Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Det var ett tag sen jag skrev något. Jag har varit inne och läst inläggen men inte känt att jag haft något att skriva om. Jag gick med här i januari med föresatsen att ha ett vitt kvartal. Jag har försökt ha vita månader tidigare och som mest lyckats i två veckor. Jag gick med här för att testa självhjälpsprogrammet och så hittade jag den här tråden som jag tyckte passade mig ganska bra. Det är lättare att göra något tillsammans.

Nu har kvartalet gått och jag har inte druckit en droppe. Av någon anledning var det mycket lättare den här gången. Jag hade sug de första två veckorna, men då var jag inne här ganska ofta vilket hjälpte mig att hålla emot. Efter de veckorna har det inte varit några problem alls. Jag började träna i samma veva och det kanske också höll tankarna borta från alkohol. Självhjälpsprogrammet har jag inte ens tittat på efter första dagen. :)

Jag har ingen aning om vad det betyder, vi som är här inne är i olika stadier i vårt beroende och jag kanske hamnar här igen. Men just nu tänker jag testa att försöka dricka normalt och låta bli att dricka själv hemma, vilket har varit min fallgrop. När jag har druckit tillsammans med andra har det inte varit några problem.

Jag vill tacka alla er som varit med i den här tråden, och framförallt Tvåbarnspappan som startade den. Hoppas ditt liv får en vänding till det bättre snart. Jag har förstått att det är tufft för dig nu. Det har varit ett jättebra stöd.

Kram

PS: lilla jag. Kul att läsa om ditt flyt i livet just nu. Fortsätt på den positiva vågen så kommer det nog gå bra! :)

..så har "lill-lördagen" Onsdagen gått ur minne, inte för alla, men för mig i alla fall...
Glad för att jag inte längre under mitt favoritprogram häller i mig ett par starköl som lätt kan bli flera, och då blir inte Torsdagsmorgonen något att vilja minnas..
Så ..jo jag är "nöjd" med mig själv, klappar mig lite på axeln och tycker att jag är duktigt, för det är jag...
Eller det kanske låter dumt, jag är duktigt för att jag INTE gör någonting, om jag inte går på Bio, är jag duktigt då, eller inte klappar hunden???

Det är precis som om vi måste begränsa oss hela tiden, inte äta fet och dålig mat, inte sitta och fläska framför TV'n för mycket, inte äta snacks, inte äta godis, inte shoppa, inte..inte..inte...
Har vi nu i vår utveckling kommit så långt att vi måste hindra oss ifrån att må FÖR bra...
Jag menar..kroppen gör precis det den ska, samlar på sig överskottet av näringen och bildar fettlager inför kommande svältperioder...
Tänk om fyllan kunde funka så, den samlar på sig när vi dricker för mycket, och pyttsar sedan ut det i små portioner så att vi smålullar hela tiden...
Då kunde man aldrig bli så där knäckfull, utan det blev bra under en längre tid istället...

I vissa länder dricker man ju hela tiden, men i små portioner, ett glas vin till maten, en liten stänkare till kaffet osv
Det har kanske blivit "fult" att vara berusad i deras länder, man förlorar ansiktet och blir inte respekterad då?
Och så ställer man sig frågan, är det ett bättre liv då, fungerar alkoholen i dessa länder, har de inga problem då?
Vad gör jag då?, försöker jag rättfärdiga drickandet i andra länder?
Nej jag fortsätter bara att fundera, om alkoholen någonstans i världen fungerar, gör den det..?

Alkoholen måste ju ha funnits i tusentals år, har man under den här tiden fortfarande inte kunnat bestämma sig om den har fler nackdelar än fördelar...
T.o.m kyrkan bjuder ju på Jesu blod, de ska ju stå för det sunda tycker man...
Eller är det bara som så, att lite alkohol fungerar, men för oss missbrukare fungerar bara ett sätt, och det är inget...
Felet ligger inte hos dem, utan hos oss, vi ser orättvisorna, det är vi som vill förmana...
Skulle de som är laktosintoleranta få sin vilja igenom så fanns det väl inga mjölkprodukter kvar alls i världen, eller är jag dum nu?

