av Tossingavis

Tossingavis
sön, 2023-07-02 - 22:19

Jag startar nu en ny tråd. En markering. Jag vill leva mitt bästa liv och jag tänker göra mitt allra bästa för att det ska hända. Jag ska fokusera på det positiva, på framstegen jag gör, på hur långt jag har kommit, vart jag vill komma, vem jag vill vara.
Imorgon är dag 1.

Tossingavis
mån, 2023-07-03 - 07:11

Dag 1
Igår var sista gången jag drack. Det är något jag önskar desperat. Det blev en karatefylla eftersom jag inte hade ätit något på nästan hela dagen. Jag struntade i mitt jobb och gav mig in i en diskussion med dottern på kvällen. Sa en massa saker utan filter, med den vettiga delen av hjärnan bortkopplad. Smidigt.
Förhoppningsvis har jag inte förstört allt för mycket utan att det går att reparera. För det är det som står på agendan resten av året, av livet. Reparera alla skador jag fått av alkoholen. Mentala, känslomässiga och fysiska skador, relationsskador, ekonomiska skador.

Tossingavis
sön, 2023-07-09 - 12:55

Det går inte bra för mig just nu, men jag ser ändå positivt på det. Jag dricker åt helvete för mycket. Men när jag kommer hem till Sverige igen, så ska jag ta tag i det. Jag ska attackera missbruket/beroendet på alla fronter! Ingenstans att fly! Det blir Antabus, terapi, byte av umgänge, nya aktiviteter och fokus på självvård! Alla andra får klara sig själv i ett par månader!

Onkel F
sön, 2023-07-09 - 21:25

@Tossingavis skrev: "Jag dricker åt helvete för mycket". Det låter ju inte sådär jättebra, men semester brukar ju vara förknippat med alkohol. Svårt att låta bli då, särskilt om de runt omkring en dricker. Kanske lite av en känsla av att passa på medan man kan också. Inför läkarbesöket menar jag. Håll fast vid beslutet att söka hjälp!

Antabus, om du får det, är en jäkligt bra hjälp. Det är precis som du skrev i din andra tråd, den tar bort alkoholen ur ekvationen så att man får tid att läka och låta hjärnan återhämta sig. Det behövs för att man skall orka med de förändringar som behövs för att tiden med Antabus inte bara skall bli ett tillfälligt uppehåll. De förändringar du själv har räknat upp.
Det räcker inte att inse att en förändring är nödvändig, man måste vara villig att göra det som behövs för att förändringen skall bli verklighet. Du är på väg i rätt riktning (bortsett från semesterpimplandet 😉).

Tossingavis
ons, 2023-08-09 - 11:17

Precis varit hos läkaren och startat processen med Antabus. Får troligtvis börja nästa vecka om blodproverna ser bra ut. Sedan blir det att gå till vårdcentralen två gånger i veckan och ta dosen övervakat. Inte så jag helst velat ha det, men kan se fördelarna. Studier visar att det är större chans att lyckas om det tas övervakat. Men just nu blev det så förminskande eller allvarligt på något sätt. Som att jag inte ens kan klara att ta en tablett själv. Jag vet inte, det är många känslor nu! Jag grät inne hos läkaren och sen kunde jag inte hålla mig på provtagningen heller! Väldigt pinsamt, men de var snälla nog att spela med i min förklaring att jag är väldigt rädd för sprutor... Men de såg ju vilka provet jag skulle ta, så det kan inte ha varit svårt att räkna ut varför jag var en aning labil.
Jag fick i alla fall ett väldigt bra mottagande!
Mina känslor nu har mycket att göra med att nu är det på riktigt. Det finns inga bortförklaringar eller förmildringar (säkert inte ett riktigt ord :D) som jag kan lägga som en förlåtande filt över eländet. Man tar inte Antabus om man bara känner att det har blivit nåt glas för mycket på semestern. Eller om man känner att man borde dra ner lite för att träningen ska gå bättre. Det känns som att jag nu har fått en etikett på mig. Vad etiketten säger eller vem som ger mig den, vet jag inte. Men en etikett likväl.
Det är ovant för mig att vara "svag" också. Jag klarar alltid allting själv, jag är aldrig sjuk, har aldrig behövt ekonomisk hjälp. Andra kommer till mig för hjälp, öppnar upp sig om sina svårigheter. Och jag har aldrig känt mig dömande gentemot dem. Inte heller mot mig själv, medvetet. Kanske omedvetet dömmer jag mig själv... I alla fall så skaver det lite idag.
Men jag vet också att det kommer att gå över ganska fort. Redan spirar små positiva tankar om hela grejen. Vad skönt att det är igång, nu kanske det äntligen kan lyckas. Jag planerar att koppla något väldigt positivt och livsbejakande till varje pillertagning. Så att två gånger i veckan, vid den tidpunkten, så är jag bara till för mig och mitt välmående. Har inte klurat ut exakt vad jag ska göra, men kanske att jag tar en massage/ansiktsbehandling/yogapass direkt efter jag tagit pillret. Sedan en vegetarisk lunch.
Så att pillertagningen inte blir en isolerad deprimerande händelse som lyfter fram att jag har ett problem, en sjukdom.
Jag vet inte, men det känns bättre att göra det som en del av en holistisk hälsodag.

