Senaste kommentarerna i forumet

Spes - betyder hopp på latin. Certa spes - visst hopp, och då meningen själsligt hopp.
Dum på latin betyder - stund på svenska. Men visst jag förstår:) vad menar, letar efter en liten guldtrimma av hopp.

Jag har läst lite av din historia och det är svårt för mig att säga att du är dum. När någon säger att man är dum/motsträvig är när partnern *läser* en fel. Med det menar jag, det inte alltid kroppspråk, det verbala, tonläge, som talar om hur man känner sig. Att - läsa av - den andre kanske ger mer värdefull information än vad man tycks tro. Det är inte omöjligt - att *läsa av* någon som står framför ögonen på en.

nej, dum är du inte Kastellen. Du kämpar för ett annat liv och det är starkt.

/wolf

Starkt gjort och av er bägge! I ert val, kan den nykära känslan ta bort utanförskapet, till en del?!

Det finns en kvarterskrog här med, och jag har druckit kallt vatten till maten bara för att, det känns konstigt men..
det känns bra timmar efter. Jag vinglar inte tillbaka på två ostadig ben och ramlar in i en häck, som hände en gång.
Har förmågan att snubbla på mina fötter.

Njut av dagen!
/wolf

Nej, det kommer jag inte att göra Minz, man kan träffas utanför när du där klar, isåfall. Jag har varit och nosat på anonyma alkolister och det är inget för mig. Stämningen är för religiös. Det är ju ofta så att, när ett beroende försvinner skapar man ett annat.

Om fotografering ska vara ersättning för alkohol, så köper jag det. För kameran, är en lisa för min själ. Mina bilder är för udda för den breda massan, Minz. För mig räcker att trycka på avtryckaren, och ladda upp till Flickr. - skriva på bloggen om T., odlingar och lite pyssel, det räcker för mig. Det enda du behöver göra med din camera, är att fokusera och trycka. Tycker det var häftigt att du gjorde 50 bilder på en blå pump. Fortsätt så, du har upptäckarglädjen i dig, använd den egenskapen som läromedel.

/wolf

Tack för er feedback! Känns som att jag "bor" på forumet just nu men att läsa och skriva är det enda konstruktiva jag förmår i nuläget. Mt bilden blir klarare med din förklaring men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska använda mig av det i mitt liv. Det får bli en process av något slag och framtiden får utvisa på vilket sätt.
Det är mycket frustrerande att känna sånt engagemang och omsorg för att kämpa, lösa problem och göra allt bra igen när man möts av så stort motstånd och avsaknad av vilja/insikt.
Jag läser mellan raderna i flera svar i min tråd att jag borde vara beredd att ställa ultimatum och lämna om ingen förändring sker men det är inte där jag befinner mig. Skulle nog objektivt själv tänka så men det är ju för att det är just objektivt, inga känslor för människan bakom problematiken.
Jag läser på AA's hemsida om alla som lyckats att reparera sina trasiga liv genom att ta tag i sitt missbruk och det inger mig också med hopp. Jag skulle verkligen vilja göra den resan tillsammans med min man!
Idag har jag för första gången inte orkat gå till jobbet, jag gjorde ett försök men pallade inte. Vet inte om det blir nåt bättre av att vara hemma men jag orkade inte hålla fasaden uppe idag. Kanske väljer att vara hemma hela veckan. Tyst är det iallafall just nu och en väldigt konstig situation.
Jag ska åka till stugan igen på onsdag eller torsdag, tar med mina barn och makens om dom vill men jag gissar att dom väljer att stanna med sin pappa. Maken har valt att inte följa med.
Maktlöshet och djup förtvivlan är nog bästa beskrivningen på hur jag känner just nu. Önskar verkligen att verkligheten såg annorlunda ut!
Kram

Sanna ord. Man ska inte behöva förklara sig för någon. Räcker långt att man tagit det med
sig själv. Sedan väljer man ju själv vilka. Det känns så tryggt att läsa det du skriver.
Du utstrålar en säkerhet som nästan går att ta på. Jag tycker själv jag växt på dom här
månaderna till det bättre.
Sol och vår och idag är en ny dag
Ha det fint
Konstnären

...säga tack till dig - tack för att du ger mig möjligheten att se min resa, att reflektera och se min styrka!
Tack!

