Senaste kommentarerna i forumet

... men en del av mig är så fruktansvärt ledsen - helt okontrollerat jätteledsen...
Jag fattar inte vart allt kommer ifrån - det bara poppar upp nya (gamla) minnen, nya (gamla) händelser och jag blir så fruktansvärt ledsen... Jag trodde att jag inte var så ledsen längre, men varje dag kommer nya saker. De första dagarna på min semester var jag kvar i jobbstressen, men så snart jag började känna mig ledig så kom det bara över mig - allt som jag trodde att jag var ok med, och dessutom en massa, massa saker som jag faktiskt inte tänkt på alls, och saker som jag nu tänker på i ett helt annat sken: sådant som varit hemskt/sorgligt/jobbigt...

När jag var gravid med första barnet så var jag så fruktansvärt rädd för förlossningen - jag hade läst om kvinnor som blev så annorlunda i den situationen: att man inte var kontaktbar, att man sa elaka saker till sin partner, att man betedde sig så olikt den man är i vanliga fall - och att en del män/blivande pappor kan ha svårt att förstå det... Och - just de orden: "blivande pappor kan ha svårt att förstå det" fick mig att nästan gå upp i atomer av oro - om jag inte hade kontroll över situationen så skulle han ju kunna bli hur arg som helst. Och jag ägnade i princip 9 månader åt att försöka förklara för honom hur annorlunda man kan bli under förlossningen, hur kvinnor kan reagera/agera och jag läste tonvis med artiklar, inlägg osv för honom om detta. Och ja, hur slutade det - jo, pga komplikationer så blev jag igångsatt och fick en 14 timmar lång förlossning utan värkpauser som avslutades med akut kejsarsnitt, som blev akut sövning och där läkaren skar fel - och exet pratade mest efteråt om hur stöttande och bra han hade varit, trots att jag knappt pratade med honom... Sedan fick jag hintar om det ända tills barn nr 2 kom till världen. Jag var nästan lika nervös denna gång - och det slutade med att exet var sååå arg för att jag var nöjd med narkosläkaren att han anklagade mig för att "vilja bli påsatt av narkosläkaren" och sedan stormade ut från BB och kom tillbaka en gång om dagen för att skälla på mig och 5 dagar senare hämta hem oss... Resten av vårt liv tillsammans kom det upp titt som tätt "hur tänd jag var" på narkosläkaren, "hur mycket jag ville knulla honom" osv. Ibland kan jag skratta åt det idag, jag och min bästa vän brukar göra ett drama av det och låtsas hur jag ligger på operationsbordet för att göra ytterligare ett kejsarsnitt, men jag puttar min stora mage lite åt sidan och liksom bara bönar och ber narkosläkaren att ha sex med mig eftersom jag bara inte kan motstå honom... Ja, i efterhand lite komiskt, men fy faaan, när jag var kvar där, i det, och när jag låg ensam kvar på BB och bara grät i flera dagar och aldrig mer ville åka hem till exet, då var det inte lika kul.

