Senaste kommentarerna i forumet

Tack! Har underbart stöd från min fantastiske sambo! Väldigt tacksam för det samt att jag hittade hit.
Har inte tidigare ansett att jag har problem, utan att jag har det under kontroll. Inser dock att jag isf inte hade hamnat i denna situationen!

Tack för hälsning här. Jag ligger i mailkorgen som vanligt! Kram ❤

Gillar båda era inlägg UB och LN. De ger mycket att tänka på. Det som slår mig är att "båda lägren" nog har lika svårt att förstå varandra. Alltså både den beroende och den medberoende har lika svårt att förstå varför den andre tänker och handlar som den gör. Det som ser så kristallklart och enkelt ut utifrån, blir lika omöjligt att räta ut inifrån.

Som del av beroende sidan, så tycker jag att berikande att höra anhörigsidan här. Det ställer ens eget beteende i annan dager. ;-)

Kram till er båda

Vad fint att du hittat hit till forumet och tack för att du delar med dig. Vad modig du är som direkt efter händelsen gör annorlunda, bland annat genom att finnas här. Hoppas att du får det stöd du behöver här på forumet och utanför. Känslor av skuld och skam är ofta signaler på att något behöver förändras samtdigt som de nästan kan förlama oss. Du handlar och tar de steg som känns rimliga för dig. Fortsätt gärna skriv här om hur det går för dig.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag vet! Jag tar konsekvenserna! Jag försöker vara stark och andas!
Jag vågar inte berätta för hab om detta!!

Hej igen,
När det gäller dina barns besök på hab. Mm så har ni rätt till sjukresor med taxi. Prata med kurator på hab. Det finns inget krav på att föräldrar SKA ha körkort för att skjutsa barn med funktionshinder till skolan. Kanske har de rätt till taxi? Det bör även kurator på hab kunna svara på. Nuvgäller det för dej att lösa situationen på bästa sätt. Ångest riskerar att göra dej handlingsförlamad. Ta djupa andetag och ta saken i egna händer. Barnen har en mamma som tar ansvar och konsekvenserna av sitt handlande,,eller hur? Det kommer att lätta när du kollat upp rättigheterna och det praktiska. Om du har bra relation med hab sedan tidigare kan du även fundera med dem om intyg ang behov av körkort för barnens skull ( alkolås)
Ta saken i egna händer nu och försök att lösa det praktiska här och nu. Lycka till!

Jag vill inte att du ska hälsa på dina föräldrar på ett tag.
Jag tycker det verkar destruktivt just nu.
Jag vill att du ska lyckas hitta tillbaka till ro.
Jag blir helt frustrerad när jag läser ditt inlägg.

Bamsekram till dig!

Glad att du lånade min tråd. :)

Blev mycket att fundera över, känner jag. Och mitt i allt blev jag så glad över att jag inte känner att du hoppar på mig och att jag inte känner nåt behov av att inta försvarsställning. Man ska vara glad för det lilla här i livet. ;)

Jag gör nog mina felval på grund av att det är känslorna som styr. Inte förnuft eller logik. Alkohol innebär en flyktväg, en tröst, en tillfällig vila och ett sätt att reducera rastlöshet. Allt känslomässigt jag vill undertrycka eller förstärka hjälper alkoholen till att göra så med. Kanske är det därför det tar sån tid att fatta. Jag har inget förstånd starkt eller stort nog att sätta emot dom här heta primalkänslorna. Och så går det som det går. För en utomstående måste det vara, som du är inne på, fullständigt obegripligt. Eftersom en utomstående tänker på det hela logiskt.

För mig är det lätt att hålla mig nykter den första tiden. Skammen och självföraktet är utmärkta källor att ösa ur för att klara av det. Efter ett tag glömmer jag bort hur dåligt jag mått - och så är jag där igen. Det SKA ju bara gå att kunna dricka som folk. Men nej, inte den här gången heller... Och så där har jag hållit på i flera år. Nu vet jag inte om jag råkar vara ovanligt trögtänkt och att det är därför det tar sån tid, men däremot så vet jag att det här är en process - som med mycket annat här i livet. Det är lätt att veta hur man ska göra men att inse och begripa på djupet, ja, för min del har det tagit år att verkligen förstå inombords att det här med uppehåll faktiskt inte fungerar. Sen har väl allt med motivation att göra också, är det värt att avstå? Är jag värd att avstå? Vad vill jag ha ut av mitt liv? Hade jag inte haft Lucas vet jag ärligt talat inte om jag ens haft kraft att vilja förändra min situation.

Alkoholterapeut. Ja, du, Ullabulla, jag tror ju att jag kan fixa det här själv. Kanske feltänk, kanske inte. Men det slog mig för några dagar sen att "Nyman, det här med AA kanske inte är sån dålig idé?". Nånstans är det nu det "riktiga" jobbet börjar. Att gå från tillfälligt avbrott, så att säga, till att införliva nykterhet som livsstil. Och det är dithän jag vill komma.

