Rädd för att dricka, rädd för att inte dricka

Är inne på min andra nyktra dag efter ännu en utökad helg (onsdag-till-måndag-fylla) fylld av pinsamheter, idiotiska upptåg, oräkneliga taxiresor mellan Bolaget, hemmet och diverse krogar, blåmärken både här och där (varför alltid dessa blåmärken överallt??) och därtill en del onödigt brutal ärlighet gentemot en av mina närmaste vänner. Är jag sexton år eller är jag närmare trettiofem? Hur länge kan jag fortsätta innan saker och ting inte går att reparera?

Läste här större delen av dagen igår och grät, grät och grät.. och skrattade ibland. "Vindåre", vilket utmärkt ord. Var ska jag börja? Det har varit såhär länge. Ett par uppehåll under graviditeter och amning, men sedan har det börjat igen. Till en början eftersom jag ofta var ensam med barnen under helgerna och då "unnade" jag mig en liten flaska vin till maten efter att de somnat. Efter en tid blev det en hel flaska och sedan dröjde det inte lång tid förrän jag pilade ner till närköpet för att köpa folköl när vinet tog slut. Efter det övergick jag till boxar och då räckte de även till dagen efter och det var ju praktiskt.

Visst har jag tänkt tanken redan för åratal sedan, att det här inte är normalt. Men sedan nyktrar jag till igen, och ungefär vid dag nummer 4 brukar jag känna mig så pigg och kry och fräsch att jag tycker att det är en bra idé att "äta middag med några vänner", gå och "ta en fika med en kompis" eller något liknande. Och det är alltid bara en ursäkt för att få "spontan-dricka".

Men det har jag insett för länge sedan att det verkligen inte handlar om något "spontan-drickande". Det har det nog aldrig gjort för mig, inte ens när jag var yngre. Det är ett väldigt planerande bakom allt drickande även om det sker nästan automatiskt (ville skriva "omedvetet" men det vore en lögn). En stor del av livet planeras efter mitt drickande. Kundmöten (bara på eftermiddagar), barnöverlämning (måndag eftermiddag), socialt umgänge (tidigt på dagen med vänner som inte dricker så mycket så de inte fattar hur full jag tänker bli efteråt, och senare på dagen med vänner som också dricker mycket).

När jag väl börjar dricka så håller jag på i flera dagar.. Sedan den fruktansvärda skammen och ångesten och all skadereglering som måste göras. Det hemska är att jag har känt mig stolt ibland för att jag kommer undan med nästan allt, som en supermänniska. Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period: Mat som blivit gammalt i kylen för att vi äter ute alla dagar när jag dricker ("det är ju så trevligt", "jag orkar inte laga mat idag", "så kan vi ta ett glas vin också"). Lyssna av mobilsvararen och förklara för kunder och kollegor varför jag inte varit anträffbar ("har varit på utbildning", "har varit på konferens", "barnen var sjuka"). Eftersom jag driver eget kan jag komma och gå som jag vill, också detta något som jag planerade redan när jag startade eget ("det skulle passa mig eftersom jag tycker om att styra över min egen tid", yeah right, mer sanningsenligt hade varit att "det är enda alternativet för mig för det är inte jag som styr över min tid").

Sedan blir jag deprimerad över det här berget av saker som måste åtgärdas för att jag har druckit, och tycker att det är lika bra att dricka igen, "tills jag blir gladare".

Två olika alternativ snurrar runt i huvudet på mig (beroende på vilket tillstånd jag befinner mig i för tillfället):
a) Sluta dricka
b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker

Idag vet jag inte hur alternativ b kan kännas så tilltalande medan jag är onykter, men det gör det. Mitt liv är väldigt stabilt utåt sett och på något sätt verkar sambo och barn leva i en tyst acceptans om att det är såhär jag är. I början anmärkte han på mitt drickande men det slutade alltid med att jag drack mer i ren protest (inte heller i detta verkar jag vara särskilt originell).. så numera håller han tyst i förhoppningen att det ska få mig att dricka mindre. Märkligt hur mycket tysta överenskommelser som uppstår i en familj där det här problemet finns. Ibland är jag öppen om det, men det är alltid när jag har druckit och då vågar jag berätta hur omfattande mitt drickande är. Några dagar senare viftar jag bort det och kommer med någon bortförklaring om att jag hade en dålig dag bara och överdrev alltihop.

