Senaste kommentarerna i forumet

i det stora hela. Absolut. Jag har mina strider och jag är säkert allmänt besvärlig för omgivning både ofta och mycket, men mitt liv funkar. Jag känner att det bär, det finns något som under den här hösten ändrat grundtonen i min tillvaro till något bättre.
Under många är satt jag liksom fast. Jag tänkte alla tankar om att jag behövde förändra mig, läste alla självhjälpsböcker, drog alla slutsatser, kände, visste, förstod, träffade experter (gud vet hur många KBT:are, psykodynamiskt skolade psykologer, psykiatriker och allmänna lycksökare jag träffat). Jag kan tapetsera väggarna med bristfälligt använda gymkort. Pratade, babblade, skrävlade om vad jag själv, men främst andra borde göra med sina liv. Men klarade Akvariet av att genomföra någon egen varaktig förändring. Nej. Nix. Inte.

Ibland önskar jag att det finns en off-knapp på vårt tänkande, obscessivt eller inte. Vi är lika där, du och jag Lena: vi vet allt vi behöver veta, vi har tänkt alla tankar. Om jag lyckats med något under hösten så är det att tänka mindre och handla mer. Och att fortsätta handla även när det inte fungerar eller tar emot.
Kram
/A

Livet är som LP säger, ingen tävling.. men känner med ditt fall. Tungt men man måste fortsätta. Vill kunna uppskatta varje dag men längtar nu så in i helvete efter det lyckorus o glädje av friheten i att inte vara fängslad av A, då jag tidigare känt när man kommit en bit på nykterheten, Ja, jag har bestämt mig igen att bli nykter, men ska försöka att inte tänka så mycket på dagarna.
Har den här veckan tagit väldigt lugnt och bara funderat påmin väg. Hur jag ska göra aannorlunda? Ska försöka skriva mina dagliga reflektioner här. Påböjade idag eChange nät behandling, kanske kan väcka lite tankar. En början iaf för mig.

Tack. Har i hela mitt liv känt mig diffus, otydlig, svår att greppa. Och just nu känner jag mig också så otroligt torftig själsligt, andligt, mognadsmässigt. I mina svartaste stunder tänker jag mig att jag inte kommit så mycket längre än jag hade när jag var femton, och det i sig skapar en sån frustration inombords att jag snart antingen exploderar eller imploderar. Det finns mycket rädsla i den här soppan också. En rädsla över att inte ha lärt sig nåt worthwhile när jag så småningom drar mitt sista andetag i detta liv. Ja, helt enkelt en existentiell härdsmälta i stället för balansen, harmonin och det saktmodiga...

Och tänk absolut värsta scenariot! Dö som min namne, fortfarande toppriden av sina demoner, sjuklig och ensam och med en ihjälkörd hund. Ja, herregud, Akvariet, ibland gagnar ett obscessivt tänkande en inte så särdeles. Stor kram, hursomhelst, det verkar som livet funkar för dig, i det stora hela?

Det kommer vända. Alkoholen skapar mer ångest än den botar. Så bra att du insrtt dina problem och jobbar med dessa. Du är inte ensam.

Usch, ikväll saknar jag honom så det verkligen svider i hjärtat. Allt påminner om honom. Men mig är visst bara att glömma. Fan vad ont det gör!!!!

Ja det är märkligt. Hans foster pappa har nog varit bra på många sätt, men inte gett någon äkta kärlek till honom. Han sa att han aldrig fick höra att någon älskade honom som barn o därför började älska sig själv men på fel sätt och utvecklade sjuklig narcissism. Jag vet inte vem jag ska vända mig till om i detta. Hans familj vill inte höra negativa saker medans han fortfarande jobbar,och min mamma tycker att det är tråkigt att lyssna på mig mina vänner har sitt liv.och jag har aldrig barnvakt för att gå på möten.

Jake, välkommen hit. Starkt att erkänna att du har problem och söka proffshjälp. Jag tror du kommer att märka att skriva och läsa här kommer att stärka dig ytterligare och hjälpa dig att bestiga berg som det du möter på fredag.
/Akvariet

Då blir det en nyans rikare och lättare för mig att förstå helheten.
Det var samma för mitt barns pappa, han blev själv väldigt övergiven som barn och hade en icke harmonisk uppväxt med otrygghet, droger, bråk och så vidare. Mitt barns pappa hade aldrig en egen och trygg pappa. Visst är det märkligt att de beter sig likadant själva?
De borde ju förstå hur viktiga de är, men tyvärr verkar de ofta begå samma misstag själva. Då förstår jag även att du absolut inte kan finna stöd hos barnets farmor. Det var samma för mig, mitt barns farmor vägrade se sin sons problem.

Det är så otroligt viktigt att du inte blir ensam nu, utan att du på något sätt hittar någon som du kan få rätt stöd av.
Du behöver det för att inte brytas ner ännu mer utan istället bli starkare.

Kram till dig.

