Senaste kommentarerna i forumet

Det känns som att du sökt så länge efter en väg ut. Och så hittar du ingen och då föds en massa frustration. Eftersom du inte är där du vill vara.

Jag vet inte vad du ska göra och jag har inga svar. Jag vet bara att du är en tänkande, reflekterande person som ändå inte mist det här lilla, sista hoppet. Och det, kära Pontus, är minst av allt tragiskt. Välkommen hit igen. Om jag får ger jag dig bara en lätt strykning över din vänstra kind.

/brakfylld

Så bra, om han kan "skärpa till sig" - och kanske är du starkare än jag var, men när jag var såå nära att lämna och exet skärpte till sig så var jag närmast bitter och kände att "jaha, nu passar det, men under alla år tillsammans har det tydligen inte passat...".

Var vaksam - det låter som att du bestämt dig, oavsett hans nykterhet eller inte - och det är bra, att du tänker på dig och vad som är viktigt i ditt liv. Att han erbjuder sig att hjälpa till är ju snällt och bra, och kanske menar han det, men min erfarenhet är att det var ett spel, ett sätt att lura mig tillbaka. Jag låter cynisk nu, men mitt ex spelade många fula spel...

Jag vet att det är kämpigt nu, och när/om du flyttar så kommer det att fortsätta vara riktigt kämpigt ett tag till - alla tveksamheter över om du verkligen gjort rätt, ensamhet och osäkerhet, rädsla att inte fixa det på egen hand osv, men ge inte upp!!! Gör saker för dig själv, stora eller små - köp blommor och ställ synligt på bordet, unna dig ett härligt bad, ät god choklad, bjud in vänner, gör allt du kan, vill och orkar...
Fortfarande idag har jag inte återhämtat mig helt och hållet, men jag uppskattar saker varje dag: att jag kan säga och göra vad jag vill utan att exet kommenterar/dömer/bedömer, jag kan prata med vem jag vill utan att bli beskylld för saker, att jag kan träffa vem jag vill, komma hem när jag vill, prata i telefonen hur länge jag vill, gå på fest och aktiviteter när jag vill - allt utan att få skäll, hot och elaka kommentarer. Jag försöker fokusera på det när det känns jobbigt...
Kram

I morgon börjar dokumentärserien Djälvulsdansen på SVT1 som handlar om medberoende. För mer info se http://www.svt.se/djavulsdansen/

Jag vill ha en jättelång, du kommer att vara sysselsatt till våren!
:)
Trevligt att läsa om hur du tänker om mötet. Prestationsångest är kontraproduktivt men revanschlusta ger utrymme för gammal hederlig jävlar anamma.

Det var länge sen jag skrev här. Önskar jag kunde skriva att jag blivit nykterist. Nej det har jag inte. Året har varit jobbigt inombords, vissa stunder har gått bättre andra perioder har jag fastnat i flaskan. Jag kan inte sluta när jag börjar helt enkelt. Har nu en bättre period och tränar som en tok, det känns bra för mig. Jag funderar mycket hur jag ska övervinna mina demoner och sluta dricka alkohol. Känns som jag försökt allt och hatet och frustrationen bara gror i mig. Och det sliter på min kropp både fysiskt o psykiskt. Sömn besvären driver mig till vansinne. Jag orkar verkligen inte längre. När helgen kommer och demonerna kryper sig på, så vet jag hur jag ska försöka styra bort de. Och ibland fattar jag inte hur i helvete jag kan bli lurad i skiten.hatar när jag börjar bete mig som ett jävla barn för min fru, inget duger allt är skit ändå vet jag inuti att det bara är alkohol demonerna som försöker tränga sig på. Det är helt jävla sjukt hur man kan manipulerad av sin hjärna gång på gång. Rädslan för om jag slutar dricka, kommer jag föralltid vara bitter och känna mig utanför ellet ohel på nått sätt? Det kommer inte hålla i längden det här livet för mig med alkohol. När jag känner mig stark är jag fokuserad och glad, inget är så härligt som nykterhets rushen man får ibland och allt känns så jävla underbart. Vill ibland bara gå ut inför mina vänner på nätet att jag inte vill dricka längre, men det gör jag inte. Jag skäms. -jaha han är alltså alkoholist!? Ja va fan jag är ju de.. är det en sjukdom? Är jag bara svag? Varför i helvete kan man inte minnas/känna den fruktansvärda känslan dagenefter när suget kommer. Ibland är jag inte ens så sugen bara ett gammalt mönster. Helvetet så tragiskt jag är. Hatar att vara så jävla jagad av detta. ska det vara så jävla svårt att inte dricka gift. Jag vill inte hata, skamsen, skulden, ångesten, rädslan, den paranoida skit man blir nå mer.. hoppas allt går bra för er mina kämpande vänner!