Så vad är det jag försöker vilja säga???

Att det spelar ingen roll, hur mycket du än frestas, om det så stod dukat gratis på gator och torg, vem tvingar dig?
Vi står alla dagligen inför frestelser, det har kanske flyttat in en pangpingla på gatan mittemot, det betyder ju inte att man går dit och humpar henne för det?
Någonstans i vårat minne så förknippar vi hela tiden alkoholen med något trevlig, något kul som ska hända, skratt och glädje, eller hur?
Varför är vi inte snusförnuftiga, och tänker på det som händer EFTER att man har druckigt alkoholen, intrigerna, slagsmålen, känslosvallen osv..

Man kopplar alkoholen med någon sorts förväntan....varför bara den positiva, varför inte med tårar, blod och sönderslagna saker, ansikten osv...

Nä, för mig har alkoholen visat sitt rätta ansikte, den är ful och falsk, skönmålar, och balanserar vettet på gränsen till fullständigt galen...
Och likt en korkskruv gängar den in sig i själen (korken), drar den ur ...och tömmer kroppen på sitt verkliga innehåll...
Kvar står man likt en tomflaska utan något värde, för man är tom och innehållslös, och man är bara en belastning..
Får någon tag i dig, så vill de bara göra sig av med dig, kasta dig bort, för kroppslig återvinning..
Finns det inga igloosar för tömda själar??

Berra funderar...

Ja, visst är det själva f*n att man inte kan få stöd från sitt eget jobb!!??

Jag har brottats med en del psykiska problem (sjukdom som dessutom är
styrkt och diagnostiserad av läkare) och har varit sjukskriven en hel del...
Till en början blev det många korta sjukskrivningar och till slut så reagerade
högsta chefen.

För att göra en lång historia kort, så slutade det med en lång sjukskrivning på
flera månader och du ska ju inte tro att jag hörde ett jäv*a knäpp från mina
sk "kollegor"!!! Å andra sidan är de ett gäng bittra, griniga och missunsamma
idioter så...

Tänk att det finns personer som orkar slösa så förbannat mycket energi på
att bara racka ner på andra!

Eftersom jag jobbat på att se saker från den ljusa sidan så har jag iaf kommit
fram till NÅGOT bra med "kollegorna"...
Under min sjukskrivning ( när jag fick mer distans) så insåg jag att jag
ville byta yrkesbana helt och hållet!

Så tack till idioterna som fick mig att vakna upp och inse att jag är värd
något MYCKET BÄTTRE! Ha!!

Imorgon ska jag på AA-möte och får min 2månaders- "medalj"! :-))
Så tack och godnatt så hörs vi snart igen!

Kram till alla er!

Kom ihåg att livet är ett mirakel.Kom ihåg att tankens kraft är stor.Kom ihåg att det finns bara nu - så gör det bästa du kan av nuet.Kom ihåg att tillåta dig att känna.Kom ihåg att din sanning finns inom dig.Kom ihåg att det är bara med hjärtat som du kan fatta rätt beslut.Kom ihåg att allt är möjligt bara du tror och vill det tillräckligt mycket.Kom ihåg att du är ljus och vacker! Kom ihåg att du är unik.

Tyckte den var så fin!!

Natti natti

i hjärtat! Läste bakåt i din tråd för någon dag sedan och minns även "snusångesten"... Härligt att du och din kära får möta våren med hopp och ljus! Det är fint att se att det finns en väg. Kram och allt gott / mt

ja rätt har du.
o visst skulle jag avbokat tidigare,det borde vem som helst förstå,att jag förstod det(hon,då)
Tackolov gillar inte kunden företagschefen heller,så vi ska byta företag(om det nu blir bättrehar mkt med personkemin o göra.Vissa chefer KAN faktiskt lämna privata sfären hemma o vara neutral på jobbet.

..det är bara ett jobb, inte ditt liv...

