Senaste kommentarerna i forumet

Skickar tillbaka lite av den energi som ditt svar gav mig :)

Det är lite så jag tänker. Att alkoholen har redan förstört så mycket av mitt liv, både min barndom med mamma, men nu också mitt egna vuxna liv pga min egen konsumtion. Jag vill inte att den ska styra mitt liv och nu när jag slutat så inser jag vilken plats den tagit i mitt liv. Den har fått bestämma, men inte nå mer! Det fina är ju att det aldrig är försent för oss att välja det rätta. Vi får peppa varandra här på forumet och göra de rätta vägvalen. Trevlig helg Runa! Ta hand om dig!

Kom just hem från en klassisk kväll som tidigare hade slutat i överkonsumtion. Fin middag ute på restaurang. Olika viner som flödar, avec hit och dit. Efter det hade jag fortsatt dricka och sluta i knallfylla när jag lyckats dra med någon (typ vemsomhelst) på krog/klubb. Ikväll blev det annorlunda! Drack en alkoholfri cider (gott!!) och kaffe. Efteråt körde jag bilen hem där umgänge följde där jag drack te (gott!!) och nu ligger jag i sängen spiknykter. Jag kommer vakna imorgon fri från gifter och fri från ångest efter en jättetrevlig kväll <3

Tack för sinnesron att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Godnatt!

Så där är det för mig också! Håller uppe ett tag. Första gången går det jättebra, andra het okej och tredje eller fjärde gången är jag tillbaks på ruta ett. Pangfull med någorlunda brutalt utfall som går att jag mår skit. Sen brukar det fortsätta så. De där två första gångerna där man klara det bra och inte överkonsumerar är som borta med vinden.

Jag har börjat acceptera ett liv utan alkohol. Tanken skrämmer mig inte längre lika mycket som förut. Det finns hopp! Kram

Kan du göra något bara för dig i helgen? Ta en långpromenad, sätt dig på ett cafe, gå på bio, boka en massage? Börja hitta på saker utanför hemmet som gör dig gott.

Tack Anonymt för att du stöttar mig. Det finns mycket på den där checklistan som stämmer in på mig. Speciellt mycket stämmer, har svårt att sätta gränser, anpassar mig till andra, tar inte hand om mina egna behov, åsidosätter mina egna intressen för att vara mannen till lags, har svårt att ta mig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov. värderar andras åsikter och känslor högre än mina egna och har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk.
Jag har haft samtal med en person som jobbar med anhöriga till missbrukare och hon säger också att jag är en typisk medberoende.
Att det ska vara så svårt att bryta detta mönster!
Nu har jag en blank helg framför mig vilket gör att jag bara längtar till måndag så jag får gå och jobba igen. Det är påfrestande att bara gå här hemma med mannen. Har inte så många vänner som inte är i förhållanden, så alla har sitt för det mesta på helgerna. Får hoppas att något händer som får tiden att gå lite fortare. Gillar vardagen bättre än helgerna nu för tiden, inte bra.

Tänk att man måste ha en bra ursäkt för att tacka nej till alkoholen. Varför kan människor inte bra acceptera ett NEJ TACK. Man blir ju liksom inte tvingad att äta socker om man säger att man har diabetes eller tänker på vikten. Helt sjukt. stå på dig och fall inte för det där tjatet men ett glas kan du väl ta i alla fall.... Säg bara att du inte är sugen, att dina slemhinnor i magen inte är ok och att du får mer ont om dricker vin. Stå på dig och kanon jobbat dom här dagarna. All credit till dig.

Ja du har rätt måste tänka igenom situationen och förbereda mitt svar, nu är ju trots allt dag tre till ända och jag vill inte släppa detta nu

Grattis!