... är jag större i bröstkorgen, yr och syresatt.
Jag tänkte först bara sätta mig ner på golvet och låta mobilen pipa till efter fem minuter men det kändes så stressande och brutalt (avskyr pip) så jag googlade och fann "Mindfulness Guided Meditation - 5 Minutes", http://www.youtube.com/watch?v=dEzbdLn2bJc

Och nu är jag själv i huset. Hemmet. Mitt hem. Där tryggheten ska få utrymme och en rättvis chans att bygga bo.

Min första halsduk är snart färdigvirkad och den blir urtjusig om jag får säga det själv! Jag säger; Winter, bring it on! Ska göra ytterligare en, sen tar jag beställningar ;)

Tack Vickan! Nu är dagen över och jag är helt utmattad. Utan att gå in på närmare detaljer så var de ett stort möte med ett gäng människor (mest göbbar) som tycker saker & ting och som gärna klampar in på mitt område. Det vet ju alltid hur man ska göra saker och ting bäst. Stundtals var det jobbigt för jag är fortfarande så pass grön i min yrkesroll att jag tar kritiken personlig och framför allt så tror jag att all kritik är rätt.Jag tror dock att min chef har min rygg och det känns ändå viktigast. Men det kommer det bli dags för mig att bevisa mig i höst. Jag ska försöka omvandla detta till revanschlusta istället för prestationsångest. I höst ska jag äga. Och vara nykter.

... väl aldrig varit någon stor förespråkare av det symboliska. Tyckt det mest varit snömos. Därför är det så härligt att märka att man inte är gjuten i sten, att man kan revidera gamla uppfattningar och i det stilla notera att föränderligheten verkligen är den enda sanna konstanten i detta liv.

Råkade ramla in här i din tråd och kan inte låta bli att kommentera det du skriver om att barnen kommer i kläm. Tänk tvärtom! Du har tagit dem ur klämman nu, du gör det som är bra för dig och barnen, du sätter er välfärd i första hand. Ni kan inte hjälpa honom, ni måste ta hand om er själva och se till att ni mår bra, det är det enda rätta!

När jag var 6-7 år sa jag till min mamma: "snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?". Min far var alkoholist och jag mådde så dåligt av den här stämningen som ofta är runt den som dricker, det är precis som om hela livet kretsar kring den personen: "har han druckit?", "hur mycket, vilket humör är han på?" osv osv. All energi går åt till missbrukaren och att försöka upprätthålla ett "normalt" liv kring denne. Jag tror att då först, när jag sa så till min mamma, så insåg hon hur medberoende hon var och att hon måste förändra något - för vår skull!

Min farmor var rent ut sagt skitarg på oss som lämnade pappa, det var vårt fel att han drack. Detta lät hon mig också veta som litet barn. Varken pappa eller hans familj ville inse att han måste förändra sig själv, det måste finnas en vilja till förändring. Den viljan kom tyvärr aldrig och jag fick alkoholismen i arv. Men, jag fick en bra uppväxt, det hade jag aldrig fått om vi bott kvar hos honom.

Det är faktiskt ett stort steg att byta tråd/plats! Så kändes det för min del i alla fall. Gratulerar! :-)

Har tråkigt på jobbet och ramlar in på forum. Självklart vill jag lämna en kram till dig när jag ändå är här! Kunde tyvärr inte gå på konventet och inser nu att jag ju såklart skulle tipsat dig om ett konvent som jag själv var med och anordnade här i stan för några veckor sedan - att jag inte tänkte på det!! Nåväl, kanske ses vi senare i höst, det kommer ju fler tillfällen. Det vore fint att träffa dig IRL :-)

Kram till dig & gubben, hoppas ni har harmoniska dagar tillsammans.

