Mitt bästa liv

Jag startar nu en ny tråd. En markering. Jag vill leva mitt bästa liv och jag tänker göra mitt allra bästa för att det ska hända. Jag ska fokusera på det positiva, på framstegen jag gör, på hur långt jag har kommit, vart jag vill komma, vem jag vill vara.
Imorgon är dag 1.

Dag 1
Igår var sista gången jag drack. Det är något jag önskar desperat. Det blev en karatefylla eftersom jag inte hade ätit något på nästan hela dagen. Jag struntade i mitt jobb och gav mig in i en diskussion med dottern på kvällen. Sa en massa saker utan filter, med den vettiga delen av hjärnan bortkopplad. Smidigt.
Förhoppningsvis har jag inte förstört allt för mycket utan att det går att reparera. För det är det som står på agendan resten av året, av livet. Reparera alla skador jag fått av alkoholen. Mentala, känslomässiga och fysiska skador, relationsskador, ekonomiska skador.

Har fått en tid till läkare den 9 augusti för att prata om Antabus. Känns positivt!

Det går inte bra för mig just nu, men jag ser ändå positivt på det. Jag dricker åt helvete för mycket. Men när jag kommer hem till Sverige igen, så ska jag ta tag i det. Jag ska attackera missbruket/beroendet på alla fronter! Ingenstans att fly! Det blir Antabus, terapi, byte av umgänge, nya aktiviteter och fokus på självvård! Alla andra får klara sig själv i ett par månader!

Precis varit hos läkaren och startat processen med Antabus. Får troligtvis börja nästa vecka om blodproverna ser bra ut. Sedan blir det att gå till vårdcentralen två gånger i veckan och ta dosen övervakat. Inte så jag helst velat ha det, men kan se fördelarna. Studier visar att det är större chans att lyckas om det tas övervakat. Men just nu blev det så förminskande eller allvarligt på något sätt. Som att jag inte ens kan klara att ta en tablett själv. Jag vet inte, det är många känslor nu! Jag grät inne hos läkaren och sen kunde jag inte hålla mig på provtagningen heller! Väldigt pinsamt, men de var snälla nog att spela med i min förklaring att jag är väldigt rädd för sprutor... Men de såg ju vilka provet jag skulle ta, så det kan inte ha varit svårt att räkna ut varför jag var en aning labil.
Jag fick i alla fall ett väldigt bra mottagande!
Mina känslor nu har mycket att göra med att nu är det på riktigt. Det finns inga bortförklaringar eller förmildringar (säkert inte ett riktigt ord :D) som jag kan lägga som en förlåtande filt över eländet. Man tar inte Antabus om man bara känner att det har blivit nåt glas för mycket på semestern. Eller om man känner att man borde dra ner lite för att träningen ska gå bättre. Det känns som att jag nu har fått en etikett på mig. Vad etiketten säger eller vem som ger mig den, vet jag inte. Men en etikett likväl.
Det är ovant för mig att vara "svag" också. Jag klarar alltid allting själv, jag är aldrig sjuk, har aldrig behövt ekonomisk hjälp. Andra kommer till mig för hjälp, öppnar upp sig om sina svårigheter. Och jag har aldrig känt mig dömande gentemot dem. Inte heller mot mig själv, medvetet. Kanske omedvetet dömmer jag mig själv... I alla fall så skaver det lite idag.
Men jag vet också att det kommer att gå över ganska fort. Redan spirar små positiva tankar om hela grejen. Vad skönt att det är igång, nu kanske det äntligen kan lyckas. Jag planerar att koppla något väldigt positivt och livsbejakande till varje pillertagning. Så att två gånger i veckan, vid den tidpunkten, så är jag bara till för mig och mitt välmående. Har inte klurat ut exakt vad jag ska göra, men kanske att jag tar en massage/ansiktsbehandling/yogapass direkt efter jag tagit pillret. Sedan en vegetarisk lunch.
Så att pillertagningen inte blir en isolerad deprimerande händelse som lyfter fram att jag har ett problem, en sjukdom.
Jag vet inte, men det känns bättre att göra det som en del av en holistisk hälsodag.

En tanke så där till alla:
Jag jobbar på mig själv och inser och tar itu med mina problem. Har alltid gjort mitt bästa för att ha självinsikt och inte vara bergsäker på att jag har rätt eller är felfri. Gudarna sak veta att jag inte är felfri och jag har aldrig hymlat om att jag är det. Snarare är jag en aning trött på att alltid torka på mig och prata om vad som är fel med mig när andra så gärna håller tyst om sina tillkortakommanden och tydligen inte har ett skit att jobba på som människa.
Okej, där blev jag lite triggad.
Min fråga till er är: hur mycket ska man "begära/önska" att ens partner också insåg och tog tag i sina problem? Min man har issues från sin barndom och även problem med sin alkoholkonsumtion och på sistone tror jag även att han har en aningen ätstörningar. I alla fall tar det hus i helvete om jag har ätit upp det sista av brödet eller ätit upp chipsen när han gått och lagt sig. Även om jag säger att jag ska köpa nya.
Jag tror jag är rädd för att jag kommer att "se" en hel del som jag inte sett under våra 17 år tillsammans när jag nu blir nykter. Jag hade orkat en seperation, kanske välkomnat den, men han hade gått under. Hur mycket kan jag "kräva" av honom? Jag är ganska dominant som person och han är mer en följare, men jag vill inte köra över honom samtidigt som jag känner en sån frustration!
Okej, jag inser att det är svårt att svara på detta för ingen av er känner varken mig eller min man. Men det kändes skönt att skriva av sig en del

Spännande att suget kan kännas som en panik i hjärtetrakten, andnöd vid tanken att aldrig mer få ta ett glas vin och koppla av/bort, och sen en halv minut senare inte kännas alls och lätt om hjärtat tänka att det här med nykterhet kan jag hålla på med resten av livet...

En annan sak: Antabus och alla dess ersättningsvarianter är slut i hela Sverige och återkommer inte förrän tidigast någon gång mellan oktober och december! Stackars alla dem som behöver dessa piller för att hålla sig nyktra!

Dag 15
Oresonligt arg på allt och alla. Har varit det i tre dagar nu. Sådär mens-arg så att man skulle kunna hugga en kniv i ryggen på den som går ivägen för en på Ica. Mordisk.
Har även haft huvudvärk i tre dagar också.
Min man stöttar mig genom att inte heller dricka. Vi har även börjat träna och ska hålla nere på onyttigt. Detta är ännu en källa till ilska just nu. För det går så jäääävla bra för honom. Vilket han så klart är glad för och gärna vill prata om. Och det gör mig skitarg för det går inte bra för mig! Jag dricker inte, men det är sug på sug på sug. Och han bara flyter med och känner sig stolt och tycker att det är så lätt.
Och han jobbar inte hemma som jag så han kommer upp i många fler steg än mig (vi jagar de där 10 000 stegen/dag) vilket han också gärna berättar. I helgen sa jag till honom att genom att berätta sånt för mig nu gör att jag känner mig ännu sämre. Då blir han stött och säger att han inte behöver berätta något alls om det är så känsligt.
Vilket också gör mig skitarg (som allt annat just nu)! Jag är arg och trött på att alltid vara den som är känslig och som har problem och som borde prata med någon och som har fyra tusen saker som måste fixas med personlighet eller ovanor att ta bort! Ska vi kanske prata om alla andras jävla skit som de inte anser att de har problem med?!

