Senaste kommentarerna i forumet

känner jag igen... Alla dessa morgnar då första tanken var "hur mycket drack jag?" och ut i skafferiet för att kolla hur mycket som fanns kvar för att kunna räkna ut om det skulle gå att köra. Det är över nu och att vakna utan den stressen har blivit det "normala". Så skönt att vara "jag" helt och hållet, inte påverkad och inte bedövad. Bara vara den jag är och utan rädsla för att bli avslöjad.

Ja Santorini, vardagslycka är vad det är och den är fin den (man måste bara vänja sig för den är annorlunda).
Tilde

...också för mig har dina inlägg och tankar här på Forumet betytt väldigt mycket och jag tycker det är så bra att du fortsätter att skriva här och dela dina tankar även nu då tiden gått och ni är ute ur krisen om man kan uttrycka sig så. Det är som Fygcert skriver, guld värt. Det inger hopp om att det går att förändra och göra det bra för sig även om man, som du skriver levt med alkoholen inneboende i sitt liv. Det tycker jag var ett bra uttryck.
Tack mt.
Kram Tilde

att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.

Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!

Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.

Kramar!

Så bra du skriver!
Och som du vet - vad glad jag är att du och Mg har det gott idag. Jag förstår att det varit en lång väg att vandra, men du är så bra och du är värd allt gott!

Du har varit guld värd för mig, alla dina ord till mig, alla dina tips, allt stöd och allt som är du - tack!!!! Jag är glad att jag kunnat göra intryck på dig! Jag hade inte överlevt utan forumet - som du skriver; jag har också spenderat oändligt många timmar här!!

Stor kram!

Hej
Ja jag tror att det är alkoholen som ställer till med dom här
pendlingarna i själslivet. Jätteglad ibland, demppig ibland och
sorgsen. Inte så konstigt efter 6 månaders drickande även nätter
då ångesten satt in och man legat sömnlös och grubblat hur
man ska ta sig ur detta. Men det gick med hjälp och lite läke-
medel några dagar. Vill ej tillbaka till helvetet, tittar mig i
spegeln varje morgon och säger till mig själv IDAG SKA JAG INTE
DRICKA, det hjälper mig.
Må bra ännu en helg utan alkohol har jag bestämt.
Hänger du med
Konstnären

har räknat timmar och mängder för att hålla koll på att kunna köra. Hade en tabell på hur snabbt alkoholen förbrändes. Jag upptäckte snabbt att BiB:en var livsfarlig på det sättet då det var omöjligt att uppskatta vad jag druckit. Även om jag inte varit fången av alkoholen på samma sätt som ni på den här sidan fanns ju det sociala med-drickandet som var svårt att ta sig ur - och visst sjutton har också jag gillat att dricka vin. Kom för ett tag sen ihåg hur festligt det var natten mot vintertid när det fanns en timme extra att förbränna på... Så sjukt - och så skönt att vara fri! / mt

gav mej ångest förut. Att vakna och konstatera att det regnar - hur ska jag ta mej på jobb? Vågar jag ta bilen eller drack jag för mycket igårkväll? Hur mycket drack jag egentligen?Skaka på BiBen för att försöka räkna ut det. Välja att dra på regnkappan och gå och låtsas vara hurtig fast det blir en blöt halvtimme eller ta bussen och komma för sent? Eller chansa och ta bilen och få hjärtslag om jag ser en reflexväst som kan vara poliskontroll? Ta mej fram på smågator.

Idag regnar det och jag tar självklart bilen. Ska passa på att handla och göra lite ärenden samtidigt. Vardagslycka?

från vad ni själva hör, ser och känner är en bra utgångspunkt. Och självklart en dag när han inte hunnit dricka än. Ger inte in i en diskussion om mängder, tillfällen, olika sorter eller liknande som inte leder nånstans annat än till en "legalisering" om sättet att dricka på. Trösta inte när han blir ledsen.

Om var och en av er talar om vad ni känner inför er pappas drickande så har han svårt att argumentera bort det.

