Senaste kommentarerna i forumet

Läser artikel i aftonbladet från 2012.

Ångest och depression är två av de sjukdomar som alko­holmissbruk orsakar. Alkoholen påverkar signalsubstansen serotonin i hjärnan som har betydelse för ångest, depression, stämningsläge och aggressivitet.En ny svensk studie visar att serotoninfunktionen försämrades med 45 procent hos kvinnorna efter fyra års alkoholmissbruk (12 flaskor vin i veckan) – för männen tog det 14 år.
– Ju längre tid man dricker, desto sämre blir serotoninfunktionen, men hos kvinnor går det fortare än hos män. Förr eller senare får alla med svåra alkoholproblem ångest och depression, säger Kristina Berglund, psykolog vid Göteborgs universitet och en av forskarna bakom studien.

– Ångesten, depressionen, min rädsla för att dö – allt försvann med mitt tillfrisknande. Allt var alko­holrelaterat, säger My Skars­­gård.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article14820229.ab

Ingen alkohol på ytterligare två dagar, och inte myclet till sug senaste tiden heller MEN precis NU är jag sugen. Hemma från jobb och förskolehämtning, lite stressad att jag inte hunnit förbereda allt inför morgondagens uppsatshandledningar, maten ska strax lagas och maken kommer över senare ikväll......... I samma ögonblick jag sjönk ner i soffan för en liten paus bara slog det till VINSUGET.

Så ja, det är nog rätt uppenbart att detta är en av situationerna jag måste lära om, pusta-ut-stunden när jag kommer hem eller när jag lagt minstingen. Nåja, jag har härligt sträv och syrlig granatäppeljuice i kylen, ska ta ett sådant glas och kanske äta något. Och försöka hålla ut en kväll till.

/n

för mig idag då. Hunnit jobba två dagar nu och hade väntat mig att jag skulle vara ganska pigg och kry. Har faktiskt varit ganska trött dock. Haft svårt att somna på kvällarna och inte blivit många timmars sömn. Hoppas ger med sig.. Men vet ju att alternativet ifall jag druckit hade varit ännu värre med stor risk för att jag varit tvungen att ringa mig sjuk, så känns ändå ok!

Tänker mig detta som en process jag är i nu. Inser att det rimligt vis kan ta månader innan kroppen och framförallt knoppen, som jag är mest orolig för med minne osv.. återhämtat sig efter allt den varit utsatt för.

Yes jag kommer att hänga här nu! Lovar också att jag måste skriva även om det skulle gå illa.
Angående att också ta det lugnt ibland och inte pressa sig för hårt har jag faktiskt blivit mycket bättre på det efter att ha gått i väggen tidigare. En annan sak sen att jag nu under senaste månaderna varit rädd för att det ska hända igen. Lite för mycket skyllt på att jag fortfarande så känslig efteråt. Men egentligen har det väl berott till 90% på drickandet. Pinsamt. Märkligt att man är så bra på att lura t.o.m. sig själv.

det befriande skrattet hade jag med 3 månader in i nykterheten när jag blev stoppad och fick blåsa ! Lycka !!
Jag kommer ihåg att jag sa till polisen att han kom försent med blåsen :-))

no see Mulleg....mannen :-))

Säg nu ärligt : Inte tafsade jag väl speciellt mycket på dig när vi kramades på Landsmötet ?? :-)))

En kram för mig betyder så oändligt mycket mer än sex eller tafs....respekt, människokärlek, tröst, uppskattning, tack och inte minst en gest av förtroelighet och förståelse.

Jag är glad att du börjat skriva här igen, du behövs !

Kram !!!

till forumet och ja, du har nog bara känningar av bakfyllan !

Läs runt och begrunda din situation samt fundera på om du ska känna efter med några vita veckor ?