Känner även sorg nu då min dotter och barnbarn har åkt tillbaka till sitt hemland efter att vi har bott tillsammans i tre månader. Och det gör skitont! Jag är arg att min dotter valt att bosätta sig i ett annat land och skaffa barn där. Jag är arg att jag inte kommer att ha en "normal" mormor/barnbarn-relation. Jag är arg på allas kommentarer om att jag ska vara glad att jag fått träffa de i sommar. Ja, men nu ser jag inte de på 4-5 månader och det gör ont. Jag är arg på åsikter om att jag engagerar mig för mycket i min dotter och barnbarn och att jag borde "släppa" de lite och koncentrera mig på mitt eget liv. De ÄR ju mitt liv!
Jag är arg på människors dumhet och flockmentalitet. Jag är arg på plattityder. Jag är arg på mig själv att jag aldrig kommer till skott. Jag är arg för att jag inte skött min hälsa under hela mitt liv. Jag är arg för allt dumt mina föräldrar gjorde och inte gjorde när jag växte upp. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut om de bara tagit tag i saker.
Jag är arg för alla gånger jag inte sagt ifrån, stått upp för mig själv eller gjort rätt.
Just nu är jag bara heligt jävla förbannad!

Dag 18
@Andrahalvlek Ja, this too shall pass. Så brukar jag tänka. Jag har ganska lätt för att komma tillbaka efter motgångar och nederlag, så det gör jag säkert den här gången också. Börjar redan fila på hur jag ska kunna maximera kvaliteten på kontakten med barnbarnet. Men först måste jag sörja lite. Har slutat vara arg nu och gått över till att vara ledsen. Ledsen för att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag tänkte mig att hämta barnbarnet på dagis en gång i veckan, ha övernattningar på helger med bullbak och tecknad film. Jag ville veta namn och utseende på alla hennes kompisar så att hon kunde berätta för mig om sitt liv och jag hänger med vad/vem hon pratar om. Jag ville vara en trygg punkt hon kunde åka hem till när hon bråkat med mamma och pappa.

@Kennie Tack!

Dag 22
Över tre veckor har gått. Och gått bra för det mesta. En del sug, bara på helgen. Men jag sover jättedåligt, vaknar ofta under natten, korta uppvak som jag knappt kommer ihåg, men som min Fitbit registrerar. Känner mig inte heller så utvilad. Min dotter håller på att vänja sig vid att vara själv efter skilsmässan och att ställa om sig till singel ensamstående mamma. Hon gör detta genom att meddela att hon inte orkar ha någon kontakt med någon i familjen för att det är jobbigt att vi frågar hur hon mår och har det. Hon uppskattar kärleken, men orkar inte med den just nu.
Jag skrev tillbaka att jag förstår och att hon ska ta den tid hon behöver. Men i ensamhet går jag sönder. Vi har alltid stått varandra väldigt nära och kunnat prata om allt. Jag har alltid funnits där 24/7 för att stötta och vägleda. Jag åkte ner till henne i tre månader nu i sommar för att hjälpa till med barnbarnet, företaget, flytten med mera när de först separerade.
Och nu när den första tiden är över och hon inte behöver mig så akut blir jag bara kastad till sidan. Känslan av att: "Jag behöver dig inte längre, var snäll och hör inte av dig".
Det gör ont. Jag saknar både henne och barnbarnet som bara är två år. Jag vill veta hur det går för dem, hur de mår. Jag förstår att hon behöver tid och jag respekterar det. Kommer inte att berätta för henne hur ledsen jag är. Vi har haft ovanligt mycket tid tillsammans som mor och dotter genom hela hennes liv och vi trivs i varandras sällskap. Rest mycket tillsammans. Haft härliga Love Island-maraton i soffan med chips och skratt. Jag har spenderat de senaste tre somrarna hos henne och svärsonen för att hjälpa till med barnbarnet när de säsongsarbetade. Står därför mitt barnbarn väldigt nära också.
Det blev så abrupt allting. De åkte tillbaka hem efter ett par semesterveckor i Sverige och sedan dess har jag inte någon kontakt alls mer än vad hon lägger ut på Instagram, vilket inte är mycket. Jag förstår också att hon inte orkar att hennes pappa, farmor, jag, styvpappa, farbror och kompisar alla frågar hur hon mår. Men i ärlighetens namn så är det bara jag som ställt upp till 100 % för henne och barnbarnet. Med tid, pengar, omsorg, kärlek, tänkt mer på henne än på mig själv och uppoffrat mig för att hennes och svärsonens liv ens skulle gå ihop. Så själviskt tänker jag att skriv till alla de andra att backa, så blir det inte så jobbigt att skriva ett litet sms emellanåt till mig om hur ni mår. Jag "förtjänar" det mest som ställt upp mest.
Nu funkar ju inte livet så och jag vet att jag framstår som barnslig. En mamma ska ju bara ge, ge och ge och sedan snällt smälta in i väggen tills nästa gång hon behövs.
Och jag kan inte vara arg på henne för att hon uttrycker sina behov och gör vad som är bäst för henne när det är vad jag själv kämpar febrilt för i min nykterhet.
Jag vet inte, jag känner mig bara bortstött, oviktig, ratad, ensam. Vet heller inte hur länge det kommer att vara. Om fyra dagar ska hennes pappa med sin nya familj åka ner och hälsa på i tio dagar. Det blir ju helt annorlunda än när jag var där i somras. Mina besök är nödvändiga, när det är kriser som ska lösas, stress hanteras, barn uppfostras, gråt att trösta, barnpassning när det jobbas. Hennes pappas besök är roliga, restaurangbesök, hyra bil och åka på utflykt, barnbarnets lek med dotterns halvsyskon som också är små, skoj, skoj, skoj. Sånt har det inte funnits utrymme för vid mina besök. Och jag är avundsjuk och kan känna ilska över det. Varför kan han bara glida in på det roliga och sen när jobbigt händer bara skylla på att han har sin nya familj och sitt företag att tänka på så det är ju bra att jag kan ställa upp.
Så om hon inte hör av sig inom fyra dagar kommer jag inte höra av henne förrän hennes pappa har åkt hem igen om tio dagar. Vilket blir tre veckor utan kontakt, vilket aldrig har hänt sedan hon föddes.