Amanda L
ons, 2023-08-09 - 11:40

@Tossingavis Jättebra och starkt att du tagit tag i ditt liv och ditt beroende. Inget skamligt med det, tvärtom! Att kombinera piller med något mysigt tror jag är en bra idé. För att markera att det är en bra sak, något fint på vägen till ett bättre liv.
Glöm inte att skriva och läsa i trådarna här också. Kanske flytta tråden till Vara alkoholfri för fler kommentarer?
Ha det gott i vilket fall och hoppas allt går bra!❤️🙏🏻❤️

Tossingavis
tors, 2023-08-10 - 16:04

En tanke så där till alla:
Jag jobbar på mig själv och inser och tar itu med mina problem. Har alltid gjort mitt bästa för att ha självinsikt och inte vara bergsäker på att jag har rätt eller är felfri. Gudarna sak veta att jag inte är felfri och jag har aldrig hymlat om att jag är det. Snarare är jag en aning trött på att alltid torka på mig och prata om vad som är fel med mig när andra så gärna håller tyst om sina tillkortakommanden och tydligen inte har ett skit att jobba på som människa.
Okej, där blev jag lite triggad.
Min fråga till er är: hur mycket ska man "begära/önska" att ens partner också insåg och tog tag i sina problem? Min man har issues från sin barndom och även problem med sin alkoholkonsumtion och på sistone tror jag även att han har en aningen ätstörningar. I alla fall tar det hus i helvete om jag har ätit upp det sista av brödet eller ätit upp chipsen när han gått och lagt sig. Även om jag säger att jag ska köpa nya.
Jag tror jag är rädd för att jag kommer att "se" en hel del som jag inte sett under våra 17 år tillsammans när jag nu blir nykter. Jag hade orkat en seperation, kanske välkomnat den, men han hade gått under. Hur mycket kan jag "kräva" av honom? Jag är ganska dominant som person och han är mer en följare, men jag vill inte köra över honom samtidigt som jag känner en sån frustration!
Okej, jag inser att det är svårt att svara på detta för ingen av er känner varken mig eller min man. Men det kändes skönt att skriva av sig en del

Tossingavis
tors, 2023-08-17 - 17:18

Spännande att suget kan kännas som en panik i hjärtetrakten, andnöd vid tanken att aldrig mer få ta ett glas vin och koppla av/bort, och sen en halv minut senare inte kännas alls och lätt om hjärtat tänka att det här med nykterhet kan jag hålla på med resten av livet...

Tossingavis
tors, 2023-08-17 - 17:20

En annan sak: Antabus och alla dess ersättningsvarianter är slut i hela Sverige och återkommer inte förrän tidigast någon gång mellan oktober och december! Stackars alla dem som behöver dessa piller för att hålla sig nyktra!

Tossingavis
mån, 2023-08-28 - 15:40

Dag 15
Oresonligt arg på allt och alla. Har varit det i tre dagar nu. Sådär mens-arg så att man skulle kunna hugga en kniv i ryggen på den som går ivägen för en på Ica. Mordisk.
Har även haft huvudvärk i tre dagar också.
Min man stöttar mig genom att inte heller dricka. Vi har även börjat träna och ska hålla nere på onyttigt. Detta är ännu en källa till ilska just nu. För det går så jäääävla bra för honom. Vilket han så klart är glad för och gärna vill prata om. Och det gör mig skitarg för det går inte bra för mig! Jag dricker inte, men det är sug på sug på sug. Och han bara flyter med och känner sig stolt och tycker att det är så lätt.
Och han jobbar inte hemma som jag så han kommer upp i många fler steg än mig (vi jagar de där 10 000 stegen/dag) vilket han också gärna berättar. I helgen sa jag till honom att genom att berätta sånt för mig nu gör att jag känner mig ännu sämre. Då blir han stött och säger att han inte behöver berätta något alls om det är så känsligt.
Vilket också gör mig skitarg (som allt annat just nu)! Jag är arg och trött på att alltid vara den som är känslig och som har problem och som borde prata med någon och som har fyra tusen saker som måste fixas med personlighet eller ovanor att ta bort! Ska vi kanske prata om alla andras jävla skit som de inte anser att de har problem med?!