Tack för att du fick mig att tänka till lite extra, Ullabulla. Har säkert glömt hälften av vad som dök upp i huvudet efter att ha läst det du skrivit. Och som jag sagt tidigare; jag tycker du är en bra person. Önskar dig det allra bästa. Stor kram!

Tack för stöd! Jag hoppas att jag får alkolås! Jag klarar inte barnens vardag annars. Dem klarar inte att åka kommunalt heller och det är massa besök på barnhab i stan och allt! Fan vilken ångest jag har!
Ljugit har jag med att jag körde 121 km på 80 väg. Har inget våga säga till mina föräldrar eller syskon. Min systers man är även polis så han lär se genom min lögn!
Vill bara vakna ur mardrömmen!

Självklart ska inte barnen behöva bära den oron. Låter klokt att du tackar ja till hjälp. Ja kanske kan ditt fall behandlas med alkolås istället eftersom bil krävs i arbetet. Jag miste själv körkortet id en trafikolycka för många år sedan. Minchef skrev ett intyg och jag fick förkortat straff , fick tillbaka körkortet snabbare. Jag är själv sjukskriven för utmattningssyndrom sedan innan jul. Jag hamnade också i ett semesterdrickande... tills magen pajade. Ta emot all hjälp, du kommer vidare ! Var snäll emot dej själv, du har ju också sjukdomen utmattningssyndrom.

Läste att man kan få villkorligt körkort med alkolås. Jag skickade efter en blankett om det igår! Hoppas verkligen att jag får igenom det!
Tur i oturen att jag är sjukskriven för utbrändhet. Utan bil kommer jag inte till mitt jobb ens!

Barnen är 9,11 och 17 år.
Jag får dagsböter också men upp till åklagaren hur mkt.
Blev erbjuden att få bli uppringd av beroendeenheten och tackade ja.
Nej jag kommer aldrig klara att berätta detta för dem! Min sambo och bästa vän vet bara! Idag cyklade jag och lämnade yngsta i skolan. De två yngsta barnen har funktionshinder och att få båda till skolan är svårt!
Fattar inte att jag satte mig i denna situationen!!

Förstår din skamkänsla. Om barnen är vuxna tycker jag att du ska säga som det är. Att börja sitt nya liv i nykterhet med en lögn blir bara jobbigare. Stå för ditt misstag, ditt beroende och sök stöd både från din familj, vården och här på forum. Alkoholism är ju en beroendesjukdom. Varför skämmas för det? Det är jättejobbigt att be om stöd, men nu är väl ändå rätta tillfället. Skygglapparna har ramlat av och det finns ingen vettig förklaring att köra onykter. Ta vara på tillfället att vara ärlig och gå vidare.

Jag förstår att jag är ute på hal is. Men min motivation är inte tillräcklig för att helt avstå. Jag är en människa som även för övrigt sätter upp tydliga regler för mig själv, känslan av kontroll är viktig. Men jag jobbar även med det. Försöker bryta rutiner, även de som varit för hälsans skull ( träningen)
Jag är också en person som säger elaka saker till mej själv. Iaktar kroppens förfall och föraktar mej själv. Det finns inte någon som sagt elaka kommentarer till mej, bara jag själv.
Jag blir helt fokuserad på den regel jag satt upp och tanken lämnar inte mitt huvud. Typ att "ingen frukost utan träning först" . Samma känsla infann sej vid totalt vinförbud. Jag tänkte inte på annat...nu vid måttlighetstanken som jag ska uppnå tillsammans med maken, känner jag ro och tanken på vin har lagt sej. Jag har varit på systemet och köpt några alkoholfria viner att testa.
Jag jobbar även med aktiv avslappning att använda när oron sätter igång. Det är komplext att vara människa men även intressant att det hela tiden finns nya sidor hos sej själv att upptäcka.
Därför finns det inte heller ett koncept som passar alla. Vi måste alla var och en vara klarsynta och ärliga mot oss själva och prova den väg som motiverar och ger styrka att nå det egna målet.
Det finns ju trots allt forskning som pratarcom måttlighetsdrickande ( se länk tidigareci min tråd) Just nu är det en linjen som motiverar mej. Men jag kan inte veta om det kommer att fungera. Som människa har man ju många sidor och det gäller att dra i rätt trådar och fiska fram det som behöver bearbetas i ljuset. Det jag vet och kan säga med säkerhet det är att mitt fiske har börjat och jag ska syna allt som kommer fram. Kanske bearbeta, omvärdera eller säga ok till vissa egenheter. Tydlig vändning på gång här på många plan.

