Rädd för att dricka, rädd för att inte dricka

Är inne på min andra nyktra dag efter ännu en utökad helg (onsdag-till-måndag-fylla) fylld av pinsamheter, idiotiska upptåg, oräkneliga taxiresor mellan Bolaget, hemmet och diverse krogar, blåmärken både här och där (varför alltid dessa blåmärken överallt??) och därtill en del onödigt brutal ärlighet gentemot en av mina närmaste vänner. Är jag sexton år eller är jag närmare trettiofem? Hur länge kan jag fortsätta innan saker och ting inte går att reparera?

Läste här större delen av dagen igår och grät, grät och grät.. och skrattade ibland. "Vindåre", vilket utmärkt ord. Var ska jag börja? Det har varit såhär länge. Ett par uppehåll under graviditeter och amning, men sedan har det börjat igen. Till en början eftersom jag ofta var ensam med barnen under helgerna och då "unnade" jag mig en liten flaska vin till maten efter att de somnat. Efter en tid blev det en hel flaska och sedan dröjde det inte lång tid förrän jag pilade ner till närköpet för att köpa folköl när vinet tog slut. Efter det övergick jag till boxar och då räckte de även till dagen efter och det var ju praktiskt.

Visst har jag tänkt tanken redan för åratal sedan, att det här inte är normalt. Men sedan nyktrar jag till igen, och ungefär vid dag nummer 4 brukar jag känna mig så pigg och kry och fräsch att jag tycker att det är en bra idé att "äta middag med några vänner", gå och "ta en fika med en kompis" eller något liknande. Och det är alltid bara en ursäkt för att få "spontan-dricka".

Men det har jag insett för länge sedan att det verkligen inte handlar om något "spontan-drickande". Det har det nog aldrig gjort för mig, inte ens när jag var yngre. Det är ett väldigt planerande bakom allt drickande även om det sker nästan automatiskt (ville skriva "omedvetet" men det vore en lögn). En stor del av livet planeras efter mitt drickande. Kundmöten (bara på eftermiddagar), barnöverlämning (måndag eftermiddag), socialt umgänge (tidigt på dagen med vänner som inte dricker så mycket så de inte fattar hur full jag tänker bli efteråt, och senare på dagen med vänner som också dricker mycket).

När jag väl börjar dricka så håller jag på i flera dagar.. Sedan den fruktansvärda skammen och ångesten och all skadereglering som måste göras. Det hemska är att jag har känt mig stolt ibland för att jag kommer undan med nästan allt, som en supermänniska. Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period: Mat som blivit gammalt i kylen för att vi äter ute alla dagar när jag dricker ("det är ju så trevligt", "jag orkar inte laga mat idag", "så kan vi ta ett glas vin också"). Lyssna av mobilsvararen och förklara för kunder och kollegor varför jag inte varit anträffbar ("har varit på utbildning", "har varit på konferens", "barnen var sjuka"). Eftersom jag driver eget kan jag komma och gå som jag vill, också detta något som jag planerade redan när jag startade eget ("det skulle passa mig eftersom jag tycker om att styra över min egen tid", yeah right, mer sanningsenligt hade varit att "det är enda alternativet för mig för det är inte jag som styr över min tid").

Sedan blir jag deprimerad över det här berget av saker som måste åtgärdas för att jag har druckit, och tycker att det är lika bra att dricka igen, "tills jag blir gladare".

Två olika alternativ snurrar runt i huvudet på mig (beroende på vilket tillstånd jag befinner mig i för tillfället):
a) Sluta dricka
b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker

Idag vet jag inte hur alternativ b kan kännas så tilltalande medan jag är onykter, men det gör det. Mitt liv är väldigt stabilt utåt sett och på något sätt verkar sambo och barn leva i en tyst acceptans om att det är såhär jag är. I början anmärkte han på mitt drickande men det slutade alltid med att jag drack mer i ren protest (inte heller i detta verkar jag vara särskilt originell).. så numera håller han tyst i förhoppningen att det ska få mig att dricka mindre. Märkligt hur mycket tysta överenskommelser som uppstår i en familj där det här problemet finns. Ibland är jag öppen om det, men det är alltid när jag har druckit och då vågar jag berätta hur omfattande mitt drickande är. Några dagar senare viftar jag bort det och kommer med någon bortförklaring om att jag hade en dålig dag bara och överdrev alltihop.