Intimt och personligt - läs ej följande stycke om du inte "vill" läsa om sex:
Och en sak som jag inte förstått förrän nu: jag gick ofta med på sex för att hålla honom lugn. Under min första graviditet hade jag börjat äcklas av honom och ville nog egentligen aldrig efter det ha sex med honom. Dels hade han varit så fruktansvärt arg, kallt mig saker osv under några år då och det hade nog sjunkit in, dels hade jag hittat så mycket porr, dels började jag nog förstå att det inte kändes helt bra att skaffa barn med en sådan man... Så när vi hade sex så var det mest för att han inte skulle bli arg (för om jag sa att jag inte ville så var det början på ett flera dagar långt gräl som inleddes med att han först var vansinnigt arg på mig som var "en j-a torrf*tta som bara ville knulla andra män men inte sin egen" och så var det först massa ilska, ibland kasta saker eller göra sönder dem, sedan övergick det i "du ska ut ur mitt hus, du kommer fan aldrig få något härifrån för allt är mitt och du har inget här att hämta, du kan bara gå med en gång, du får itne ta någonting och du kommer aldrig få ha barnen för du är så j-a sjuk i huvudet" och i bästa fall drog han iväg ett dygn eller så, alternativt stannade hemma och vägrade prata med mig eller titta på mig, förutom när han mitt i natten kom in och skällde, gapade och skrek, och var det arbetsdagar så kunde han ringa eller smsa mig på jobbet och om jag inte svarade direkt så blommade det upp igen, och så höll det på tills han efter några dagar kom och kramade om mig och sa att "det här löser vi, vi älskar ju varandra, eller hur? Jag blir bara så ledsen när du är så kall och hård, och då måste jag visa dig hur ledsen du gör mig" eller något liknande... och sedan skulle vi ha försoningssex - och vem säger nej då... Så, där låg jag och försökte tänka att det är skönt och bra så att han inte skulle bli arg för att jag var för stel, för "ovillig", för torr, för tråkig, för äcklig...

Så många sådana här minnen som dyker upp - och gör så ont...
Och samtidigt så är en stor del av mig så lycklig - jag förstår ju inte att det kan vara så som jag har det idag: lycka, lugn och harmoni. Jag har en tendens att trycka ner mig själv genom att tänka att om jag har det så här bra så händer det snart något hemskt/dåligt/sorgligt/jobbigt - men jag har sedan ett tag tillbaka läst Olof Röhlanders bok "Det blir alltid som man tänkt sig" och jag jobbar mycket på att tänka på att lyfta mig själv. Ibland (!!!) går det riktigt bra..:!
Min lycka består till stor del av glädjen i att göra "normala saker", men saker som jag antingen inte kunde göra under vårt förhållande, eller kunde göra men i mycket begränsad utsträckning:
igår var jag ute och plockade blåbär i flera timmar - njuter av tystnaden i skogen, att få tänka på mig själv, plocka blåbär och njuta. Under våra år tillsammans så fick jag bara plocka blåbär om barnen somnat för kvällen, för han ville inte ta hand om dem... och det var en evig stress att hinna hem ifall de vaknade... Och när jag rensade i vår trädgård så fick jag inte göra det om han var hemma, för då skulle vi ha det mysigt och bra tillsammans och inte arbeta - eller: han sa aldrig att jag inte fick, men alla kommentarer om att "varför måste du göra det nu, vill du inte vara med mig?" gjorde att jag slutade med allt annat, för självklart ville jag vara med honom (i alla fall de första åren - sedan var det mer en strategi för att hålla honom lugn...).
Och jag kan dricka ett glas vin utan att tänka - när vi levde tillsammans så tyckte han att jag blev så "klängig" när jag drack och då "skulle jag ju kunna ligga med vem som helst" och efterhand ville jag ju på något sjukt sätt visa honom att man inte drack så mycket som han gjorde så då drack jag ju ingenting... (Eh, han förstod aldrig den finkänsliga hinten av något skäl... haha...). Jag dricker sällan, men jag kan göra det idag OM JAG VILL, och det är ingen som kommenterar om jag är klängig, att jag vill ligga med andra män eller att jag är tråkig osv - jag gör som jag vill.
Jag läser böcker som aldrig förr - i förhållandet orkade jag aldrig med annat än städa-tvätta-laga mat-handla-tänka på att säga/göra/vara "rätt" osv.
Idag kommer några vänner hit - jag har förberett en trevlig lunch och en god, somrig efterrätt (och det är ingen som beklagar sig över att det låter för mycket när jag har på elvispen - så liten sak, men så stor sak i min värld!) och i veckan som kommer ska jag ut och äta med bästa vännen och gå på konsert - och vännerna kan stanna hur länge som helst, jag kan vara borta hur länge jag vill, skratta hur mycket jag vill, och det är lycka - ren och skär lycka. När jag skriver det så ler jag - så konstigt det låter - det är klart att man ska kunna skratta när man vill, med vem man vill - men det var inte så för mig!
Jag fastnar vissa stunder i sorgen - sorgen att det blev som det blev, alla minnen som sköljer över mig, sorgen över att jag tappade bort mig själv, barnen, men jag hanterar det ganska okej - och jag tänker som Adde skrivit till mig - sorgen läker och det behövs. Men ibland gör det så ont, så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen - och det gör så ont att det är många som lever så här - och det gör mig ont att tänka som Mulletant skrev för ett tag sedan till någon här på forumet: alla lämnar inte, inte del stannar och går under...
En vän sa till mig i veckan "Du är stark - du har lämnat, du kämpar för dina barn och du ordnar upp ditt liv: det är styrka som inte alla har" - och jag blir lite generad, kan de fina sakerna stämma om MIG? På ena axeln sitter exet och väser "du är kall, känslolös, kärlekslös, äcklig och vill bara ligga med alla, du är tjock och dina vänner är mycket snyggare och vackrare än du, din j-a hora..." - men väsandet blir allt svagare...

