Senaste kommentarerna i forumet

Skönt att läsa det du skriver. Jag tycker också du känns betydligt lugnare "mera hemma" än på hösten. Du verkar vara på väg, hoppas du hittar din riktning snart.

FM - Kajak är kanon. Man kommer så väldigt nära naturen.

Tror du kommer att upptäcka att du hittat en grej där, FM. Det där repetitiva, paddeltag efter paddeltag, och ändå kommer man nånstans. Haha, Lucas avskyr kajak men kan tänka sig en kanadensare där man sitter på två. Men jag tilltalas mer av att sjunka ner och in i en egen liten farkost som jag kan styra helt på egen hand. Skulle gärna köpa en men ställer mig lite tveksam till om det skulle bli just några turer att tala om. Det är lite bök innan man väl sitter där, redo att skjuta iväg genom vågorna.

Och musik! Oj, vad jag håller med dig där också. En sån urkälla! Ja, man får ta det en bit i taget. Bara för att man vill se en förändring innebär ju inte det att man måste rusa åstad och bli tibetansk munk, rockstjärna eller nya moder Teresa. Man kan helt enkelt bara se om man kan paddla några meter i en kajak utan att kapsejsa.

;)

Tror det är det som behövs också för att bli varaktigt nykter. Våga släppa taget och ta in nya saker i sitt liv. Skrämmande om man är en kontrollfreak som jag. Nu har jag bestämt mig för att prova kajak. Har aldrig nånsin suttit i en men kan jag bara ge fan att tippa så tror jag det kan bli bra. Det tilltalar mig med kombinationen naturupplevelse, tystnad och lite motion. Vi får se. Då har jag ju testat om inte annat. Lite mer musik för min egen del skulle också sitta fint. Man får ta en bit i taget:). Hitta glädjen igen. Trampa upp nya stigar- både i hjärnan och livet.

Intressant att se hur lika vi tänker, vi som vet vad missbruk är. Det slog mej när jag läst om hur folk blivit bemötta på beroendecenter och alkoholkliniker att man borde vara nykter alkoholist för att få jobba där. Hos Viktväktarna måste konsulenten själv ha varit överviktig. Fast man tycker ju ändå att man inte ska få såna svar som att det är bara att låta bli att dricka, det borde man där förstå att det inte är så enkelt.

Kanske det är just försommaren som väcker lite tankar och gör att jag reflekterar kring alkoholen. Jag har inget sug eller några som helst svårigheter att välja nykterheten. Men konstaterar att det hade sin ljusglimtar också inna. Drt blev för mycket. Men som du säger PP, vi avstår frivilligt för vi har gått igenom så mycket som vi inte vill uppleva igen. Och att komma igen efter ett återfall är så oerhört mycket svårare än man kan tro. Det är inte bara att sluta igen, tyvärr. Jag tänkte så vid ett tidigare försök att sluta att jag kunde dricka under semesterveckan i Grekland och sen fortsätta nykterheten igen hemma. Då hade jag varit utan i några månader och det var nog en vita knogarnas nykterhet då ännu. En vecka i Grekland utan vin kändes bortkastad. Så sjukt tänkt men just dom tankarna tror jag också alla går igenom. Nåväl, jag drack ju förycket under veckan. Slocknade tidig, var berusad redan då vi skulle gå och äta middag, ja usch. Ingen minnesvärd semester det inte. Min man som själv drack för mycket tyckte att jag var pinsam. Nå när vi kom hem på fredan så tyckte jag semestern ännu pågick till söndan och så tog jag det väl lite lugnare men det blev förlängt till att gälla över sommaren osv.

Som nykter i tre år nu så är det ingen kamp. Jag är stolt över att jag inte dricker och jag försöker inte dölja det. Jag vet inte vad folk tror, på mitt jobb t.ex är det känt att jag inte dricker och jag bryr mej inte om ifall nån tror att jag har alkoholproblem. Det har jag inte, haha, alkoholen är inget problem längre.

Trist att läsa att du känner dig lite nere, men du kommer upp igen. Fattar att det ibland inte känns som en tröst, men efter regn kommer solsken för att använda en sliten klyscha. Funderade just på vilja/måste när jag läste i Santorini´s tråd. Kanske frivillig avhållsamhet?