Märkligt är det också hur länge man kan hålla på utan att allt raseras, men jag vet att det är bara en tidsfråga. Andra ser kanske inte (än) men jag vet att det går långsamt utför. Jag orkar mindre och mindre. Jag tycker att saker som inte handlar om att dricka blir mindre och mindre viktiga för varje dag som går. Det är detta som skrämmer allra mest, detta att jag kanske har förlorat förmågan att känna mig glad över saker som en "vanlig människa". Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna glädje eller förväntan igen om jag inte får dricka mer. Om allt går åt helvete så kan jag ändå dricka tänker jag, men det är nog för att jag dricker som allting kommer att gå åt helvete.

Jag gör vanliga saker och aktiverar mig och familjen men allt är för syns skull medan jag bidar min tid tills jag får dricka nästa gång. Under tiden känner jag mig bara rastlös och liksom fångad i ett vakuum. Jag gör vanliga saker både för att dölja det onormala och för att bygga på mitt duktighets-konto så att jag får känna att jag har "rätt att dricka" efteråt. Samtidigt som jag känner en hemsk skuld över det jag gör så är jag en mästare på att skapa skuld hos mina nära redan i förväg så att de inte ska våga anklaga mig eller säga något när jag väl sätter igång.

Puh.

Tack till alla som har skrivit här och delat med sig. Många tårar blev det, men också en hel del hopp. Tack.

kalla

Vilket bra steg att börja skriva här, för även om det är bara man själv som kan ta steget att sluta dricka så är det här stödet en enorm kraft. Bara känslan av att inte vara själv och få dela med och motgångar hjälper många av oss.

Så fortsätt och skriv och läs, för det hjälper många av oss och när man vacklar kan man få en spark i baken vilket kan behövas ibland//Kram Kalla

du sammanfattar den här sjukdomen på ett mycket bra sätt. Just så är det som du beskriver, och det är inte konstigt att folk blir vansinniga eller tar livet av sig när det går som längst. I oktober förra året gick jag på en väldigt bra kurs, bara över ett veckoslut. Jag höll på att bli galen på att jag inte slutade, när jag visste exakt hur allting skulle bli om jag fortsatte. Jag fick lära mig att med mitt arv, med mitt sätt att ta risker i mycket av det jag gör så kan det bara gå på ett sätt till slut. Då har man kommit in i en fas där det bara finns valet att sluta tillföra alkohol, eller så går det till slut värre och värre. De är My Skarsgård som har den här kursen på gården Myggebo utanför Stockholm, och även om jag tog ett återfall i somras, så var jag nykter i åtta månader och mådde så bra för jag insåg att det inte är mitt fel liksom, utan hjärnan är helt uppstyrd i att agera. Drickande har blivit som en reflex, ungefär som att man äter när man är hungrig. Det går självklart att sluta, men det är inte lätt om man inte förstår hur illa ute man är rent kemiskt när missbruket nått en viss nivå. Väl investerade pengar skulle jag vilja säga, ungefär vad mitt missbruk kostar ett par månader. Ett tips om du inte hittar hjälp på annat sätt. Men att börja skriva här är förstås ett viktigt och stort steg på vägen.
/Fenix

Vinter i min t…

Tack för välkomnandet! Fick en väldig ångest nästan direkt efter att jag postat inlägget, trots att man är anonym här. Det är inte roligt att vara ärlig när man är så van att låtsas, antar jag. Känner att det här får bli början till en liten livlina, att läsa och skriva här. Kanske vågar jag också gå en kurs en dag. Just nu låter det bara så.. definitivt.

kalla

Snart kommer du känna att det är väldigt skönt att kunna vara helt ärlig på en plats, dessa människor känner mig mer än många av mina vänner. Det gav mig mycket styrka den första tiden och det var väldigt skönt att bara vara mig själv här.
Men försök att tänka i små steg, för annars anfaller alkoholspöket med massa konstiga råd om att man visst skall hälla i sig några glas till.
Så nu går vi med små steg framåt//Kram Kalla

