Senaste kommentarerna i forumet

... delar din mammas faiblesse för desserter. Skulle rulla fram på ett kick.

Och så tycker jag att Ebba gott kan släpa sig hit nu och se själv att det inte var någon fara eller fälla.

(bestämde mig för ris till kycklingen)

;)

En bok jag verkligen gillade är New York-trilogin av Paul Auster. Läst den? Vilket eller vilka boktips har du?

Det ska jag definitiv skriva upp på att läsa-listan! Givetvis har jag också en sån.

Lena Nymans biografi landade förresten i brevlådan i går, så jag har börjat läsa. Tycker du ska klicka hem den bums.

:)

Idag blir jag serverad hemma hos föräldrarna. Annars hade det nog blivit någon form av take out. Men nästa vecka då jäklar ska jag äta regelbundet och hemmalaget. Wooohooo!

Min mamma älskar att baka,det är en form av terapi för henne. Ungefär som min virkning kommit att bli. Nu är hon iväg och ska handla mascarpone, det vankas nämligen tiramisu, MUMS. Eller? Det slog ju mig att de där kexen är ju dränkta i någon jäkla konjak eller liknande. Kommer inte göra någon grej av det utan skita i att äta just den biten, det är ändå det krämiga som är göttigt tycker jag.

Tänker lägga riven parmesan på kycklingfiléer, linda dom med bacon och ugnssteka. Har inte bestämt om jag ska göra egen klyftpotatis eller om det blir ris. Och så blir det vitlöksbröd till. Å sallad.

Lyssnar just nu på Pharill Williams "Happy". Den gör mig på gott humör. Vad lagar du till i dag, SL? Eller äter du ute?

Har du bestämt dig för för vad du ska laga till dig och Lucas ikväll?

... har kanske något ytterligare att tillföra. Jag röker nästan aldrig när jag festar, gillar inte känslan av att dra ner giftigheter i lungorna. Men rör mitt snus och du ligger farligt till.

Man kanske inte blir det psykologiskt (man har ju glömt). Kan man bli det fysiologiskt? Tja, händer det tillräckligt ofta så ja, kanske. Då vänjer sig ju kroppen vid nikotinet.

Jag kanske är trög, men jag undrar om man kan bli nikotinberoende om man bara röker när man har minnesluckor?

Alla gånger jag druckit och tappat minnet borde ju egentligen inte ha "hänt", eftersom jag för mitt liv inte kan komma ihåg att det skedde. Är jag beroende då?

Hehe, fick jag inte till det nu, så säg?

Unna dig kaffe. Bara köööör säger jag. Så länge det inte gör dålig så är det väl fantastiskt att du har det. Funderade på att sluta snusa nyligen men så tänkte jag, fuck it. Jag feströker inte längre sen i april och dricker uppenbarligen inte så låt mig åtminstone få ha mitt snus.

Funderade på en grej; låt säga att jag skulle dricka och få minnesluckor var och varannan dag/helg och röka då. Alltså jag rökte bara vid de tillfällena jag inte minns det. Skulle jag bli beroende då?

Jag tog absolut inte illa upp Lena!! Jag flinade dock lite när jag läste det. Stor kram så fint att " se" dig igen

... utom det här med hundarna.

Stor, stor, jättemegasuperduperbamsebautakram till dig från mig.

/L

Vräker i mig kaffe. Bälgar i mig, hinkar i mig. Nu har jag bryggt en stor kanna och hällt ner i termosen. Men det sägs att kaffe minskar risken för Alzheimers så jag dricker med välbehag samtidigt som tankarna går till salig mormor som tydligen inte drack tillräckligt.

Att vakna på morgonen. Det är så många morgnar jag svurit åt deras tillblivelse och uppsegling. Avskytt att stå face to face med ännu en dag. Så många eftermiddagar jag fräst åt trafiken för att den gått för långsamt; "Fattar ni idioter inte att jag har bråttom hem så jag får försvinna in i dimman någon jävla gång!"

I morse när jag bäddade tänkte jag på vilket fantastiskt gömställe jag kom på för flaskor, tetror, burkar och boxar. Jag stoppade dom helt sonika in under den tjocka bäddmadrassen - på min sida, förstås - och ingen kunde ens ana sig till var jag begravt min skattkista. Det var bara jag som hade kartan.
I morse när jag bäddade tittade jag på vår säng och tyckte den var så ren och oskuldsfull och inte längre nertyngd av smutsiga laster.