Att presentera ett färdigt förslag på behandling som han själv får ta ställning till och där konsekvenserna blir tydliga om hur ni kommer att göra kan vara bra. Kolla med behandlingshem som jobbar efter Minnesotamodellen, 12-steg, och helst på internat och ha en färdig lösning på vem som ska betala, om möjligt se till att han kan betala en så stor del själv som möjligt. De allra flesta Minnesota-hem har en eller terapeuter som kan hjälpa till med en konfrontation utan kostnad.

Om ni i familjen är sampratade innan konfrontationen så har ni en stor fördel. Var överens om att inte bli arga, inte försvara (medberoendet kan vara otroligt starkt), inte anklaga och tala om er önskan vad ni vill se för förändring och vad konsekvenserna blir samt ert förslag till lösning. Kom ihåg att valet är alkoholistens, utan egna beslut så krävs verkligt kunniga för att knäcka en motsträvig alkis.

AA har folk som kan hjälpa till men då är det ingen konfrontation utan mer att de berätta om sitt eget liv fram till nykterheten, en "lifestory". För en del har det hjälpt.

Lycka till !

och 40 veckor sen jag "skrev in mig" här... eller registrerade mig ska det kanske heta:) För snart tre år sen utspelades ett drama medan jag hade botten till farsdagstårtan i ugnen. Jag varken kan eller vill minnas vad det handlade om... men jag minns min förtvivlan och desperation. Jag vet att det var en av de gånger jag sa - eller skrek - men kanske ändå sa behärskat: Fattar du inte att jag står på tröskeln... Men han fattade inte. Inte förrän jag hade stigit över den och gått. Då föll polletten ner.

Jag skriver det här mest med tanke på dem som eventuellt läser och undrar vad man kan göra för att få en människa att sluta dricka.

Idag är jag övertygad om att det enda man kan göra är att vara tydlig med hur man vill och tänker leva sitt eget liv. Lika övertygad är jag om att den som missbrukar kan upphöra med det endast utifrån sitt eget val; att övervinna ett begär, eller sug, att förändra sina vanor - för att fira eller trösta sig eller skingra ledan, att hitta alternativ - det är en så stor utmaning... inte bara en gång eller vid enstaka tillfällen utan återkommande, igen och igen... att den som blivit slav under sitt eget missbruk måste möta varje kamp utifrån sin egen önskan och inte "för någon annans skull".

I helgen ska återigen många barn och barnbarn samlas i vårt hem. Inte för nån speciell dag utan bara för att äta höstmiddag. Jag tänkte ganska mycket på det när jag stod i beråd att flytta; skulle jag ha plats för att samla alla våra barn och barnbarn samtidigt i en lägenhet som skulle varit långt mindre än vårt (alltför) stora hus? Hur skulle det vara att samlas utan "far i huset"? De hade inte bilden klar över graden av hans missbruk och de dramer det medförde - de hölls innanför staketet mot omvärlden.

Nu blev det inte så. Mannen fattade, jag vände tillbaka och vi inledde en gemensam resa mot ett nyktert liv. Resan har inte varit varken lätt eller smärtfri men riktningen har varit klar. Min inre grund har vuxit sig att stabilare - aldrig mer tänker jag leva med alkoholen som en inneboende i mitt liv. Vi talar inte om den aspekten längre. Ibland säger maken spontant "jag kommer aldrig mer att dricka alkohol" men han säger också att han tar en dag i taget. Han har en egen inre bild av missbrukaren-i-sig och hur han ska handskas med "honom" - en förhållandevis ny insikt.

Att skriva mitt liv som medberoende och frihetskämpe här på forumet har varit den absolut största - avgörande? - delen av min räddning. Oändligt många timmar har jag befunnit mig här. Långt fler än om jag gått på 1-2-3 möten, eller samtal i veckan. Det mesta och det bästa/viktigaste har jag skrivit utan tanke på att "nu ska jag skriva" hur jag har det, känner det... Nej, det mest klargörande har alldeles utan medveten planering hittat sin väg genom fingertopparnas möte mot tangenterna... som just nu. I denna stund. Många, många gånger har jag återberättat och sammanfattat de viktigaste ögonblicken, besluten, händelsesekvenserna... formulerat, betraktat, prövat orden för det avgörande ... Det som röjt väg eller fört in på nya spår.