Äntligen fredag! Känns så skönt. Främst för att jag får en chans att sova lite fler timmar.
Har haft det tungt ett tag. Min man är så förbaskat tjuskallig och kör sitt race när han får något i skallen. Och pratar inte om varför eller frågar hur jag tänker utan kär bara på. Kvar står jag med självförtroendet kört i botten och undrar om allt är över nu... För honom däremot så är det ingen stor grej och förstår inte varför jag plötsligt blir tyst och ledsen. Och jag orkar inte ens försöka prata om det. Efter 23 år tillsammans så vet jag att det inte är någon ide.
Så vad händer då. Jo, jag går i botten med alla kroppsliga symtom som ont i magen, illamående och huvudvärk. Utåt blir jag tyst och undviker folk. Efter ett tag så orkar jag inte längre utan tar på ett glatt ansikte och och försöker prata med Mannen om allt och inget medan ångesten river i mitt inre. Men så sakta så tinar även han upp igen och plötsligt så är allt bra igen. Och jag börjar långsamt må lite bättre och kan slappna av. Allt är kanse inte slut ändå. Men kvar finns ändå den där förändringen som var inledningen till hela processen. Och egentligen så är jag ledsen över den. Och kan inget göra. Men jag har gjort mitt val. Accepterar och går vidare. Förbaskade karl!
Och nog längtade jag, när det var som värst, efter en flaska whisky, deicka tills jag slocknade för att döva smärtan. Men vad hade blivit bättre av det? Absolut ingenting! Efteråt så hadengesten bara varit ändå värre.
Men nu är det som sagt bättre igen och det är fredag. Dessutom så sjöng talgoxen inrensivt i morse vilket är ett säkert vårtecken! Bara det gör livet lite mer värt att leva :)
Ha de gott alla!

Tack för ditt svar Nora

ja det är väldigt svårt att låta det rinna av mig, det ända som hjälper är att snabbt lägga på luren, förut gjorde jag inte det.
jag har sagt att vill du förändra dig så gör det inte i hopp om att det ska bli nåt mellan oss utan gör det för dig själv. Ingen vet hur det ser ut framöver, men ja vet bara hur du beter dig, och ljuger om o om igen. Det är mina erfarenheter av dig.

jag har pratat med andra, och dom säger att även om mannen börjar med antabus samtal mm så kommer även det vara svårt om jag ska vara kvar vid han, det kommer inefatta misstankar, rädsla att de inte ska hålla, rädd om han ska iväg med vänner.... allt kommer vara ett arbete som jag inte orkar vara med på längre, OCH det är inte ens säkert han ens börjar ta hjälp...
som sagt tar jag chansen att gå, att börja om på nytt med mig. Jag tycker inte en man sla få chanser om o om igen, gränserna suddas ut hela tiden. Och snart blir jag ensam pga att jag gått tillbaka till han då mina vänner försökt fått mig inse, ingen tar en på allvar längre

bra sammanfattat. Jag är precis i samma belägenhet. Nu ska vi befria oss känner jag, det är hög tid och vi är värda ett bättre liv än att vara slav under drickandet.

Stå på dig, prova att inte ta åt dig det han säger när han har druckit, vet att det är svårt. Låt hans ord vara som vatten på en gås, det rinner bara av, det är hans sjukdom som pratar. Du har varit modig och stått upp för dig själv med att lämna honom när han sviker dig med att lova att ändra sig och sedan börjar dricka igen. Nu kan du bara jobba för att få ett bättre liv för dig själv, väldigt bra att du sätter gränser för honom. Det är möjligt att du måste kapa alla band till honom för att du ska få det bra. Kräv att han får uppföra sig om han vill ha kontakt, uppför han sig illa igen mot dig så kapa kontakten med honom. Du är på riktig väg, och detta är kanske det som måste till för att han vill ändra sig.