När jag pratar med Den Förbjudna Mannen så slås jag av hur snäll en människa kan vara (är han det, på riktigt??), han kan smsa och jag svarar inte direkt - men jag får inte skäll för det... Han kan säga snälla saker till mig utan att jag måste säga "rätt" saker tillbaka. Jag är som jag är (självklart vill jag gärna vara rolig, snäll och "bra" så att han ska tycka om mig, men jag anstränger mig inte särskilt, jag är så mycket jag som jag kan vara...)
Jag vet inte om han kommer lämna sin sambo (och jag skäms över att jag ändå pratar med honom, att jag förstör ännu en familj...), men vår gemensamma bekant (som inte vet att mannen och jag har kontakt) sa i veckan att kvinnan sagt att hon inte tror att de kommer spendera semestern ihop - återstår att se... Bra att få veta "bakvägen" - jag vågar inte lita riktigt på honom...

Jag tittar på Sova med fienden och tänker att "så illa hade jag det inte", jag läser Mulletants bloggtips http://lillalotta.bloggplatsen.se/ och tänker att "så illa hade jag det inte", jag hör en kvinna berätta hur hon levt och tänker att "så illa hade jag det inte" - men så försöker jag tänka att ja, det finns alltid de som har det värre, men det betyder inte att jag hade det bra - jag hade det tillräckligt illa och nu är jag därifrån. Jag jobbar på att ta tillbaka mitt liv, mitt och barnens!
Och nu ska jag gå en promenad - utan att någon kommer beklaga sig över att jag vill gå själv, att jag går för fort, går för långt eller att jag hälsar på dem jag möter - vilken lycka! Tack, för att jag får leva MITT liv!

Jag vill så gärna göra något för att hjälpa andra, genom mina erfarenheter och lärdomar, men vet inte var... Funderar mycket på att jag vill göra något som kan underlätta för andra, få andra att få ett bättre liv... Ska suga på den karamellen lite!
(Tack för att forumet finns här - för att jag har en chans att skriva här och vända min sorg till lycka!)

Vanans makt är stor. När du beskriver soffan, ett glas vin, vad jag känner igen mig. Men sen tänkte efter, när jag druckigt upp det
reste jag på mig och gick ut i köket och blev sittande under fläkten med en cigg och mera vin. Ja, sen satt jag i stort sett där till jag
blev full och gick och la mig. Vilket liv egentligen om jag jämför med nu. Det blev till slut som ett tvångsbeteende.
Min man är nu nykter, men jag kan inte lita på honom ännu, det svåraste kommer ju sedan att inte ta det första glaset. Och givetvis
gäller det även mig. Tycker din man skulle förstå ett nej. Men jag kan inte säga så mycket om det egentligen, min man satt ju öppet
i 6 veckor varje dag framför näsan på mig, och det har jag svårt att förlåta. Hur skulle allt har blivit om jag oxså hade fallit, och konstigt nog
gjorde jag ju inte det och det är jag stolt över.
Egentligen skulle jag ha det bättre utan man, göra vad jag vill, äta vad jag vill, träffa vem jag vill. Det får jag givetvis nu oxså. Men jag jobbar
inte som väktare en gång till det har jag bestämt. Man överlever alltid i det här samhället, pengar betyder mycket men inte allt.
Idag tar vi inget första glas
Kram Konstnären

kan få in barnet på en Ungdomsvecka, det gjorde susen för min dotter.

