Senaste kommentarerna i forumet

både mor- och farföräldrar så du behöver inte på minsta vis oroa dig för att bli feltolkad:) Kram och ha det bra / mt

om detta till kaffet Mg och jag. Det är inte lätt att mötas och dela den andras smärta så länge man har mycket ont inom sig själv, mycket oförlöst som man bär. Att dela med varandra är ändå den väg man måste gå... men det kan nog vara bra med stöd längs vägen. För Mg (jag frågar - han bekräftar) har AA varit ett sådant stöd. För min del forumet och ett fåtal nära vänner där vi ömsesidigt delat svåra erfarenheter. Att lyssna/läsa de smärtsamma erfarenheter man orsakat andra (den man älskar) är ingen lätt sak. Nu kan vi dela tillsammans på ett sätt som aldrig förr.

Jag som endast deltagit i konvent och möten där AA och Alanon funnits sida vid sida har haft svårt att förstå att sådana möten kan vara svåra - jag har läst att det varit så. Nu idag när vi samtalade förstod jag att visst kan det vara så, att ta emot den smärta jag orsakat en annan, att uttrycka den smärta en annan orsakat mig, hur sårad, ledsen, kränkt jag känt mig.... hur mina mest sårbara sidor som jag delat med den jag älskar dragits i smutsen under alkoholens inverkan... Det är inga enkla saker.

Det är inga enkla saker MEN vi kan övervinna det smärtsamma och svåra. Det är möjligt! Om båda verkligen vill och har beredskap att förändra och förändras.
Också idag tror jag att det börjar med att ta makten över sitt eget liv. / mt

Tack mt! MMed risk för att bli feltolkad vill jag säga att du och din man känns lite som forumets föräldrar. Ni är erfarna, inger trygghet och stabilitet, det känns som att man kan lita på er och ni ger så kloka kommentarer och råd! Tack för det, det känns bra att få prata med er! Du har flera gånger tipsat mig om anhörig och medberoende delen här på forumet. Jag läser mycket där och känner verkligen igen mig men jag känner att denna del av forumet ger mig mer styrka både som missbrukare och medberoende. Här gör jag min egen process samtidigt som jag får hjälp att sortera livet som nykter tillsammans med en aktiv alkoholist. Jag är otroligt hjälpt av alla inlägg utifrån hur en alkis hjärna fungerar eller snarare kanske inte fungerar.
Jag brukar vara ganska tuff mot min omgivning efter att dom gnällt och klagat ett tag att nu är det dags att göra något åt problemet. Gör något åt problemet eller sluta gnäll! I min egen situation inser jag att det inte alltid är så enkelt även om tanken att inte stanna eller fastna i negativa tankar och situationer är god.
Idag är maken på strålande humör och pratar på som om ingenting har hänt! Han har under natten förflyttat sig från den ena soffan till den andra och hämtat en stor flaska cola som stod bredvid honom när vi kom ner på morgonen. Frukosten bestod efter ett långt toabesök (risig i magen) av gårdagens matrester. Han är iallafall glad och har väl förmodligen supit färdigt för den här helgen, han är med andra ord nöjd och har uppfyllt behovet. Nu är det familjens tur och med en så skön känsla i kroppen är det förmodligen dags för lite sex också... Att helgen bestått av dåligt humör, onykterhet, skilsmässo papper och beslagtagande av vardagsrummet med högljudda snarkningar finns liksom inte idag! Idag är allt så bra så bra, för att inte säga normalt!
Nu är det iallafall söndag och knuten i magen lättar, imorgon får jag gå till jobbet och även denna helg är bakom oss. Sen återstår att se hur veckan blir men det börjar inte förrän imorgon! Idag ska jag gå på stan och köpa vårjackor med barnen samt lite födelsedags presenter till min blivande tonåring! Jag är obeskrivligt tacksam för detta forum och för alla er som finns här inne! Tacksam för att ni lyssnar och att jag får gnälla utan att ni dömer! Det är värdefullt att ni ger och delar med er både i min tråd och era egna, jag lär mig väldigt mycket om missbrukets alla ansikten men också om livet i stort! Tack ovh många kramar till er!

det jag skrev till Kastellen, och hennes man i morse:
Så bra Kastellen
att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmar och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

Dum spiro spero, så länge jag andas hoppas jag! Ska lägga det på minnet, det finns styrka i det. Blev samtidigt lite full i skratt med tanke på mig själv, "dum" på latin finns i samma mening som hoppas på svenska... Kanske finns det och måste finnas en smula dumhet tillsammans med hoppet, annars skulle man nog inte orka...

att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmor och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

Allt gott, full fart framåt.
sommar med barnens sommarlov snart.
Vi hörs senare. ......