är här och skriver och läser. Det hoppas jag hjälper dig. Om psykologer inte har hjälpt dig så leta vidare, du är värd att ha det bra, det vill din mamma också att du skal. Och en sak är jag säker på, din mamma vill inte att du ska ha det så ont och känna skuld för hennes drickande och tidliga död. Du var makteslös innför den här sjukdommen som alkoholism är, och det var inget du kunde göra åt det. Det var bara din mamma som kunde ha ändrat det. Sörj din mamma, ge dig den tiden du behöver, men släpp skuldkänslorna för det var inte ditt fel att hon drack och det är inget du kunde ha gort åt det. Sorgen vänder en dag, nu är det hennes död som upptar dig, men en dag kommer du att minnas dom fina minnena du har om din mamma, kanske något roligt hon sade och då har sorgen vänt. Karm på dig:-)

Förstår att det känns svårt att säga nej till vin när du ska på middag så här i början av din nykterhet. Det är "bara" att försöka vara stark o stå emot.

När jag konfronterade honom om erbjudande som innefattade terapi för alkoholmissbruket.Han har glidit på det över en vecka och igår var jag tvungen att få besked.
Njao först ska jag kolla ett annat erbjudande.Dvs han hade inte gjort de nödvändigheter som krävdes för detta erbjudande(det handlade inte om relationen)

Då blev jag tvungen att säga att eftersom du inte gjort A så blir det inget B.Han hade alltså inte styrkan att ringa upp mig för att själv meddela detta.Så nu sitter jag här och känner mig lurad och manipulerad av mig själv.Att jag gick in i diskussion med honom istället för att helt enkelt bara låta förslaget falla.
Att jag inte själv lät honom öppna munnen och säga att det inte skulle bli nått för här skulle det inte bli nån terapi.I nuläget är jag nöjd med antabuskuren jag påböjat osv.
Men kanske jag egentligen ska vara nöjd att han inte nappade.Då hade jag hookat upp mig igen på andra plan och kanske (jo helt säkert) gått in i medberoende igen och kontroll och förväntan.Nu slipper jag ju det.
Igår kände jag också denna tomhet som de ofta beskriver i medberoendeböckerna.Att det ekar fullständigt tomt i själen då man inte har sin alkis eller alla tankar runt det att lägga energi på.Det är väl där jag själv ska ta plats så småningom.Hon bor där vissa dagar men igår hade hon flyttat nån annanstans.

Han bad om ursäkt igår, men sa själv att det börjar bli patetiskt för att allt upprepas, han gör illa, han ber om ursäkt o allt snurras om igen. Jag sa jag vill inte veta av hans alkohol person.. jag sa att det är slut och vart det i 6 månader, han kan inte styra mig eller äga mig.. de här godnatt samtalen, varje dag samtal gör bara det värre.
jag sa jag vill inte ha med han o göra när det gäller alkoholen. Att det får han sköta själv. Jag sa att jag vill inte höras på nån vecka eller 2, för att få ro. Och sen sa jag att om jag träffar nån annan att det haf inte han med o göra...
i hans värld vill han ta tag i sina problem o vara tillsammans med mig, medan jag förstår mer o mer att jag måste gå vidare o läka

Såg att jag loggade in mig första gången som Patetisk i augusti förra året ( denna omgång, har varit här förr )
Kände mig då som mitt nick beskriver rent bedrövlig och patetisk pga alla misslyckanden och återfall.
Var så trött på mig själv...
Har inte på långa vägar varit alkoholfri sen i augusti men känner mig trots det inte lika eländig och patetisk längre.
Jag har sakta men säkert börja inse och förstå hur stark alkoholens dragningskraft är.
Har hela tiden trott och sagt det tidigare men inte riktigt förstått vilket offer jag varit och fortfarande är.
Låter kanske som att jag är bitter och kallar mig för offer och kan tros vara helt utan skuld och bara lägga allt på alkoholen. Ingalunda. Det jag menar är att jag genom livet ( började dricka mycket och fel redan som tonåring ) alltid skuldbelagt mig själv och i perioder hatat mig själv för att jag inte kunnat ha kontroll över mitt drickande. Varenda gång sagt att nu ska jag dra ner, eller nu ska jag bara dricka lite och inte bli så full... Men så har det ju inte blivit.. ja, ni känner kanske igen er. Inget nytt för någon vågar jag kanske skriva..
Är idag 50+ och kämpar som synes fortfarande. Säger inte att det kommer att gå den här gången heller men känner mig dock mer förlåtande mot mig själv och över mina ständiga misslyckanden. Delvis beror det naturligtvis på detta forum eftersom det stärker otroligt mycket att läsa att andra har samma problem. Oavsett bakgrund och samhällsklass. Vissa hjärnor och kroppar klarar inte av alkohol helt enkelt.
Orkar inte längre bli besviken på mig själv.
Vill inte dricka. Punkt.
Jag vet att jag aldrig kommer att kunna dricka. Punkt.
Om jag klarar av att låta bli en längre tid så vet jag att jag kommer att tänka: -nu kommer det nog att gå bra. -Nu är jag frisk och kan dricka normalt igen.
Kommer jag att kunna det? Nej! Punkt.
Varför skulle jag kunna det helt plötsligt?
Inget kommer att förändras.
Måste komma ihåg det. Jag är värd det bästa. Värd ett bra liv. Jag vill känna glädje och kunna ge och få kärlek och få må bra även fysiskt. Det kommer jag aldrig att göra fullt ut om jag dricker alkohol.....
Får inte glömma det....
HannaH