Jag har läst nästan hela den här tråden i ett svep. Blev otroligt gripen av din historia. Jag ville bara säga att jag tycker du är otroligt stark som tagit dig ur en så svår situation och nu lever livet på dina villkor. Jag är så glad för din skull!

När det gäller barnen och deras umgänge med sin pappa vill jag bara dela med mig av vad en barnpsykolog sagt till mig, när jag mådde dåligt över att begränsa barnens umgänge med sin pappa (då aktiv i alkoholmissbruk och psykiskt instabil): barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell.

Jag tycker att du ska skydda dina flickor från din exman. Har han kontrollerat och manipulerat dig, är risken stor att han gör samma mot dem. Och den aggressivitet han visar mot dig, påverkar dem.

Stor kram till dig!

Lost
Jag tycker du ska lämna honom. Du förtjänar mycket bättre. Så mycket av ditt inlägg handlar om hur HAN mår, du är redan medberoende. Du borde tänka på hur DU mår, och vad du vill med ditt liv. Jag vet att det är svårt, för jag har själv varit i din sits. Man tror och hoppas, först är det är av tjat från din sida och hans förnekelelse...sen blir problemen så svåra att han inte längre kan förneka, då blir det istället en kamp och din sorg pch frustration över hans brutna löften. Du är inte där än. Hamna inte där. Du kommer känna en sådan bitterhet om du slösar bort ditt liv i onödan.

Du drömmer om lyckligt familjeliv och hus. En sak kan jag lova dig: så blir det inte med en alkoholist. För dricker man som din kille för och försummar sitt liv och er relation på det sättet - är han alkoholist. Jag fick köra mig på anhörigskolan att man är alkoholist när man sätter alkoholen framför allt annat. Och alkolister ljuger mycket. Det du ser är kanske bara toppen på ett isberg. Och det blir tyvärr bara värre. Och för Guds skull: skaffa inte barn i tron att det ska förändra något!

Jag levde som du, kaos hemma men bra på ytan. Jag höll det under kontroll, sen skaffade vi barn, han söp så småningom bort allt: förlorade jobb (flera på raken), han har nu stora skulder hos Kronofogden, gör samhällstjänst för grov rattfylla. Jag förmådde inte lämna förrän han flera gånger glömt barnen på dagis, och hämtat full och kraschat vår ekonomi.

Jag mår bra nu och lever ett underbart liv med en bra man utan problem. Men barnen lider av sin pappas missbruk. De är födda in i medberoende, det har jag gett dem. I perioder klarar han av att ha dem på helgerna, men det slutar alltid ned svek och besvikelse och sorg när han trillar dit igen. Och hag är konstant livrädd när han har dem. Långa tider går det bra, men dottern har slagit ut framtänderna när han var full, han har glömt att hämta, och varit så svårt påverkad när han haft dem att de är traumatiserade (en gång började det brinna när han var deckad och inte gick att väcka). Nu har jag ensam vårdnad och kan skydda dem, men det tog tid och är en stor sorg.