Märkligt är det också hur länge man kan hålla på utan att allt raseras, men jag vet att det är bara en tidsfråga. Andra ser kanske inte (än) men jag vet att det går långsamt utför. Jag orkar mindre och mindre. Jag tycker att saker som inte handlar om att dricka blir mindre och mindre viktiga för varje dag som går. Det är detta som skrämmer allra mest, detta att jag kanske har förlorat förmågan att känna mig glad över saker som en "vanlig människa". Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna glädje eller förväntan igen om jag inte får dricka mer. Om allt går åt helvete så kan jag ändå dricka tänker jag, men det är nog för att jag dricker som allting kommer att gå åt helvete.

Jag gör vanliga saker och aktiverar mig och familjen men allt är för syns skull medan jag bidar min tid tills jag får dricka nästa gång. Under tiden känner jag mig bara rastlös och liksom fångad i ett vakuum. Jag gör vanliga saker både för att dölja det onormala och för att bygga på mitt duktighets-konto så att jag får känna att jag har "rätt att dricka" efteråt. Samtidigt som jag känner en hemsk skuld över det jag gör så är jag en mästare på att skapa skuld hos mina nära redan i förväg så att de inte ska våga anklaga mig eller säga något när jag väl sätter igång.

Puh.

Tack till alla som har skrivit här och delat med sig. Många tårar blev det, men också en hel del hopp. Tack.

Tilde

Glad att du är inne ibland och skriver. Även jag har upptäckt att känslor inte är farliga. Man får helt enkelt känna på dem, smaka på dem och inte bli förskräckt... Låta dem komma... och gå. Även i irritation o ilska är det bra att hantera snabba känslor på det viset, har jag kännt. Det har hjälpt mig att tänka så.

Grattis till alla dina klara dagar, Vinter!
Kram Tilde

Tovan

Känner igen varenda ord du skriver. Är en kamp, men det hjälper som sagt att skriva av sej här & känna stöd av att man inte är ensam kämpe.
Jag har varit nykter sen i måndags, antalet dagar är inga problem egentligen, men det är som att ju längre tid det går mellan gångerna så ska jag överdriva drickandet ännu mer nästa gång... är som att man "Passar på" när man ändå är ute för vem vet när det blir igen... urbarnsligt, så tänker jag givetvis inte när jag går ner för att ta 2-3 öl, utan det är ju först när ölen är intagen suget kommer igång...
Helgerna räddas av att jag arbetar ganska mycket helg & då funkar det bara inte att va bakis (även om det hänt) Däremot funkar det ju att ta sig en rejäl after work på söndagen som belöning för att man jobbat hela helgen. Allt man tänkt göra på lediga måndagen (fika med kusin, köpa jeans, handla mat, träna...) blir naturligtvis inställt & man ligger där med sin ångest & mår skit,,,

Vinter i min t…

Ough.

Varför var det jag inte ville dricka nu igen? Giv mig styrka.. Idag kom suget som ett brev på posten. Eller som ett gensvar på att jag ska träffa några av mina allra roligaste och mest dryckesglada partyvänner. Det här kommer kanske inte att gå så lätt, det känner jag redan nu. Visst har jag sagt till dem att jag inte dricker, och specifikt att jag inte ska dricka ikväll. Men åh vad jag kommer att vilja. Jag vill redan.

Jag ger mig själv lite "första hjälpen" genom att skriva ner mina tankar här, och även läsa lite i era trådar innan jag ger mig iväg. Inte ens det ville jag egentligen göra. Bara tanken på att gå in på forumet gjorde mig lite irriterad. Som om jag hade någon slags handikapp och måste jobba förebyggande...

...men vänta nu, det har jag ju.

Eller har jag det? Jag kan inte riktigt minnas idag och det kommer att bli mitt stora problem ikväll, känner jag. Måste ha en lista i huvudet: bakfylla, vara full inför barn, bli helt oberäknelig, kanske bråka med sambon, vilja dricka mer och mer och mer. Det är det jag INTE vill, så var det ja.