Tack för att ni stöttar och delar med er av era insikter och kloka ord! Samtidigt som det känns så klockrent det ni skriver och jag håller med i allt så kommer jag på mig själv att tycka synd om honom och också att vilja gå i visst försvar... SåsomBerra ex skriskriver om att han lämnar över allt ansvar på mig så tänker jag att "jamen han gör ju ändå en hel del hemma och det är absolut inte jag som gör allt". Poängen förstår jag är ju inte heller just den detaljen utan poängen är att det är konsekvensen när han dricker, och ja då tar han för givet att det är ok att dricka så mycket som han känner för eller dra hemifrån och lämna mig med ansvaret... Jag har bestämt mig för att förändra och förbättra mitt och barnens liv och jag vet att jag inte har makt över hans val men det är otroligt svårt att leva med. Jag är fortsatt nykter och tänker så förbli! Häromdagen sa en av mina tonåringar att han var stolt över mig! Fatta hur det kändes i hjärtat!? Aldrig att jag tänker riskerar att han ska känna annorlunda än det igen! Jag vet inte vad jag ska tycka om att han läser det jag skriver, känner mig inte helt bekväm med det. Det här är ju lite av min dagbok där jag kunnat skriva ned mina innersta tankar, nu känns det som att jag måste tänka mig för vad jag skriver. Jag håller med om att det handlar om spriten eller livet, i alla bemärkelser! Leva eller dö, förlora sin familj eller ha den kvar. Hur mycket är fyllan värd egentligen? Största problemet är ju egentligen inte att han dricker, största problemet är att han inte kan låta bli! Förnekelsen är mycket mycket stark och skulden till allt ont fortsätter att falla på mig, , attjag mår dåligt av hans beteende är mitt problem likaså det faktum att han väljer att dricka. Det är liksom ingen idé att ens försöka diskutera med en person som är i det perspektivet. Man blir bara frustrerad och till slut förbannad över orättvisan och kränkningarna!
Berra jag önskar att maken skulle läsa din tråd, jag hör att du känner igen och fattar resonemanget han för, likaså din tråd mullemannen. Diskussionerna här hemma hamnar ofta på detalj nivå, såsom hur många öl, mängd sprit osv. Jag har insett att det egentligen är oväsentligt. Vi mår dåligt av att han dricker så sluta med det, punkt! Att han läser säger han, vad han läser vet jag inte men jag vet att det är selektivt. Han plockar ut det som han kan använda för att försvara sitt drickande och det han kan använda mot mig för att försvara sitt drickande... Ursäkter och förlåt existerar inte längre, inte heller att ta ansvar för sitt beteende. Han säger att allt dåligt som kommer från honom beror på mig och mitt beteende. Imorse skrev han ut skilsmässo papper för nu jävlar fick det vara nog med mitt ovänliga sätt. Jag var då irriterad över att han satt och sov i soffan när jag kom ner med lillan efter att han dragit i sig ett gäng öl efter att jag gick och lade mig kl 23... Idag har han druckit två öl som var kvar men ändå stinker han sprit och ligger storsnarkandes avsmullen i soffan så det inte går att sitta där och se tv... Trevlig helg eller vad?! En av sönerna berättade att han inte vågar ta hem kompisar pga risken att det ska bli pinsamt om maken är full... känns förjävligt på ren svenska! Ingen av oss känner oss trygg i nuvarande situation, ingen av oss kan lita på honom och vi vet att han upprepat missbrukar både vårt förtroende och alkohol! Så varför gör jag då ingenting åt det, varför lämnar jag inte kan man nog undra!? Jo det är pga att jag fortfarande har hopp, jag svävar i och för sig mellan hopp och förtvivlan, men jag känner både hopp och hopplöshet och än så länge så har inte hopplösheten ätit upp hoppet. Som medberoende städar man ofta efter alkoholisten men jag undviker det. Jag har varken lust eller ork att gömma hans missbruk, det gör han så bra själv. Om jag blir arg över att han dricker så skiter jag numer i vem som hör oavsett om vi står på gården eller är inne. Kan man höja rösten när man är arg över andra saker så kan man göra det över missbruk också! Jag tror att jag är ganska obekväm som nykter och medberoende, jag är inte längre den han kan ursäkta sig med eller gömma sig bakom, jag konfronterar lögner och jag är svår att lura, och jag städar inte upp hans skit! För barnen är det dock en osäkerhet när jag åker bort eftersom han då "passar på" och de känner inte längre att de kan lita på honom! Det är långt ifrån roligt att inse hur barnen har haft det och att jag bidragit till det förut. Jag förstår verkligen känslan av ont i magen och gruvsamhet när det blir helg samt lättnaden när det är måndag och man får gå till jobbet igen...Berra du skrev det så tydligt med behovet av att få slappna av på helgen efter en arbetssam vecka, helt klart har vi alla det behovet men barnen och jag får inte slappna av, för oss ökar stressen och energin dräneras av en alkoholist i vårt hem! Alkoholisten är den enda som får sitt behov tillfredsställt! Likaså att bjuda hem vänner. Om jag skulle göra det eller om vi skulle ha en middags bjudning så skulle han direkt utnyttja det för att få dricka och därför bjuder jag inte hem någon. Detta innebär att mina helger numera är tråkiga och asociala samt trötta... Så det enda som krävs och återstår är att alkoholisten väljer att avstå alkoholen, väljer att bli nykter, först då får hela familjen förutsättningarna att börja läka och så småningom må bra! Så älskling när du läser detta, snälla offra inte familjen för alkoholen, offra alkoholen för familjen istället! Dit du är på väg nu leder bara till en massa elände för oss alla och vi vill inte göra den resan, vi vill ha dig kvar, frisk och levande! Kram