Så mitt råd är: BRYT UPP! Att vara på forumet är ett första steg. Nästa är att verkligen berätta för anhöriga och vänner så du får stöd, och inte faller tillbaka i förnekelse och fåfänga förhoppningar. Gå anhörigskolan om du har möjlighet. Håller tummarna för att du tar tagi detta så DU får en bra framtid!!!

jag hoppas du loggar in och läser här och att du lämnar en hälsning.... det väcker så många funderingar när du hade det så jobbigt och så bara försvinner... ut i tomma intet. Med förhoppning att ditt liv är bra (är det för mycket att hoppas på det?) eller åtminstone att det rör sig i en bra riktning.
Varm hälsning och sommarkram / mt

Oj oj vad jag önskar dig lugn och ro!
Jag hoppas så att mannen nu tagit sin sista droppe men det är också som du beskriver det, att sluta dricka är bara första steget. Sen är det resten kvar...
Jag känner igen känslan av tomhet. Tomheten vet jag själv inte ännu vad den står för till fullo men i mitt fall är det oändligt mycket trötthet!
Att leva med en aktiv alkoholist suger musten ur en så när dom väl slutar dricka är man helt slutkörd.
Jag fortsätter att glädjas åt din otroliga förmåga att ta tillvara på dig själv och ge dig själv själv livskvalitet, det är du verkligen bäst på! Vilken otrolig överlevare du är!
Här hemma är det fortsatt lugnt och maken är alltmer sig lik, men kanske inte jag... Finns många triggers märker jag och vi/jag behöver verkligen jobba med kommunikationen. Jag är så van att vara i försvars ställning att jag har lätt för att misstolka honom.
För övrigt har det varit en fantastisk sommar dag idag och jag har gjort mest ingenting, solat och latat mig. Mycket härligt, ingen orosklump i magen och inget första glas!
Kram

Försvinn inte nu - blir så orolig för dig!!!!
Hur går det, vad händer, hur mår du???

Stooor kram!

Så glad jag blir för din skull Konstnären! Det är ju så bra att mannen slutat med alkoholen. Hoppas att det håller i sig och att han repar sig och blir frisk. Jag tycker att du varit fantastisk som lyckats att bli av med ditt eget beroende trots att han fortsatt. Ha en riktigt bra dag nu när sommaren äntligen har kommit.

Kram från lilla Anna

Det är mycket, mycket svårare än jag trodde att sluta med alkoholen. Men jag kämpar på. Jag vill bli av med mitt missbruk. Det svåraste är att bryta gamla vanor. Den där sköna stunden på kvällen med ett glas vin sitter fast som en mycket dålig vana. Det är fortfarande svårt för gubben att fatta att jag inte ska ha något vin och inte mår bra av det. Han behöver legitimera sitt eget drickande tror jag. Jag har insett att där finns inget stöd att hämta. Jag tror att det skulle vara så mycket lättare att leva sunt utan honom. Vad är viktigast min hälsa eller han? Saken är ju bara den att jag tycker om honom. Egentligen känner jag inget riktigt sug efter alkohol. Det är mer en dålig vana som måste brytas. Förra veckan var trots allt ganska bra. Jag höll igen ordentligt på alkoholen. Men den här veckan hoppas jag att det ska gå bra att låta bli helt. Rapport följer.

För mig är det våldsamt vådligt att eftersupa. Jag super ikapp.

Jag har problemet med semestern. Jag ska vara go å glad och svinga mina öl i eldarnas lågor.
Perfekt.
Ingen säger till mig att levern och njurarna fått nog. Jag kör bara när jag har lust.

Ja, man tjötar ihjäl sig. Om nu någon skulle lyssna när man vågar säga. Det var just det, Berra, som sa mig i förrgår att "det ska jag prova". Det finns en oändlighet av värld att vara i. Jag smygsuper as we speak. Jag vet att jag är ett vrak i morgon. Då går livslusten ... nä, den går inte ens på autopilot. "Tyck synd om mig, alla, jag har det sämre än mig."

Det finns en oändlighet av upptäcktheter överallt.

Jag stakar upp min vardag och håller inte. När spriten flödar in så tappar jag allt det där jag har börjat göra. Jag tror fortfarande att jag kan fixa alkoholen. Det som ligger under ... nä, not so much. Där har vi brasan jag inte vill låtsas om. Sorgen och vreden och uppgivenheten och kärleken som brann upp. Där är jag. Här är jag. I helvetet jag skapat för mig själv.