HÖRNI BARN, MAN KAN FAKTISKT HA ROLIGT UTAN ALKOHOL! Nej, jag är int' bitter ;)

Styrkekramar till alla er andra som tar er igenom denna lördag tillsammans med mig.

//Vinter

vill.sluta

Och skulle du kört på ett gupp på vägen så är din bäste kompis tiden redo att ställa sig vid din sida!
Blir deppig av att läsa att du fakjtiskt klarart +60 dagar.
Jag är dessvärre tillbaka på ruta ett, imorgon!
Fast hittils så har jag bara druckit nollor dvs alkoholfritt.
Men har dessvärre en god, riktigt god Ale i kylen som skall avnjutas när jag hämtat frun från sjukhuset där hon varit i jobbet.
Bara en! Skall upp skjutsa imorgon bitti.
Barnen sover borta....... eller så skiter vi i det oxå? Ge mig styrka..................
//A

Vinter i min t…

Dag 61 har så övergått i Dag 62, och jag har druckit en hel tetra med.. granatäpple-och tranbärsjuice! Samt en 33 cl mineralvatten. Kissnödig ja, men inte full i alla fall :)

Sambon däremot skulle dricka några öl och blev dryg, pinsam och högljudd. Jag ska förstås inte säga något, gud vet hur många gånger han fått skämmas över mig. Han var väldigt ovillig att åka hem, det var nära att han inte kom med alls.. Till råga på allt ligger han nu här hemma och tjatar med sin fylleröst om att han minsann vill gå ut på krogen och att det var JAG som ville att han skulle dricka öl idag (jag sa att det var helt ok om han ville göra det, att han inte behövde avstå för min skull) så nu är jag bara en glädjedödare som är sur och "tvingade" hem honom.

Som sagt, jag har gjort sådär själv så många gånger att jag inte tycker mig ha rätt att vara sur. Men det är jag ändå. För övrigt kallade han mig just för f-ordet, vilket fick mig att allvarligt fundera på att smälla till honom med en stekpanna eller något. Istället gick jag iväg och skriver ett inlägg här och hoppas på att han somnar med kläderna på i det andra rummet och vaknar med riktigt ruskig bakisångest (får man hoppas på det?). Vad sorgligt allting blir med A.

Ikväll har jag nattat barnen utan att lukta alkohol. Jag kommer ihåg allt jag sagt. Jag kommer inte att vakna med kladdig mascara runt ögonen, huggormsandedräkt och dödsångest i morgon. Inte vara trött och grinig på barnen på grund av att jag druckit kvällen innan. Och det är jag förbannat STOLT över. Inte glad, för jag är inte ett dugg glad just nu, snarare förbannad.. men stolt, det är jag faktiskt. För det var riktigt svårt att inte trilla dit ikväll, men på något jäkla vänster så fungerade det ändå.

Usch, nu kom tårarna också. Partymiddag, månadens värsta PMS-dag och full sambo = dags att sova.

Hoppas att du tog dig igenom din kväll utan gupp, vill.sluta! I annat fall: Nya tag i morgon (idag)!

höst trollet

Du har min medkänsla!
Om du orkar, så ska du passa på och smida medan järnet är varmt!
Bra att du inte tog konflikten igår, DET hade varit meningslöst..
Jag hade nog lämnat min gubbe,där han var, om han inte velat följa med hem efter en fest..
Han hade fått krypa hem om så vore..

SKÖNT att se, att du verkar bli ännu mer bestämd i att avstå från alkohol pga incidenten!

Och fortsätt vara förbannad, det har du rätt att vara, men använd ilskan på ett konstruktivt sätt (den ger en faktiskt en del energi, att ta itu med saker..)

Sätt er i nyktert till stånd (även om han är bakis..) och diskutera igenom , om han tycker att hans agerande var så himla "briljant"..?!
Det var EN av de saker jag gjorde, när gubben "trillade igenom" förra gången.. Och jag tror att skammen fick honom att ta sig en (liten men dock) funderare..

Nu har han faktiskt minskat ner, men vägrar fortfarande att se sig själv som "beroende"..
På sätt och vis tycker han att jag är konstig, som deklarerat att jag nog är alkoholist..