Snart är året ditt!

Kram tillbaka // PP

Låter fint det där Helena. jag hade mina svårigheter och har nog än idag. Senast nu i veckan träffande jag vänner som jag inte sett sedan förra hösten då jag inte drack. Dricker du fortfarande inte? Nej, ja gör inte det.... Man kan ju liksom inte ha en vit månad i all evighet utan att berätta att man slutat, och ibland vad anledningen till det är. För mig blir det då att säga, nej det är skönt att inte dricka. Konstigt, varför känns det som att jag slirar på sanningen. Oavsett lever vi ju i en värld där drickandet är normalt. Vi som inte dricker är ofta fortsatt "konstiga". Ja då är det väl så, jag har gått och blivit lite konstig..

Fortsatt lycka till!

//PP

Japp Konstnären, jag har beslutat att tiden är kommen att kliva över. Ingen större dramatik i det, men kanske av en liten mental symbolhandling? Det vidare livet, ja, jo det blev ju ett vidare liv och det kommer att fortsätta. Segt och långdraget det här att sluta med drickat. Åtminstone för mig, så tänk på det alla ni som ännu inte är där, var på er vakt för ni kommer inte se fienden innan det är för sent ;-) (kanske passar bättre i dricker jag för mycket)

Upplyftande eller hur. Vi är som möss, fattar inte vad som kommer hända innan swosch - fällan smällt igen! Men med en sjutusans ansträngning och med våra sista krafter kan vi alla klara att lirka oss ur fällan. Men det är inget som fixar sig av sig själv, du och jag vet.

Nej, Muränan är ju en läckerbit, men båten bär inte ännu hennes namn, vi får se...

//PP

Hejsan Santorini

Dina rader är precis det jag idag ofta känner. Kanske skulle vi kunna kalla det för frivillig avhållsamhet? Vi har blivit fria att påverka vårt beslut att inte dricka, utan att behöva sörja eller kämpa så fruktansvärt. Men det är och förblir något som vi minns både det positiva och negativa av. Idag tackar vi frivilligt nej då vi känner riskerna och vart det annars landar. Ett iskallt avvägande av för och nackdelar kanske det egentligen är, men nu är vi starkare än Alkoholen. För min egen del får det gärna fortsätta just så. Alternativet är inget. En liten saknad, men jag står starkare än motståndaren. Om motståndaren någonsin försvinner? jag tror vi får leva med hen under lång tid. År, decennier eller kanske hela livet? Vem vet, men i grund och botten är ju livet helt ok nu igen, och det gör att det är värt den lilla uppoffring som en smak i munnen, följt av ett kort snurr i pallet innebär.

Ta vara på de nyktra stunderna i solen!

//PP
Jag har druckit till mig ett beroende, så enkelt är det för mig. Jag var där att för ofta och det blev allt för mycket ur syltburken. När exakt det hände kan man inte veta med alkoholen.

Hur mår du? Vad tänker du på?

Det var länge sen du hördes av. Saknar dig här på forumet.

Kram. Stor, stor söndagskram från mig till dig.

Ja, det är bara att använda samma rubrik som i höstas. "9 veckor alkoholfri." Längre kom jag inte då. Men det känns annorlunda denna gång. Jag är inte lika mycket av en trilskande obstinat märr som bara vill sparka bakut hela tiden. Den här gången funkar jag mer som en nordsvensk. Den här stora, starka och ihärdigt arbetande hästen som drog timmerlass ute i skogarna förr i tiden. Däremot har en annan slags otålighet krupit sig på.

Jag känner mig inte bekväm med den jag är längre. Det är som att jag vill byta kostym. Ömsa skinn. Från vad och till vad vet jag inte. Jag vet bara att jag vill vidare. Växa. Förändras.

Ikväll blir det dag 8! Kram

Min egen och andras erfarenheter som jag tagit del av här på forum i mer än tre års tid visar just det. Att det är dömt att misslyckas att dricka måttligt igen då man dragit på sej ett beroende. Därför säger jag att det är lika bra att acceptera det direkt så slipper man genomlida fler misslyckanden.
Jag har en annan citat som jag hade so, påminnelse så jag inte skulle vackla: "när du fattat det du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt aldrig nånsin det beslutet". Och det var ju ingen tvekan för mej att mtt korrekta beslut var att jag måste lägga ner alkoholen för att inte gå under.