Tack för ditt stöd-det värmer ! Är nu inne på dag tre.. så smart fyra..eftersom det blir helg nu undrar jag om det finns några knep att undvika alkohol i umgänge med andra.. nu har jag ju ändå jobbat de här tre dagarna men på lördag kväll blir det middag och tillhörande vin och drinkar- måste kunna stå emot och säga nej!

Hej Barajag och välkommen hit!

Tycker det är bra att du själv reflekterar över din alkoholkonsumtion och inser att den inte kommer att vara så värst hållbar i längden. Du skriver att din terapeut inte tar detta särskilt seriöst, är du seriös när du beskriver problemet?

Vidare anser jag att samhället är skevt när en socionom inte törs/kan erkänna att denne har fel och brister såsom eventuella alkoholproblem. För mig vore det absolut värsta om det finns X antal förnekande aktiva alkolister som ska ta ansvar och hjälpa barn, familjer osv i knipa. Då väljer då jag 100ggr mer den som insett sitt problem och som jobbar med det.

Nåväl, jag förstår din rädsla att söka hjälp. Mitt tips är att försöka ta upp diskussionen med terapeuten igen och diskutera vilka alternativ du har och om/hur det påverkar din anonymitet osv (konsekvenser).

Min gissning är att om du tar tag i detta nu och sedan börjar jobba så kommer du få en drivkraft av att hjälpa andra människor som stöttar dig i din egen resa. Om du inte tar tag i det är risken att du inte kommer att kunna ge det som behövs för de människor som verkligen behöver din hjälp.

Jag hoppas allt kommer att gå bra för dig och starkt av dig att börja skriva här!

All lycka till!

Vad tufft du har det och det är inte alls konstigt att du mår som du gör. Du behöver inte analysera mer. Utifrån det du beskriver är det typexempel på medberoende och du behöver hitta rätt hjälp och stöd för att komma vidare. Jag anser att medberoende är en sjukdom i sig och den beror på att man själv är händertagande som person och vill andra väl särskilt närstående. Hittade följande när jag googlade som kanske kan ge dig stöd i att komma vidare:

11 tecken på medberoende
Checklista – så vet du om du behöver hjälp
Du...

har svårt att sätta gränser
anpassar dig till andra
tar inte hand om dina egna behov
har låg självkänsla
åsidosätter dina intressen, vänner och annat viktigt för att vara någon till lags
är extremt lojal och empatisk
känner dig tom och betydelselös om du inte har någon att ta hand om
överengagerar dig i någon annan och dennes bekymmer
har svårt att ta dig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov
värderar andras åsikter och känslor högre än dina egna
har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80
Jourhavande präst: 112
Sjukvårdsrådgivningen: 1177
Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:
Alkohollinjen: 020-844448
Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/
Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