Dag 23

Allt väl. Jag har kommit över min meltdown igår. Känslorna känns överdrivna nu när jag läser tillbaka på vad jag skrivit, men i stunden med tårarna rinnande var de verkliga. Skönt att kunna skriva av sig anonymt och inte behöva bära det inombords där det bara växer och växer, eller prata med dottern när jag är i affekt. Inget bra kommer från det. Nu har jag pratat med dottern på hennes initiativ. Hon är nere, men det är ju normalt vid skilsmässa. Hon berättade en del om hur hon mådde och jag höll låg profil för att inte skrämma bort henne (som att närma sig ett rådjur, hihi). Fick också prata med barnbarnet och det var jätteskönt.
Jag får bara acceptera att jag inte kan ta bort dotterns smärta i detta eller hjälpa henne. Hon måste gå igenom detta själv och när hon kommer ut på andra sidan kommer hon att vara starkare.

Så jag försöker att koncentrera mig på mig själv. Gick till frisören och klippte av mig allt håret! Från jämnlångt, axellångt till snaggat i nacken med svepande sidolugg. =D
Har även beställt kläder för över 6000 kr (!) som ett steg i att ta hand om hela mig. Jag re-brandar mig själv. Skapar en ny identitet, eller kanske nygammal till viss del.

# Jag är en person som bryr mig om hur jag ser ut, men inte bryr mig om vad andra tycker om hur jag ser ut. Jag har på mig det jag gillar.
# Jag är en person som tar hand om mig själv. Jag tränar, äter hälsosamt, piffar mig med nagellack, smycken och smink, fixar håret och duschar regelbundet.
# Jag har på mig snygga kläder och springer inte bara runt i utslitna träningskläder.
# Jag är ärlig, rak och sann mot mig själv och mina gränser.
# Jag läser böcker, mediterar och utbildar mig.

Jag har gjort en grundlig utredning av mina vanor och ovanor, läst på oändligt om vad som behövs för att åldras hälsosamt, leva harmoniskt och vara den bästa version av dig själv som du kan bli. Allt planerat, nedskrivet och schemalagt noggrannt. Bara att följa planen nu!

Dag 25

Träffade mamma igår. Hon var orolig för min hälsa vad gäller vikten. Så, vi pratade om det. Sen umgicks vi som vanligt.
Märker att min mamma är en trigger för mig. Älskar henne, men blir ibland irriterad att hon inte förstår och missar poängen med allt man säger. Hon är dock 75 år, så det är väl så med äldre. Och familjen är väl alltid en trigger på nåt sätt.
I alla fall så har det varit mycket ångest och sug idag. Massor. Lite apatisk och svårt att få något gjort. Inte druckit, men ätit en massa rostemackor med ost och marmelad! Blä!

Dag 25

Träffade mamma igår. Hon var orolig för min hälsa vad gäller vikten. Så, vi pratade om det. Sen umgicks vi som vanligt.
Märker att min mamma är en trigger för mig. Älskar henne, men blir ibland irriterad att hon inte förstår och missar poängen med allt man säger. Hon är dock 75 år, så det är väl så med äldre. Och familjen är väl alltid en trigger på nåt sätt.
I alla fall så har det varit mycket ångest och sug idag. Massor. Lite apatisk och svårt att få något gjort. Inte druckit, men ätit en massa rostemackor med ost och marmelad! Blä!

Dag 27
@Andrahalvlek Ja, och herregud vad det ligger en massa fasta beteenden och föreställningar om varandra i en familj. Bara för att jag var på ett sätt när jag var liten så behöver det inte vara så nu när jag snart är 50. Jag var väldigt blyg när jag gick i låg- och mellan- och högstadiet, men med tiden har jag kommit över det med hjälp av yrken i servicebranschen och med stigande ålder och andra utmaningar. Men mamma sa ett par gånger under vår träff att jag var "folkskygg" och att jag nog skulle må bättre om jag umgicks mer med folk. Fast jag varje gång förklarade för henne att jag inte alls är skygg utan väldigt social när jag väl träffar andra och alltid blir väldigt omtyckt på arbetsplatser och fester. Och att problemet är att jag ger så mycket av mig själv i möten med andra att jag tycker det är skönt, nästan ett måste, att jag får ensamtid efter sådana möten. Förr fick jag inte det utan löste det med alkohol istället för att orka vara social. Försökte förklara för henne att jag är en introvert extrovert, men jag tror inte att det gick fram...
Strunt samma, det är inte en jättegrej och inget jag inte kan hantera med lite framförhållning och struktur på mötena.
Men denna helgen har varit en monster av sug! Sug morgon, middag, kväll! I alla situationer! Så tröttsamt! Jag har inte varit i närheten av att falla dit och mitt humör har varit bra ändå, ingen depp. Men herrejisses vad jag har ätit! Och druckit 0,0% öl, flera stycken.

Jaja, kvällen är planerad som hemmakväll efter att mannen och jag gått och sett solnedgången. Ingen alkohol hemma, systemet stängt, skafferiet fullt med chips, kylskåpet fullt av 0,0% öl och bubbel.
Snälla, låt nästa helg bli lättare. Mannen planerar nog att börja dricka igen nästa helg för då har han gjort en vit månad. Det gör det lite svårare för mig så jag hoppas att suget är mindre då.

Dag 28
Idag är jag arg igen. Arg på att unga människor är så starka och smidiga, arg på folk som stannar mitt på trottoaren utan att kolla om någon går bakom, arg på att jag blir äldre och rynkigare, arg på att min man har så dåligt minne, med mera. Kom in i en meningslös diskussion med mannen imorse vilket bara gjorde allt värre. En sådan som alla som varit tillsammans länge har emellanåt och som inte leder någonstans, har ett ursprung ur en detalj som hur man bäst tar på ett örngott, och som växer till att omfatta allt ifrån ett bråk man hade för tio år sedan till vem som städar toaletten oftast.
Tänkte att jag skulle hantera mina känslor på det sätt som planerar att hantera dem i fortsättningen, så jag gick och tränade och sedan en lång promenad där mina känslor fick lov att finnas ofiltrerade tills de lugnade ned sig och mina tankar blev positivare och rationella igen.
Idag är det söndag och jag har inget sug efter alkohol. Mitt riskbruk sitter mycket i vanor och situationer. Och jag har aldrig haft för vana att dricka på söndagar, så suget håller sig borta. Skönt.
Nu ska jag jobba lite och sen läsa bok. Träna har jag ju redan gjort =D