Känner även sorg nu då min dotter och barnbarn har åkt tillbaka till sitt hemland efter att vi har bott tillsammans i tre månader. Och det gör skitont! Jag är arg att min dotter valt att bosätta sig i ett annat land och skaffa barn där. Jag är arg att jag inte kommer att ha en "normal" mormor/barnbarn-relation. Jag är arg på allas kommentarer om att jag ska vara glad att jag fått träffa de i sommar. Ja, men nu ser jag inte de på 4-5 månader och det gör ont. Jag är arg på åsikter om att jag engagerar mig för mycket i min dotter och barnbarn och att jag borde "släppa" de lite och koncentrera mig på mitt eget liv. De ÄR ju mitt liv!
Jag är arg på människors dumhet och flockmentalitet. Jag är arg på plattityder. Jag är arg på mig själv att jag aldrig kommer till skott. Jag är arg för att jag inte skött min hälsa under hela mitt liv. Jag är arg för allt dumt mina föräldrar gjorde och inte gjorde när jag växte upp. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut om de bara tagit tag i saker.
Jag är arg för alla gånger jag inte sagt ifrån, stått upp för mig själv eller gjort rätt.
Just nu är jag bara heligt jävla förbannad!

Andrahalvlek
mån, 2023-08-28 - 20:46

@Tossingavis Och all den ilskan har du hällt alkohol på innan! Nu får du istället leva ut den och bena ut den. Vad kan du påverka? Agera. Vad kan du inte påverka? This too shall pass.

Ilska var den första känsla som kom som en svallvåg min första nyktra tid. Jag skällde ut både chefen och kollegor, det var så rutorna skallrade på jobbet och folk hukade bakom skärmarna.

Jag lyssnade mycket på nostalgimusik och grät floder. Jag kollade på komedier och standup och skrattade så jag kiknade.

I nykterheten får vi riktiga känslor - och vi lär oss hantera dem hyfsat snabbt. Men lättrörd och lättskrattad är jag fortfarande. Dock inte alls lika lättirriterad. Man blir mer chill som nykter.

Kram 🐘

Kennie
ons, 2023-08-30 - 23:12

All respekt för din ilska. Och känner med dig med dottern. Mina barn är under 18 ännu, men inte långt dit. Bara tanken på att de inte ska bo hemma längre är läskig, så förstår att det måste vara jättesvårt att ha barn långt borta. Värme till dig!

Tossingavis
tors, 2023-08-31 - 16:12

Dag 18
@Andrahalvlek Ja, this too shall pass. Så brukar jag tänka. Jag har ganska lätt för att komma tillbaka efter motgångar och nederlag, så det gör jag säkert den här gången också. Börjar redan fila på hur jag ska kunna maximera kvaliteten på kontakten med barnbarnet. Men först måste jag sörja lite. Har slutat vara arg nu och gått över till att vara ledsen. Ledsen för att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag tänkte mig att hämta barnbarnet på dagis en gång i veckan, ha övernattningar på helger med bullbak och tecknad film. Jag ville veta namn och utseende på alla hennes kompisar så att hon kunde berätta för mig om sitt liv och jag hänger med vad/vem hon pratar om. Jag ville vara en trygg punkt hon kunde åka hem till när hon bråkat med mamma och pappa.