Och igen, igen vill jag tacka er alla mina forumvänner som funnits och finns längs den här delen av min livsresa... det börjar som alfabetet med Adde och Berra, två - på olika sätt - nyktra alkoholister, ni två var de som först gav mig hopp - och C som i curry... hon fick sin prinsessa, lämnade och valde sitt liv:) Lelas, fanns med från början - du mitt envetna bollplank... och lillablå och Dompa, victoria, vana och alla dikter och sånger, santorini, Maria och Kalla... Nej, jag kan omöjligt nämna er alla... men flygcert och Framtidsdrömmar måste jag nämna liksom självklart Stigsdotter och Mammy... vi har ju dessutom varit på samma möten!

Numera läser jag knappt varje dag och skriver när livet är nära och orden kommer... när det är stilla omkring mig, som nu. Skrivandet har blivit ett behov i sig som kanske med tiden söker andra utrymmen för uttryck och form. Forumet har varit, är, en plats för det personliga uttrycket - men inte till ett tomt rum eller på ett dött papper... det har en riktning och det gör skillnad.

Det regnar. Kastanjen utanför det filosofiska rummet har fällt alla blad.
Det är tid att låta köket fyllas av jordnära dofter; rotfrukter, kryddpeppar och lagerblad. Äpplen, kardemumma och kanel. Några kryddnejlikor.

Allt gott till er alla. Lev väl / mt

vännen ! Med små rädda snabba steg så så släpper vi rädslan när vi trippar in i det okända och upptäcker en ljus fin värld där vi kan njuta och vara oss själva. En dag i taget för oss långt om vi gör det valet.
Kram ♥

grattiskramen till dej MB från mej mt :)

idag har jag varit medlem här, har varit nykter i 9 månader och 1 dag. Känns fortfarande som ett mirakel! Jag gjorde det - jag slutade dricka! Det trodde jag aldrig! I synnerhet om man betänker att jag försökt sluta röka i säkert tjugo år och ännu inte lyckats.

Kram till alla som kämpar, vi är på ett mycket bra ställe! Så mycket värme och erfarenhet!!!

Kram!

jag fick nog efter att vara nära att supa bort julen för barnen. Jag lade faktiskt upp en status på Facebook och förklarade att jag är alkoholist.

Känns oerhört skönt, finns inga nödöppningar, alla känner till att jag inte ska dricka. Dessutom - som du skriver så slipper jag nu förhandla med mej själv om när och hur mycket jag ska dricka, det är mycket enklare på detta sättet. Noll, inget, nada.

Rekommenderar det! :-)
Kram! MB

Ja visst, ett inte helt otroligt roligt uppvaknande när man kommer på att man faktiskt är alkoholist. Häng kvar här, läs de andra trådarna, skriv, och försök lösa upp din egen lösning. Sjukdomen är likadan för alla, sätten att komma till nykterhet är något mer skiftande.
/MB

Det är skönt att veta (och sorgligt) att det inte bara är jag som har problem.

Askan; ja jag har min man med mig, situationen är ganska lika från förra året. Han avstår gärna, och jag tror faktiskt att han nu ser att problemet finns för mig. Kanske också för att jag varit mer ärlig nu och berättar hur sugen jag kan känna mig på att dricka vin. Precis som för dig är det inte något särskilt som hänt mig nu, jag har inte gjort bort mig eller druckit så mycket att jag inte kunnat ta hand om mig, men alldeles för mycket ändå för att det ska vara bra.

Jag räknar också dagar, också sedan i lördags. Var ute och fikade med en kompis i em och där satt ett par bredvid oss med varsitt glas vin. Blev jättesugen då, och hade det varit förra veckan hade det räckt för att jag antingen a) hade köpt ett glas där och då eller b) stannat på bolaget och köpt hem vin till kvällen (det är ju ändå onsdag...). Nu gjorde jag inget av det, åkte hem och berättade för maken hur det kändes och surfade lite här och så kändes det faktiskt bättre :-)

Nu ska jag sova och vakna utan ångest i morgon bitti. En sak är alltid bra med att avstå - man ångrar aldrig dagen efter att man inte drack något. Kan vara värt att påminna sig om då och då.