Men, säger han, du har ju inte något "sug", dessutom har du ju druckit mindre än mig..?( och sköter jobbet etc..)
Det han har, är naturligtvis den gängse bilden av "parkbänks-alkoholisten" i huvudet.. Men det är ju för att han än så länge inte riktigt vill titta på sina egna alkoholvanor..

Jag hoppas att det kommer..

Tröstkram / trollis

vill.sluta

men desto större anledning för mig att fundera VARFÖR?
Så viktigt är det inte, det är gott och så. Men stimulansen i hjärnan är väl oxå ok. Men du kan inte göra ngt.......... köra bil, vbara med barnen eller arbeta ordentligt. tränar du på gym är det faktiskt farligt för pumpen oxå.
Är det värt det? den sunda delen skriker '
-NEJ för faaaaan skärp dig.

Men reptilen i mig väser fram......jaaaaa jooo vem märker. Bara du och ingen annan.

Tufft..............................
//A

Vinter i min t…

höst trollet: Jag var sur då, men inte särskilt sur dagen efter. Som sagt, jag har själv varit den där personen alltför många gånger. Och i ärlighetens namn, min sambo dricker inte särskilt ofta eller mycket. Det kanske är fel forum att skriva detta på, men någon fylla någon gång känns inte som jordens undergång för min del (jag pratar alltså om honom).

För mig själv däremot.. Ja, delvis handlade det nog om avundsjuka. Jag hade så gärna velat dricka själv den kvällen och det kändes förbannat orättvist att alla andra kunde göra det.

vill.sluta: När jag började skriva här hade jag tänkt mig ett uppehåll från A. Hur kort eller långt visste jag inte, och vet fortfarande inte. Jag har inte lovat mig själv "aldrig mer", inte lovat någon annan heller. Men en vecka blev en månad, en månad blev två. Och livet känns så mycket lättare utan A. Fördelarna är så många att jag inte längre riktigt kan föreställa mig att jag skulle kunna ta det där glaset med gott samvete.

En nyårsafton utan champagne? En födelsedag utan drinkar? Så långt har jag inte ens tänkt.

De senaste dagarna har jag funderat över den där magiska gränsen. När slutade det vara roligt med A, när tog det negativa överhanden? När jag föreställer mig att jag dricker går det inte att komma ifrån att det inte kommer att bli kul. Om jag tar ett glas så vet jag att jag bara kommer att jaga nästa. Reptilen gånger hundra alltså.

Om jag tar mig en fylla, är det inte bara onödigt när jag vet att jag då kommer att vilja dricka nästa dag också? Trots att jag egentligen inte vill. Och så kommer jag vara där igen, i ångestsörjan. Inte veta vilka känslor som är jag och vilka som är A.

Jag vill så gärna få lära känna mitt nyktra jag på riktigt. Mitt autentiska jag. Och då får A inte plats i ekvationen längre.

höst trollet

Grattis till dag 66 Vinter! Kul att se att det går bra ;-D
Tänkte på din man.. Nej, jag tror inte att det här är fel forum eller forumdel heller, att skriva om sådant..
När man själv har problem, så blir man faktiskt rädd för de här "präktfyllorna" även hos närstående.
Av flera orsaker, men kanske mest, för att de påminer en del om en själv.. Och för att hela stämningen blir så otrevlig..
Min gubbe blir så otroligt arrogant, dryg och ful i mun i ett visst stadium, om det inte gått över till fyllesentimentalitet och jätteångest..
Han gör helt idiotiska grejer och man får bokstavligen hindra honom från att förstöra saker, eftersom han kan få för sig att han t.ex. ska börja "renovera" något.. (du vet, kan allt, klarar allt, är en sjutusan till snickare..) Jag blir helt enkelt rädd att han skadar sig själv, med tigersåg, kofot och spikpistol.. För att inte tala om stege.. Hur det kan se ut efteråt, ska vi inte tala om..
Då kan han bara släta över det med.. Äsch, det fixar jag till sen..(hmm, vid nästa fylla...) Eller men såååå tokigt är det ju inte..
Eller i värsta fall, får jag lyssna på fylletjat h e l a natten, innan han somnar.. (föredrar faktiskt att han slocknar..)
Detta blev lite långt, men just för att det blir så jobbigt (.. eller är det för att jag f ö r u t s ä t t e r att det ska bi jobbigt..?) så känner jag att jag inte orkar..
"Ransoneringsdrickande", struntar jag i, men inte "festande".. Gudskelov, var det ett bra tag sedan det hände (och vi har pratat om det!)
Hur vi gör, är upp till oss själva.. Jag har en plan, och det verkar du också ha ;-D
Kram / trollis

vill.sluta

Och förundras över hur smart och klok du är!
Riktigt vis och strålande vis i ALLT du skriver.
Love to read it!
Super kram!
Jag kommer ofta komma tillbaka och läsa ditt
svar för det var så djävla! Bra.
Kram/A