Ta en dag i taget. Tillåt dig känna att du inte har ork och kraft hela tiden. De som är kunniga inom hanteringen kring missbruk brukar säga en sak i taget, det viktigaste först. Det viktigaste för dig är att du börjar sätta dig först och tar hand om dig så att du kan må bra på sikt. Glöm inte heller att det känns så här nu men det behöver inte alltid göra det och det kommer inte att göra det. Du ska göra det som är bäst för dig nu. /Anonymt

Hej, tack för ditt inlägg. Hade jag vetat när jag var i din ålder vad alkoholen skulle göra med mig, så hade jag gjort allt för att sluta dricka. Jag blir glad när jag läser att du varit nykter så länge nu o har tagit tag i allt, fortsätt så . Du har allt att vinna.

Varför vill du inte sluta? Tänk dig för, du är bara 26 år. Jag är 57 och har känns det som kämpat med alkoholen hela mitt liv. Visste jag vad jag vet nu skulle jag slutat med alkohol när jag var i din ålder. Jag kan berätta mkt som hänt men det känns onödigt. Vänd dig till din husläkare så kan du få medicin till hjälp. Du har allt att vinna.

Tack Anonymt för ditt svar. Jag velar hit och dit hela tiden. Är så trött på allt grubblande. Idag har jag känt mig så ledsen, vill bara gråta. Jag kan inte förmå mig ens att prata med min man här hemma. Jag känner mig så arg för att inte han bryr sig ett endaste dugg om hur jag mår. Han ignorerar min nedstämdhet totalt. Han verkar nöjd, ja han har ju mig kvar här och det verkar ju få honom att må rätt så bra. Allt handlar bara om hans mående och hans väg till nykterhet. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag tänker. Antingen är det för jobbigt att höra eller så bryr han sig inte. Han tycker bara mina känslor är ok om jag vill fortsätta vårt liv som om inget har hänt.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta, men just nu känner jag mig rätt säker på att jag vill leva för mig själv. Men det är just nu får väl tilläggas. Rätt vad det så kommer hans förtvivlan ( om jag lämnar ) över mig och ger mig förfärlig ångest och jag blir totalt handlingsförlamad och tänker att "jag får väl stanna för hans skull". Är såååå trött på att ständigt fundera på detta! Varför styrs jag så av hans känslor? Jag har funderat mer och mer på det och jag tror alltid att hans känslor har styrt mig. Undra varför?

Tack för stödet. Jag tror att lösningen för mig helt enkelt blir att inte gå på fester eller något sådant tills jag känner mig starkare. Om jag kommer igång med träningen igen är det lättare att avstå vin vid aociala event. Eller om man sattsar stenhårt på en diet. Kanske ska börja jojo banta igen. Det var ju inte kul men jag drack ju i alla fall inte. Gjorde en lista över allt jag vill göra, måla pyssla med etc. Ska fokusera på det ett tag. Sånt orkar man ju inte om man dricker så då kan jag hitta motivation i det.
Kram

Hej.
Jag har samma problem nu när mamma är död. Jag gör precis som du. Allt ifrån att skrika och gråta tilll att bara vara snäll och ge honom en kram. Men det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv för om din pappa så som min pappa inte vill ha hjälp kan du inget göra. Det går inte och du kommer bara slita ut dig själv. Med detta betyder det ju inta att du inte ska finnas där om han vill ha hjälp. Jag håller själv just nu på att renovera och sanera den lägenhet som mamma dog och som pappa bor kvar i. I helgen kommer vi lägga sista golvet och sen är det inte mycket kvar på ett tag hoppas jag. Efter tre månader av slit som har pajat min kropp, vi gör allt själva för det finns inga pengar, så inser jag att jag gör det här för min skull. Inte för pappa. Det är jag som vill att han ska bo bra inte han. De bodde i en fruktansvärd sopptipp och vi fick inte hjälpa till och städa eller rensa. Men nu gör jag det för min skull och pappa han är lika borta som han varit nu i 10 år snart och mamma är död.