...och det låter som om du följer i din fars fotspår vare sig du vill det eller inte - du är redan där, ser du inte det?

Det finns hjälp att få, kontakta sjukvården som Jan skrev, eller gå på ett AA-möte. Du är inte ensam! Att du mår dåligt och tänker på vad andra tänker om dig är en del av sjukdomen - den får dig dessutom att dricka mer för att komma bort från skammen.

Du kommer att bli glad och må bra! Jag önskade mig själv dit för ett par år sedan, kunde sagt det själv - jag vill ju bara vara glad och må bra!!! Idag är jag där. Priset jag fått betala är att jag inte dricker alkohol längre. Det är det värt!

Det finns ingenting som säger att man måste dricka ofta för att ha sjukdomen alkoholism. Just den här kontrollförlusten som ni beskriver, att man dricker mer än man vill eller än vad man bestämde från början, är ett av symptomen på sjukdomen.

Lösningen är enkel: drick inte det första glaset! Om man som ni inte dricker så ofta är det kanske inget problem att låta bli helt?

Vad gäller det sociala så är min erfarenhet den att endast de människor som själva har lite problem med alkohol bryr sig om ifall andra dricker eller inte. De flesta människor bryr sig inte! Faktiskt! Antingen är man fullt upptagen med att själv få mer i glaset eller så struntar man helt i vad du dricker eller inte dricker. Det är min erfarenhet i alla fall. Frågar någon så säger jag "nej tack" - räcker förvånansvärt ofta! Om någon undrar mer säger jag att jag mår bra av att inte dricka alkohol. Det är ingen som ifrågasätter det.

Det är faktiskt bara en dryck, för väldigt många människor är det bara en dryck bland alla andra - man måste inte dricka alkohol. Sedan håller jag med om att alkoholen har en väldigt stor plats i vårt samhälle, den finns överallt och skall serveras i tid och otid. Alkohol är normen på något sätt. Men, det har, i alla fall för mig, inte varit något problem att kliva utanför den normen! Lycka till!

att jag tar hand om dig & M, men jag hoppas att ni aldrig blir dementa så att jag får ta del av era nyktra hjärnor lääänge till <3

Tack.

<3

Tack.

Kram Ebba

Det, Villmåbra, låter bra. Det tar bara lite längre tid för vissa.
;)

.

Den här mörkrädslan är verkligen skitjobbig. Att jag känner mig ensammast i världen nu när Lucas åker iväg är förstås eländigt värre och en nog så bra anledning för min del att duvetvad. Men den är tacklingsbar. Mörkrädslan däremot är irrationell och ohanterbar.
Jag är inte rädd för inbrottstjuvar, mördare eller våldtäktsmän. Just bring them to me, skulle jag då (fast förmodligen inte) tänka och beväpna mig med luftgevär, visselpipor och nyslipade köksknivar.
Jag är rädd för onda andar och demoner.

Jag hade en dröm för några månader sen. Tror iallafall att det var en dröm; den var så oerhört verklig så jag vet faktiskt inte. Jag drömmer att jag plötsligt vaknar i nattdunklet av att en liten tjej med hängande huvud och mörkt axellångt hår bara står där vid min sida av sängen. Jag kastar mig upp, fram och över henne, livrädd är bara förnamnet. Hon gör inget som helst motstånd och vi hamnar i en hög på golvet. Jag ser fortfarande inte hennes ögon, men jag vet att dom är lågande isblå. Jag skriker efter min pappa men han hör inte, kommer inte. Och plötsligt vaknar jag, i nattdunklet, och stirrar panikslaget efter den lilla flickan.
Varje natt sedan dess har jag varit skräckslagen för att se henne stå där igen och otaliga är dom gånger jag hastigt öppnat ögonen för att kolla. Sänglampan har förstås fått vara tänd nätterna igenom. Till slut var jag bara tvungen att möblera om i sovrummet och ställa sängen på motsatta sidan så nu går det bättre. Jag är inte LIKA rädd för att hon ska "dyka upp" igen, men så har vi ju då den här befängda rädslan jag har för hela jädrans den onda after life-dimensionen...