Dag 30
Jag har bestämt att jag ska ta ett par månader till mig själv, kanske ända fram till årsskiftet. Ett mycket bra beslut av mig :) Jag har satt upp ett schema för hur en dag ska se ut för mig, för jag har egentligen aldrig haft några rutiner. Antingen har jag pluggat på distans, jobbat i butik med oregelbundna tider, kvällar/helger, eller som nu så är jag frilansare och jobbar hemifrån. Schemat innehåller allt som jag vill göra med goda vanor. Det innebär förutom alkoholstopp träning, meditation, tandtråd, läsa böcker dagligen (istället för ändlösa serier på Netflix), plugga spanska och gå ut och gå. Jag har ju gjort en grundlig utredning av mig själv med hjälp av 1%-metoden och boken Bättre med åren. Kan starkt rekommendera båda.
Och för första gången i mitt liv så känner jag mig i kontroll! Det här kan funka! Jag känner att mitt mindset är helt annorlunda. Jag siktar inte på 100 %, gott nog räcker. Och när gott nog är gjort känner jag oftast för att ge lite mer. Positiva vibbar istället för negativa. Om jag tänker att jag ska träna i en timme, men bara orkar 30 min blir det en negativ känsla. Men om jag går in med inställningen att det räcker att jag tar en maskin, men det slutar med att jag tränar en halvtimme, så är det en väldigt positiv känsla. Det fysiska resultatet är det samma, men jag är så mycket gladare. Vilket gör att jag kanske känner för att städa lite när jag kommer hem, eller gå till bibblan och låna den biografin jag har tänkt på. Istället för att gå hem och deppa, känna mig misslyckad och vilja dricka/äta.
Till och med igår när jag hade en dålig dag, jag kunde inte ta mig för något och bara slappade framför tv:n mesta delen av dagen. Men vid 16-tiden fick jag nog och började göra en del småsaker på min lista över rutiner, som att ta tandtråd och ta mina vitaminer. Det ena ledde till det andra och jag fick upp ångan och både tränade VR-boxning och gick 10 000 steg! Kunde sätta bock på alla mina vanor/rutiner! Heja mig =D

Dag 31
All is good in the neighbourhood :)

Dag 32
@Majaella Nej, inget är ju så bra som det ser ut på Instagram :D Jag vet att de har sina problem också, men ibland tänker man inte rationellt. Vad det gäller att dölja så har min alkoholkonsumtion mest varit i samband med fest fram tills för ca två år sedan och då var dottern aldrig med så hon såg inget. Nu är hon vuxen och utflyttad till annat land. Det är ju bara jag och mannen hemma och han dricker också sin beskärda del. Vi är båda medvetna om det, men det är väl mest jag som menar att det är ett problem.

@Andrahalvlek Jag har funderat från och till på en tacksamhetsjournal, men aldrig kommit till skott. När mina andra vanor sitter bättre ska jag ge mig på det på riktigt. Har omedvetet redan börjat tänka i de banorna, att medvetandegöra det som jag är tacksam för. Idag är jag tacksam för att jag inte druckit på 32 dagar.

Dag 33

Detta är en enda lång klagan och tycka synd om mig själv. Be warned!

Skit med sug! Kommer som ett brev på posten på fredag eftermiddag. Och det känns nästan som om det blir värre för varje helg istället för bättre, som jag läst många vittna om att det blir för dem. Och då kommer såna tråkiga, negativa tankar som inte är till någon nytta. Jag blir avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla som inte har något sug. Jag är nog ganska arg på min man innerst inne för att han inte har något sug. Han har ju i stort druckit lika länge, lika ofta och samma mängd som mig under alla år.
Intellektuellt vet jag svaret på detta, men känslomässigt är jag avundsjuk, missunnsam och småaktig. Och jag vill verkligen inte vara det!
Här kommer jag efter lång eftertanke och mycket research och ska ändra mitt liv. Sluta dricka, börja träna och äta hälsosamt. "Jättebra, det ska nog jag också göra", säger min man lite lättsamt. Och så gör han det bättre än mig och överglänser mig medan jag svettas, våndas, lider och misslyckas (med maten). Fan också! Såklart vill jag inte att han ska lida, men att han bara ska glida på en räkmacka sådär.
Det är bara surt att det går så lätt för vissa, men ingen har lovat att livet skulle vara rättvist, så vem är jag att klaga. Tydligen har jag det så pass bra att jag har råd att äta mig till en rejäl övervikt och tillräckligt med tid över för att bli en soffpotatis.
Har inte läst så mycket här om när andra har sug. Just nu känns det mest som om man skriver när allt går bra, inte om de här små stunderna när det är jobbigt. Mycket "gud vad det går bra", "inget sug fortfarande", "sover som en stock", "älskar att träna och gör det två gånger om dagen", "dricker vatten och det känns fantastiskt".
Mitt sug blir bara värre och värre, jag sover som en kratta, vatten är smaklöst och jag är inte "taggad" på att träna. Jag är en tjock och sur bittertant! Idag i alla fall. Igår var jag en stark amason med bara kärlek till mänskligheten.
Trött på de här känslosvängningarna! Upp och ner som en satans bergochdalbana hela tiden. Men aldrig så där euforisk som tydligen andra blir.
Så. Färdiggnällt. Nu ska jag ut och ta en sån där fantastisk, livsomvälvande promenad som gör gott i själ och kropp!

Dag 36
Tack för era positiva svar! Jag trodde jag skulle få "skäll" av forumet, hihi.

Idag känns allt mycket bättre och svaret kan ligga i att jag fick mens i morse... Japp, inte allt har med alkoholen att göra...
Fick en insikt i hur mycket man kan ljuga för sig själv, och kanske vi som har problem med alkohol mest av allt. Min mans vita period var tydligen över i lördags då han köpte en flaska whiskey. Inga problem med det. Triggar mig inte heller då whiskey smakar bläää.
Det roliga är när vi pratar om det igår. Jag hade ju full koll på mängd och tid och beteende eftersom ja, jag är ju väldigt intresserad av ämnet för tillfället. Så jag visste att han hällt upp en whiskey, fyllt på den innan den var slut och sedan hällt upp en till senare. Det får jag till tre stycken whiskey. Enkel matte.
Mannen däremot fick det till två. Jag påminde honom om den där påfyllningen och att den i ärlighetens namn räknas som en ny då glaset nästan var tomt, och han höll med mig. Men ändå ett par minuter senare sa han i en mening att han ju bara druckit två stycken och det var därför han inte kände sig ett dugg påverkad... fast jag kunde märka att han liksom inte riktigt var med på samma sätt som om han inte druckit alls.
Likaså när vi pratade om de nya rekommendationerna för alkohol där han hela tiden återkom till att han inte hade druckit över veckoransonen, och jag återigen fick påminna honom att han överskridit rekommendationerna för hur mycket man kan dricka per tillfälle (varje whiskey var mer än en enhet). Men det kändes som att det mest viftades bort i hans huvud och att all fokus låg på veckoransonen.
Jag har ju säkerligen gjort samma sak när jag drack, men beteendet syntes så tydligt nu hos honom. Jag anser ju att han har ett riskbruk och en mental upphängning på alkohol, om ni förstår vad jag menar. Vi pratade lite om det och jag känner att jag inte är fri från mitt riskbruk så länge jag har vissa tankar. Till exempel så såg vi en cyklist som fastnade med sin tygkasse i ekrarna och något klirrade till och vätska rann ut. Direkt tänkte jag: hoppas det inte var alkohol, nej just det systemet är ju stängt, vilken tur han hade.
Likadant tänker jag automatiskt ifall en restaurang/ett café vi ska gå på har rättigheter eller inte. Och alla associationer har med alkohol att göra. Säger någon "sol" tänker jag "kall öl", säger de "kura upp sig i soffan" tänker jag "lumumba eller glögg", säger de "söndagspromenad" tänker jag "vin som belöning efteråt".
Så inte förrän jag tänker på alkohol lika sällan som jag tänker på cigaretter (en snabb tanke kanske en gång i månaden om någon röker bredvid mig) kan jag ens underhålla tanken att börja dricka måttligt. Och då kommer jag antagligen inte vara intresserad :D