Det är väl ganska så typiskt att chefer tänker i tid och pengar, de är ju de som ska skylta uppåt och utåt med det...
Skillnaden idag är att man som chef inte har lärt sig att man "dämpar" dessa smällar, man förflyttar inte ansvaret över till kund eller arbetstagare.
Man ska låta "företaget" ta självaste smällen...
Man pratar om valfrihet och privatiseringar, men det enda som händer är att man sätter marginalerna smalare, och tvingas pungslå sina arbetstagare hårdare.

Det du borde kanske ha gjort vore väl att avanmäla dig lite tidigare, så kanske hon/han kunde fått tiden att göra ändringar...
Avboka kursen, elle låta någon anna få ta del av den, vad vet jag..?

..men att kränka dig har ingen rätt att göra, vill hon/han svära sig fri från ansvaret och lägga det helt på dig, så måste det göras med en viss finess...
Och det är väl det som jag mest reagerar på idag, cheferna är/har inte de rätta förutsättningarna, chefsämnet att bli chefer idag..
Man slänger in vilken klumpeduns som helst, dänger till dem en fet lön, och säger att lös det hära...
Och sedan har de i sin tur svurit sig fria från sitt ansvar...

Att bli tilldelad chefstitel idag med personalansvar skulle kräva en rejäl utbildning, det handlar inte bara om att flytta pengar hit och dit...
Det handlar om så mycket mer, människor, och hur man behandlar människor, empati, förståelse...
Idag är de nästan så att man tillsätter de största psykopaterna på chefspositioner, för de SKRÄMMER sina undersåtar till lydnad, hotar, kränker..

Är det inte undra på om vi söker lyckan i att försvinna med alkoholruset, vi vill fly bort verkligheten...
För andra klickar det, och de tar med sig hagelbössan till jobbet nästa dag..
Vilken tur att jag inte hade någon bössa hemma när jag mådde som sämst...

/Berra

håller med dej,så är det.
Vi har en ironisk arbetsledare på mitt jobb,som jag ibland tvingas ta kontakt med.Hon jobbar på företaget som sköter assistansen..Har haft jätteont i ryggen i ca 2 veckor nu.Var sjukskriven lördag/söndag pga det..Kände igårkväll att jag inte skulle klara att gå på kursen(första hjälpen),som assistansen givit mej (Kunden som betalar)eftersom jag troligen skulle behöva böja mej mkt osv(praktiska övningar)så jag skickade ett sjukmejl sent i gårkväll.
Fick ett absolut otrevligt svar.
Dessutom ett extramejl där hon visar korrespondensen med kursledaren,huruvida de ska debitera kunden 800 kr eller ej.Samt att hon skriver t mej att jag belastat kundens konto på 800 spänn i onödan.
Jag blev SÅ ARG!!!
Vad hade jag med detta att göra?Det räcker med att jag har sjukskrivit mej.Basta!
Jag skrev just det tbaka t henne,att hon belastat mitt dåliga samvete + att jag har ont i ryggen o att hon får faktiskt sluta med det.Jag skickade även vår mejlkorr. till kunden(som är anhörig till den jag tar hand om)o skrev att de får väl dra av de 800 på min lön om det är så illa...tackolov har jag bra/fin kontakt med anörig till Mså det löser sej.
..
Ska iaf t dr på tisdag o kolla ryggen,ev.röntga...

Hej!

Jag var och pratade med min samtalskontakt imorse. Vi har setts varannan vecka under en ganska lång period nu, och det har varit lite av en varannangångskänsla över samtalen. Alltså - om jag har varit lugn, samlad och glad vid en träff så har jag varit ledsen, trött och orolig vid nästa träff.

Men! Inte den här gången. Jag var glad för två veckor sedan och lika glad, om inte gladare, idag. :-) Vid flera tillfällen utbrast min samtalskontakt: "Men vad roligt att höra!" och sånt.

Tänk att jag kan sitta där hos honom och berätta att jag mår bra, att maken mår bra, att jag ser ljust på framtiden... Det är helt fantastiskt!