Vi blir fler utan vetskap om varandra. Nu är det en mamma, nära släkting och syster. Hon var på sitt första AA möte och tyckte om det. Så oväntat. Syster. Hon har väl inga problem? Jag ser bra, men hur kunde jag missa detta? Ingenting som kunde gett en ledtråd. Nu kanske jag bör stiga fram ur garderoben inför henne. Kanske kan vi stötta varandra? Vet inte om jag vågar. Hon tog det rätt hårt när det nyligen framkom att Ma har problem. Jag, stabil utåt. Fötterna på jorden. Dilemma.

Undrar varifrån detta kommer att saker måste vara på ett visst sätt? Social kompetens får mig nästan att gråta ibland. Så länge man inte menar illa och ger andra det utrymme och den frihet de behöver, så förstår jag inte riktigt varför allt måste bedömas och utmätas, vem som har rätt till vad. Vem som har snyggaste bilen, är vältalig, är alltid glad och trevlig. Detta bedömande går ner i åldrarna och du är det du har eller ser ut att ha. Nu hamnar jag på ett sidospår, men jag funderar så mycket kring varför mänskligheten är så rädd, inklusive jag. Varför är vi så otillåtande inom vissa aspekter? Är det hierarkin? Är det inte dags att gå vidare? Många har säkert gjort det, men på allvar, så att vi kommer framåt på riktigt utan att förstöra både barn och planet. Nu flummar jag runt och orkar inte riktigt dubbelkolla så att skriften blir helt begriplig, men jag har raderat flitigt i texten och än obegripligare kanske den blir. Tack för e-adressen :) Ska kolla upp. (Suck, man ser inte det man har)

*en härligt sommarfräsch familj* låter lite ironiskt samtidigt en längtan att få ha en 'fräsch' familj.
har du inte redan det?

Det finns en email adress i Flickr.com/profil - högra sidan.

Tack själv Minz!

du behöver inte bestämma dig nu men du ska inte hota med att gå innan du vet att du faktiskt tänker göra det och har praktiskt ordnat så att det är möjligt. Att hota och inte göra är att flytta sina gränser och det är inte bra. Ta dig den tid du behöver för att komma till beslut.

Så sorgligt och sån besvikelse med återfall. Berätta gärna för honom att du har hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att du är rädd för vad som ska möta dig... att du inte vill leva så... att detta skadar dig och din relation till honom så mycket. Allt det är dina känslor, så är det för dig. Du behöver inte - och säg helst inte nånting om honom. Men det du känner och upplever är så som det är för dig och dina upplevelser äger du rätten till. Ingen kan säga att du har fel. Styrkekramar / mt