Jag undrar vad som händer, blev du erbjuden hjälp efter att du åkte fast eller skyldig att genomgå behandling eller var det enda som hände att körkortet rök?

Jag hoppas verkligen att du får hjälp och stöd så att du klarar att sluta dricka och må bra igen.

Helgen spenderades hos mina föräldrar. Andra helgen i rad jag åkte dit.
Första helgen berättade jag om mitt missbruk och fick mycket stöd. Men det framkom då att mina föräldrar inte heller mådde bra. I vilken utsträckning förstod jag inte förrän nu i helgen.
Jag hade bestämt mig för en nykter helg. Mest för min egen skull, men även för att försöka inspirera mina föräldrar. Det gick åt helvete!!
Redan på fredagen började mamma och pappa smygsupa i boxen. Till maten drack alla vatten, men hela tiden mellan måltiderna tömdes vinet sakta men säkert.
Lördag morgon började likadant. När jag satt och åt frukost var både mamma och pappa inne med huvudena i kylen flera gånger.
På dagen skulle jag och mamma göra lite utflykter. Hon bad mig att köra med undanflykten "att du som kör bil så sällan kan behöva öva". Sagt och gjort.
På söndagen skulle min pappa jobba hela dagen. Han frågade om jag kunde skjutsa honom, då han har skadat foten och har svårt att gå. Självklart fattade jag att han inte vågade köra själv pga alkoholen.
Det värsta kom vid lunch när pappa ringde och sa att han ville äta hemma och inte på jobbet. När jag hämtade honom skakade han som ett asplöv och var så uppenbart abstinent!
Så fort vi kom hem slukade han ett stort glas vin och tog flera till innan jag skjutsade tillbaka honom till jobbet.
I bilen på väg hem grät jag. Hur kunde jag ha varit så blind!? Förmodligen har mitt eget missbruk överskuggat deras.
Söndagen förflöt på samma vis. Mamma och pappa var fulla redan vid lunch.
På kvällen räknade jag ihop att dom två tillsammans hade druckit fyra boxar på tre dagar.
Efter att dom hade gått och lagt sig på söndagkvällen tog min reptilhjärna över. Jag var så ledsen och uppgiven. Hela helgen hade jag genom att inte säga ifrån bidragit till deras missbruk. Jag hade till och med underlättat det genom att skjutsa dom i bilen hit och dit.
Tre glas vin drack jag. Jag fick äntligen lugna ner min stressade kropp och bli av med lite av ångesten.
Men effekten är kortvarig och redan när jag la mig för att sova kom ångesten.
Håller jag på att bli som mina föräldrar?
På måndag morgon fick jag ta en taxi till flyget för att både mamma och pappa redan hade druckit..
Där och då bestämde jag mig (igen) att även om jag hade tagit ett återfall så ska jag kämpa vidare och ALDRIG ALDRIG bli som dom!!
Jag är både beroende och medberoende. Men mina problem måste lösas först innan jag kan hjälpa mina föräldrar.
Kram på er alla! Nu är det dax för terapi.

Så trevligt att läsa ett inlägg från dig! Kan bara hålla med PP, starkt att komma upp på banan igen efter två kvällar med vin. Skönt att mannen också tagit tag i sin situation, hoppas att det håller i sig!
Själv är jag också fri från alkoholen och mår bättre än på länge, känns så skönt! Ha en riktigt bra vår och njut när solen och värmen kanske så småningom dyker upp....
Kram m

Hej Träningstanten och ni andra!
Ett litet inlägg i frågan om matlagning och vin... Jag var i samma situation för ett och ett halvt år sedan. Om jag inte kunde dricka ett gott vin till maten var det meningslöst att laga ngt gott. Vi åt betydligt enklare middagar under en period på helgerna, jag överlät matlagningen på mannen och var själv iväg och tränade ett pass på gymmet på fredagskvällen, för att komma hem till middagsbordet. Ja, det kändes fattigt just då, och ja, jag tyckte rejält synd om mig, och tyckte att det kändes meningslöst att anstränga mig. Nu kan jag inte förstå den känslan alls. Maten smakar fantastiskt bra utan vin till och speciellt när jag inte druckit något innan jag sätter mig till bords. Jag vet alltid dagen efter hur den smakade och det är inte heller så dumt.
Nu kanske jag helt klampar in (oombedd) och lägger mig i ditt liv, men om du har svårt att låta bli matlagningsvinet och smygdricker av det, så tror jag att det är svårt att gå över till måttlighetsdrickande så som du beskriver. Jag tror att det är möjligt att kunna åtegå till att göra det (för vissa, själv vågar jag inte eftersom jag känner att jag satsat för mycket på att bli alkoholfri för att vilja chansa på att trilla dit igen), men jag tror att man behöver en tids nykterhet för att ha brutit mönstren först.