Lite bråttom nu, men vill bara tydliggöra att allt det där som jag var så orolig för, att förstöra för barnen, att inte hitta ett permanent och bra boende, att inte klara ekonomin, mm mm mm -alla de sakerna har löst sig!! När man tagit steget så bara händer det (om man är öppen för det!). Inte så att boende å pengar, bodelning osv bara kommer över dig, lite får manj u jobba (ganska mycket), men vad stark man blir, för kämpandet har man i sig!
Det som inte helt löst sig är ju barnen - jag har en viss oro att barnen ibland far illa hos exet, men det jobbar jag på.
Kram!

är det en högre makt som testar oss nu. Vet inte, men visst går det bra att tänka bort
iskallt rose eller vitt. Men jag känner att denna sommar kommer att bli min största utmaning,
vet inte varför. Dumma tankar, jag känner mig för det mesta trygg nu. Men ibland så.
Tror oxså det är själva resan som är grejen och den pågår hela tiden, jag har nog aldrig rest
så här långt in i mitt känsloliv. Intressant är det men oxså smärtsamt. Ja, då var det snart
valborg och det ser jag inte som något särskilt en röd dag i almenackan till som jag inte tycker om.
Jag vill inte heller precis klä av mig inför gud och alla människor. Jag är jag här och nu.
Ibland vet jag inte vad jag ska skriva, men jag varken kan eller vill släppa forumet har blivit
en trygghet för mig.
Ha det bra m-m och va bakom mig.
Konstnären

Försöker hitta en väg i utanförskapet ofta går det bra men ibland så. I går eftermiddag
bestämde mannen och jag att vi skulle gå på kvarterskrogen och äta lite. Första gången sedan
jag slutade med alkohol. Det var kanske att utmana ödet, beställde mat och ramlösa i glasen
och allt kändes helkonstigt. Vi visste knappt vad vi skulle prata om vi var ju nyktra båda två.
Efter ett tag klev söndagsgänget in och det blev bara en kommentar från en kvinna som tippat lite
över kanten. Dricker ni vatten. Ja var mitt svar, hon blev tyst och gänget drog sig in i sin
vanliga söndagsvrå. Där kände jag utanförskap, nu är det gjort och ska inte upprepas kände jag.
Fick inget ut satt mest och kollade vad dom drack. Men maten var underbar. Känner mig nästan
nykär när mannen är nykter, skillnaden är total. Bara det håller i sig kan man väl treva sig fram
till varandra. Men idag var jag lycklig må du tro att vakna utan ångest och baksmälla.
Det där med säkerhetsrisk tror jag oxså på, när dom sakta drog sig undan till sin lilla vrå där
inte alla såg vad dom drack.
Ha en fin dag pellepennan
Konstnären

Kanske är det en förklaring till ett pendlande sinne.

här i din tråd på din fråga: att ta makten över sitt eget liv är en mening som jag tror att jag har formulerat efterhand. Grunden är från Carina Bångs blogg som (också, jämte forum och andra kanaler) varit och är mig till stor hjälp i arbetet med att tillfriskna ur mitt medberoende. Jag har hänvisat till just det inlägget många gånger http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Inte minst viktig är inledningen: Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger. Men - därefter ger hon en rad förslag på olika områden där man kan tänka efter och göra sina egna val. Också de små stegen leder till förändring och det är de förändringar man gör i sitt eget tänkesätt, förhållningssätt, som gör förändring på djupet. Hoppas det blev klarare, annars frågar du igen:)

Skrev detta svar i min tråd innan jag läste ditt inlägg "Vakum". Flyttar hit alltihop nu.

Du har redan gjort den mest avgörande förändringen i ditt liv, för dig och barnen, när du har valt att bli nykter! Enastående! Bekymra dig inte ett ögonblick över att det inte verkar klokt att du stannat och ännu stannar... så är det och så har det varit för oss medberoende. Jag har sett det med mig själv och ser det runt omkring mig. För mig var det obegripligt att jag stannade i det som jag föraktat (och även förlåtit) min mamma att hon stannade i.... ändå stannade jag flera år .. och det första steget till en faktisk förändring inleddes den dag jag gick.

Så bra att du skrivit rakt ut ur ditt hjärta, så känns ditt inlägg när jag läser. Det gör ont men det är bra för din egen skull så att du kan gå tillbaka och bekräfta för dig själv att så här kändes det. Det är bra de stunder du vacklar och tvivlar på dina egna upplevelser.