Dag 37
Känner mig sårbar idag, lite hudlös. Huvudvärken har kommit tillbaka och likaså tröttheten. Har inget sug efter alkohol, men däremot efter fett, socker och salt.
Hade så mycket i huvudet som jag ville skriva om, men så blev jag avbruten och nu kommer jag inte ihåg ett dugg som jag ville skriva...
Börjar inse hur lång tid detta kommer att ta och hur lite det ändå har att göra med alkoholen. Kanske för att jag har ett aktivt matmissbruk också. Har märkt att maten blivit viktigare nu när alkoholen är borta. Ganska så kontraproduktivt att byta ut ett missbruk mot ett annat. Så jag ska börja ta tag i det också lite nätt.
Känner mig ändå positiv och hoppfull även om det kanske inte låter så.

Dag 41!
Idag har jag slagit mitt tidigare rekord!
Är inne i en bra period just nu, men perioderna växlar väldigt ofta så vi får se hur länge det varar. Hade inget sug alls igår, så himla skönt! Och det trots att igår var en jobbig dag fysiskt. Jättekonstigt, men det var som om huden var superkänslig. Inget kändes rätt. Kläder skavde, bh-band var inte spända lika hårt på båda sidor, träningsbyxor rullade ner över tjockmagen, ena skon glappade och allt det var som tortyr. Alla sensationer var så förstärkta.
Idag är allt normalt igen.
Har upptäckt alkoholfri gin som kommer att bli min dryck när jag känner att jag vill festa till det. Det räcker med en alkoholfri GT sen är jag nöjd. Och jag dricker den ur ett fint och festligt glas och äter lite spännande nötter till. Jag saknar inget. Får samma känsla som jag fick tidigare med alkoholen.
Mannen och jag tittade på 90 Days: The Last Resort igår och där var ett par med som påminde oss båda om hur vi var förr när vi drack. Stort fokus på var baren fanns, glöm inte champagnen, för många drinkar och en massa negativ energi och skitsnack om andra människor. Och vi båda blev lite förfärade av att tänka att vi var så för inte så länge sedan, men samtidigt evigheter sen.
När jag nu tänker på alkohol så får jag mer avsmak. Mina tankar går inte till hur gott det smakar, jag har svårt att framkalla smakerna av vin, drinkar och groggar i minnet. Det som kommer fram är en känsla av hur det kändes när det hade blivit för mycket, illamåendet, yrseln, lite ångest och panik över kontrollförlusten. Jag försöker att inte läsa in för mycket av det och tro att jag är "botad", men det är skönt just nu och jag tänker njuta av det :)
En annan positiv sak som mannen och jag upptäckte var att vi inte äter lika mycket snacks och godis längre. Inte medvetet, men jag vet att förr kunde jag lätt få i mig en 300 g chipspåse själv på kvällen efter middagen. Igår, och nuförtiden, så är jag nöjd (=fullproppad) efter kanske en fjärdedels påse.
Tycker ändå att vi har det lite tråkigare på helgen, mannen och jag. Men vi är medvetna om det båda två och tänker på att vi ska ändra det, men det kommer väl att ta lite tid att komma fram till hur våra helger kan bli lite festligare. Som det är nu så gör vi i stort samma som under veckodagarna (förutom min alkoholfria GT) och jag saknar den där skillnaden mellan vardag och helg. Tänker att vi kanske får välja ut vissa saker som bara får ätas/drickas/göras på helgen så att man har något som skiljer av vardag från helg. Typ GT, hämtmat, chips och dippa, kakor, godfrukost, gå och simma/basta, se långfilm. Så småningom vill jag hitta någon hobby eller aktivitet som vi kan göra nyktra tillsammans på helgen. Men det är nästa steg.

Dag 44
Superstressad med jobb och deadlines. Äter som det inte finns någon morgondag och alkoholtankar har susat förbi ett par gånger. Men ändå anmärkningsvärt lite. Mycket positivt.
Imorgon åker jag en vecka till dottern utomlands (därav att jag jobbar undan en massa nu innan), så himla kul och avkopplande den här gången. Ska fokusera på träning och rörelse och bättre mat. Men! Utomlands har ju alltid varit så oerhört förknippat med alkohol, så jag kommer att vara väldigt försiktig med mina tankar och triggers.

Dag 47
Allt väl än så länge. Inget sug. Mår faktiskt riktigt jävla bra :)

Dag 49
Sju veckor alkoholfri, sju helger avklarade.
Helgerna går bättre och bättre. Den här helgen har det funnits triggers som har gett ett sug. Det har varit kopplat till att be andra människor om hjälp, saker som hänger i luften och där jag måste vänta på en lösning. Då ville hjärnan koppla bort lite med suddig alkohol. Men det var hanterbart.
Gick sedan på kvällen en härlig runda på strandpromenaden. Lördag kväll, fullt med folk på uteserveringarna med alkohol i glasen. Inte ett dugg triggad eller sugen!
Så lite sött och lite surt.

Dag 53

@Amanda L Tack! :)

Allt rullar på bra, jag är mycket nöjd med mina tankar och alkoholsug under den här utlandsvistelsen. Känns hoppfullt. När jag nu kommer hem tänker jag börja på nästa fas i min personliga utveckling. Glutenfritt! Men om jag känner att det triggar alkosug för mycket, så får jag backa lite igen och försöka senare. Men jag tror i ärlighet inte att det ska bli några problem.

