv om att det är så här ditt liv ser ut. Nykterheten kan upplevas som en begränsning i början men jag lova ...det är det inte !! Snarare tvärtom !! Jag har en fantastisk frihet idag. Jag äger mitt liv.

Alkoholen kommer alltid att vara en följeslagare i ditt liv oavsett du vill eller inte så se den som din vän som du trots allt haft mycket skoj med innan det gick åt pepparn. Idag bestämmer du över alkoholen !

Ha en bra helg vännen :-))

Hoppas din helg blir till belåtenhet Stigsdotter, unna dig något fint eller gott. Eller en film eller två till ungarna så du kan koppla av med vad du vill en stund: )Helgkram/Victoria

Läser på forumet istort sett varje dag, och har lite funderingar kring min nuvarande situation. Jag har ju för tillfället ett sorts "naturligt" antabus, eftersom jag är gravid. Tänk om jag slappnar av för mycket i det? I känslan av att min nykterhet är självklar och varaktig. Fast så känns det ju. Sedan läser jag i Addes tråd om vännerna som tagit återfall, en efter många år. Är det verkligen så att vi aldrig får släppa garden, slappna av? Jag har lite svårigheter med att acceptera det, vill tro att det skulle kunna vara på annat sätt. Att det faktiskt ska få fortsätta vara kännas så självklart som det nu gjort ett tag. Jag vill inte behöva vara på min vakt hela livet, har svårt att tro på att det MÅSTE vara så. Är känslan av den självklara nykterheten en fara för mig, eftersom jag inte kommer att vara gravid i all evighet? Att jag känner mig så främmande för ett återfall? Eller KAN det vara så att jag faktiskt kan lita på min egen förvissning om att detta är ett avslutat kapitel i mitt liv, alkoholen? Jag känner mig mer tillfreds med att känna tillit till mig själv, än att se "hur nära jag har till första glaset". Lite tankar jag haft dess dagar, som oroar mig lite. Gör jag fel på något vis?

Vad händer vännen? Ser lite konstigt ut i din andra tråd. Raderar du den? Varm kram V.