Och häng kvar här, det hjälper mer än man kan ana !

var både bra och mindre bra. Det som var mindre bra (ur mitt perspektiv) var att jag inte fick träffa samma person som sist. Den förra kvinnan jag träffade för ett år sedan var mycket äldre än jag och hade många års erfarenhet av sitt yrke. Det kändes tryggt och det kändes verkligen att hon visste vad hon pratade om. Den här tjejen var ganska ung (undrar om hon har egna barn?) och det upplevde jag som lite svårt att förhålla mig till. Men, bortsett från hennes ålder, så kändes det ju skönt ändå att få prata med någon utomstående, som inte har någon som helst relation till mig och som ändå vet hur det är och hur det funkar, vilka tankar och känslor som dyker upp, som INTE DÖMER. Bara det! Den där frågan som alltid hänger i luften annars, om jag ens andas om en bråkdel av hur det är hemma "varför lämnar du honom inte - omedelbart?!" "varför stannar du kvar om du har det sådär?". Den frågan finns inte ens i rummet! Jo, JAG, ställer den till mig själv och hon försöker hjälpa mig att svara på den, genom olika förklaringsmodeller som gör det tydligare.

Hon fick mig också att förstå en annan viktig sak, som jag hittills inte har tänkt så mycket på men som jag inser att jag måste ta tag i. Det är att inse och acceptera att jag aldrig kommer att uppnå ett samförstånd med honom om att avsluta relationen. Jag måste acceptera att jag inte får ett "avslut". Ni vet, det där man gärna eftersträvar ändå, att man ska kunna prata ut, gråta, vara ledsen, arg, besviken, säga allt man behöver säga för att gå vidare. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer inte att kunna avsluta det här på ett bra sätt. Nånstans så känner jag en sorg i det, och jag tror att det kommer att bli jobbigt. Men nu har ju tanken väckts i alla fall så jag ändå har en chans att förbereda mig på det.

Kan fortfarande känna ibland att det är som om allt inte har hänt. Just nu har han varit "snäll", eller vad man ska säga, i säkert två veckor... Nu börjar jag undra om det är så att han genomgår något slags förändring? Vad är det som händer? Fast när jag tänker efter så har han ju druckit en hel del den sista tiden, senast inatt en hel flaska whiskey. Ja, en stor. Han låste in sig i ett rum och lyssnade på musik hela kvällen/natten. Väckte mig kl 01 och höll mig vaken till 03, så jag kan säga att jag varit ganska trött idag på jobbet. Själv ligger han hemma i sängen och är bakis. Har dock offrat sig och lagt in en tvätt i maskinen, men meddelade mig att jag får ta resten när jag kommer hem för att han måste vila eftersom han ska jobba imorgon. Efter att ha varit hemma i en och en halv månad. Empati...igen. Börjar känna förakt, faktiskt. Inte lika mycket för mig själv längre, men för honom...

Tack blev så himla glad. Jag håller garden uppe. I går var en dålig dag, jag
fick världens sug och jag vet inte var det kom sig av. Började bli jäkligt orolig
och jag såg vinflaskor för mitt inre. Har inte känt så här på 2 månader. Det kanske
är så att det är nu man ska se upp. Men jag stod emot, och blev lugn framåt kvällen.
Blev rädd över tankarna, och inget speciellt hade hänt. Ja nu vet jag det, det kan
slå ner som en blixt. Idag finns inte dom tankarna. Märkligt eller hur.
Hoppas det går bra för dig.
Kram
Konstären

Nä, så klart att du inte är någon ond människa. Du har utvecklat en kronisk sjukdom som du måste ta på allvar för att överleva. Din beskrivning ovan vittnar om att du gjort just detta nu. Klokt!
Fortsätt vaccinera dig mot infall och dumma idéer genom att logga in här och läsa och delge i den omfattning du tycker att du behöver för att tillfriskna. Vi befinner oss alla i liknande situationer som du härinne och det är, som du skrev, mycket lättare att resonera och diskutera problematiken med de som redan är på samma plats och har samma kamp att föra för friheten att leva sitt liv utan alkoholens inblandning.
Återigen - Välkommen!/NM