Dag 55
Alltid när jag har skrivit här så blir det ett bakslag av supersug från helvetet! Både fredag och idag har varit jobbiga. Igår skrev dottern på kontrakt på en lägenhet och jag var närvarande när hon ringde runt och berättade för familj och vänner. Det blev utan undantag snack om att fira, att öppna bubbel eller att skåla för denna händelse. Och jag kände mig ledsen att jag inte kan fira stora händelser som alla andra gör. En markering av något stort och bra.
Jag var inte sugen på själva alkoholdrycken, utan den sociala och roliga situationen. Man kan säga vad man vill, men det är inte festligt att skåla i en dryck man ändå dricker dagligen. Måste hitta något som jag kan använda vid sådana här tillfällen, som markörer. Som jag sparar till när det är speciellt.
Sedan gick suget över efter ett par timmar och jag tänkte inte mer på det. Men sen har det kommit tillbaka idag. Tror att jag har identifierat att det har att göra med att eftersom vi flög hem i natt vilket gjort att sömnen blivit kort och dålig, det är lördag och dottern är här. Folk har kommit hit för att träffa henne och vi har haft väldigt kul tillsammans vilket har triggat ett vin-tänk.
Ingen risk att jag faller dig, men jag känner mig sur nu och vill inte prata och umgås med min man (de andra har gått hem nu). Jag vill bara att kvällen ska vara slut och att det blir Sköna Söndag istället.

Dag 56
@Himmelellerhelvette Ja, jag tror också att den känslan försvinner med tiden. Har ju redan märkt känslor och tankar som är annorlunda nu än förr. Jag gillar a-fri öl, men tycker inte om a-fritt vin eller bubbel. Har fastnat för a-fri gin och tonic, men det har jag druckit på en vanlig fredag och liknande, så det känns inte speciellt längre. Kan mycket väl tänka mig a-fria drinkar om jag skulle vara "på galej".
Tänker att min krigsplan är att sluta att dricka gin och tonic till "vardags" och hålla mig till öl på helgen. Då blir GT:n speciell och man kan köpa den färdigblandad på Ica, så jag kan ha ett par stycken i väskan ifall spontana fira-situationer skulle dyka upp, hahaha.

Allt känns annars fantastiskt idag! Jag vaknar tidigt utan baksmälla och ångest en söndag. Underbart! Ska hem till syrran för att umgås bara hon och jag hela dagen och bara prata, laga mat, prata, skratta, prata, planera våra liv, prata och gå promenader med hunden :D
Bästa söndagen!!

Dag 59
Allt lugnt.

Dag 61

Idag har jag tagit nästa steg i att bli den person som jag vill bli. Jag har slutat med alla former av socker och gluten. Jag har läst på och förberett mig hela veckan, men inser nu att börja på en fredag är kanske inte det smartaste... Men det kan ju bara bli lättare efter detta, hahaha.
Jag känner igen känslan i kroppen från när jag slutade med alkoholen, lite nervös, tänker på allt jag inte "får" äta, förhandlingar med mig själv. Men ändå hanterbart än så länge. Jag är väldigt snäll mot mig själv just nu och väldigt egoistisk eftersom jag måste vara det för att klara det. Inga besök, inga aktiviteter. Ge kroppen tid att i lugn och ro bli av med giftet.
Mina största matlaster är chips, cola zero, lakrits och pasta, men allt med socker slinker gärna ned. Jag är inte så extrem att jag inte kan använda sojasås eller buljongtärningar, men utöver sådant är det slut med socker. Det enda jag vill ha kvar är att jag får lov att dricka alkoholfri öl på helgen och alkoholfri GT när det är fest.
Eftersom jag har erfarenheten nu av att både ha slutat dricka och röka, vet jag att allt jag känner nu är tillfälligt. Krypet i kroppen, de besatta tankarna, sorgen över att inte få äta socker mer, oro inför det nya med att lära sig ett nytt sätt att äta och leva. Allt detta kommer att försvinna så småningom och sockerfri kommer att bli ett naturligt levnadssätt som jag inte behöver tänka på. Precis som jag aldrig tänker på cigaretter och väldigt sällan på alkohol.
Men just nu är jag smått besatt av ett glas rött vin. Fy, det blir en tidig kväll!

Dag 66
@Himmelellerhelvette Nej då, nykterheten går först! :)
Det har gått ganska bra med att sluta med gluten och socker ändå. Jag är ju van vid att känna sug och hantera det. Och sockersuget skiljer sig inte från alkoholsuget. Jag har noll sug efter alkohol nu efter mitt lilla rödvinssug i fredags, men det var ju första dagen utan socker så det var ju inte så konstigt. Just nu har jag det väldigt hektiskt med jobb, så jag känner att sockersuget är värre än vad det skulle varit en normal period. Eftersom jag jobbar vid datorn är det så lätt att ha en skål med något gott för att hålla energinivån uppe. Nu får jag istället vara noga med att ta pauser och att gå och lägga mig i tid. En sån förändring! Vem är jag egentligen! Jag känner inte igen mig i alla kloka och hälsosamma tankar! :D
Jag har inga akuta sug längre utan det har gått vidare till sorgefasen. Utan socker, cigg, alkohol eller kolhydrater – vad ska jag unna mig?? Dottern säger att jag ska tänka om helt när det gäller mat, typ, äta för att leva inte leva för att äta. Klokt, och jag börjar så smått anamma tänket. Unna mig med allt sånt som inte går att stoppa i munnen.

Jag tycker om att känna mig annorlunda och att inte göra som alla andra gör. Leva lite utanför boxen. Även om jag för tillfället är skrämmande lik alla andra, hahaha. I alla fall så skrämmer det inte mig att vara den enda på festen/aw:n/släktmiddagen som inte dricker, det gör mig bara mer intressant. Tror jag blir mer störd om det finns fler som inte dricker, varför har de också kommit på "min idé" med nykterhet! ;) Hur ska jag nu kunna glida in och vara överlägsen alla andra?? (skämt)

Tänker ha kvar tråden här tills det gått 90 dagar, sen flyttar jag över den till Vidare livet.