Så, till alla er som funderar på att ta steget att söka samtalshjälp vill jag säga: Gör det. Om inte annat för att du efter ett tag kan sitta mitt emot någon som säger "Märker du hur mycket bättre du mår nu än för ett halvår sedan? Tänk att du har kommit så här långt!" - det är guld värt!

Nu skall jag ge mig ut med kameran för att ta porträtt av en vän i vår fina stadspark.
Kram, alla!
/H.

..hur jag tänker på mitt alkoholtänk...

Varje morgon när jag vaknar är jag dödstrött för att jag gick och lade mig alldeles för sent som vanligt...
Och det känns ju som skit att man måste hasta iväg till jobbet nästan alltid försenad...
Men det finns en stor skillnad, det kommer inget 2 tons betongblock fallandes i 120 km i timmen ovanför mig,
fullspäckad med ångest och fyllsjuka, det finns inte kvar där, det är borta!

Och för det är jag tacksam, och nöjd över att jag under gårdagen skötte mig, det är dagens första "lycka"..
Redan detta gör det mycket lättare att pallra sig ur sängen, .."jag är nöjd.."

Förutsättningarna är mycket bättre inför resten av dagen,
behöver inte oroa mig för farbror blå, och vilka omvägar jag ska behöva ta till jobbet med bilen för att undgå "risken" att bli tagen..
Jag är mycket "friare" i mitt tänk...

På jobbet tvingas jag umgås/närvara med en massa energitagare som vill flytta sitt dåliga mående över på mig,
där kan jag inta två positioner, vara tyst och frångå massan med käbblare, risken för att bli en hackkyckling är överhängande...
Jag kan också vara den som tar striden, käftar emot och blir arg på allt och alla, nu är risken att jag blir en tjurgubbe istället...
Eller så kombinerar jag dessa två, är tyst men har mord i blicken,.... funkar också...

Hursomhelst, det jag blir "utsatt" för på jobbet är .....bara ett jobb, inte mitt liv, även om det tar 8 timmar av min dag,...nästan varje dag.
Ska jag låta detta få äta upp mig, tillåta mig brytas ner av detta?, nähejru' min pansarplåt fungerar fortfarande...
I bilen på vägen hem åker mina skuldror ner och jag börjar känna att jag har ryggen fri, jag kan slappna av...

Nu återgår jag till "livet" det liv som jag har kontroll på, hem till familjen med matlagning, träningar osv...
Inte ett dugg mycket mindre stressigt, men det är jag som har möjligheten att styra, jag kan avgöra vad som är viktigt...

När natten kommer och familjen har gått och lagt sig, då börjar MIN tid, hela min tid, och jag försöker njuta så mycket jag bara kan av "friheten".
Friheten tar sig tid och därför hamnar jag i säng så sent...

En ny morgon tar sin början, och jag vaknar alldeles för sent...och dödstrött...

Ja ni ser hur mitt ekorrhjul snurrar runt i ännu en cykel...

Titta in det hära mönstret, finns det någonstans en möjlighet ens en chans att hinna med att dricka något med alkohol...
Ser ni hur bräcklig hela min situation är, med stressen inför jobb och familj...
Hur mycket mer jag skulle kunna förstöra genom att välja att dricka alkohol...
Mitt jobb skulle defenitivt inte blivit bättre, inte min stresstålighet heller...
På min "fri"-tid hinner jag inte med att dricka, och jag orkar absolut inte med några mer motgångar som ångest osv..

Så varje dag jag väljer att inte dricka något med alkohol, så klarar jag med nöd och näppe att hålla näsan ovanför vattenlinjen,
jag hade drunknat om jag hade valt fel, det är en ren överlevnadsinstinkt...

Det finns inte helt enkelt "tid" för att dricka, inte enbart den tiden det tar att bälja i sig den, utan all den andra tiden den tar för sig av..
den tiden som jag inte har till övers...

det är väl lite av livets valmöjligheter man har, att prioritera och att få möjligheten att få välja...