Styrkekram inför dagen / mt

Tack för dina/era reflektioner Mt! Jag tror på det du skriver men när jag kopplar ihop det med mig själv och min man så blir det svårare... Vad betyder att ta makten över sitt eget liv? Vad betyder eller innebär det för mig eller för min del?
Det låter förnuftigt och det finns mycket styrka i det men vad innebär det i praktiken?
Kram

...efter.

Ibland åker sinnena jojo i mitt liv, jo jag är en känslomänniska.
Att känna efter kan betyda två saker, att det inte känns bra, eller att det känns bra...
Ibland söker känslorna efter känslosvall, impulser ifrån livet, och nu'et.
När de känns bra...så känns det bra, men vill inte känna efter när känslorna känns dåliga, då vill jag helst stänga av.
Nackdelen är att man då även stänger av alla impulser, och då kommer inte ens de goda fram.

Jag har lärt mig att öppna upp kanaler när det borde kännas bra, och då tillåta impulserna komma fram.
Ni vet att njuta av precis det som sker exakt nu, att leva i nu'et...
Har blivit mycket duktigare på det sedan jag blev nykterist, tidigare var jag en sökare av dåliga vibbar, såg bara eländet i allt.
Men efter min deppighet lärde jag mig att också släppa fram det som känns bra, det var ett måste för att kunna må bättre.
Ingen självklar sak tidigare.

Så känns det nu, helgen har varit perfekt, såg fram emot den och hade bra förväntningar på den, och så blev den.
Den innehöll massor av grejor, alla familjemedlemmar på sitt håll på lördagen, söndagen gick åt till efterhärmning men ändå en massa andra bra grejor som hanns med.
Nu ligger jag i sängen och återkopplar helgen i min mentala dagbok, vad blev bra och vad blev mindre bra?
Det som inte blev så bra lägger jag på minnet och försöker undvika i framtiden, inte landsförvisa, men undvika.
Det som blev bra ska jag försöka använda mig av igen, men i kanske andra former.
Utveckla tankarna, en mental bit jag jobbar vidare med.

Men som sagt, nu ligger jag i sängen och summerar helgen och en del av veckan också, är helt slut både fysisk och psykiskt, utmattad men på ett skönt sätt.
Är verkligen nöjd med mina helger nu, har njutit av den härligt strålande värmande solen, blir ljust i sinnet av den.
Det finns så mycket grejor jag måste hinna med, men inte tillåta mig stressas av dem..

Tänker på alla skratten, förväntningarna, och nöjdheten med det jag lyckades prestera under helgen, ett positivt tänkande.
Nu till natten samlades vi hela familjen, tråkigt nog så blev det sänggåendet på direkten, men vi hinns med att prata med varandra under veckan.
Mest gillar jag att prata förtroligt med mina barn utan andras in/påverkan, låta de få prata av egen maskin och jag kontrar med mina episoder ur mitt liv vid deras ålder.
Utvecklingen har gått framåt, allt stämmer inte med hur det var då, men där det finns gemensamma punkter, ja oj vad vi kan pluddra på då...

Jag har lärt mig att ta hand om mig själv sedan jag slutade dricka alkoholen, kanske var det startskottet på ett avslut med ett destruktivt leverne som fick mig att vakna upp när allting kändes som det föll samman, jag hade inte ett hållbart sätt att leva, det brände ut livsgnistan ur båda ändarna, om den nu hade det.

Idag har jag en större kontroll på vilket sätt jag lever mitt liv, känner efter, eller känner inte efter när det känns tyngre.
Det viktigaste av allt var nog att inte anförtro alkoholen som en lösning på livets svåra frågor, den trasslade och försvårade bara till det.

Önskade att jag kunde ge lite av tänket till Kastellen som har det lite trassligt med sin gubbe just nu, lider lite med henne.
Att inte tillåta känslorna åka jojo för mycket, kunna koppla bort dem tillfälligt när de går motvalls, precis som många tillåter alkoholen göra med dem.