Dag 69
Igår skickade jag in ett stort jobb på eftermiddagen efter att ha lagt ca 80 timmar på det under veckan. Slut i huvudet var bara förnamnet! Icke förvånande så kom tankar på vin fram. Hjärnan ville gärna koppla av, lättnad över att den otroliga jobbveckan var över, fredagsfeeling, mannen och jag hade planer på bra film och jättegod mat. Allt var upplagt för vin, vin, vin!
Men jag drog fram alkomonstret i ljuset och berättade för min man att jag var sugen och varför jag var det, vilka tankar som surrade. Han visste som vanligt inte vad han skulle säga, hahaha, men det gör inget för jag vill bara lyfta fram tankarna i ljuset. Sen gick jag och duschade länge, satte på mig fina kläder och god parfym. Har märkt att dofter, och musik, har oerhörd kraft att påverka mitt humör. Dofter kan väcka barndomsminnen, härliga stunder av kärlek, semesterminnen eller bara rent lugn. En rolig/konstig sak jag märkt efter jag slutat dricka är att doftminnen kommer jätteofta utan att jag luktat något i verkligheten. En härlig känsla faktiskt, även om jag ibland tänkt att det kanske är en stroke på gång eller att jag håller på att förlora förståndet, hahaha.
I alla fall, mannen och jag satte på musik, tände levande ljus överallt och lagade middag tillsammans i lugn och ro. Jag drack en Carlsberg Hoppy Lager som förutom att vara alkoholfri, även är sockerfri! Min nya favoritdryck :) Efter maten satte vi oss i soffan, satte på filmen, och jag började gäspa direkt. Direkt den var slut, och jag hade nickat till hela halva filmen, så gick jag och lade mig klockan tio.
Vaknade av mig själv kvart i sex och sitter med tända ljus och tittar på ovädret utanför. Lycklig <3

Dag 70

Min nykterhet börjar gnissla lite i mitt förhållande... Jag fattar ju att jag har varit väldigt självupptagen de sista två månaderna, men jag tror det går djupare än så. Jag använder inte längre alkohol för att dölja eller släta över känslor. Jag dricker mig inte längre till en roligare människa. Jag är trött på kvällen och går upp klockan sex på morgonen även på helgen. Älskar tidiga morgnar! Blir ju inte heller lika flamsig och tramsig som jag blev när jag var full. Och jag tar inte över ansvaret för någon annans liv eller känsloliv.

Detta börjar min man att märka av och det är inte uppskattat. I vårt förhållande är det jag som är drivande inom alla områden utom städning och aw. Ska något hända, så är det upp till mig annars sitter vi i soffan. Dessa två månader har jag ju aktivt valt att sitta i soffan för att fokusera på min nykterhet, vilket har upptagit mycket av min tid och uppmärksamhet. En väldigt givande tid för mig. Men en väldigt tråkig tid för min man, tydligen, eftersom han är okapabel att roa sig själv. I början körde han en vit månad med mig och då var det bättre, men allt var ju nytt och "spännande" då också. Sen började han dricka så smått, vilket har eskalerat till nästan samma mängder som han drack innan. För mycket, javisst, men inte så att det örlas runt.
I alla fall uttryckte han surt igår på eftermiddagen (som en tonåring) att hans liv var så tråkigt. Detta har uttryckts förr när min uppmärksamhet har varit på annat håll, vi har diskuterat, jag har kommit med förslag på hur han kan göra sitt liv roligare, han har (vissa gånger) hållit med, men ingenting har hänt. Därför kände jag inte alls för att känslomässigt curla honom igår utan svarade inte. Och han sa inte mer därefter utan somnade på soffan...
På kvällen, efter ett par groggar och whiskeypinnar, får jag kommentarer om att vi inte har kul längre, vi är aldrig spontana, förr var vi mycket tramsigare och roligare. Till saken hör att jag under kvällen hade varit mycket alert, pratat, dansat lite (vi tittade på musikvideor från vår ungdom), fixat snacks, kommit med lustiga kommentarer. Men inte på den nivån som det blir med en massa vin i kroppen. Fylletramsig, fyllerolig, fylledansar. Med andra ord roat honom där i soffan. Oundvikligen ledde detta ofta förr till diskussioner eller bråk sen vid ett-tiden på natten och han gick alltid och lade sig först medan jag kunde sitta uppe till fyra/fem på morgonen. Dagen efter brukade han komma upp före mig och kunde ställa frågor till mig när jag vaknade, som: hur länge var du uppe, hur mycket drack du igår, är chipsen slut. Och kommentarer som: jag hatar att du alltid måste komma in i diskussioner.

Nu går jag och lägger mig vid tio-tiden på kvällen, även på en lördag. Jag går upp tidigt på morgonen. Jag flamsar inte, jag är inte diskussionsbenägen. Jag är cool, calm and collected :) Men jag är fan inte tråkig! (tror jag...)

Jag tror att på ett sätt saknar min man att ha det moraliska övertaget, att i jämförelse med mig så drack han ju lite, åt nyttigare och mindre mängder, var lugnare och mer sansad, den "vuxna" i förhållandet. Nu är rollerna ombytta och han gillar inte det. Jag märkte att varje glas han tog ville han förklara att det bara var lite alkohol i, det var så länge sedan han druckit just den här drinken och han ville se om han fortfarande gillade den, och att han bara hällt upp en whiskey och att han inte ens börjat dricka den än, och att den whiskeyn hand drack på stan på eftermiddagen var ju borta nu för det var så många timmar sedan. Ja, jag kände igen tänket.

Jag är rädd för hur vårt förhållande ska bli nu när (tydligen) stora saker som band oss tillsammans inte längre finns. Våra favoritaktiviteter var ju att gå på pub/bar på lördag eftermiddag, äta på restaurang, fixa drinkar hemma, kolla på musikvideor eller YouTube-klipp halva natten, tramsa och flamsa, fylleskratta (vilket vi alla vet inte är äkta skratt), äta en massa snacks och sen sova länge/vara bakis dagen efter.

Dag 71

Tack @Himmelellerhelvette, skönt att veta att det finns andra som också upplevt detta. Vi pratade ut på kvällen, sådär på allvar utan filter, där allt läggs på bordet. Vi får se hur det går, just nu är allt bra... Jag förstår att det är tidigt i min nykterhet och att omställningen gäller även honom. Jag ska fortsätta att koncentrera mig på mig själv för det är livsviktigt, sen får allt annat falla på plats efterhand.

Dag 74
Fortfarande sug så pass ofta att jag inte känner mig lugn. Idag har det varit ännu en sån djävulusisk dag med jobbproblem och deadlines om vartannat. När allt lugnade ner sig vid femtiden kom suget. Åh, vad skönt det hade varit att zooma ut och bort med vin i soffan. Tog väl kanske nån minut innan det släppte, vilket är kortare än tidigare. Så jag antar att det går på rätt håll.
Mitt stenhård sockerförbud har jag lättat lite på. Är glad och nöjd över att jag slutat med mitt cola zero-missbruk och att jag dragit ner på socker/sötningsmedel/vitt mjöl med 90 %. De andra 10 % unnar jag mig just nu :)

Dag 78
11 veckor

@Ny dag
Skrev ett låååångt inlägg som försvann när jag råkade stänga fönstret... Tack i alla fall för att du orkat läsa hela min tråd! Och jag håller med om att vi verkar vara väldigt lika i våra missbruk. Jag kan verkligen rekommendera 1%-metoden, den förändrade allt för mig. Tillsammans med Craig David och den boken som även finns om rökning som jag inte vet vad den heter, haha.