av dig, skriver ner det du känner och upplever här och nu. Det här är ett bra forum för det, där du kan se det viktigaste av allt - du är inte ensam och det finns hopp! Du har också tillgång till andras berättelser och feedback på din egen berättelse, allt detta är en hjälp för dig framåt. Dagbok är också en jättebra idé, där du kan skriva även dina allra innersta och mest privata tankar och upplevelser som du kanske inte känner att du vill/vågar skriva här, även om man är anonym. Det har hjälpt mig otroligt mycket att få berätta här. Jag går tillbaka ibland och läser alla inlägg från början till slut och kan se att mina tankar och känslor har förändrats mycket under resans gång. Jag har förändrats. Oavsett vilket mål man har, om man som jag gett upp hoppet om relationen och vill lämna, eller om man hoppas på förändring och förbättring så är det någonstans precis det man kan får hjälp med genom att skriva, läsa, öppna ögonen och våga se. Våga se sanningen. Utan förskönande omskrivningar, som är så lätt att falla in i om man inte verkligen anstränger sig.

Det finns hopp om förändring. Möjlighet till förändring. Även om du inte kan förändra din man, så kommer du att förändras och det kommer att göra dig starkare och det kommer att få dig att må bättre.

Styrkekramar!
/Yogi

Tack Mulleman! Och även mt om era ärliga svar om "kramkalaset". Visst måste det vara så. Som i alla sociala situationer. För de flesta är en kram något oskyldigt, men ett eller annat äckel lyckas alltid hitta tillfällen. Ibland helt omedvetet. Det var en bra jämförelse, den där med tonåringar. Lite kalvbenta står vi där och fattar inte riktigt vad som händer med oss och våra kroppar.

Ska nog ge det en chans till när jag kommer hem. För jag kan behöva det. Antabus är ok, men jag vill inte behöva ta en tablett varannan morgon i resten av mitt liv. Jag litar inte riktigt på mig själv ännu. Jag har slutat så ofta förr, för att några dagar eller veckor senare tänka att; "Så farligt var det ju ändå inte?" Så jag kan nog behöva en liten påminnelse om hur farligt det är. Dessutom har jag nu läst om kvinnogrupper. Kanske blir man inte lika upphånglad där?

Läste Magnus svar till Pellepennan om morgonens antal gästbesökare idag. 190 styckna. Pga ett inslag i morgontv. Men herregud? Hur utbredd är denna sjukdom? När man mår som värst tror man sig ju att vara ensam i världen om den.

Fia

Ok, då förstår jag. Ska bli kul att se om det ger ökad trafik. Två timmar senare ser det ut som vanligt igen, men det kan ju blir mer till kvällen.

Bra idé med ditt inlägg Berra! Ska inte söla i din tråd, så att det ligger läsbart ett tag :-)

//PP

Tack Nike för gratulation om ett års dag. Hade inte ens märkt det själv. Men visst stämmer det. Stämmer också att jag idag är delvis en annan kvinna. Känner inte längre samma skam. Eller samma orkeslöshet. Inte samma ilska trots att jag fortfarande ofta är arg, men kanske är det min sanna natur? Folkilsken :(

Tack Askan för boktipset. Har beställt den och det blir något att se fram emot vid hemkomst. Verkar jätteintressant för mig.För visst är det så. Omvärlden dömer mig bra mycket hårdare än de dömer min barnlöse make. Jo, vi har fortfarande semester, nästan en vecka till och jag märker att detta "lyxliv" passar mig bra. Att slippa laga mat och känna solen mot min kropp. Slippa fundera på vad och framför allt hur mycket jag behöver klä på mig. En tunn klänning räcker fint. Ofta samma klänning i flera dygn. Ingenting är lika "pissnödigt" som hemma i Stockholm. Önskar jag kunde bli kvar för evigt. Det otäckaste är att om jag INTE hade hällt ner så mycket pengar i strupen så hade jag kunnat stanna.

Men ingenting är försent än. Ny resa redan bokad. En av fördelarna med att inte ha barn. Pengar och tid kan slösas på mig och mannen ;-)
Är jag en egoistisk bitch? Jag tycker inte det. Egoistisk hade jag varit om jag till varje pris hade velat ha en liten flicka/pojke som hade fått ärva mina gener. Vackra fötter men tunna stripor till hår. Att döma en medmänniska till det är i mina ögon elakt.

Igår fick jag äntligen mitt dykcert. Det som för resten av gruppen tog ca tio dagar tog tre veckor för mig men jag väljer att se det som att den gullige 20 någonting läraren förhalade det för att gillar att hänga med mig.