Där har vi ett problem! A går så fort o lätt att till, kräver ingen planering! Kram

Vaknade visserligen lika sent som vanligt trots att jag endast drack 2 glas igår istället för 2 fl. Vet att Måns vann igår vilket jag normalt sett inte haft en j-a aning om utan att läsa tidningen. Sömnen är som vanligt, på ett sätt skönt att inte alla problem beror på A. Präktig har jag f ö inga planer på att bli. Då leds jag ihjäl. Har insett att jag inte tyckt att aktiviteter utan A varit värda att göra, inget kul.

Nää, klockrent förstås :)))

Mycket bra beskrivet. Tack och kram :)! /FM

Tack för att du tittade in hos mig:) . Har svarat dig där. / FM

Välkommen till forumet och till min tråd. Jo vi är många som har ett problematiskt förhållande till alkohol. Och vad man tycker är problem är ju relativt. Jag kan bestämma mig för att inte dricka av ren tjurighet men om jag tar två glas vin då är hjärnan kidnappad som nån skrev, och det blir lätt för mycket. Och jag mår as rent psykiskt då.
Jag har råkat på folk som kommenterat om andra som varit utbrända och haft ångest, att dom "borde rycka upp sig". De personerna har garanterat aldrig haft ångest.
Jag tror att Bib:ar har en del i utbrändhet hos kvinnor men att man inte vet vad som är hönan eller ägget. Klart det lätt blir mer om man bara kan gå och "krana", som Gudrun Schyman uttryckte det. Men det börjar väl kanske nånstans med stress och nedvarvning med vin. Sen rullar det på. Vi är fortfarande stenåldersmänniskor och inte gjorda för dagens tempo. Plus all information som vår hjärna ska ta in. Inte konstigt att det blir övermäktigt till slut.
Därför tror jag att a och o är att lugna ner hjärnan. Få rutiner att funka med sömn, bra mat och frisk luft. Och försöka hitta nåt som man tycker är kul- utan alkohol. Lättare sagt än gjort har jag märkt :). Men nånstans ska man ju börja. Lycka till Valeria :)!

Jag är i precis samma läge just nu. Å just nu smakar kaffet bra, jag skakar inte av bakfylla, å jag erkänner att jag hade en mysig kväll igår. Utan alkohol. Det är det jag behöver bli övertygad om. Om å om igen. Å detta är en bra början. Jag kommer oxå att läsa å skriva här just för att påminna mig om att det är skönt att va nykter. Kram å kämpa vidare!!!

Vet en på jobbet som skrev en detaljerad dagbok om hur han kände sig efter varje dag. Alla positiva förändringar som skedde med kroppen när han gjorde ett långt uppehåll. Tror han gjorde en paus på 6 månader. Sen så tittade han i den när han fick en period med återfall och mindes det positiva och hur det kändes då. Han skrev också ner i boken hur de negativa känslorna kändes då han drack mycket .I dag så är han inte helnykterist men har lärt sig att bara dricka lite vid sociala tillfällen .

Mår inte bra, vi har hällt ut all alkohol nu. Men jag var full igår igen. Nu har jag inget kvar så idag lär jag få vara nykter

Sol och härlig försommarkänsla på stugan igår, kanske blir lika fint även idag. Doft av nyklippt gräs, fågelkvitter och surr. En dag då det känns härligt att slå sej ner och låta solen värma. Just en sån dag då ett glas kallt vitt vin eller pärlande rosevin sitter så bra. Ja eller några glas förstås, ett räcker inte långt. Jag har hittat riktigt goda alternativ, både vitt och rose. Men, fungerar det? Nej, konstaterade jag. Visst, lite gott var det ju men det är inte det jag tänker på när jag slår mej ner. Nog är det ruset jag skulle vilja åt, värmen som sprider sej vid den första klunken. Välbehaget efter det första glaset, andra också. Det saknar jag nog. Lyckligtvis vet jag, minns jag, att jag inte skulle nöja mej med två glas. Jag vet att det spårar ur, det blir halva flaskan, kanske mer och sen är jag lullig redan på eftermiddan. Det är en väldigt kort stund av välbehag, eufori, som jag missar nu. Resten av dagen har jag kvar att njuta av på annat sätt, även hela kvällen. Då jag drack alkohol blev det en stunds njutning men kvällen blev mera dimmig oftast. Eftersom jag inte klarar att dricka måttligt.