Stigsdotter

Tittar jag in och lägger en liten hög av här. Nu har jag läst i kapp tråden (det är värst vad en del trådar skenar iväg när man inte är inne på ett tag).

Usch blev arg när jag läste om era sura arga och otrevliga män. Inte ska man bli kallad f_a av sin egen man? Min kallade mig för j_vla kärring en gång, det var inte heller särskilt kul. Särskilt inte som jag verkligen inte känner mig som en kärring. Det är verkligen inte OK!

Ursäkta, inga konstruktiva råd här inte ;-) Hoppas ni alla får en bra helg!

Vinter i min t…

Usch, det här är inget roligt inlägg att skriva men jag måste, för min egen skull. Ja, jag har druckit igen och nej, jag har inte ställt till med några större skandaler till följd av detta. Men jag mår inte bra av det heller. Det här är min första höst så långt tillbaka jag kan minnas som jag inte drabbats av jobbigt höstdepp och det har berott till störst del på att jag inte druckit.

Nu vet jag inte vad det var som gjorde att jag bestämde mig för att slå huvudet i väggen ännu en gång, vad som fick mig att tro att jag kunde börja igen och att det skulle bli annorlunda. Det VET jag att det inte blir.

Jag var trött på det jämna lunket i tillvaron, på att inget "hände". Lite trött på allt eller inget-mentaliteten här och alla mantran: "det där är bara alkoholdjävulen som talar, lyssna inte!" Och så hade jag ju varit så duktig så länge, bevisat att jag klarade av det om jag bara ville, och varför inte ta tillfället i akt och förstöra lite av det jag lyckats bygga upp??

Lite bättre har det gått, har druckit kortare perioder i taget och återhämtat mig snabbare än förut. Tvingat mig själv att göra allt jag åtagit mig. Men det kommer inte att hålla, jag märker hur ursäkterna börjar komma tillbaka. Suget efter A i tid och otid. Bråk till följd av A. Jag frånvarande på grund av A eller efterverkningar av A. Ångest på grund av A.

Vill söka hjälp på Vårdcentralen men jag är så rädd att de ska börja fråga om och utreda barnen, det hände en person som skrev här förut, när hon sökte hjälp. Kan man söka hjälp anonymt i verkliga livet??

Nu är jag tillbaka på ruta 1 eller egentligen Dag 2. Efter det här känner jag mig inte lika övertygad om att jag kan leva ett bra liv utan att trilla dit igen, vågar inte tro på min egen vilja att leva ett liv utan alkohol. Det låter inte så bra, det hör jag själv men så är det. Ska försöka skriva här regelbundet nu och hoppas att det hjälper mig att stå emot under de flesta dagarna.

höst trollet

Välkommen tillbaks! Hinner inte skriva så mycket nu, men ville bara säga att JAG tror på dig!
Just nu, är det uppförsbacke igen, men det finns inga genvägar.
Snart är du ute på platten igen.
Så länge dina barn inte far illa, och du söker hjälp frivilligt, tror jag inte att det skulle kunna tolkas mot dig!

Många styrkekramar!/ trollis

Mammy Blue

Välkommen tillbaka. Jag är en av dem som liksom du ideligen är tvungen att kolla om inte livet är roligare och bättre med A i alla fall. Tre veckor nykter nu, personligt rekord tror jag. Reggade mej här i oktober förra året då insikten slagit ner som en bomb.

Jag har sökt och fått hjälp på kommunens beroendeenhet. De frågade om jag har barn, ja, men bara av den anledninngen att man får förtur då. Jag har fått antabus utskrivet. Tror att man framstår som ganska medveten om man talar om att man är reggad på detta forum, man har försökt själv, fått mera kunskaper och insikt. En förutsättning för att kunna besegra sjukdomen är nog kunskap om den.