Berra

För att ni läser det jag skriver och stöttar mig. Det känns så bra att någon lyssnar och förstår vad jag går igenom.
Det var ett bra tips att ha en liten väska färdig om kraften skulle infinna sig.
Och jag har en lägenhet som jag har nyckel till som jag kan bo i ett tag( den är min brors o han bor på annan ort för tillfället)
Så jag har faktiskt möjligheten när jag tänker efter att gå när jag vill.
Jag tror att de snart kommer att märka något på hans jobb om han fortsätter så här.
I helgen pratade han med sina anställda i telefon och pratade skit om sin chef till dem.
Han var förbannad och högljudd och hade druckit en hel del.
När vi försökte prata med honom om det blev han arg och tyckte inte att han hade gjort något fel.
Han tycker aldrig att han gör fel, det är alla andra som gör fel!
Jag tycker att det är konstigt om de inte märker nåt på jobbet!
Det är som du skriver Flygcert att man stressar sig själv med att nu måste jag lämna!
Det tänker jag på jämt jämt!
Men nu är jag där igen att jag måste faktiskt det för det har varit så här så länge nu och jag har varit på väg i mina tankar i många många år!
Och jag tänker precis som du hur det ska bli med allting efteråt osv
Jag ska försöka stressa ner och njuta lite:)
Kram till er <3

Och försöker och försöker. Är full av hopp.

Mina tankar går till dig. Det är svårt, om inte omöjligt att ändra på en annan persons leverne. Man kan försöka tills det går hål på en själv. Har haft en jobbig relation bakom mig och nuvarande är väl som den är, men den innan var bråk och "våldtäkt". Någonstans tar tilliten slut. När det är A som orsakar vånda, så är det ultimatum som gäller. Om ens det hjälper. Jag hoppas din man läser och inser att även han har ett ansvar, oavsett vad. Med barn med i bilden har han ett ännu större ansvar. Så fort barnen reagerar, så är det dags att göra ngt åt saken och jag hoppas att den goe gubben du blev tillsammans med till slut inser och försöker att hitta en annan tillvaro. Jag håller mina tummar och tår!