Aha okej, men ja hans föräldrar är missbrukare och kraftigt sjuk i huvudet är hans mamma. Han blev omhändertagen när han var två. Aldrig träffat sin pappa efter det. Men hans mamma hälsade på hos hans fosterfamilj ibland ren ibland inte. I vuxen ålder har han känns till sin mamma men hon har bara förstört för honom. Anmält honom//oss stalkers ut i fingerspetsarna. Vill att han ska knarka med henne och försökt i två år att sabotera för oss och vårat förhållande. Ringer soc angående barnen mm. Han hatar henne. Är nog ledsen över sin pappa dock han har pratat mkt om honom när han varit full o drogad. Men han skulle aldrig erkänna att han tänker på honom, alldeles för stolt. Hans fosterfamilj är väldigt kall familj, bryr sig bara om pengar. Gillar honom så länge han jobbar men när han blivit arbetslös är han en börda för dom och tar avstånd. Han blev även satt på pojk hem av dom i tonåren när han blev för jobbig.han har nog varit deras problem barn och det har han nog fått känna med. Inga bilder på honom i deras hem bara på dom andra barnen, när han stolt visade upp våran bebis för någon vecka sedan så pratade dom bara om hans brors nya bebis som verkade så mkt sötare, bättre och mer utvecklad och stark än hans. Såg att han blev lite ledsen för han tycker nog att bebis är det enda bra han gjort i sitt liv och trodde dom skulle bli stolta med. Han fick tillome fråga om dom tyckte att han var söt!

Har sett dig glimta förbi i forumet, men först nu läst hela din tråd. Det är så mycket Lena där: rosévin, ilska, glädje, sorg, fyllor, tårar, kärlek, liv, skratt. Även om du bara är hälften så mycket Lena i riktiga livet som du är här på forumet, så är du fantastisk.

Tror som Stingo att du ska fortsätta. Du är på rätt väg.

Det går inte att prata privat här.

Ebba kan man prata med dig privat. Jag är nu på sidan och vet inte hur det funkar riktigt.

Ebba kan man prata med dig privat. Jag är nu på sidan och vet inte hur det funkar riktigt.

Ja man slits mellan hopp och förtvivlan.
Det är SJUKT hur fort det kan ändras när droger och drogsug tar över.
Allt du har skrivit om hans beteende tycker jag tyder på att han fortfarande är styrd av droger och sug.
En människa med starkt drogsug och inre oro pga det är ofta inte en reko och stabil människa trots att den är ren på papperet utan kan mycket väl bete sig fruktansvärt illa pga abstinens och kaotiskt inre.

Vad har han för förhållande till sina egna föräldrar? Det kan ju också spela in.
Har han blivit övergiven själv som barn?
Du behöver absolut inte skriva det här men det är trots allt mycket som kan spela in...

Tack jag vet att du har rätt det är bara så svårt att greppa denna situationen, han hade ju så mkt vilja o känslor för oss för bara några veckor sedan, vart försvann det? Han kämpade ju för oss. :'( jag vet vad du menar med att du såg alla andra lyckliga familjer, jag ser dom överallt, speciellt nu vid jul. Jag vill inte ha nått förlåt och tack om tio år jag vill ha tillbaka min familj min man o barnens pappa. Jag är så trött på att bli lämnad ensam med barnen. I nästa liv tänker jag fan bli en drog för då kommer ju varenda karl jävel springa efter mig o då skulle jag alltid bli prioriterad.

Det hände så mycket ska du veta.
Jag bröts verkligen ner och han smutskastade mig och pratade illa om mig, han hatade mig och hotade mig. Han var som ett monster och jag var så fruktansvärt ledsen, inte bara för att jag förlorade en människa jag verkligen tyckte om utan barnet blev ju utan pappa. Det var så sorgligt alltihop.
Tillslut var jag tvungen att polisanmäla honom och jag var rädd.

Vi har aldrig levt som en familj även om det var vad planen var från början.
Till slut insåg jag att det bästa jag kunde göra var att använda all energi jag lade på timslånga samtal med honom, sömnlösa nätter och tårar på MIG SJÄLV istället.
För den energin och kraften jag lade ner på honom var förgäves.

Det är nu du kanske blir irriterad på mig och andra som säger att du ska försöka att strunta i din kille. Det blev jag! Jag tyckte att alla som sa så var kalla och känslolös och inte verkade ha något hjärta i kroppen.

Sen förstod jag till slut vad de på Alanon och en fd knarkare som jobbade på behandlingshem menade när de gång på gång sade att jag inte kan förändra honom och måste lägga alla kraft på mig själv istället.

Det var fruktansvärt svårt.
Jag var som indragen i en tornado av känslor som han styrde med allt han sade, gjorde och inte gjorde.
Jag blev mer och mer utmattad och ju tröttare jag blev ju svårare var det att tänka rätt och överallt runtomkring mig tyckte jag mig se lyckliga familjer.
Fy, jag kände mig SÅ ensam.
Det var så sorgligt att jag fick uppleva alla barnets underbara framsteg bara jag och att pappan var någon helt annanstans.