Jag är på väg och jag håller på med spriten. Ödesdigert. Jag har en längtan och inte längre en väntan eftersom jag börjar ta mig själv på allvar. Börjar. Vart ska jag börja? Jag börjar med att försöka tycka om min fotled. Den är inte så dum, eller? Den fotleden ska du skita i. Den är min och jag gör vad jag vill med den. Jag har gjort vad jag velat med den. Vara i bara det. Ens fotled är ens egen.

Just nu börjar min resa. Försiktigt. Den älskliga brasklappen du ger mig, Berra, ska jag ha. För att jag slarvsuper och skiter i. Kanske är det mitt problem. Kanske är det så att livslusten pockar på så pass. Eller så ruinerar jag mig själv. Har inte bestämt mig än. Det gungar och far. Skammen över att ens vara vid liv. Ta tag i skammen, våga vara.

Det är det som är det. När helst man inte vågar vara så undantrycker man sig själv. Rädsla. Jag törs inte våga. Rädsla och mod.

Jag är rädd nog för livet att jag hela tiden glor in i mina solkiga sängkläder. Jag hör fåglarna kvittra och ska jag dit?

Jag super för att åstadkomma modet jag saknar.

"Passiviteten är ledans största bidragsgivare, var nyfiken och sök upp, ställ dig frågan varför som en liten unge, upptäck det du inte ännu har upptäckt."

Tack, du. Där satt den.

Du verkar tvivla på om han dricker för mycket, om du ska hjälpa honom mer, om du känner/gör fel, om ni ska skaffa barn så det blir bättre. Tvivla inte. Känner du att det är för mycket så är det för mycket.
Vad som är en alkoholist vet jag inte men jag skulle säga att han är det. Du beskriver ett sätt att dricka på som alldeles uppenbart inte är normalt (enl min personliga uppfattning). Har det varit så här i flera år lär det inte "gå över".
Det är ju väldigt lätt att skriva men när du kom hem till "soptippen" efter din resa borde du nog vänt i dörren. Eller för all den någon annan gång. Är han ens trevlig att vara med om han dricker nästan varje dag? Som sagt lätt att säga. Jag lever själv med en alkoholmissbrukare och har egentligen vetat i fyra år att jag borde gå men..... Visst är det svårt? De kommer inte att sluta om de inte själva vill och vi anhöriga lever på hoppet fast vi vet att det är kört.
Att bli nykter kräver insikt i sitt missbruk men vi behöver ju också inse och acceptera att det är det här "alko-livet" vi får leva eller så får vi ta tag i att skaffa oss ett bättre liv. Önskar, önskar att det vore lättare.
Vi kan inte förändra någon annan, bara oss själva men det är en process som kan ta tid.
Det här är förstås mina personliga tankar och ingen sanning, min sanning dock.
Under sker. Folk slutar dricka men de verkar vara betydligt färre än de som fortsätter tyvärr.
Hoppa vi kommer till ett beslut, både du och jag. Jag VET att jag inte vill leva så här resten av mitt liv o ändå klarar jag inte av att lämna än.
Lycka till.

Vad bra muränan fem veckor, fantastiskt av dig, och tack för ditt inlägg. Vill minnas att jag mådde förträffligt vid fem veckor. Sen har det
ju svajat hit och dit. Ja, nu ligger fokus på mig, och i går kunde jag känna sådan där härlig glädje när allt känns bra. Det är ju inte så varje
dag, men när den kommer får man passa på att njuta. Mannen fortfarande nykter ska få svar på sina prover i nästa vecka. Just nu känns
han som en främling, men kanske att det går att lappa ihop. Jag har i alla fall lovat mig själv att inte stanna en gång till.
Mötet var bra i går och man känner gemenskap med dom andra, glad när jag cyklade hem, och plus var ju att mannen var nykter.
Luktade gott hemma, citrondoft, han hade såpat golven och dammat. Nu du ska det fjäskas, men det har gått för kort tid ännu innan jag
riktigt landar igen. Vet inte om det är bitterhet jag känner.
Jag har bestämt att detta ska bli en underbar dag
Inget första glas idag muränan
Kram, Konstnären

Bra med lite j-vlar anamma igen! :-) Har saknat det i dina inlägg senaste veckan... Vilket är helt förståeligt! Men nu flyttar vi fokus från mannen till dig igen. Hoppas du kom iväg på alnon möte och känner dig stärkt inför helgen. Största grattis till dina 10 månader!!! Det är fantastiskt bra jobbat!!! Själv firar jag fem veckor idag!