Om ni undrar vad jag gör på nätterna?
Då sluter jag mig själv, riktar blickarna inåt och "slutsummerar" dagen, hur blev den?
Jag analyserar alla motgångar jag har haft, och undrar hur jag tog dem, kan jag ändra det till något bättre...?
Och ALLTID!... försöka finna något gott med dagen, något jag kan frodas över och öka min egna självkänsla...
Låta tankarna spinna vidare, en "spinn-off" grej jag surfar på i mitt huvud, en fantasi...

Tror ni jag skulle vilja byta ut detta mot ett fyllsurr i skallen, vara lycklig på "låtsas", och vakna på morgonen och upptäcka att livet är precis tvärsom???

Nä, då är jag hellre kvar i verkligheten, kickarna kommer långsammare, och jag får själv söka upp dem...

Livet känns lite rättvisare så...

/Berra

medpassagerare på min resa....

..livlina...

/Berra

Säkerhetsbälte, kunde man kanske kalla stödet som finns här på forumet :)

/Sandra

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gen-kan-paverka-var-alkoholkonsumtion…

den där krockkudden du surrar om...
Har du upptäckt att det sitter en spetsig spik i botten av den, som man blir varse om när luften sakta pyser ur den...

Så den tar smällen först, sedan kräver den en långsam återgäldning med långt och utdraget lidande...

Det är min sammanfattande bild av alkoholen...

/Berra

med två öron och en mun. Det finns mycket klokt att hämta i inläggen här ovan. Ha en bra dag / mt

Jag ska fr.o.m nu tänka på att träna mej på att lyssna...ta in....ska börja med min son.

att lyssna på riktigt är egentligen en stor konst. Det är så lätt att fångas i sina egna tankar .... Men viljan att lyssna är i sig mycket värd. Eftermiddagshäslningar till er alla / mt

för att vi inte får komma till tals.......

Så lätt egentligen, ändå är det rätt vanligt att vi går runt och inte känner oss hörda...

Nä, det är viktigt att inte förakta. Det är ju som sagt inte alkoholisTen som är vår fiende i det här, utan alkoholisMen. Viktig skillnad.

Och hur går det för mig då? Tja... jag mår bra. Dagarna rullar på i ganska högt tempo. Jag bläddrade i min kalender och insåg att april och maj är ganska uppbokade redan, så jag antar att jag rätt som det är kommer att vakna en dag och då är det midsommarafton...

Jag känner mig inte lika trött längre. En vän som också är gift med en numera nykter alkoholist pratade om "den stora tröttheten" som man kan drabbas av när den beroende personen har varit nykter ett tag, när man tillåter sig att slappna av... För ett tag sedan undrade jag om det var just denna stora trötthet som närmade sig, kanske var det också det. Men, oavsett så känner jag mig piggare igen, så jag är väl kanske igenom den fasen... Eller är det kanske för att solen skiner ute och snödropparna tittar upp genom löven som vi aldrig krattade bort från gräsmattan i höstas?

Var gör jag av min oro då? Ja, säg det... Det är klart att jag är orolig. Det känns nästan för bra för att vara sant, det här att vi mår bra ändå inifrån nu, båda två och tillsammans. Någonstans ligger det ju naturligtvis och ruvar en oro om att det inte kommer att fortsätta på den här vägen. Men - jag tänker inte den oron få en syl i vädret! Det är inte värt att lyssna på den, för just nu är livet alldeles för bra för det!

Kanske är det dags att döpa om min oro till "vaksamhet"?

Jaja, hur som helst... Nu skall jag försöka göra lite nytta för jobbets räkning! Ha en bra dag i vårsolen, allihop!
/H.

är vad man behöver och att bli lyssnad på.
Tänker på den s.k "soffterapin" där terapeuten bara lyssnar o klienten själv formulerar sina tankar.Det är i sej själv en mkt kreativ process tror jag.Om jag blir lyssnad på,sedd o bekräftad kan jag lättare ta fram mitt eget till ytan o hitta nya vägar o möjligheter.
Råd är alltid välmenta,men det är en konst att inte ge råd,om inte personen ber om det förstås.

Lyssna kan jag alltid. Men det är inte samma sak som att jag alltid är rätt person att kunna förändra.