Vakum är nog den närmaste beskrivningen på mitt känsloliv just nu. Det sk normala och glada varade inte tillräckligt länge för att hinna njuta av stunden... Maken inledde ett samtal med en vänlig första mening därefter kom giftet eller snarare skilsmässo pratet igen. Jag är problemet, problemen är långt större än alkohol frågan och det stora problemet är som vanligt att jag inte uppfyller nyckelordet "vänlig"! Vidare diskussion efter det kan ni förmodligen gissa er till, dvs oresonligt! Tydligen var droppen för honom när jag hotade honom, hans tolkning, genom att jag sa att han inte inser konsekvenserna av en skilsmässa. Hans tolkning var att jag hotade att ta lillan ifrån honom.. Utan tvekan älskar han sin dotter och hon älskar honom och behöver honom, men om vi skiljs åt så kan jag bara inte lämna henne varannan vecka så länge han dricker! Han hävdar att han inte kommer att dricka varannan vecka då han har barnen... Men det hindrar ju inte honom nu...
När vi träffades drack han ofta när han hade sina barn, det motiverar han med att han var i kris då efter skilsmässan från sin förra fru. Samtidigt tillstår han att han är i kris även nu, vilket vi ju faktiskt alla är men det är bara han som dricker...
Hela situationen lamslår mig!
Han vidhåller iallafall att jag inte älskar honom och vägrar lyssna till vad jag säger, han har sanningen och jag är bara ett enda stort känslokallt problem! Känns ju faktiskt lite bakvänt att det är Han som fått nog och vill bryta upp!
Jag känner mig mycket villrådig och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till just nu. Jag ser bara en massa elände framöver som kommer att eskalera och barnen kommer att fara ännu mer illa om vi går skilda vägar. Jag känner inte igen honom längre, det svängande humöret och den hänsynslösa inställningen. Känns lite som "vem är du och vad har du gjort med min man"? Förra sommaren erkände han (på fyllan) för min faster att han är alkoholist. För mig har han erkänt att han druckit för mycket långt före vi träffades och att han tillfälligt skärpte sig med stark spriten till en början av vårt förhållande. Jag har också förstått av människor i vår omgivning att han haft alkohol problem långt före vi träffades. Så vad är då vårt korta äktenskap baserar på? Lögner?
Hjärtat blöder när jag tänker så men kanske är det det jag måste acceptera...
Min man var drömmen! Mannen jag väntat på i hela mitt liv och äntligen blev jag hel!
Mt du och jag delar valborgsmässoafton för två år sedan, för mig var det en känsla av att ramla ned i avgrunden och jag tillbringade hela dagen gråtandes i förtvivlan med min älskade faster vid min sida. Det var den dagen min älskade make trillade ner från piedestalen och jag kunde inte tro att det var sant! Mannen jag avgudade och högaktade hade under min svåra graviditet svikit mitt förtroende på flera plan och där satt jag med en fyra månaders bebis ochvar tvungen att hantera att min man ljugit för mig!
Han lovade mig att livet tillsammans med honom skulle bli en räkmacka men det var inte heller riktigt sant...
Något jag värdesätter mycket högt är tillit och trygghet därav rämnade min värld och den har aldrig blivit densamma igen efter det. I samband med detta drabbades jag av en sk förlossnings depression och mådde oerhört dåligt under lång tid, fick mediciner och gick på samtal samt självmedicinerade med alkohol så jag mådde ännu sämre och betedde mig ännu värre. Idag är jag frisk men självklart finns det sviter efter den perioden både barnen och maken. Jag har full förståelse för att situationen var plågsam för alla men det var den också för mig! Att må så dåligt att man tar ut det på sina närmaste är inte okej men jag gjorde allt jag kunde och kämpade hårt för att bli frisk igen! Tro mig ingen vill stanna kvar i en depression men alla som är i det behöver stöd av sin omgivning!
Bråken och alkohol konsumtionen var så etablerad att trots att depressionen var över så fortsatte bråken och drickandet. Jag har många gånger initierat att vi borde göra förändringar, vita månader, kbt mm men det har alltid falerat. Han har alltid fallit för impulsen och det har också varit hans förklaring. Allt detta låter säkert inte riktigt klokt i era öron och ni kanske än mer funderar över varför jag vill stanna hos min man...
Jag är inte den som ger upp, har jag lovat något så håller jag det, jag tror inte att det finns problem som inte går att lösa och jag har en kanske lite naiv tro på att alla har gott i sig, att det dåliga bara kommer fram för att man mår dåligt...
Jag älskar min nyktra snälla man och jag har lovat honom i nöd och lust. Just nu är det nöd och jag vill inte svika honom bara för att han är sjuk. Jag vill inte att han ska svika mig heller och jag vill att han, precis som jag gjorde, gör allt han kan för att bli frisk!
Pp jag känner mig motiverad och stark i min förändring, jag kommer till nya insikter hela tiden och just nu känns det som att ingenting kan få mig på fall beträffande alkoholen. Detta hjälper faktiskt maken omedvetet mig med genom att visa mig beteenden som jag känner igen mig i och aldrig mer vill vara orsak till! Beträffande mitt äktenskap känner jag mig inte hälften så stark, känner mig faktiskt otroligt svag och stundvis kan jag knappt andas. Jag som vanligtvis är matglad har helt tappat aptiten och magen är i ständig kramp! Vore det inte för barnen skulle jag nog inte ens orka kliva ur sängen. Jag balanserar på kanten till att kämpa som bara den till att inte orka mer och bara gå sönder, trasig är jag redan...
Min process för att nå dit jag är idag började för ett par år sedan och har varit brokig men jag lyckades! Aldrig hade jag kunnat gissa att det var det som tillslut skulle krossa mitt äktenskap! Jag hoppas förstås ändå att det ska bli tvärtom och att vi i framtiden kan blicka tillbaka på den här tiden med insikt och erfarenhet av att det inte finns några problem som inte går att lösa!
Kram

att be syrran ta med mig till AA i Estocholmo när jag är på besök. Ni som känner till staden - vilken är trevligast?
Kände litet ångest. Tänk om hon är här. Vad läser hon om mig då? Massa som Ingen fått höra. Wolf, om AA är lovande, följer du med mig då i syd? Hoppas det. Kanske kan jag få lära mig om fotografering också, om du vill? Sällan jag sett bilder som dina. Hoppas du ställer ut. Om inte, så är det dags :) Borde inte vara för svårt med din talang! Jag känner hopp.