Jag hade ingenting (kände jag) och det var sjukt jobbigt att månad efter månad vända på varenda liten krona för att få det att gå ihop.
Så mycket oro blandat med en enorm kärlek till barnet.

Nej, han kom inte tillbaka och tillslut ville jag inte det heller.
Men vi har ändå fått tillbaka honom på det allra finaste sätt som är möjligt efter allt.

Han har på allvar insett vad han orsakade, han har tackat mig för att jag har varit en bra mamma till vårat barn och han har gett mig rätt i vad jag då sade och gjorde. Allt han en gång idiotförklarade.

Jag vill att du ska förstå hur värdefull och viktig du är och inte låta en människa du älskar men som inte behandlar dig bra avgöra om du mår bra eller inte.

Jag vet hur svårt det är <3

Men ebba, hur gick det för er sen,när din kille gjorde som min flyttade han? Missbrukade han sen då? Kom han tillbaka till er?

Tack ebba. Det hjälper att läsa andras liv har sett ut likadant. Ja han är väldigt sjuk, annars hade han inte gjort såhär. Men jag vill bara att han blir bättre och inser sitt misstag.

Nykterheten är intakt och veckorna rullar på....

Hang in there!

Det är sant att vi inte ska jämföra oss med varandra här! Det är ingen tävling utan vi är ett lag som strävar mot samma mål! Jag är en inhoppare som just har blivit inbytt men även en sån kan vara med och avgöra matcher :) Glöm lobotomi :) Kram!

Tack för kloka synpunkter! Som jag skrev fattar jag oxå att det inte funkar med några drängfyllor per år, men tanken lockar! Som för dig är det berusningen jag är ute efter, ett par glas vin kan jag lika gärna strunta i! Tack igen för att du skrev i min tråd! Jag har ju läst igenom trådarna från några er som varit med ett tag och ni är lite "hjältar" för mig trots ett och annat återfall. Det finns så mycket klokhet och styrka! Tillsammans kan vi fixa det! Jag ska bidra med det jag kan!

Ja, sannerligen.
Vi krigar vidare. Du ska inte jämföra dig med mig då det gäller tid. 6 månader är kanske länge för vissa. När man faller dit känns det som det ingenting är värt.
Det försöker jag ändra i mitt huvud.
Tänk rätt, gör rätt, var snäll mot dig själv.
Självklart är jag tacksam för mina 6 månader. Min fru också.
Hon får veta om mina fall direkt och stöttar.
Det är stort av henne. Jag önskar jag kunde bli mer stabil i mitt psyke så alla orosmoln skingrar sig.
Det tror jag dock inte är möjligt utan lobotomi.
Kanske någon medicin kan ta udden av det värsta rastlösa, impulsiva tänkandet. Men jag vill försöka på annat vis först.
Meditation. När ska jag hinna med det?
Fasen, jag kör en 5 minutare precis nu.
Buddha time!
Kram LillPer

Välkommen Cleaver!
Det blir intressant att följa din resa här. Kul att du tyckte det var spännande läsning i min tråd. Ja, man vet aldrig när alkoholmonstret slår till i min värld.
Jag är som du kanske förstått impulsiv och mycket fram o tillbaka men sån är jag och det blir ju givetvis inte bättre av att dricka alkohol.
Det är kanske inte helt optimalt att vara ensam mycket då man dras med våra problem. Själv både gillar jag att vara ensam, samtidigt som jag ofta hatar det.
Svart eller vitt.
I vilket fall som helst så har jag ramlat i två självgrävda fallgropar på 6 månader och det är trist, men ändå väldigt bra för att vara mig.
Tänker ibland som du resonerade att ta fyra rejäla fyllor per år och sen vara nöjd med det.
Funkar inte nåt vidare.
Det får stora konsekvenser och man riskerar dö på kuppen.
Nä, att finna vägen framåt mot harmoni och självacceptans är vad jag strävar efter.
Det här med att ta ett par glas är för mig helt passerat då det är meningslöst. Jag vill ju bli berusad om det ska vara nåt att ha.
Här har jag tack o lov förstått att mitt stora problem ligger. Kanske därför jag fallit då det bjudits på obegränsade mängder och ingen kan övervaka eller påpeka?
Framåt utan alkohol.
Styrka till dig Gottfrid, sorry Cleaver.
LP

Är ny här och har läst din tråd med stor behållning! Hoppas att du är på fötter igen efter helgen! Du är en klok och bra människa! För mig som nyss blivit nykter är det väldigt lärande att se att man inte kan slappna av. Inte ens efter ett halvår som för mig känns som en väldigt lång tid just nu...Nu krigar vi vidare!

Här skryter jag om korrekturläsning men skriver ändå "men igår" två gånger :) Det var Gottfrid som ställde till det :)