Hoppas ni alla har det bra nu när vardagen har dragit igång på riktigt liksom.

Fia Fridykare

Med anledningen av att Magnus skrev att forumet nämdes på morgonteven i morse så vill jag gärna passa på och hälsa alla nyfikna förstagångs-gäster välkommna.

Det här är ett forum som funnits ganska så länge,2007 vill jag minnas.
Har själv varit aktiv de senaste sex åren sedan den dagen då jag förstod att jag inte längre kunde hantera mitt drickande, här finns ett starkt stöd och förståelse oss anonyma användare emellan.

Forumet verkar vara en första länk när man upptäcker att man har svårt att kontrollera sitt drickande, och här kan man få information och prata av sig utan att kontakta sjukvården, dvs här får man vara rädd och beroende utan att man registreras någonstans, det är det fina med vårat forum.

I den nedersta avdelningen på framsidan pratar många av sig som är medberoende till de som dricker för mycket eller för ofta.

Hursomhelst du är inte ensam i dina funderingar om ditt drickande, vi är massor av liknande själar här.
Det gör ju inte problemet mer legaliserat att vi är många.

Var och en måste ta ansvar för sitt egna drickande, det finns inga omständigheter att kunna skylla ifrån sig på annat.

Här kan du finna dina medmänniskor i olika stadier av sin insikt och framgångar mot ett av västvärldens värsta hot mot den sociala välfärden.

Vi som trodde att alkoholen gjorde precis tvärtom, att vi skulle bli ännu mer sociala.

Forumet vittnar om sanningen, läs och fundera sedan om inte många av inläggen kunde vara skrivna av....dig

Välkommen du med, vi är många i samma båt, ska du med på resan?

Berra

Anders Hammarberg pratade om att man kunde gå in på alkoholhjälpen idag på Godmorron Sverige. Kanske det var många som tyckte att det verkade vara en bra idé :)
/magnus

Följande status på forumet idag på förmiddagen. Har inte sett det tidigare.

För närvarande är 2 användare och 190 gäster aktiva.
Inloggade användare
Bara_Adde
Yogi

Imorgon är nu idag, och varje dag finns en ny chans.
Att börja hålla sig nykter är lika svårt idag som imorgon.
När ett par nyktra idag har samlats, går det lättare.
När många imorgon samlas, blir det svårare.

Lycka till!

Du ska se att det ger massor! Våra historier är ofta lika, men ändå olika.
Häng kvar, och stort lycka till!

//PP

Funderat en del vidare kring kring kurvan - ni vet Jellinek, som jag nämnde tidigare, och den feedback jag fått från Berra och Adde. Punkten "få hjälp och börjar känna sig själv" snurrar i tankarna. Vad jag förstår är kurvan resultatet av en studie från slutet av 40-talet början på 50 - talet. Hur resultatet ser ut, kan ju bero på att det var ett urval av AA medlemmar som var "försökskaninerna" då det begav sig. Listan - eller grunderna till den - fanns förmodligen redan då AA kom till Sverige. Annat som jag kan se som att "ta hjälp" är ju kanske, som Berra sagt, att ta hjälp av en shrink och en runda KBT. Eller räknas det vi sysslar med här som hjälp?