Maria42

I din berättelse, skulle kunna handla om mig. Du skriver att sambo och barn Lever i en tyst acceptans att det är så här. Mina barn började säga ifrån och reagera när de blev tonåringar, inte slutade jag för det. Först 1 januari slutade jag och då var de nästan vuxna. Barn blir så oerhört påverkade av att vi dricker, nu med 8 månaders nykterhet förstår jag det. Det är obehagligt att umgås med fulla människor, alla blir förändrade när de dricker.
Idag håller jag på att få tillbaka mina barns respekt, jag kan dock känna stor sorg att jag inte blev nykter tidigare, hur kunde alkoholen bli viktigare än familjen?.
Det är detta alkoholen gör med oss och det blir bara värre och värre för varje år. Jag drack mer än andra när jag var 35 men sista åren innan jag slutade var det mkt vin varje kväll. Det fanns alltid ursäkter, fira nya bordet, jobbig dag på jobbet, soligt väder, skitväder osv.
Att livet kunde bli så här bra som det blev när jag slutade kunde jag aldrig tro, orken och livsglädjen är tillbaka. Inget smusslande, ingen ångest eller skam. Ingen oro över att lukta gammal fylla, inga blåmärken (fick också otroligt många).
Önskar så du provar, ta en dag i taget och läs och skriv mycket här för det är en otrolig hjälp att inse att vi är fler med samma problem.
Styrkekram till dig!

Nynykter

Välkommen hit VIMT!
Det slår mig att det är så otroligt jobbigt att hålla på och kompensera och vara bäst i klassen bara för att man har dåligt samvete för drickandet. En mycket stor vinst med att slippa det dåliga samvetet är att man plötsligt duger ändå. Ja, i alla fall har det varit så för mig. Jag bara duger. Jag kan unna mig att göra ingenting! att bli nykter är till att börja med rätt krävande. Många blir väldigt trötta. Men belöningarna kommer snabbt. Och när det känns jobbigt kan du skriva här.
Lycka till!
Nynykter (i snart ett halvår :-))

Vinter i min t…

Mina barn är inte så stora än, men tillräckligt stora ändå för att märka. Det är det som är värst så klart, och allra värst att inte ens det verkar vara anledning nog att säga Stopp. Istället avskyr jag mig själv vilket gör att jag drar undan mig från dem ibland även när jag inte dricker. Det är som att få ett slag i magen att möta deras blickar och se att de tänker "undrar vilket humör hon är på idag", känna deras försiktighet, och glädje under de perioder jag är närvarande. Till och med deras glädje gör ont för de borde alltid få känna så!

Först avskyr och föraktar jag mig själv för det jag gör mot dem, och redan innan ilskan har hunnit övergå helt i självömkan är jag på väg till Bolaget igen. Och efter några glas vin kan jag äntligen känna ett enda stort: "Äsch.." och kan sätta mig upp mot allt och alla som skulle kunna tänkas ha någonting att säga om mitt beteende.

Håller med om att det är skönt att slippa hålla på med konstant kompensations-beteende. Det känner jag av under nyktra perioder men det gör mig arg sedan när jag är på det igen: "Varför får jag inte vara förbannad bara för att jag har druckit??" "Det här är faktiskt mina riktiga känslor!!" Och så vidare. Jag vet innerst inne att det är stor skillnad på hur saker kommer ut nykter/onykter men det är så det känns då. "Kan folk bara låta mig få vaaara!! Då skulle jag inte ha några problem!!"

En annan sak som oroar mig är att jag ska sakna den här personen som jag blir när jag är i ett alkohol-race. Jag vet inte hur feg jag kommer att vara utan det. Att jag kommer att vara menlös. Ett mähä som lallar runt och är nöjd utan anledning och inte har någonting att kompensera för längre. Men mest rädd att alltid leva med rastlösheten och inte hitta något vis att kanalisera som är tillräckligt. Motstridigt detta.

Hjälp nu

Åh vad jag känner igen mig i mycket av vad du skriver. Har inte heller hittat ut men jag hoppas att jag kan finna en stig här. Min största motivation om förändring finns när jag är full. Sen kommer nykterheten o vardagen , då vill jag alltid unna mig "en sista gång" o dom har blivit många.
Kram till dig

Myyran

... Över många av berättelserna här. Det slår som en knytnäve i magen samtidigt som man får så mycket tröst, förståelse och MOD att ta egna små steg.
Man väljer inte det här MAN DRABBAS!

Jag är ny här men har redan märkt av det otroliga stödet och RESPEKTEN man visar.

Varm styrkekram.

Myyran

Vinter i min t…

"Min största motivation om förändring finns när jag är full. Sen kommer nykterheten o vardagen..."