Asiatiskt i kväll, kanske?

Jag och Selma kom just in efter en längre promenad än vanligt. Det är konstigt; tidigare har jag stressat runt med henne i kopplet, otålig och med tankarna på att bara få den här jädra rastningen överstökad någon gång. I dag gick vi, nej strosade vi, vägen fram och bara njöt. Mötte en och annan och hälsade leende. Microlycka i storformat, eller om det blir tvärtom.

Det är vitalt att jag är här och nu. Så fort tankarna tar mig till checklistan över vad som MÅSTE GÖRAS - och jag samtidigt har minsta lilla tendens att stressa upp mig, vilket nästan alltid sker - så reagerar jag med stor irritation. Och när irritationen vräker ner sin tunga röv så flyr här och nu.

Och Lucas kommer hem redan i kväll! Dom blir klara tidigare så nu kan jag i lugn och ro hänga upp dagen i att laga till något gott och se söt ut när jag hälsar honom välkommen hem igen.

I dag är livet hoppfullt och gott.

Har ju som synes varit lite tumultartat under din bortavaro. Och du, du tar väl inte illa upp att jag skrev "jädra människa" om dig tidigare? Det var knappt jag kände så och i alla fall inte särskilt länge. Puss på dig och välkommen tillbaka!
:)

/Lena

Har varit borta i ett dygn men det känns som så mycket längre. Är så glad och lättad över att skriva igen. Är så inte redo att lämna detta.

Jag har en vän som för många år sen att det var hon som kände mig bäst. Om man definierar bäst i hur många timmar vi har umgåtts och hur länge vi känt varandra ja då har hon rätt. Men jag minns att jag då blev ställd, och idag kan jag bli förbannad över att hon tar sig friheten att säga och TRO det. Det är bara jag som vet vem som känner mig bäst. Det är jag som vet vilken del av mig själv som jag ger till mamma, vän x och kompis y. Vissa människor som jag inte känt i halva livstider känner jag en känslomässig koppling till och kan ganska omedelbart komma in i djupa samtal medan den där vännen är någon som jag må ha känt sen lintott-tiden men som egentligen inte vet ett skit om mig.

Ibland blir jag ledsen över att min mamma inte tar mina bekymmer på allvar. Men så vet jag ju också att jag aldrig släpper in henne.

Det är jag som skrivit fel Ebba, steglitsan1@gmail.com ska det vara och inget annat. Gick tillbaka och kollade vad jag skrivit och i vanlig ordning så hade jag slarvat. Så dumt! Så typiskt.

Det finns ingen fälla. Jag kan inte bygga dem, inte heller vill jag lära mig. Däremot har jag lyssnat endel på Avicii.

Upplevde själv ett sabla "hallabaloo" i känslolivet den första tiden. Njut av känslan när det känns bra, och försök håll ut om det kommer perioder när det känns mindre bra.
Det planar ut med tiden, och tiden måste få ha sin gång!

Hoppas du får en fin helg!

//PP

Om man saknar något och i så fall vad, är något som även jag funderat mycket på.
Du har så rätt i att tanken på att kunna bryta mönstret kändes som något näst intill oövervinnerligt.

Din tråds titel är ju " Jäg är bara lycklig när jag dricker!" Grundade sig säkert på den konstgjorda lycka som infinner sig av alkoholen.

Skulle vara intressant att veta hur du uppfattar lyckan idag?
Har den infunnit sig, eller är det fortfarande ett tillstånd av acceptans att leva på ett sätt som är ok, utan att uppleva "konstgjord lycka"
Kanske en lite flummig fråga, men tror säkert du förstår vad jag menar med den?

Kommer säkert själv att göra ett försök att formulera mina tankar kring det i egen tråd. Det hela är faktiskt lite komplicerat tycker jag.
Men det är kanske för att det snart "bara" gått ett år, vem vet ;-)

Ta var på dig!

//PP

Jag är hos mamma och pappa sedan ett dygn och har inte tittat in här. Har inte känt mig helt jordad de senaste 24h på grund av beskedet om min mosters bortgång. Jag har fortfarande inte läst alla nya inlägg ( jäkla aktivitet det har varit <3 ) jag har bara kommit dit det står att Ebbas mail inte kommit fram. Ville genast skriva och säga att jag finns här, det är säkert bara jag som har tjabblat med någon bokstav eller så. Nu ska jag fortsätta läsa och kolla vad sjutton som kan ha gått fel. Puss på er fina hörs strax!