Jag förstår precis dina "osammanhängande" söndagsfunderingar, tänker ungefär likadant som du. När man varit nykter en längre tid kommer andra tankar. Jag har heller ingen lust att berätta eller förklara nåt. Jag ser mej heller inte som nykter alkoholist eller som nykterist. Det är inte min stämpel, lika lite som jag kallar mej icke rökare bara för att jag inte röker. Jag dricker inte alkohol och jag röker inte heller men det definierar inte vem jag är. Det är oväsentligt. Jag känner inte heller längre att jag på nåt sätt behöver förklara eller ursäkta mej för att jag inte dricker. Det var en sak som jag funderade mycket på i början; vad jag skulle skylla på. Vilka ursäkter som var trovärdiga och jag förberedde olika svar. Det var bra i början men nu struntar jag fullkomligt i vad folk tror eller tycker och sällan får jag nån kommentar. Är inte så mycket i sociala sammanhang och jag känner också att min integritet numera är väldigt stark.
Trevlig sommar!

Första övernattningen i år. Slog mej inte förrän idag söndageftermiddag att det inte triggade igång nåt sug alls. Att det faktiskt är självklart att jag inte dricker vin, inte ens tänkte på det. Fast stugan annars varit en plats för mycket drickande. Där har jag varit ledig och det var helt ok att dricka redan mitt på dagen. Rosévin medan man solar och rödvin till grillmiddagen senare. När jag kom att tänka på det idag var det för att jag har så mycket annat numera. Jag kan inte ha fått nåt vettigt gjort med ett ständigt drickande. Jag har inte långtråkigt hemma i stan heller på kvällarna. Tja inte vet jag vad jag ville säga med detta, bara att det är så jäkla skönt att vara alkoholFRI!

Lita på din magkänsla - känner du att det är för mycket så är det för mycket för dig och det räcker!

Alkoholism eskalerar- som jag förstått det hela är det är vanligast att börja dricka alkohol, efter hand dricker man mer, ibland går det överstyr osv. Fördomen är att "alkisar hittar man på parkbänken", typ... Men det är ju väldigt få vi ser där. De flesta klarar ganska lång tid av att upprätthålla den fina ytan, ofta med hjälp av oss "snälla" medberoende som ursäktar, städar upp, döljer osv. Det blir alltså värre ju längre tiden går, tills alkoholisten accepterar sitt missbruk och aktivt väljer att ta tag i det på något sätt.

Att han knuffar dig eller talar till dig på ett otrevligt sätt, det är saker som du inte alls behöver acceptera! Bra om du hittar ett boende du vill ha, förstår att du kanske har känslor kvar för honom, och de är inte lätta att stänga av, men försök känn efter vad som är viktigt för dig!!!
Kram

Har varit så skönt att vakna ganska tidigt om morgonen den sista tiden tycker jag. Att vakna utvilad och till och med hinna med att ta sig ut innan ungarna vaknar. En skön promenad i solen, ger en kick när man tänker på hur risig man annars kan vara. Satte mig i lugn och ro igår kväll, när jag tyckte gaggandet blev lite påfrestande. "belöningen" var ganska tydlig i dag på förmiddagen. Kanske kan man inte se på det som skadeglädje, men kanske en smula ändå ;-)

Får försöka hitta vägen att leva i "utanförskapet" som nykterheten ibland innebär. Kanske kan man se det som hur vissa andra behandlas med det som ses som ett "handikapp" hos alla som fortfarande tycker att alkoholen är en del som är nödvändig i samvaro. Det är ju inte något konstigt, men trots det kanske man ser på en nykter person som en säkerhetsrisk. Eller som ett närvarande dåligt samvete som dyker upp redan kvällen innan ångesten egentligen skulle dyka upp. Kanske "snor" den nyktre de futtiga timmarna av flykt som man köper genom alkoholen. Om man nu vet att man kommer att må kass imorgon bitti, så är det ju surt att bli påmind om det redan när det ska var som roligast.

En fin solig eftermiddag till dig!

//PP

När jag läser det du skriver, så tycker jag det är så insiktsfullt gällande din egen förändring. Du ser klart vad som händer med dig man i detta. Kanske kan det vara så att trots att det just nu är så jobbigt, att det till och med kan stärka dig ytterligare i din egen process? Att det samtidigt tar en massa kraft, samtidigt som det stärker dig i din egen motivation? Kanske kan du förstå hur jag tänker? Att det blir alltid "någon" som står starkare i en svår livssituation, och det är inte alltid den som normalt "hörs" mest, eller gav ett stabilt intryck. Oavsett tycker jag det verkar som att du har allt det som krävs att resa dig och reda ut detta. Om mannen finns med vid din sida när du kommer ut på andra sidan, kan han ju bara bestämma själv. Jag hoppas för hans egen skull att han tar den här chansen med dig, och att ni landar i det som mt skrev om tidigare. All styrka till dig, Kastellen!