Jo, då finns det motivation till det mesta kan jag säga! Mest motiverad är jag om jag är inne på tredje-fjärde-femte dagen och går in i en konstig fylle-känslosamhet, då kan jag panikgråta och är säääääker på att detta ska aldrig upplevas igen!!

Sedan går det flera dagar av nykterhet och duktighet och fylle-blåmärkena börja blekna och jag tänker "Faaaan vad SKÖNT det är att vara nykter ändå!! Vad SKÖNT det är att ha KONTROLL!!" Jag tänker det hela vägen till Bolaget. Och hela vägen hem tänker jag att när jag kommer hem så ska jag städa och laga god mat och läsa en god bok och jag stannar till och med till vid bokhandeln och köper en bok bara för det.

Hjälp nu

Eller, hur ??? Och allt det här nyttiga ska jag göra när jag "sippar" på ETT glas vin. Själv landar jag i soffan med vinet urdrucket o alla nyttiga saker är kvar att göra.
Samma visa imorgon!

Vinter i min t…

Precis!! Jag kan sakna den där tiden (för mycket länge sedan nu) när det gick att kombinera tvättstuga+alkohol, städning+alkohol, sortera garderoberna+alkohol. Nu räcker det med en (stor) klunk och alla goda föresatser är som bortblåsta.

Jag klarar på min höjd Facebook+alkohol men det brukar istället ge en hemsk ångest när jag vaknar och tvångsmässigt måste gå igenom allt dumt jag eventuellt har skrivit, hur många jag har provocerat, om jag har stavat fel, hur många låtar som jag har tyckt var bra under fyllan och delat i min newsfeed (= folk måste fatta att jag var full) och så vidare. Det är ingen bra kombination helt enkelt.

kalla

Kan bara skratta och känna igen mig, skulle vara alkolås på FB och mobilen :D Det var många fredagar middagen åkte in i kylen igen, jag var packad och mannen teg och var sur (ledsen tror jag nu). Fy vilken tillbaka blick jag fick, är så glad att jag är på väg åt ett annat håll//Kalla

Maria42

Vad bra ni beskriver det, även jag köpte hem vin och bok och såg framför mig den fantastiska mat jag skulle laga sippandes på ett glas vin, sedan trevlig middag med familjen och efter det lägga sig och koppla av med en bok.
Efter flertalet vin blev maten äntligen klar, drog gärna ut på det så jag kunde fylla på glaset flera gånger. När middagen serverades var jag full och barnen åt så fort som möjligt för att sticka därifrån. Inte blev det ngn bokläsning för vid det laget hade jag glömt att jag köpt en bok.
Vakna morgonen därpå med värsta ångest, kolla mobilen om jag ringt eller fått samtal av någon och om jag skickat ngt sms. Ryser vid tanken på hur det var.
Jag tyckte också jag hade bra vänner som man kunde prata med och som gärna filosoferade över x antal glas vin.
Dessa vänner är inte så roliga har jag upptäckt för det går inte att prata med dem, funkade nog bara när alla var packade, tyvärr var det alkoholen som band oss samman. Mkt roligare att prata med människor som minns samtalet dagen efter.
Kram!

Villervalle

"Faaaan vad SKÖNT det är att vara nykter ändå!! Vad SKÖNT det är att ha KONTROLL!!"

Det stämmer även in på mig själv. Jag vet att jag är väldigt duktig i mitt arbete och har alltid varit bäst i allt jag företagit mig, vilket också har uppskattats av min omgivning så det är ju konstigt att man inte alltid försöker att vara i detta tillstånd. Men som du också beskriver, så är det för mig precis som för dig, mitt andra mer emotionella jag som jag försöker uppnå med att dricka, vilket oftast inte uppskattas av omgivningen. Så lösningen är väl att försöka hitta andra vägar för att få känna samma känsla och kanske det kommer av sig själv efter en tids nykterhet.

