Rädd för att dricka, rädd för att inte dricka

Är inne på min andra nyktra dag efter ännu en utökad helg (onsdag-till-måndag-fylla) fylld av pinsamheter, idiotiska upptåg, oräkneliga taxiresor mellan Bolaget, hemmet och diverse krogar, blåmärken både här och där (varför alltid dessa blåmärken överallt??) och därtill en del onödigt brutal ärlighet gentemot en av mina närmaste vänner. Är jag sexton år eller är jag närmare trettiofem? Hur länge kan jag fortsätta innan saker och ting inte går att reparera?

Läste här större delen av dagen igår och grät, grät och grät.. och skrattade ibland. "Vindåre", vilket utmärkt ord. Var ska jag börja? Det har varit såhär länge. Ett par uppehåll under graviditeter och amning, men sedan har det börjat igen. Till en början eftersom jag ofta var ensam med barnen under helgerna och då "unnade" jag mig en liten flaska vin till maten efter att de somnat. Efter en tid blev det en hel flaska och sedan dröjde det inte lång tid förrän jag pilade ner till närköpet för att köpa folköl när vinet tog slut. Efter det övergick jag till boxar och då räckte de även till dagen efter och det var ju praktiskt.

Visst har jag tänkt tanken redan för åratal sedan, att det här inte är normalt. Men sedan nyktrar jag till igen, och ungefär vid dag nummer 4 brukar jag känna mig så pigg och kry och fräsch att jag tycker att det är en bra idé att "äta middag med några vänner", gå och "ta en fika med en kompis" eller något liknande. Och det är alltid bara en ursäkt för att få "spontan-dricka".

Men det har jag insett för länge sedan att det verkligen inte handlar om något "spontan-drickande". Det har det nog aldrig gjort för mig, inte ens när jag var yngre. Det är ett väldigt planerande bakom allt drickande även om det sker nästan automatiskt (ville skriva "omedvetet" men det vore en lögn). En stor del av livet planeras efter mitt drickande. Kundmöten (bara på eftermiddagar), barnöverlämning (måndag eftermiddag), socialt umgänge (tidigt på dagen med vänner som inte dricker så mycket så de inte fattar hur full jag tänker bli efteråt, och senare på dagen med vänner som också dricker mycket).

När jag väl börjar dricka så håller jag på i flera dagar.. Sedan den fruktansvärda skammen och ångesten och all skadereglering som måste göras. Det hemska är att jag har känt mig stolt ibland för att jag kommer undan med nästan allt, som en supermänniska. Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period: Mat som blivit gammalt i kylen för att vi äter ute alla dagar när jag dricker ("det är ju så trevligt", "jag orkar inte laga mat idag", "så kan vi ta ett glas vin också"). Lyssna av mobilsvararen och förklara för kunder och kollegor varför jag inte varit anträffbar ("har varit på utbildning", "har varit på konferens", "barnen var sjuka"). Eftersom jag driver eget kan jag komma och gå som jag vill, också detta något som jag planerade redan när jag startade eget ("det skulle passa mig eftersom jag tycker om att styra över min egen tid", yeah right, mer sanningsenligt hade varit att "det är enda alternativet för mig för det är inte jag som styr över min tid").

Sedan blir jag deprimerad över det här berget av saker som måste åtgärdas för att jag har druckit, och tycker att det är lika bra att dricka igen, "tills jag blir gladare".

Två olika alternativ snurrar runt i huvudet på mig (beroende på vilket tillstånd jag befinner mig i för tillfället):
a) Sluta dricka
b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker

Idag vet jag inte hur alternativ b kan kännas så tilltalande medan jag är onykter, men det gör det. Mitt liv är väldigt stabilt utåt sett och på något sätt verkar sambo och barn leva i en tyst acceptans om att det är såhär jag är. I början anmärkte han på mitt drickande men det slutade alltid med att jag drack mer i ren protest (inte heller i detta verkar jag vara särskilt originell).. så numera håller han tyst i förhoppningen att det ska få mig att dricka mindre. Märkligt hur mycket tysta överenskommelser som uppstår i en familj där det här problemet finns. Ibland är jag öppen om det, men det är alltid när jag har druckit och då vågar jag berätta hur omfattande mitt drickande är. Några dagar senare viftar jag bort det och kommer med någon bortförklaring om att jag hade en dålig dag bara och överdrev alltihop.

Märkligt är det också hur länge man kan hålla på utan att allt raseras, men jag vet att det är bara en tidsfråga. Andra ser kanske inte (än) men jag vet att det går långsamt utför. Jag orkar mindre och mindre. Jag tycker att saker som inte handlar om att dricka blir mindre och mindre viktiga för varje dag som går. Det är detta som skrämmer allra mest, detta att jag kanske har förlorat förmågan att känna mig glad över saker som en "vanlig människa". Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna glädje eller förväntan igen om jag inte får dricka mer. Om allt går åt helvete så kan jag ändå dricka tänker jag, men det är nog för att jag dricker som allting kommer att gå åt helvete.