Så finns det beroendeenhet i kommunen, så börja där, de har mer kunskap.

Styrkekramar/MB

Vinter i min t…

Tack för era svar!

Jag tänker att det är oundvikligt att barnen far illa på något sätt när en förälder dricker för mycket. Det gör ont att skriva det men självklart är det så. Det skulle alltid kunna vara värre men jag tror inte man kan jämföra med andra egentligen, det hjälper inte så mycket att veta att andra har det sämre. Jag blir mer frånvarande, lättare arg och känner att de är i vägen för mitt drickande helt enkelt, drömmer mig bort till en tillvaro utan allt ansvar. Så även om mitt beteende i huvudsak förändras så att jag drar mig undan mer, inte att jag blir utåtagerande eller aggressiv, så skadar det dem. Som förälder behöver man så mycket energi till att vara förälder och A kräver ännu mer energi än så.

Tack för era uppmuntrande ord. Söka hos en beroendeenhet är ett alternativ och kanske känns det lite mer anonymt än att gå till sin vårdcentral. Lite läskigt är det ändå att sätta ord på det till en verklig person. Då känns det som om det inte finns någon återvändo och jag vill väl fortfarande ha en väg ut, suck.

Märkligt att man gör på detta viset fast man vet så väl vad som får en att må bäst.

ja visst är det helt otroligt att man gör det sämsta fast man vet vad som är det bästa. I väntan på annan behandling kan jag rekommendera att du går med i den anonyma behandling som erbjuds på startsidan till detta forum. Det är en studie på Karolinska som verkar vettig. Jag gick med förra veckan och är nu inne min min andra uppgift. Ingen registrering behövs med namn och så, utan man gör det hela anonymt.
Alla sätt är bra....
Fenix

Tilde

och vi gör detta till en bra vår! Vi var här samtidigt förut och nu samtidigt tillbaka.
Friskt framåt och vi får stötta varandra.

Det bir en bra vår!

Kram Tilde

Vinter i min t…

Galet vinsug ikväll. Arg, irriterad, uttråkad, rastlös. Jag känner igen mönstret. Ska nämligen ut i helgen och har halvt om halvt lovat mig själv att det är tillåtet att dricka då. Därmed sätter det igång en massa redan nu. Vet inte om jag klarar att sluta helt någonsin men samtidigt är det nästan svårare att få dricka någon gång ibland, då finns alltid en öppning till att göra det.

Jag vet att om jag dricker idag kommer det inte bara att bli lite vin till middagen på lördag såsom jag hade föreställt mig. Då kommer jag att dricka onsdag, torsdag, fredag, lördag. Vilket kommer att förstöra resterande veckas träning och halva kommande vecka också eftersom jag kommer att må pyton. Nu är det riktigt jobbigt :(

Stigsdotter

...som är så jävla jobbigt om du ursäktar språket! Att bara tanken på att FÅ dricka sätter igång saker i en. Vore väl en sak om du kunde dricka i helgen och så är det bra med det. Men nej då, istället ägnar du en massa tid åt dåligt humör flera dagar i förväg, det går åt tid till funderingar och du måste ägna tid under resten av veckan till att "förbereda" inför lördagen för att inte tala om all bakistid och missade träningar.

ÄR DET VÄRT ALLT DETTA? För min egen del svarar jag med ett stort rungande NEJ! Då får det fasen vara!

Kram på dig, hoppas du väljer att göra det som är bäst för dig. Sköt om dig!

Vinter i min t…

.. det är helt värdelöst faktiskt. Ikväll gick det vägen. Jag började googla på öppettider på olika Systembolag för att se om jag kunde hinna. Väntade ut tiden, men sedan kom jag på att jag kunde ta en taxi till någon krog istället. Tvingade ut mig själv på en promenad utan plånbok och kreditkort.. Efter promenaden hade det värsta suget gått över och jag städade frenetiskt här hemma, så nu är det både rent och fint OCH jag kommer att vara nykter när jag vaknar imorgon. Puh!

Bara tanken på A, som sagt...