Tossingavis
mån, 2023-09-04 - 11:15

Dag 22
Över tre veckor har gått. Och gått bra för det mesta. En del sug, bara på helgen. Men jag sover jättedåligt, vaknar ofta under natten, korta uppvak som jag knappt kommer ihåg, men som min Fitbit registrerar. Känner mig inte heller så utvilad. Min dotter håller på att vänja sig vid att vara själv efter skilsmässan och att ställa om sig till singel ensamstående mamma. Hon gör detta genom att meddela att hon inte orkar ha någon kontakt med någon i familjen för att det är jobbigt att vi frågar hur hon mår och har det. Hon uppskattar kärleken, men orkar inte med den just nu.
Jag skrev tillbaka att jag förstår och att hon ska ta den tid hon behöver. Men i ensamhet går jag sönder. Vi har alltid stått varandra väldigt nära och kunnat prata om allt. Jag har alltid funnits där 24/7 för att stötta och vägleda. Jag åkte ner till henne i tre månader nu i sommar för att hjälpa till med barnbarnet, företaget, flytten med mera när de först separerade.
Och nu när den första tiden är över och hon inte behöver mig så akut blir jag bara kastad till sidan. Känslan av att: "Jag behöver dig inte längre, var snäll och hör inte av dig".
Det gör ont. Jag saknar både henne och barnbarnet som bara är två år. Jag vill veta hur det går för dem, hur de mår. Jag förstår att hon behöver tid och jag respekterar det. Kommer inte att berätta för henne hur ledsen jag är. Vi har haft ovanligt mycket tid tillsammans som mor och dotter genom hela hennes liv och vi trivs i varandras sällskap. Rest mycket tillsammans. Haft härliga Love Island-maraton i soffan med chips och skratt. Jag har spenderat de senaste tre somrarna hos henne och svärsonen för att hjälpa till med barnbarnet när de säsongsarbetade. Står därför mitt barnbarn väldigt nära också.
Det blev så abrupt allting. De åkte tillbaka hem efter ett par semesterveckor i Sverige och sedan dess har jag inte någon kontakt alls mer än vad hon lägger ut på Instagram, vilket inte är mycket. Jag förstår också att hon inte orkar att hennes pappa, farmor, jag, styvpappa, farbror och kompisar alla frågar hur hon mår. Men i ärlighetens namn så är det bara jag som ställt upp till 100 % för henne och barnbarnet. Med tid, pengar, omsorg, kärlek, tänkt mer på henne än på mig själv och uppoffrat mig för att hennes och svärsonens liv ens skulle gå ihop. Så själviskt tänker jag att skriv till alla de andra att backa, så blir det inte så jobbigt att skriva ett litet sms emellanåt till mig om hur ni mår. Jag "förtjänar" det mest som ställt upp mest.
Nu funkar ju inte livet så och jag vet att jag framstår som barnslig. En mamma ska ju bara ge, ge och ge och sedan snällt smälta in i väggen tills nästa gång hon behövs.
Och jag kan inte vara arg på henne för att hon uttrycker sina behov och gör vad som är bäst för henne när det är vad jag själv kämpar febrilt för i min nykterhet.
Jag vet inte, jag känner mig bara bortstött, oviktig, ratad, ensam. Vet heller inte hur länge det kommer att vara. Om fyra dagar ska hennes pappa med sin nya familj åka ner och hälsa på i tio dagar. Det blir ju helt annorlunda än när jag var där i somras. Mina besök är nödvändiga, när det är kriser som ska lösas, stress hanteras, barn uppfostras, gråt att trösta, barnpassning när det jobbas. Hennes pappas besök är roliga, restaurangbesök, hyra bil och åka på utflykt, barnbarnets lek med dotterns halvsyskon som också är små, skoj, skoj, skoj. Sånt har det inte funnits utrymme för vid mina besök. Och jag är avundsjuk och kan känna ilska över det. Varför kan han bara glida in på det roliga och sen när jobbigt händer bara skylla på att han har sin nya familj och sitt företag att tänka på så det är ju bra att jag kan ställa upp.
Så om hon inte hör av sig inom fyra dagar kommer jag inte höra av henne förrän hennes pappa har åkt hem igen om tio dagar. Vilket blir tre veckor utan kontakt, vilket aldrig har hänt sedan hon föddes.

Tossingavis
tis, 2023-09-05 - 17:34

Dag 23

Allt väl. Jag har kommit över min meltdown igår. Känslorna känns överdrivna nu när jag läser tillbaka på vad jag skrivit, men i stunden med tårarna rinnande var de verkliga. Skönt att kunna skriva av sig anonymt och inte behöva bära det inombords där det bara växer och växer, eller prata med dottern när jag är i affekt. Inget bra kommer från det. Nu har jag pratat med dottern på hennes initiativ. Hon är nere, men det är ju normalt vid skilsmässa. Hon berättade en del om hur hon mådde och jag höll låg profil för att inte skrämma bort henne (som att närma sig ett rådjur, hihi). Fick också prata med barnbarnet och det var jätteskönt.
Jag får bara acceptera att jag inte kan ta bort dotterns smärta i detta eller hjälpa henne. Hon måste gå igenom detta själv och när hon kommer ut på andra sidan kommer hon att vara starkare.

Så jag försöker att koncentrera mig på mig själv. Gick till frisören och klippte av mig allt håret! Från jämnlångt, axellångt till snaggat i nacken med svepande sidolugg. =D
Har även beställt kläder för över 6000 kr (!) som ett steg i att ta hand om hela mig. Jag re-brandar mig själv. Skapar en ny identitet, eller kanske nygammal till viss del.

# Jag är en person som bryr mig om hur jag ser ut, men inte bryr mig om vad andra tycker om hur jag ser ut. Jag har på mig det jag gillar.
# Jag är en person som tar hand om mig själv. Jag tränar, äter hälsosamt, piffar mig med nagellack, smycken och smink, fixar håret och duschar regelbundet.
# Jag har på mig snygga kläder och springer inte bara runt i utslitna träningskläder.
# Jag är ärlig, rak och sann mot mig själv och mina gränser.
# Jag läser böcker, mediterar och utbildar mig.

Jag har gjort en grundlig utredning av mina vanor och ovanor, läst på oändligt om vad som behövs för att åldras hälsosamt, leva harmoniskt och vara den bästa version av dig själv som du kan bli. Allt planerat, nedskrivet och schemalagt noggrannt. Bara att följa planen nu!