Jag gör vanliga saker och aktiverar mig och familjen men allt är för syns skull medan jag bidar min tid tills jag får dricka nästa gång. Under tiden känner jag mig bara rastlös och liksom fångad i ett vakuum. Jag gör vanliga saker både för att dölja det onormala och för att bygga på mitt duktighets-konto så att jag får känna att jag har "rätt att dricka" efteråt. Samtidigt som jag känner en hemsk skuld över det jag gör så är jag en mästare på att skapa skuld hos mina nära redan i förväg så att de inte ska våga anklaga mig eller säga något när jag väl sätter igång.

Puh.

Tack till alla som har skrivit här och delat med sig. Många tårar blev det, men också en hel del hopp. Tack.

Vinter i min t…

Det ska jag prova! =)

Nåväl. Ikväll kommer det att bli tungt, ska iväg på ett sponsorevent och det kommer att serveras massor av gratischampagne. MEN mitt lilla kortsiktiga mål denna vecka är att åtminstone inte dricka en droppe före morgondagen. Nu har jag i alla fall skrivit det här: att jag inte ska dricka idag.

Vill inte vakna bakfull imorgon, vill inte att en hel helg försvinner i alkoholdimman. Jag vet att bara jag kommer igång med att mingla kommer jag snart ha glömt bort att det är alkoholfritt i glaset. Om jag kommer hem i lagom kristlig tid och inte stinker sprit kanske jag till och med lyckas förföra mannen senare ikväll.

Önskar härmed mig själv lycka till =)

Tilde

lycka till ikväll! Mingla på du med alkoholfritt och tänk på vad trevligt som väntar dig när du kommer hem :)
...och i morgon bitti vakna som en nyponros!

Vinter i min t…

Det känns som igår jag skrev här men ser att det är över 3 år sedan. Oj. Har haft 10 nyktra månader under dessa år och är nu inne på min 11:e dag nykter i denna vända. Vi har flyttat och bytt stad och denna gång har jag börjat gå på AA-möten för att klara det. Jag har svårt för den typen av sammanslutningar och det händer att jag sitter där och himlar i smyg med ögonen, men samtidigt har jag inget att förlora och vill ge det en ärlig chans. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt, och trots allt djävulskap som A ställt till med i mitt liv har jag svårt att se hur jag ska stå ut med rastlösheten utan det. Fortfarande. Och på den 11:e dagen - ja, då har jag nästan lyckats glömma varför jag inte ska dricka - igen. Hur fan det nu ens är möjligt.

Ska nu läsa ikapp nya trådar här och försöka skriva regelbundet igen de dagar då jag inte har möjlighet att gå på möten. Here we go again.

Leverjag

Vad hände där på sponsoreventet i feb förra året? Lyckades du förföra mannen eller var det alkoholen som förförde dig?

Du lyckas emellanåt och längre perioder. Då får kroppen vila ibland i alla fall. Du låter uppgiven trots att du är här nykter nu? Vad skulle verkligen få dig motiverad tror du? Jag har funderat en del på det där. Många frågar här också om man måste nå någon slags botten och bli riktigt rädd innan man slutar helt. En del super ihjäl sig så de blir väl inte tillräckligt rädda...

Styrka och välgång önskar jag dig!

Vinter i min t…

Tack.

Minns faktiskt inte vad som hände där, eller om något alls hände. Men jag återgick till gamla vanor i alla fall. Mitt inlägg lät kanske mer uppgivet än jag egentligen känner mig, skrev det efter att jag läst min gamla tråd här och tänkte på att jag försökt ett flertal gånger men misslyckats.

När det gäller motivation - jag tror att vi alla är motiverade när vi ligger där med sviterna efter många dagars drickande och förbannar oss själva för att vi lyckats hamna där ännu en gång. Motivation är troligtvis inte nyckeln till att lyckas, motivation är något som kommer och går. När man har det här problemet finns ändå inget mer motiverande i livet än möjligheten att få dricka sig berusad ännu en gång. Annars skulle vi inte dricka gång på gång trots att vi har barn, jobb, vänner och andra intressen. Att förlita sig till motivation är vanskligt, åtminstone för min del.

Därför försöker jag nu på allvar med AA. Oavsett hur jag känner inför det har det fungerat för många före mig. Det är en slags hjärntvätt som förhoppningsvis kan hindra mig när min egen motivation sviker.

Botten har jag känt av många gånger, eller trott att jag känt av - vad som är botten är också individuellt. Den enda egentliga botten som finns är nog som du nämner: döden. Människor förlorar allt och fortsätter dricka ändå, tänker jag.

Just nu är jag varken motiverad eller omotiverad, vill jag påstå. Jag är bara trött på att dansa efter alkoholens pipa jämt och ständigt. Jag vill bli fri.

Styrka och välgång till dig också!

Leverjag

Frihet är vad jag också söker förutom att jag ser vilken misär det faktiskt höll på att bli på riktigt denna gång. Det är inte långt från att allt går åt helvete. Lite mer alkohol under en tid så.

Nu har jag fått fräsch hy, en smalare och starkare kropp med klarare tankar. Jag kämpar med en del av sviterna av sorg och destruktivitet men jag ger mig nu tusen gånger bättre förutsättningar.

Kram