Sedan (relativt) kort tid finns nu internet. När jag första gången loggade in på internet så fattade jag liksom inte vad man skulle ha det till ;-)
Är väl nu knappt 20 år sedan eller så. Man kunde ju göra en sökning på Altavista (google fanns ju inte) fast som sagt, jag visste inte vad man skulle ha det till. Nu sitter vi ju här på forumet, som ju är ett socialt media. Sociala medier har ju bara sisådär runt 10 år på nacken. Men om sanningen ska fram, vem var på Facebook för 10 år sedan? Inte många jag känner, och i alla fall inte min morsa :-). Vi, innevånarna här inne har kanske frågor, vill förändra vårt drickande eller oroar oss för någon anhörig. Ett bred och bra öppning till att gå in och tröskeln att göra det är låg (även om den känns hög för vissa) AA har ju heller inget tvång. Det enda är viljan att sluta dricka. Kanske är det upp till var och en om betoningen ligger på "viljan" eller "sluta" även där. Det låter dramatiskt att säga till sig själv att man är "maktlös inför alkoholen" men jag tror vissa av oss känner så. Tröskeln i vår idag anonyma värld är i vilket fall högre. Jag ser forumet som en lokal (kanske ett fik)som gränsar till en annan lokal där AA håller möten. Lite som samma men olika världar, men det finns ett hål i väggen. Jag vet inte om jag ska, vill eller vågar knacka på. Dom som sitter där inne är ju samma personer som sitter här, så farligt är det ju inte. Samtidigt som jag känner obehag inför det, skulle det vara intressant att se vad som händer i mig, om jag exempelvis skulle sitta mitt emot Mulleman och med ögonkontakt säga: Hej, jag heter Pellepennan, och jag är alkoholist. Säkert skulle något annat hända i mig än när jag skriver det här.

Din fråga till MM, Fia om kramkalaset, jag blev så full i skratt! Samtidigt som jag förstår vad du menar. Nu bor du ju i den stora staden och där finns det ju en massa grupper med olika inriktning. Funderade lite på om du grundade din egen, hur skulle den vara och vad skulle den heta?

AA Gruppen: Humoristiska kvinnliga feminister med skinn på näsan som inte vill kramas. Tid: Slutna möten lördagar klockan 15.30 Lokal: Sturekatten.

Ja, vi får se. Kanske tar jag mod till mig, och pallrar mig iväg till ett möte någon gång. Får bli när jag är i närheten av ett. Det kan ju inte skada, och man vill ju kanske inte dö nyfiken...

Så mycket om detta, ha en fin nykter "lillelördag" alla ni där ute!

//PP

Tänker på dig och säger som Fia: du har hjälpt mig så mycket! Jag tänker på dig med sådan värme!

Jag hoppas verkligen att du är ok, skriv gärna en rad?
Stor kram!!

Nu är exsambon lugn, seriös och samlad. Och jag blir som vanligt konfunderad - nästan lite "vad smider han för planer nu?"
Men: socialtjänstens utredningen är påbörjad - jag är lika rädd för att deras utredning ska säga att "allt är ok med barnen, oavsett var de bor" som att den ska säga att "barnen far illa hos en förälder och den andre behöver stöttas i att ta sitt föräldraansvar"...

Jag vet att barnen många gånger har roligt hos pappa, leker och att pappa hittar på saker och att de har det väldigt bra ibland, men de andra gångerna är ju inte så... Kanske är det så att barnen mår bra ändå?
Men det är också kluvet för mig att han så ofta har någon/några boende hos sig när han har barnen - i mina ögon så vore det i så fall bättre att han hade barnen mindre men då orkade vara med dem mer?!

Försöker så innerligt att stanna i nuet, tänka att jag inte kan göra något åt det som sker nu annat än stå upp för det jag ser och hör, försöker tänka att det är inte mitt beslut just nu... MEN det är så svårt, jag älskar ju mina små prinsessor och jag vill att de ska ha det så bra de bara kan. Det är som en konstant virvelvind i mitt huvud - jobbet blir typ pannkaka, men jag har en bra chef <3

Ibland känner jag mig så skadad i huvudet: socialtjänstutredaren frågade mig om jag upplever att exsambons ilska lagt sig sedan han slutade dricka och jag blev så ställd av frågan: ja, alltså vi lever ju inte ihop längre så jag ser ju inte allt, men han får ju fortfarande vansinnesutbrott på mig TROTS att vi knappt ses, knappt har kontakt - så, jo, han är mindre arg på mig nu och jag ser mindre av att han är arg på barnen, men för att ses så lite och ändå kunna vara så arg, så nej - hans ilska har inte lagt sig. (och inte minst - de saker han blir arg för är ju så konstiga saker - "barnen uppför sig illa", jag "följer inte med på kalas för att visa att vi faktiskt är en fmailj även om vi separerat" osv...)
Därefter sa utredaren "jag vill förtydliga att detta var en fråga av intresse för utredningen, jag vill påtala att jag anser inte att du ska överväga att gå tillbaka till honom - av det vi sett och hört av honom här så tycker jag aldrig att du ska gå tillbaka" - och det var en sådan bekräftelse för mig - det var första gången som någon träffar oss båda och faktiskt säger så. Vi har varit hos flera olika familjerådgivare och jag har varit med hos hans samtalskontakt och på något sätt så har det alltid funnits någon tanke att "han är så fin och bra, det är mig det är fel på, om jag bara sa så, gjorde si, var sån .... så skulle det funka" och nu bekräftade någon som träffat honom också (och sett en liten del av hans ilska, hört en del av hans kommentarer och tankar om hur barn ska fostras) att jag har rätt. Låter skumt, men det stärkte mig.