Det låter som en bra idé att prata med din samtalskontakt om ditt beroende och se vad hen kan hjälpa dig med. Lycka till, det är tufft i början men så väldigt mycket värt det!
/m

är det smått fascinerande att se hur och när ni väljer att dricka igen.
Ingen hjärna i världen som inte är beroende kan ta in denna tankevurpa som ni ägnar er åt.
Vad i alkoholen gör att du Lena och alla andra gör så uppenbara felval och tror er om att kunna fixa det bättre nästa gång.
Är det därför såna som Stingo som faktiskt kanske klarar det blir som ett hån.Jag vill också vara en sån.
Jag har läst om dopaminduschar och frånvaron av dessa och viss tids avhållsamhet ska trigga av hjärnan att söka alkoholdopaminduscharna osv.
Men kan det vara så enkelt att för de allra flesta som en gång börjat dricka för mycket så finns det ingen återvändo.
0 alkohol är vad som gäller om det ska bli någon sorts kvalitet och ro i livet.

Och vad är det då som gör att en viss tid utan alkohol sätter detta begär i rörelse igen?
Det fascinerar mig lite också.då ju krafterna måste vara oerhört starka och trotsar allt sunt förnuft.
Det är ju inte jag som anhörig som spyr,har ångest gör bort mig osv.Det är ju faktiskt ni.Och ändå väljer ni detta?

Och vi som anhöriga väljer att se på,lida med er skälla på er och stå ut i väntan på bot och bättring.
Ni som är artisten och vi är publiken på något sätt.
Lycka till Lena och nu när du har 6 veckor kanske samtalshjälp kan vara något?
Säger hon som jobbade själv i 2.5 år med medberoende och insikt men utan någon vidare framgång.
Tills jag fick tips om just medberoendeterapeut.

Men någonstans verkar det finnas en spärr till just att släppa den sista biten av kontroll och säga,jag fixar inte detta själv.
Trots att ni bevisar för er själva gång på gång att det gör ni faktiskt inte så fortsätter ni just på den inslagna vägen att klara det själv.
Det är också en paradox,andra sjukdomar söker man vård för,men inte just denna.
Alkoholen ska skyddas in i det allra sista och just en alkoholterapeut eller någon annan form av hjälp utifrån verkar trigga denna beskyddarinstinkt mot vännen alkohol.

Nu har jag lånat din tråd färdigt Lena :) Jag tror på dig, du verkar vara en riktigt fin människa med stort känsloregister.
Dessutom begåvad med en fin man som verkar älska dig mycket.

Och det lustiga är att känslan de dagar allt känns bra är så ren och hel.
Precis som att man är pånyttfödd och allt är möjligt.
De andra dagarna är allt lite som mörk sirap som klistrar sig fast i huvud och kropp.Men idag och igår känner jag mig bitvis som ett nyfiket barn.
Jaha,vad väntar runt hörnet-kan det vara något som lilla jag kommer att uppskatta?
Andra dagar känns det bara som att ett stort svart hål finns runt hörnet och ska uppsluka mig.

Hur går det för dig Vilsen,jobbar du aktivt för att slippa jobba aktivt,eller har sanningen börjat hinna ikapp dig?

Och lycka till :-)

Så är det hans missbruk som tillåter honom att trycka ner dig och att ge dig skuldkänslor över ngt som är hans problem!!

Du kan bara låta det vara och göra det du vill för din skull och ingen annans!
Ha det bäst o lycka till :))

Jag kommer inte att fixa alkoholen bättre oavsett om jag håller upp aldrig så länge. Det här med uppehåll har jag testat med ett antal gånger nu, och dom har utan undantag avlösts av ett likadant drickande som innan. Metoden fungerar inte.

Gick tillbaka i min tråd och såg att jag höll ut nio veckor i höstas. Det var precis så det kändes; jag höll ut. Och sen gick det åt helvete igen. Av nån anledning kändes det inte helt bra efter jag kollat upp hur många veckors uppehåll det rörde sig om. Kanske för att jag såg att jag misslyckades efter den tiden. Kanske för att jag är rädd för att misslyckas igen. Nåt är det i allafall som skaver.

Just nu är jag uppe i dryga sex veckor. Och denna gång har det sjunkit in på riktigt, insikten om att det inte funkar med bara uppehåll. Vetskapen har måhända alltid funnits där men den har transformerats till insikt. Jag VET nu att det är så här det ligger till.

Boxen är bra :)
Vi har levt inom boxen och glömt oss själva så ut med dig och njut av det goda här i livet!

Väl ute så kanske vi inte vill tillbaka till det dåliga....

Var glad över dig själv och den du är :))

Tack! Ja gjort är gjort! Jag ska aldrig dricka en droppe till!
Mår så jäkla dåligt! Ljugit för nina barn och sagt att jag kört för fort!