Godnatt ni andra också

att din man varit nykter i en vecka!

Men - hur mår du? Du har all rätt att vara arg, ledsen, frustrerad och alltihop - se till att få prata med någon, precis som Lelas skriver!! DU är viktig så ta hand om dig!!!!

också varit här i lite mer än ett år och det har gått upp och ner antar jag. Inget spektakulärt har hänt, dvs jag har inte gjort bort mig eller gjort något dumt men jag har druckit vin för ofta. För många vardagskvällar, för många (alla) helgkvällar.
Det som gjorde att jag återigen kom fram till att jag måste sluta helt är att jag inte orkar inte sova mer. Precis som du så förstörs min nattsömn av så lite som två glas vin till middagen.
Jag orkar inte vakna klockan 4 och sedan ligga vaken i två timmar med riktig ångest. Alltså riktig som i att jag har svårt att andas och inte kan vara i min egen kropp. Skammen över att vara en mamma som älskar att dricka vin. Skammen, åh skammen. Skammen över allt. Underlägsenheten som är så otroligt starkt kopplad till mitt drickande och att jag innerst inne vet att jag är en alkoholist men det omöjliga i att identifiera sig som en sådan. (Men jag har ju ett fint hus och är lyckad på jobbet och mina barn är välartade och min man framgångsrik inte kan väl jag inte kan väl JAG?)
Skuld och skam, skuld och skam.
Jag läste din gamla tråd nyss, har du fortfarande din man med dig? Min är ett under av härlighet men, precis som din, så tycker han inte att jag har ett problem, att det inte är så farligt, att jag inte ska tänka så mycket.
Jag tänker så här att om jag tror att det är ett problem så ÄR det ett problem. Då har jag ett problem.
Har inte druckit vin sedan i lördags (ja, jag räknar dagar) och det har inte varit så farligt än. Jag tror det är för att jag fortfarande minns hur det var i söndags natt alltför väl.
Den riktiga kampen börjar väl på fredag. Tidigare i kväll när jag lagade middagen så kom suget med full styrka men då stannade jag till och frågade mig vad det var som hade hänt som gjorde att jag helt plötsligt ville ha vin och då kom jag på det: Jag var arg och irriterad och i stället för att ta itu med situationen så ville jag dricka vin för att bli på bättre humör. Slippa ilskan och ffa slippa den eventuella konflikten som ilskan skulle ge.
När jag väl bara hade fattat vad det handlade om så försvann suget. Dagens solskenshistoria.

Nu gör vi det här.

Jag glad men ledsen fortfarande rädd men det är helt underbart att ha en nykter man

Du behöver tänka på dig!

Jag levde med en man en alkoholist med någon slags aggressions-/psykisk-problematik. Plötsligt inträffade ett antal händelser som gjorde att jag insåg att han var alkoholist och att han hade behandlat mig på ett helt oacceptabelt sätt under alla våra år tillsammans. Först visste jag inte vad jag skulle göra - någonstans fanns ändå hoppet att allt skulle bli bra, tanken att jag inte skulle klara mig själv, att barnen skulle fara illa osv. Jag levde i nära fyra månader i något slags kaos; jag ringde alla samtal jag kunde (socialtjänst, polis, AA, AlAnon, kvinnojour, BRIS, familjerätten, barnpsykolog) och gick på samtal på krismottagning för kvinnor, samtal genom jobbet och hos kvinnomottagningen. För mig var alla de sakerna jätteviktiga - även om jag fortsatte att på många sätt försvara min exsambos beteende så fick fick hjälp att reda ut tankar, utomståendes bekräftelse på att jag inte hade fel - hans beteende var inte ok, hans sätt att behandla mig var inte ok. Jag blev sjukskriven och kunde inte tänka på annat än att det var inte så här jag ville leva, och jag trodde inte jag skulle orka överleva - jag gick och önskade att jag skulle på överkörd av en lastbil så att jag skulle slippa leva (samtidigt som jag ansträngde mig till mitt yttersta för barnens skull).
Plötsligt fick jag kraft att lämna honom. Men då gick jag in i ett ännu större mörker - det gick ett par månader när jag verkligen trodde att jag skulle gå under. Som jag grät, och tack vare min bästa vän, mina föräldrar och inte minst min samtalskontakt på krismottagningen så överlevde jag. Och så började jag känna att jag mådde bättre, att jag kunde vara mig själv, att jag inte behövde göra allt för att göra någon annan nöjd/lugn för att inte få skäll, hot osv.