Jag tror på att vi alla kan vara en jourhavande medmänniska ibland,
och fungera som ett bollplank utan personliga relationer mot den som ställer frågan...

Man ska nog känna sig hedrad att få det förtroendet, och efter eget omdöme råda så gott man kan...
Sedan så finns det de som är energitjuvar och vill till slut att man ska ta över deras problem och lösa det åt dem...
Eller de som missbrukar förtroendet och kommer med nya problem i tid och otid utan att känna sig för om det är lämpligt...

Man ska vara den lyssnande personen och ge precis så mycket stöd så att den andra får tillräckligt med mod för att våga göra handling av sina tankar,
en form av hjälp till självhjälp, man knyter inte skorna åt sina barn resten av livet, utan man hjälper dem att lära sig hur det går till...

Ibland får man vara lite pushig och knuffa lite mer för att få någon att vilja rubba sig ur ett tryggt bo...
Alla vet vad de har, men inte vad de får...

För mig brukar det mest intressanta vara att någon är villig att våga utforska nya marker, att våga utveckla sig och sin förmåga...
Att möta nya motgångar är inte farligt, men att våga utmana dem verkar vara det svåraste..

Det handlar inte enbart om att våga kasta sig ut i nya farligheter för att bejaka upplevelsen, utan kan vara precis tvärsom...
Att den som ständigt hamnar i farligheter skulle våga sätta sig vid köksbordet och trivas med att rulla tummarna...

Och att sätta förväntningarna till en lagom nivå, så att man inte nedslås av motgång, och heller inte passiviseras av för lågt ställda krav...

Och se sig själv som den viktigaste personen i hela universium, visa sin egna självrespekt, att inte underkasta sig andras självdestruktiva beteende.
Att våga stå upp för mina värderingar och mina val, och de som inte kan ta det, måste väljas bort...

Ta bort förtryckarna så att min själ kan få andas och få rörelsefrihet...

Om du får cred för din hjälp, så måste det ju också vara ett sant erkännande för dig att någon behövde dig när du kunde ge råd...

Och råda fel, tror jag inte så mycket på, antingen behåller du ditt förtroende eller så söker de sig vidare, de lyssnar helst på det de vill höra...

Vi har alla ett människovärde, och vi vill alla bli sedda och bekräftade...

/Berra

intressant det ni tar upp här Mulletanten och pianomannen, precis detta är något jag ofta har i tankarna - för VEMS skull gör jag VAD?

Idag, med hjälp av mycken självhjälpslitt och var och varannan veckotidning och söndagsbilaga, finns en hel del människor som så hjärtans gärna vill hjälpa och ibland även diagnostisera. Jag vet att jag själv har lätt att ge mig in i detta, och måste då stanna upp allt som oftast, och kommer tyvärr många gånger på att det handlar mer om mig själv än den jag vill ge mina kunskaper och erfarenheter.
Å andra sidan...kanske har den mänskliga naturen en light-narcisistisk ådra där den tillfredställelse vi känner över att ha hjälpt en medmänniska är belöningen för att faktiskt locka oss att VARA medmänniska i lite större utsträckning? Måste det isåfall vara fel? Får den ena sitt behov av att vara behövd tillfredställt, och den andra goda råd och stöd - då är det kanske ändå en win - win situation? Det är ju dock en svår balansgång, och man måste akta sig för att ta i för mycket helt oombedd.
Vad gäller mig själv upptäcker jag att ju mer JAG tillfrisknar, ju fler insikter JAG får, desto försiktigare vill jag vara med att råda andra. Jag tror också att de enda varaktiga och sanna svaren är dom en människa hittar på sin egen snåriga väg...tyvärr. MEN att vara en lyssnare, känna medkännsla och empati det kommer man långt med. Detta behöver jag träna på och utveckla hos mig själv istället för att ta för givet att mina sanningar är applicerbara på alla andra (egot som surrar skulle nog min gamla forum-vännina Kvinna-mamma sagt : )
Ha en fin dag mina vänner!