Kram vännen

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.

Tror att jag förstår vad du menar. Om man vill få stopp på fordonet måste man ju själv bromsa jävligt hårt. Ingen mer än en själv
beslutar om man vill hoppa av eller köra vidare. Låter kanske hårt. Men sann. Jag hoppade av i sista stund. Du har ju kommit
fram till att något är fel eftersom du är här, och det är ju jättebra.
Skriv av dig här det har hjälpt mig mycket
Fin dag till dig
Konstnären

Berra - får man gå på kurs hos dig?? Eller flytta in??? ;-) Skämt å sido, men allt du skriver är så bra.

Grattis!
Hoppas verkligen att du fortsätter känna så, att du bestämt dig. En dag i taget. Alkoholen tar så mycket mer än den ger.
Tänk vad skönt att slippa ångest, tjafs, bakfylla osv osv.
Håller tummarna för att du klarar att behålla motivationen och din familj. Det är ni värda.

Skriver lite

andra dagen jag spänner mig, vill inte sova heller, kroppen vägrar slappna av...
Det kan bli så när de sker förändringar, om jag hållt i en vana så länge...

det känns jobbigt l sressande pga jobbet....

Vem som helst förstår ju att dödslängtan inte tillhör ett normaltillstånd, utan är ett sjukdomstillstånd där någonting eller allting har blivit en övermäktig och man finner inga framtida lösningar kvar, utan vill lämna det vi kallar för jordelivet.
Jo det är ett sjukdomstillfälle om än något, någonting är fel med ens känslor, ingenting som vi normalt brukar diskutera med vem som helst då det fortfarande är höljt lite i dunkla misstankar från andra då de inte vet hur man ska tackla problemet.

Det brukar vara två sorters suicida typer av människor, de som pratar om det och försöker ropa på hjälp vilket är det vanligaste.
Den andra typen är den som inte säger någonting, utan behåller sina grubblerier för sig själv, blir mer och mer deprimerad och sluter sig för omvärlden.
Och du är alltså den som ropar på hjälp och vill gärna få ett svar på vad som kan vara felet.

Jag har själv varit där du är för fem-sex år sedan i en i mitt tycke ganska så våldsam depression, hela världen rasade samman för mig,
Visste varken ut eller in vad det var som var felet med mig, 40 50 årskris, vad var meningen med livet?
I samband med mitt uppvaknande så upptäckte jag att jag drack alldeles för mycket och för ofta, jag hade helt klart alkoholistiska tendenser.
Drack mig "lycklig" och smet ifrån den verkliga vardagen, jag ville ju vara någon annanstans, inte i det här skitlivet.
När jag slutade dricka så hamnade jag med raketfart in det ännu mer verkliga livet, och visst...det sög verkligen, ordentligt!

Så vad skulle jag göra?, lämna jordelivet och lämna familj, släkt och vänner i sticket, aldrig få se mina barnbarn och se mina gener fortplanta sig?
Nej självklart inte, det där var ju ett sjukt beteende, det fattade jag ju längst inne...

Så jag sökte upp min husläkare och blev remitterad till psykologer och KBT'are och fick prata av mig...
Herregud så sned min världsbild var, hade fått allting om bakfoten på ett väldigt egoistiskt sätt, tänkte bara på mig själv.
Alkoholen hade naturligtvis hjälpt till att förvärra det till sin spets...