Mamma 37

Herregud vad du/ni beskriver det bra! Mina barn är inte heller så gamla! De började dock undra varför mamma var så konstig på kvällarna. I början hittade jag på massa konstigt. "Mamma har jobbat hårt", "mamma har ont i huvudet osv". Jag blev genomskådad! I vissa fall såg de även när jag så snyggt stod och halsade ur någon spritflaska eller så. Trodde ju att jag var jättesmart då jag gömt den på något bra ställe. Tyvärr så är man inte så jävla smart när man blir packad! Idag är mina barn fullt medvetna om min kamp. Är trött på att ljuga. har varit nykter i 14 dagar:)

Du skriver även att du kommer att sakna den personen man blir när man kör sina fyllerace! Det var jag också rädd för. " Det är ju så kul och framförallt så är jag öppen och glad". Snacka om att lura sig själv. Nu har jag förstått att den enda som tyckte det var kul var ju jag:(! Min man sa till mig häromdagen. " Du är mycket roligare när du är nykter".

Ta en dag i taget! Det går att göra sig fri. På detta forumet så finns det så mycket gott stöd och kunskap så jag blir rörd varje gång jag läser av allas kloka ord. Sug åt dig och tänk att vi finns här för att hejja och stötta varandra. Jag skall förlja din tråd.
Massa kramar!!!

Stigsdotter

Det hjälper mer än man kan tro att skriva och läsa här. Inte minst får du som en egen dagbok som du kan gå tillbaka till och läsa hur det var.

Du beskriver problematiken och din situation väldigt bra, även jag känner igen mig i ditt sätt att vara och tänka. Jag vill sätta fingret på en sak du nämnde, kanske kan den väcka lite tankar som kan hjälpa. Du skriver om dina två alternativ - antingen sluta dricka eller också "b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker". Om jag tolkar detta rätt så skulle det senare alternativet innebära att du fortsätter att dricka.

Men, det är ju inte andra som tänker och tycker, din man har slutat kommentera. Just nu är det faktiskt DU som tänker och tycker, det är DU som ifrågasätter ditt eget drickande. Egentligen innebär detta alternativ att du skulle sluta bry dig helt och hållet om vad du själv egentligen tycker, eller hur? Och hur bra är det egentligen? Att trycka ned sig själv? Deppigt humör på grund av detta kan ju i och för sig avhjälpas med ett par glas vin... eller?

Som du själv har noterat kommer det bara att bli värre och värre. Det blir inte bättre av sig själv. Min väckarklocka blev när jag äntligen tog mig i kragen och sökte psykologhjälp och fick konstaterat att jag var deprimerad. Allt var så tråkigt, jag var missnöjd med det mesta och saknade ork att göra någon förändring. Jag kunde sitta i läsfåtöljen hemma och titta upp mot bokhyllan på alla spännande böcker jag skulle läsa - någon gång. Efter en kort tid inom vården insåg jag att det nog var alkoholen som låg till grund för mitt mående och jag tänkte göra mig av med den först och se om tungsinnet försvann. Jag är övertygad om att jag är på rätt väg.

Har du verkligen två alternativ...egentligen? Nej, grattis till att du tagit det första steget, att ifrågasätta ditt eget drickande och bestämma dig för att göra någonting åt det. DET är det enda som räknas: att du vill för din egen skull!

Vinter i min t…

"'Det är ju så kul och framförallt så är jag öppen och glad". Snacka om att lura sig själv. Nu har jag förstått att den enda som tyckte det var kul var ju jag:(!"

Jo, det blir mer och mer uppenbart att den enda som tycker att det är kul är jag (kul och kul..)
Argumentet att det är 'kul' har också varit ett försvar för att få dricka. De gånger sambon börjat en mening med 'Måste du verkligen..?' har jag fräst tillbaka att 'Jag måste ju få göra något kul NÅGON GÅNG!!'

Jag kan inte riktigt förstå att det är samma person som åtnjuter respekt från sina kolleger och kunder om dagarna som sedan står där vid diskbänken och fräser som en obstinat tonåring om hon inte får hälla i sig sitt vin. Kontrasten gör det svårt för mig att tro på mina egna framgångar under de nyktra perioderna, särskilt allt eftersom gränserna suddas ut mer och mer (jag har varit berusad på arbetet också ibland). Föraktet jag känner för den där fräsande tonåringen begränsar möjligheterna att känna stolthet de gånger jag lyckas med saker. När jag har lyckats känns det mer som en sammanträffande, 'oj lyckades jag lura dem', ungefär.

"Men, det är ju inte andra som tänker och tycker, din man har slutat kommentera. Just nu är det faktiskt DU som tänker och tycker, det är DU som ifrågasätter ditt eget drickande. Egentligen innebär detta alternativ att du skulle sluta bry dig helt och hållet om vad du själv egentligen tycker, eller hur?"