Många tårar blir det. Satt hos min samtalskontakt igår och bara grät och grät - det var länge sedan jag satt så ledsen där. Men som sagt - det är jobbigt nu, jag är full av saker/oro som jag knappt kan sätta ord på, men jag har med mig mitt mantra: så här känns det nu och det är ok - det kommer gå över (hoppas jag...)

Hej och välkommen i gänget.
Det är jävligt tufft att faktiskt inse att det är alkoholen som är orsaken till problemen.
Hat-kärlek förhållandet. Rastlösheten. Längtan till ruset, längtan till flykten.
Du är där i alkoholfållan därför känns det som det gör.
Samtliga här inne skriver nätan samma ord!
Det kusliga är att man inbillar sig att man är unik! Det är du inte.
Inom första veckan i vitt tillstånd kommer din uppfattning om bra och dåligt ändras radikalt!

Kämpa på! - Ha det

Först och främst:
-"Tack allihopa för ert stöd, den tid ni tar er för att svara och ge mig feedback. Jag har haft fullt upp men har tittat in via mobilen och blir så stolt över oss allihopa som slåss mot den här skiten!"

Då var det dag 8 och dags för lite reflektioner...

Jag blir livrädd över den uteblivna abstinens-reaktionen. Det är jätteskönt men jag som snusare trodde att det skulle bli någon form av nätter med fosterställning, dyngblöta lakan och frossande kropp men det verkar som jag slipper det.
Eller i och för sig, jag skulle ta en lunch-lur igår och slocknade totalt i fyra timmar.

Tog mod till mig och berättade för min chef att jag har druckit färdigt och fick självklart mothugg. -"Ja, vi får nog hålla koll på varandra så att vi inte dricker för mycket nästa gång, det har varit mycket ett tag nu!" var svaret jag fick.
Jag berättade helt naket och rakt upp och ner att jag dricker upp till fyra bag-in-box i veckan och att jag har utvecklat ett rejält alkoholmissbruk som håller på att fördärva mitt liv och att jag INTE kommer att dricka något mer nu, punkt slut. Han blev tyst i nästan 10 sekunder och jag kände mig olustig. Tillslut sa han: -"-det borde nog fan jag med!"
Vi pratade om både hans och mitt missbruk en stund och jag berättade om löpningen och min utstakade plan.

Jävligt skönt att detta är gjort och jag vill inte bli någon mässande messias som ska övertyga alla om att alkoholen är djävulen, det finns ju faktiskt dom som kan njuta av ett glas vin och sedan gå hem ...lucky bastards!

Jag bor varannan vecka hemma i min fyrarummare i Eskilstuna med mina barn och där känns det safe men var annan vecka så bor jag mer eller mindre i Katrineholm, hos tjejen, och här blir det lite bekymmer. Vi har varit tillsammans i snart nio månader och det där rosaskimmrande fluff-fluff molnet som omgav oss i början har börjat att upplösas och och vardagen har kommit till byn. Hon vill gärna ta ett glas vin när vi lagar god mat och det spelar ingen roll om det är tisdag eller fredag. Jag har berättat och hon har själv sett att det har varit väldigt mycket alkohol i bilden. Hon var med ner till Malmö och träffade lite kunder och igår ringde en av dom och ville boka en utgång som jag snyggt duckade för. Jag berättade det för henne och fick till svar:
-"Måste du alltid dra allt till sin spets, det är ju bara att dricka lite mindre, du låter ju som en alkolist när du säger så!"