Det tog ett tag att sätta min själ under luppen, men jag gav faktiskt aldrig upp, någonting var ju fel och jag ville verkligen rätta till det.
Att tänka om går inte på ett huj, man behöver lära sig att tänka i nya banor, förstå sammanhang och innebörden.
Och sätta allting i relation till mig och hur jag står i samhället, inga lätta frågor precis.

Man utsätts för press och stress prestationskrav osv, ibland så måste saker få bero, utan min inblandning.
Släpp taget och betrakta situationen istället, jag måste inte ha fingrarna i alla syltburkarna samtidigt.
Har man för många måstegrejor hängande över sig, sälj av eller kasta alla gamla bra-att-ha-grejor, det är faktiskt väldigt skönt.
Flera gånger i veckan tvingade jag mig till att göra saker som gav mig en sorts stimulans, tid för mig själv, återhämtning,
Allting gick bra så länge det inte skapar ett nytt sorts beroende, dvs ingen alkohol.

För det är vad vi är, vi är en beroendepersonlighet som inte alla andra är, och har svårt att förlika sig med.
Vi är allergiska mot alkoholen och självmedicinerar oss med den när den i ren motsats skadar oss egentligen, urholkar själen tills den är helt slutkörd.
Och det är troligen vad din själ är nu, den behöver en rejäl översyn och då behöver man hjälp av proffesionella människor som förstår sig på de hemliga koderna som hjärnan säger men som vi inte själva kan tyda till fullo, vi mår dåligt och kan inte trycka på den onda punkten, för vi vet inte var det gör ont.

Kapitulera inför alkoholen och ditt beroende, inse att du inte kan hantera den för tillfället, lämna den åt sidan för ett tag och skapa utrymme till att fokusera mer på vad källan är till varför du vill ta till alkoholen som en medicin mot det onda.

Det funkar!, om du orkar överlämna dig till de som förståsigpå och stålsätta dig ett tag med lite självdisciplin mot alkoholen.

Alkoholen är listig och stark, och att överlista den är ett litet stålbad, någonstans kommer du över krönet och när du är över, ..ja det kommer du märka,
För det är en frihet i sig självt som ingen annan kan förklara hur det känns, den bara finns och har plötsligt blivit en självklarhet, och alkoholen?
Den kommer inte på frågan, inte så länge jag lever, och det tänkte jag nog göra ett bra tag till framöver.

Är inte lycklig, men är väldigt långt ifrån olycklig i alla fall, och det är en bra bit på vägen.

Varje morgon bjuder på något nytt som jag ännu inte har hunnit erövra, man kan ligga kvar i sängen och anta att livet kommer att bli skit i dag också.
Men den som aldrig satsar, kan heller inget vinna, och jag kan vinna eller förlora, men tänker inte sitta med armarna i kors och vänta på att ingenting händer.

Passiviteten är ledans största bidragsgivare, var nyfiken och sök upp, ställ dig frågan varför som en liten unge, upptäck det du inte ännu har upptäckt.

Det finns hopp även för de benlösa, de vet ännu inte bara om det, eller så vet de det och har inte velat berätta om det, för ingen har frågat.

Berra

Hej,
Ibland blir det lite lugnare i tråden och det kan ta några dagar innan man får svar..
Det flesta här har erfarenhet av att leva nära någon som dricker för mycket. Jag tycker det är självklart att A har stora problem med alkoholen som tar upp hela hans liv. Jag tycker att du ska våga säga precis vad du känner till honom- Att han dricker för mycket och att du är orolig. Mycket troligt att han nekar till det men då har du i alla fall kanske väckt något hos honom. Troligtvis lider din vän, A's sambo, mycket i detta och jag precis som många andra sambos försvarar/ förnekar för att skydda vår partner och för att vi skäms. Din vän behöver troligtvis ditt stöd i detta om hon vågar öppna sig.
Så mitt råd är att våga vara rak och säga till. Omgivningens tystnad hjälper ingen.
Lycka till!

Jag super på grund av det som varit. Man tar bara "r" från självmord så... ja, vad händer då?