//PP

När man börjar fråga sig själv om personen ifråga dricker för mycket för sitt eget bästa så är det nog oftast en signal om att det är så det ligger till. Sedan kan två personer har skilda uppfattning om vad som är osunt eller inte utan att det föreligger ett problem. Jag försöker att lyssna på min magkänsla och har själv nyuppkomna "symtom" på min partners drickande som sakta men säkert eskalerat.(därför jag sökt mig hit och ställt samma fråga som dig i princip). Jag kan själv inte dricka alkohol utan olustkänslor inför alkoholen, vill inte dricka vilket iof inte är ett problem men det är ju en effekt av hans drickande, oro för hur mycket han dricker, ångest av hans berusningsgrad och beteende, att jag känner att jag undrar hur hans inställning till alkohol kan påverka min sons kommande förhållningssätt till alkohol osv allteftersom han mer o mer fått karaktären av ett fyllo när han dricker...Känns hemskt att använda såna ord om någon man älskar så mycket, men det är liksom det som dyker upp i mitt huvud. Oftast finns det kanske fler bieffekter som kanske var för sig kan kännas harmlösa, men om man sätter ihop dem så framträder ett tydligt mönster som inte går att bortse ifrån.

Annalie

Söndag igen. En nykter helg till, med fint väder. Solen lyser som den knappast aldrig gjort i april... Tänker att det kanske är en högre makt som vill testa min viljestyrka redan nu, för att vara förberedd till sommaren, till juvelen i kronan, som PP skrev. Har upptäckt att det går att njuta av sol och värme utan alkohol. Det går att dricka cider eller NA-öl till grillen. Det går att hälla upp cider med en isbit i vinglas och dricka på altanen i solen. Det går att tänka bort rosévin och vitt vin, och ändå (eller tack vare det) känna mig tillfreds. Varje ny situation som avklaras stärker mig och självkänslan.

Är inne här och läser mycket, men inte som tidigare, behovet av det kommer och går. Har inte heller så mycket att skriva som innan. Har dock läst senaste veckans trådar om beroende och medberoende, relationer som förändras och att gå vidare som nykterist. Intressanta ämnen och kloka saker som skrivits. Min egen relation med mannen har blivit djupare och stärkts. Inga fåniga missförstånd i onykterhet, eller tala-ut-samtal vid tidpunkter som inte är helt lämpliga. Men eftersom det är jag som tagit initiativet till min egen förändring, och jobbat mycket med mig själv på flera plan så märker jag att jag i vissa lägen ställer högre krav på honom också. Det går att jobba med sig själv på olika sätt... Då får jag lägga band på mig själv, det är inte min sak att tvinga fram några förändringar hos honom... Dessutom är han toppen som han är.
Apropå det du, Pellepennan skrev om att träffa nya människor som nykterist, så har jag tänkt mycket på det. När jag träffade min man fanns alkoholen med, men inte som ett problem. Det var något som var extra, och som guldkant på tillvaron. Jag vet inte hur jag själv skulle ha tänkt om han hade varit helnykterist utan att berätta varför, (skulle hälsoperspektivet eller sömnbristen varit trovärdig?) eller om han berättat att det funnits problem. Jag vet inte hur jag själv skulle göra i nuläget om det vore aktuellt - hur ärlig kan man vara, och hur mycket kan man dölja? Jag önskar att jag kunde säga att jag är stark och kan visa vem jag är, men så är det inte. Jag VILL heller inte outa mig och alkoholproblemen. Jag vill inte att andra, nya människor ska se mig som en fd missbrukare. Jag ser mig inte själv så,det känns helt främmande. Det är så svårt att förklara för någon som inte vet, eller har varit där. Och ärligt talat vet jag inte heller om det är så viktigt att andra ska veta och förstå. Jag vill inte att det viktigaste med min person ska vara mitt förhållande (eller icke-förhållande) till alkohol. Det finns andra saker i min person som jag tänker att de har större betydelse.

Ja, det var lite osammanhängande söndagsfunderingar. Vet inte riktigt om jag kom någonstans med det, men det kanske inte alltid är det viktiga. Börjar tro mer och mer (och ta till mig, härinne) att det är resan och inte målet/resultatet som är det viktiga. Och resan ändrar sätt och riktning hela tiden...
Ha en skön och solig söndag därute :-)
/m