Usch, efter tre nyktra och bra veckor så hittade jag en flaska igen och en däckad sambo. Så sorgligt! Kände lite skam över tanken på att skriva här. Som att jag får skylla mig själv som fortfarande lever i detta. Just därför skriver jag några rader för jag vill inte känna så. All oro i mig kom tillbaka med full kraft. Så stressande att jagas av tanken att jag måste bestämma mig nu nu nu hur jag ska göra. Som att varje minut jag är kvar kan vara slöseri med tid och göra det för sent att skapa det livet jag vill ha. Så är det ju faktiskt inte. Jag klarar liksom inte av när alkoholhjärnan tar över honom och han helt byter personlighet. Lögner , lättretlig, elak och bitter. Allt som han inte är när han är nykter. Det är inte rimligt att ha hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att jag är rädd vad som väntar där. Jag vill inte ha det så. Undra om han kan förstå hur mycket detta skadar mig och oss.. Jag blir bara så trött.

Nu ska jag hem till en vän på middag och försöka njuta av kvällen.

Tack för uppmuntran mulletant :)

Men... Jag är lättstött i vissa fall. I andra står jag som en fura. Lämnade dottern på kalas hos en härligt sommarfräsch familj. Det fanns kaffe till de som ville stanna. Till dottern sa hon att kom och kolla på lekstugan. Din mamma kommer och hämtar dig sen. Förmodligen var det inte menat som jag tolkade, att övriga var välkomna... Litet ledsen blev jag dock. Men, men, jag lär mig väl en dag spelet till fullo. En annan än jag hade sagt att jag stannar ett litet tag för dottern bad mig. Sen vill jag förstås inte anpassa mig fullt ut. Jag är som sagt litet på tvären. Här på forumet känner jag mig ibland fel (nu undrar ni vad tusan jag baserar det på - min självkänsla), men det är ju mig det hänger på. Hur jag tar saker och vilken tolkning jag gör. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och gå ut i det fina vädret! Tack Wolf för dina kommentarer. Du anar inte hur mycket de betyder!!!

...."Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter."...
Gärna det.
/wolf

Ibland kan jag uppleva att världen fullkomligt sliter sönder mig i stycken, och jag tillåter det eftersom jag stundom blir hudlös. Tycker det känns så bra att du skrev det Minz. När jag är ofokuserad, känner mig sårbar, för andras ord, när de säger, att jag är motsträvig i mitt tänkande är det helt hållet mitt sätt att bemöta det. Låt mig vara motsträvig då. Låt dig vara speciell utan att få dålig eftersmak på tungan.

En tillvaro ensam i skogen kommer bara att tillfredsställa dig en kort tid. Naturen kommer att bli som balsam för kropp och själ men sen efter några år vill du ut i samhället igen. Tala, diskutera, skratta, gråta, bli sunt arg. Det blir ofrånkomligt till slut.
Ett scenario - på kvällarna när du sitter framför brasan och läser böcker - så är det mänsklig närvaro fast genom ord som någon annan har skrivit i en bok.

När jag levde i Malmö/-95 13:e våningen fick jag en upplevelse av att känna mig som en liten prick. Mitt medvetande var i molnen, på månen, i kalla rymden, och samtidigt så jag en liten själ bland 6,6 miljoner människor som på en karta i Google Map, samtidigt som jorden snurrande framåt. Det tänker jag på ibland när ensamheten blir för svår. Då mina tankar, funderingar, omvandlas till grubbel, återkallar jag 'färden' och landar i mig själv igen.

/wolf

(Så länge jag andas, hoppas jag - Latin)

...."Varför ska vi dämpa oss hela tiden?"...
Det enkla svaret till det Minz, är just att undvika förmaningar, dömandet från själar som egentligen inget hellre vill än att våga leva med allt vad det innebär. Man dämpar sig för att följa en social kodex? Den har jag tappat men förstår idag däremot att - social kompetens - behöver inte betyda att klättra på karriärstegen utan att - se - människor bakom attityden. Social kompetens även att kunna förstå sitt eget sammanhang i en miljö eller situation och därefter handla enligt det. Jag lever hellre än sover.