Diskussionen som sedan följde avslutades med att hon var tvungen att sova för att hon skulle upp och jobba. Jag vet inte om hon är orolig över att ALDRIG själv få dricka vin men för min del får hon gärna göra det, jag dricker smaksatt vatten. To be continued med andra ord!

Löpningen går riktigt bra och jag har registrerat mig på Runkeeper och valt ett träningsprogram i iphoneappen som ska få mig att gå ner i vikt och löper över 8 veckor. Det bästa är att man får en schemalagd löpning och igår blev det 5 km på 32 minuter. Smärtan i kroppen känns riktigt skönt och jag behöver verkligen aktivera mig, tror fan jag har adhd på riktigt.

Nu ska jag jobba! Stå på er allihopa, spotta i glaset och håll er ifrån skiten.

"The devil is walking next to me!"

läsa e' de'......men väldigt bra !

http://pedagogkonsult.wordpress.com/2014/01/07/hur-fungerar-ett-beroend…

Izzy - du beskriver vad som händer och hur det är för dig. Det kommer att hjälpa dig att bli (ännu) klar(are) över dig själv. Och det är (det) viktiga(ste)!

Efter att jag gick (dec 2010) och kom tillbaka (inom ett dygn) och därefter två gemensamma försök att dricka "socialt" så blev jag klar över att det var noll-och-inget-annat-än-noll som gällde för mig. Under en tid (några månader kanske) så återkom hans fråga "nog kan vi väl äta och dricka vin och ha det festligt ibland?" / "nog kan vi väl fira med ett glas champagne ibland?" Här måste jag kopiera din rad: Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. - Precis som dina avslutande ord blev mitt svar "för mig är det inte festligt längre" - för så hade det blivit. Bara det, för mig är det inte festligt längre.

Den påtvingade nykterheten - även om han själv valde att vara nykter för att det var mitt krav för att stanna - varade länge. Kanske sammantaget ca 1½ år - men under den tiden hände mycket gott. Efter ca ½ års nykterhet förändrades förmågan att samtala om svåra saker, eller saker som berörde nåt smärtsamt - markant. Jag minns mycket väl när det inträffade första gången, något känsligt ämne dök upp och jag kände hur magen drog ihop sig och ett mörkt moln kom seglande... och så bara löste sig all spänning... och hela molnet liksom upplöstes och stämningen blev åter lugn. Det var helt fantastiskt!!! Och det hände igen... och igen...

Under de 1½ åren kan jag i backspegeln urskilja olika faser, t ex så sov han enormt mycket sommaren 2011, han ville inte gå ut och vistas bland folk - som drack öl och vin överallt... så är det ju... en hel del var "känsligt".... Vid några tillfällen köpte han GT eller öl och drack - jag märkte det och då sa jag direkt. Inte så att jag hotade med att gå där-och-då men var tydlig med vad som gällde för mig. Jag var förstås också känslig och skör den tiden. Ändå hoppfull - det blev hela tiden bättre och jag såg och kände hans vilja. Jag räknade nyktra dagar och nykter tid - för mig var det ett viktigt och konkret handtag att hålla i.

Efter återfallet valborg 2012, då han drack sig berusad, sökte han hjälp och var på sitt första AA-möte i början av maj. Sen dess har han inte druckit och han betraktar själv första juli 2012 som den dag han blev nykter.

Jag skriver denna återblick än en gång för att säga att förändringen i vårt liv inte har kommit i en handvändning. Vi har jobbat hårt båda... var och en på sitt håll och tillsammans. Hela tiden har jag skrivit här och varit öppen med det. Ett par vänner har jag pratat med men min största hjälp har definitivt varit skrivandet, att formulera det som finns i mig. Ja, och att läsa på missbrukarsidorna! - där har jag förstått vilken kamp det är att bli nykter och det har stärkt min respekt för dem som kämpar från det hållet. Och så har jag läst om missbruk, massor läste jag i början. Facklitteratur och självbiografier - det har varit tilll stor hjälp.

Kram och styrka, var tydlig med vad du behöver, önskar och vill (fast det inte är lätt... men) övning ger färdighet! / mt