Inget jag sörjer desto mer men jag konstaterar att så är det. J

Efter all min tvekan, oro och osäkerhet så lyckades jag ju till slut lämna min man i februari 2013. Sedan följde en tid av totalt mörker, med endast väldigt, väldigt små ljusglimtar, vid få tillfällen. Och inte minst - livet blev inte så lätt och bra som jag hade sett framför mig, det tog tid!!!
Exet smsade och ringde, ömsom hotade och ömsom bönade och bad, mailade, öste komplimanger, skällde... Och jag pendlade mellan att känna att jag hade gjort helt fel, att jag hade gjort helt rätt och väldigt mycket mellanläge - "tänk om jag har gjort fel, tänk om jag bara överdrivit, tänk om det bara är jag som är känslig" osv osv. Och det blev ju inte lättare av de som undrade varför, som inte alls förstod att de kanske inte visste allt som hänt. (Idag kan jag se att jag i stor utsträckning var förskonad från sådant, eftersom exets släkt bor långt härifrån, och de ringde ibland, men jag stötte ju inte på dem helt apropå och vi hade nästan inga gemensamma vänner kvar i slutet - och dessutom tror jag att många visste om hur det var ställt till viss del) Och dessutom bättrade ju sig exet på många sätt, men jag tror med bestämdhet att det betyder inte att det hade hållit i sig om jag gick tillbaka.
Min räddning var att jag pratade - jag berättade för allt och alla om min upplevelse, hur jag hade känt mig i slutet och hur jag hade mått. För en del berättade jag kortfattat att "ja, vi hade det ju inte så bra som det kanske verkade", för andra berättade jag lite mer och för en del berättade jag allt som kom upp i huvudet. Det var oerhört skönt och viktigt att få prata, jag är inte en sådan person som är så tyst som jag hade blivit i vårt förhållande!
Det var också oerhört viktigt att stå upp för mig själv - jag hade ju inte lämnat för att jag helt apropå hade tröttnat på vårt perfekta, ljuvliga äktenskap. Alla vet inte allt som händer inom hemmets väggar, och det får man faktiskt prata om. Genom att prata stod jag upp för mig själv, det blev svårare att tänka att jag skulle gå tillbaka - de flesta som fick höra något om vårt liv sa rakt ut "så kan du ju inte leva", och det var bra att få höra.

Lång tid kände jag mig som sagt osäker, och också ensam. Jag är fortfarande ensam ibland, men jag har i alla fall ingen som skrämmer mig, som gör att jag inte kan leva som jag vill, som gjorde att jag var tvungen att anpassa mig, som gjorde att jag sällan var ärlig (både mot mig själv och andra). Det har tagit tid, och det är inte alltid guld och gröna skogar nu heller - men livet är bättre, ljuvligare, lugnare, mer harmoniskt och ärligare än vad det någonsin var i mitt äktenskap!
Exet har fortfarande inte helt lagt ner sina attacker, men jag har lärt mig att hantera det. Jag är starkare och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv, den inre kärna som är jag!

Ge det tid Kaeljo, och lita på dig själv: du lämnade för att du inte ville, skulle och kunde leva som du gjorde, du har gjort rätt!!
Kram

igår vad det kan bero på att det är så anmärkningsvärt med att vara nykter, att välja att vara nykter. Varför det uppfattas som en så stor förlust i livet att inte dricka alkohol? Tänker att det finns mycket föreställningar och fördomar om personer som väljer ett nyktert liv;; att vi är tråkiga och har tråkigt, att vi inte njuter av god mat, att vi inte kan fira, att vi överhuvudtaget har ett trist och inskränkt liv. Ja tänk så fel.... En glad och härlig söndag önskar jag alla! / mt

.... Kram ... Och så :) / mt