Inte alltid jag har den kompetensen eftersom jag inte förstår mitt eget och var det kommer att föra mig. Bli ännu mer älskvärd mot T. Ännu mer varsam i odlingen.
/wolf

Du har kommit alldeles rätt! Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig.
Fortsätt skriva här, det hjälper mer än man kan tro. / mt

förbannat bra Berras inlägg. Grillglädje till er båda! / mt

är det idag. Var ute på balkongen och kollade in tempen, kan bli en varm dag.
Ännu en lördag morgon utan bakrus och det börjar kännas som vanligt. Vant mig med
andra ord. Har inhandlat en liten grillhink och den ska användas någon gång idag.
Köpte grekiska grillspett att grilla och när jag stod i affären kändes det som jag
glömt något. Det var vinet, blev stående en stund och vände och vred på lite varor och
tänkte, varför såna tankar nu. Därför det har alltid hört till, men nu får det inte följa
med mig hem. Vemod, ja. Vemod en kort stund att jag tillhör den skaran som inte kan ta ett
eller två glas. Samlade ihop mig och gick till utgången, vad kände jag, jo att jag kommer
från en annan planet. Utanförskap när folk svischade förbi med sina gröna plastpåsar.
Varför måste påsarna se så tråkiga ut, kanske en dödskallemärke på dom istället.
Nej nu får jag lugna ner mig. Idag lugn och bekväm med tillvaron. Ska åka till LIDL idag
och inventera lite alkofritt. Mannen är på rätt sida just nu. Han har faktiskt varit inne
på forumet och läst Berra sista inlägg. Förbannat bra var hans kommentar, en liten glimma
hopp tändes hos mig.
Ha en skön lördag alla
Konstnäre

Är jag egentligen eller är jag bara en illusion av det jag vill vara? Så mycket vet jag, jag tänker för mycket. Min käre man tycker om mig när jag är helt vanlig. Helst en supermama, inbillar jag mig iallafall. Jag kan ha helt fel. Vad vet jag om hans inre, lika lite som han vet om mitt. Mina barn vet ännu mindre, men min uppgift är att försöka få dem att känna sig älskade oavsett vad och inse att kärleken är ovillkorslös. Oavsett om jag är hel eller inte så ska vi kunna diskutera känslor, kanske inte just mina just nu, men alla känslor är tillåtna. Även om vi med försöker dämpa värsta raseriutbrott och skrik av sorg. Jag vet egentligen inte om det är rätt, för vi har rätt till våra känslor även de som inte faller inom ramen. Varför ska vi dämpa oss hela tiden? Ja, jag håller med, det är jobbigt att lyssna till intensiva negativa känslor. Det skulle inte behöva vara så. Jag tror inte att vi har fått ett helt känsloregistrer bara för att uttrycka glädje och i vissa enstaka fall sorg. Vad vet jag? Inget. Tänker desto mer.

Jag själv har varit en "partypingla". Beroende av den uppmärksamhet jag fick ute. Däremot har jag mestadels varit blyg annars. Min första sambo var jag otrogen mot ett par ggr när jag väl var full. Han o sin sida var inte helt trevlig själv, men det är en helt annan historia. Jag har varit med om saker som jag aldrig hade sett utan alkohol och jag kan instämma i att jag är"glad" att jag är i liv. Tyvärr har jag inget svar till dig, men läs min tråd och begrunda. Vill du hamna här? Vart vill du egentligen utan festandet? Jag hade aldrig i livet gett upp de sköna festerna (de som slutade bra) med morgondopp i havet efter en härlig kväll ute med massa människor, dans och uppmärksamhet. Kanske kan du vända det än, efter att ha tänkt igenom saker. Jag kunde det inte. Det blev värre. Kanske sitter du där sen som medelålders tvåbarnsmorsa med ångest över allt du kunde gjort istället. Skönheten är dessutom flyktig, ungdomen likaså. En kort del av livet. Resten har du framför dig. Nu var jag hård, men jag ville få dig att tänka efter. Så klart att du fixar detta! Det har så många gjort före dig!

Att ha kontroll på livet är a och o. Fortsätt kämpa lungan.

Känner igen mig till viss del. Har ibland tänkt att en ensamtillvaro ute i skogen vore det bästa för mig, men samtidigt längtar jag efter mänsklig närvaro. Någon att dela mina innersta tankar med utan att bli dömd. Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter. Själv blev jag så ledsen idag när vi hade en diskussion, i glad håg, på jobbet och slutkommentaren blev från den nye, att jag har nu lärt mig att du är litet speciell. Hon menade inget illa. Men det var som en bekräftelse på mitt annorlundaskap. (Jag ser tyvärr ut som om jag inte var det...) Det är väl för att jag är timid, men ändå ska hela tiden vara litet på tvären. Svårt att helt ge upp och foga mig till massan. Wolf, det kommer att gå bra! Jag hade tänkt skriva i min lilla tråd idag och be om ursäkt för att jag inte orkar svara, men prio blir här. Nu är jag helt "opassande", men jag vet att du förstår. Kram på dig! !!