Jag grubblar mycket på vad andra tycker under mina ångestdagar. Ibland är det trots att jag inte gjort något 'fel' egentligen men katastrof-tänket är aldrig långt bort för mig, känslan att snart avslöjas jag och allting faller. Det tänket handlar inte bara om alkoholen det vet jag, men drickandet förvärrar det förstås hundra gånger om. 'Bra dagar' upplever jag att jag inte tänker lika mycket på att andra ska tycka illa om mig, det förväxlar jag med att 'inte bry mig'.

I grunden handlar det om vad jag själv egentligen tycker, det är sant, i tankarna är det lättare att ge andra skulden för att jag ser ner på mig själv. Det du skriver är viktigt och jag ska ta det med mig och fundera på det ett varv till. Jag har tänkt tanken förr att jag gör våld på den jag borde ta hand om allra mest, men tanken har alltid slutat med att jag ändå lägger skulden på någon eller någonting utanför mig själv ('det spelar ingen roll vad jag gör jag blir ändå missförstådd') och vips!! är det befogat att dricka igen.

Tack till alla som skriver och svarar. Det betyder väldigt mycket!!

Vinter i min t…

Allt eftersom alkoholen sakta men säkert har tagit sig in i varje vrå av livet har jag märkt att fler och fler saker som jag förr förknippade med nåt positivt nu väcker ångest istället. För mig är alkohol verkligen ångest och det gör mig ledsen att jag har låtit den befläcka eller dränka in så många saker som från början har varit förknippade med nåt positivt. I början av tråden nämnde jag en sak: att se sina barn glada, förströstansfulla (= dåligt samvete för att de inte alltid får känna så pga alkoholen)

Eftersom det är så skönt att bara vara ärlig och för att jag har en ledig stund över som jag inte vill fylla med alkohol idag så gör jag en lista på saker som jag (ibland eller ofta) associerar med ångest pga A:

1. Facebook - Panik-kolla när jag vaknar kallsvettig framåt morgontimmarna. Vem har jag provocerat igår? Hur många idiotiska eller onödigt självutlämnande ('fylle-fyndiga') statusar har jag postat?

2. Dator - (se ovan) Min laptop ser hotfull ut. Den som jag var så glad över när den var ny.

3. Favoritlåtar - Jag har lyssnat på dem om och om igen på fyllan och tvingat andra att lyssna på dem om och om igen på fyllan, gråtit till dem på fyllan och dansat till dem på fyllan. De påminner om fylla och om att vakna på småtimmarna med högsta volym i hörlurarna med samma playlist på repeat.

4. Mitt hem - "the Crime Scene" (märkligt hur snabbt det förfaller på några dagar)

5. Mina barn - Otillräcklighet

6. Sambo - Vill inte se i ögonen

7. Mobiltelefon - Vem har jag ringt till igår och varför?

8. Visakortet - Vad har jag använt det till igår, hur ofta använde jag det igår och varför?

9. Taxi - Mitt huvudsakliga färdmedel när jag åker skytteltrafik mellan Bolaget, hemmet, vänners hem och krogar under mina fylle-race. Vågar knappt beställa taxi i nyktert tillstånd av rädsla för att någon chaufför ska känna igen mig.

10. Gå ut och hämta posten - Vilka grannar såg mig när jag kom hem igår? (Skynda skynda!!)

11. Semester - Vin från morgon till kväll, besviken sambo, halvt försummade barn, komma hem mer sliten än man var innan man åkte.

12. Kylskåpet - Ytterligare ett slag i ansiktet att öppna kylskåpsdörren och bli påmind om att jag sex dagar tidigare handlat en stor mängd fisk och kött och tänkt "jag fryser in i mindre delar senare ikväll, först måste jag bara ta ett glas vin eftersom det var så ansträngande att handla så mycket". Bara att kasta alltihop, inklusive det mesta av de ledsna och nu gulbruna salladsbladen.

--

Kanske bygger jag på listan med tiden och läser den varje gång jag får för mig att det skulle vara så KUUUL!! att få dricka "lite". Har nästan inga trevliga minnen från de senaste åren som inte är delvis ångestförknippade.

Liten åtgärd idag: påbörjade en ny spellista, med ny musik, som jag bara får lyssna på när jag är nykter, så att den inte ska kunna förknippas med ångest senare.