@Himmelellerhelvette Tack!

Dag 83
Allt går bra, imorgon firar jag 12 veckor!
Idag är en spännande dag. Mannen och jag ska på "lokal" för första gången, tror jag, sedan jag slutade dricka. Jag känner mig superlugn, gillar alkoholfri öl och det känns ingen skillnad i "festkänsla" från öl med alkohol. Lite besviken på utbudet av alkoholfritt i övrigt dit vi ska. Inga drinkar/vin/bubbel, bara två sorters öl.
Det tråkiga är att jag känner mig supertjock och gammal. Snart 50 år och det syns... Men jag jobbar på det också! Köpt träningskort på ett ställe som har allt: gym, gruppass, simhall, vattengympa, squash, badminton. Känner mig taggad!
Glad lördag på er som kämpar och försöker att få ett bättre liv än vad ni haft <3

Dag 86
Bara så där! :)

Dag 87
Idag är en mindre bra dag. Har ett barnbarn vars pappa är narcissist fullt ut och jag är orolig för henne. Min dotter och pappan är skilda och barnbarnet är bara 2,5 år... Nu var det något drama med honom igen. Han är inte fysisk mot henne men det finns inte ett uns i honom som tänker på någon annan än honom själv! Precis allt han gör är till hans fördel och för att han ska få sina behov tillgodosedda. Vilket gör den lilla tösen ganska bortglömd. Hon har en äldre halvsyster där man börjar se effekterna av hans skitkaraktär. Hon vågar inte uttrycka sina önskningar och sin vilja, hon gör alldeles för mycket för att hålla sin pappa på gott humör, hon gråter i tysthet. Han vet ingenting om henne och vill inte veta heller. Så länge hans döttrar ser bra ut utåt och får honom att se bra ut. Det blir en bild på Instagram som ser så bra ut och sen tittar han inte ens på dem. Vi var två veckor utomlands med dem innan skilsmässan och han badade TVÅ gånger med sina barn! Och det var endast för att spela in en film och ta kort som skulle på Instagram. Resten av tiden satt han med mobilen eller datorn eller sprang iväg själv på massage, shoppa, äta. När det är hans vecka så sitter de bara inomhus och kollar på tv. I sällskap ska döttrarna helst sitta tysta vid bordet. Flera gånger har den äldsta dottern somnat vid bordet, men han vägrar gå hem. Han vägrar kommunicera med min dotter för "han mår så dåligt av att se henne", så all kommunikation sker med hans mamma som bor hos honom och som tar hand om barnen för det mesta. Han drar sig inte heller för att dra in barnen i sin hämnd mot min dotter.
Ja, det är svårt att förmedla hur jävla körd i huvudet han är för någon som inte känner honom. Det mesta är så subtilt som psykisk misshandel och narcissism ofta är.
Jag behöver mest skriva av mig min ilska. Jag kan inte göra något. Dottern och jag pratar om det, vi har läst på om narcissism och hur det påverkar deras barn så att vi andra i familjen kan försöka motverka hans effekter. Jag hoppas så att han snart träffar en ny tjej som tar upp all hans tid för hans frånvaro är mycket bättre än hans giftiga närvaro!

I alla fall så fick detta mig att vilja ha en glömma-dricka. Det blev en alkoholfri öl, men jag är lite besviken på att jag fortfarande har tendens att vilja glömma mina bekymmer/min oro med något annat än att vara i känslan... Jag antar att det kommer med tiden, jag är ju dock bara tre månader nykter. Tänkte innan att jag skulle börja en ny tråd under Det vidare livet, men jag tror nog att det är för tidigt ändå. Kanske. Jag får suga på den karamellen.

Dag 88
Nu har jag ett dilemma och hoppas att någon vänlig skäl här på forumet kan hjälpa mig. Jag har ju varit utan alkohol i tre månader nu och känner inte att det är något jätteproblem i vardagen. Jag har dock inte varit utsatt för många tillfällen utanför hemmet där jag måste göra ett alkoholval...
Nu har Antabus äntligen blivit tillgängligt igen efter sitt tillverkningsstopp och sjukvården kontaktade mig om att det var möjligt att hämta ut tabletter.
Mitt dilemma är huvuvida jag ska börja ta dem. Vilka är biverkningarna? Är det bättre att vara "safe than sorry" eller är det dumt att börja och förlita mig på dem? Jag vet inte om det blir ett mentalt steg tillbaka om jag börjar. Jag har ju känt mig stark och duktig att göra detta utan. Men tänk om jag faller dit till exempel i december, då kommer jag ju att sparka mig själv att jag inte började!
Kan snälla någon råda mig?

Dag 91!
13 veckor!
3 månader!

Nu kör jag på tre månader till och är såå spänd på vad jag kommer att lära mig om mig själv under den tiden :D

Dag 95

Dag 98
14 veckor

Tack alla!

DAG 100!!

Dag 108
15 veckor

Orkar just nu inte skriva, men vill dokumentera dagar och veckor

Dag 112
16 veckor

Allt rullar på. Inga sug alls. Har börjat ta itu med min kost och det känns minst lika svårt som alkoholen gjorde. Men jag kämpar på. Hade en tjejmiddag för någon vecka sedan som jag oroade mig jättemycket för. Det var stor risk att jag skulle falla dit, men fy bubblan vad grym jag var! Det var inga större problem att hålla mig från att dricka innan de kom, där det tidigare har fallit för mig. Lite social ångest gör att jag gärna vill grunda med lite flytande självförtroende. Men nu fick jag klara mig utan, och hör och häpna, det gick hur bra som helst! Sen när de kom blev jag ju tvungen att berätta att jag inte dricker mer. Det har jag också oroat mig för. Mitt "skäl" var helt enkelt att jag blivit trött på att dricka och mår bättre utan. Reaktionen blev annorlunda än jag trott. Inga frågor alls om varför jag slutat eller om jag hade problem eller liknande. Första kommentaren blev: "Men det skulle du sagt, då hade inte jag heller druckit!"
Då tänkte jag att det behöver du fortfarande inte göra. Vinflaskan är inte öppnad än... Men den kommentaren återkom nån gång till under kvällen. Jag sa inget som svar. Flera gånger under kvällen kom även kommentarer om hur lite de vanligtvis dricker, att de inte behöver dricka, att de många gånger dricker alkoholfritt, och så vidare. De drack mycket mindre än vad de/vi brukar göra, så mitt icke-drickande hade tydligen effekt på dem. Det kändes som att de blev mycket medvetna om sitt eget drickande under hela kvällen. Som om jag var en moralens väktare. Jag hade i alla fall trevligt och kände att jag kunde vara mig själv som alltid utan att tänka på alkoholen. Enda gången jag tänkte på det var när de drog upp det, hahaha.