Herregud, jag låter totalt obotbar.
:(

Jag har precis bytt forumställe, tryggt assisterad av kära madame Muränan. Och det gör något med mig, flytten alltså. Mentalt.
Nu minns jag inte längre varför jag hamnade under "Dricker jag för mycket", förmodligen by accident. Men nu..! Nu är jag på precis rätt ställe!

"Förändra sitt drickande". På precis det stället är jag nu.

Kram M
Såg du mitt inlägg om ditt nick i din gamla tråd? Skrattade också när jag löste Fenix? Inlägg. :-D

Stor bamse och blåbärskram!

... att enligt Ebba är jag en "uppenbart smart individ (nykter)" - flinar mycket självbelåtet nu as I write - så jag kan ärligt säga att jag förstår precis vad du menar. Det är ju så lätt att romantisera och idealisera och för min del är problemet också att jag efter några dagars nykterhet totalt "glömmer bort" hur uselt jag mår efteråt. Just den biten vet jag ännu inte hur jag ska angripa, men genom att bara läsa mina fylleinlägg har jag skaffat mig en rätt så effektiv erotikdödare till det förstnämnda. Nu ser jag ju klart och tydligt vad som händer. Enda skillnaden är att fredagsfyllan annars hade övergått i lördags- och rent av söndagsfylla...

Förresten, noterar du från vilket forum jag svarar dig? (ler tacksamt)
:)

Just ja. Jag som just flyttat min tråd (eller egentligen startat en ny) kan stoltsera med lite nyvunnen kunskap. Gå in på din egen tråd och klicka på den grå redigera-knappen. Scrolla ner och välj i rullistan var du vill att tråden ska publiceras. Ta-da!

Kära Brakfylld,

måste bara kommentera när du skrev på fyllan om fyllan. Det var faktiskt riktigt lärorikt för mig och jag vill tacka dig för det. Dock inte uppmuntra till fortsättning ;-) Det visade så bra hur det gärna blir. Först, åh sköna aaaaaah... Då var det lite jobbigt att läsa. Men sedan ser man direkt när det blir för mycket och då minns man. Just ja. Det är ju så här som det gärna blir.

Så ja... tack - om du förstår hur jag menar?

Kram till dig

Vi har varit borta över helgen. Bott tillsammans med vänner där speciellt mannen, liksom min, mer än gärna tar sig ett glas. En fantastisk fin skärgårdsmiljö där restaurangerna låg tätt vid vattnet och det fantastiska vädret lockade till många stopp vid uteserveringar. Jag hade berättat om mitt beslut att inte dricka alkohol, ha en vit period, vilket mottogs med en viss förvåning och en undran om varför och hur lång den perioden skulle vara. Försöker förklara att jag helt enkelt tröttnat på att dricka för att orka leva det liv jag lever.Jag vill se på mitt liv med nyktra ögon, ta reda på vad jag vill med det nu, ta hand om min kropp. Tre par ögon tittar oförstående, lite roat, på mig. Lite skeptiskt. Ingen vill prata mer om det.
Det svåra var inte att låta bli att dricka. Det svåra var att hantera känslorna. Betrakta de andras ivriga jakt efter den härliga berusningen och när den i mina då nyktra ögon var nådd, bara fortsättta , fortsätta......Särskilt svårt har jag att stå ut med att se min man försvinna bort i dimman. Till slut helt onåbar, inne i sin egen värld sitter han där med ett nöjt leende. Somnar.
Och nästa dag börjar jakten igen.
Jag blir så fruktansvärt irriterad. Jag vet att det är mig själv jag måste jobba med. Folk dricker och det måste jag acceptera. Svårt just nu.

Den fantastiska miljön, jag mår så bra i närheten till havet, gör ändå att jag kan hämta kraft och hålla fast vid mitt beslut.