Så om frågan är "När blir det bättre?" så vill jag svara: det dröjer ett tag, men det kommer bli bättre!!! Många saker kommer fortsätta vara svåra, ledsamma och ibland känner mig sig ensam, ledsen och önskar att allt varit annorlunda, men det kommer ändå att vara bättre totalt sett!!! Det kommer - bara håll ut!

Jag stämmer in med kloka markatta - att det skulle ha krävts kärlek är hans sätt att lägga över problemet på dig. Jag fick höra i flera år att att han drack för mycket, att han betedde sig illa mot mig och gjorde sådant som absolut inte är ok - det var mitt fel, för jag älskade inte honom tillräckligt, jag stöttade honom inte, jag fanns inte där när han behövde mig osv osv osv - och jag försökte vända ut och in på mig själv för att visa honom att jag älskade honom, att jag fanns där, att jag stöttade osv osv osv - men vad jag än gjorde så var det aldrig tillräckligt för han hittade alltid "bevis" för att jag inte gjort tillräckligt. Jag gjorde långt mer än tillräckligt, jag höll på att utplåna mig själv för att vara honom till lags.
Du har redan gjort mer än tillräckligt!

Att han har ett nytt förhållande är kanske för att han inte klarar sig själv - så länge någon medberoende "bär" honom så kan han ju fortsätta sitt missbruk utan att allt ska gå käpprätt... Det finns någon som ser till att han har någonstans att bo, någon som ser till att han äter, som ser till att det finna pengar (till alkohol), någon som tar hand om hemmet så att det inte ser ut som en jag-vet-inte-vad.

Jag kämpar fortfarande och har svårt att klara det, men jag jobbar varje dag med att tänka på mig, vad som är viktigt och bra för mig - och inte jämföra med honom, om han har det bättre eller om han gör bättre/roligare/mer spännande saker osv. Försök att tänka på dig. Jag vet att det är svårt, men försök - det blir lättare!

Välkommen hit!
Kram <3

Jag är ett till skämt som hänger kvar här, utan att klara två helger i rad, knappt en enda...
Vi kör tillsammans...

/Snoopy

Känner så med er,,, Jag vet precis hur det här. Jag har fått från att resa i vindimman natt och dag till att ta beslutet efter något drastiska händelser i mitt liv de sista dagarna.

Håll i, vi kan stötta varandra...

Varma Kramar // C

DUM i HUVUDET!!!
SI2RT med diagnostiserad hän aktivitet.
Men ändå så sitter man med den där djävla.....
Allt har ett syfte, låt mig få kända det......
/

Ojojoj gissa om att denna text gick rakt in i mig. Jag är skämtet som hanar mig kvar, men imorgon är det dag ert för mig.
Låt mig hålla detta två helger i rad.......

Har för faaaan inte lyckats med två helger på rad efter mer.ett års tid här.

Jag vill och jag kan, låt mig få klara det.....
/A

Läst dina inlägg. Måste varit tufft när din chef konfronterade dig - men skönt att någon reagerar. Själv vet man ju att något är fel, kan inte ta tag i det och ibland har jag kunnat känna att det varit positivt om någon annan sagt något. Nu kan jag tänka att andra ser och kanske tänker eller pratar med varandra, men att ingen vågar konfrontera. Ibland behöver man våga stå upp och säga något!
Att sticka är en alldeles utmärkt sysselsättning på kvällarna, jag ägnar mycket tid åt det. Dricker man dessutom inte något vin så är chansen större att man inte behöver repa upp dagen efter... :/

m-m

Tack för det du skrev.
Du skrev så mycket klokt så jag blev rörd.

Då du själv har levt i ett förhållande som har kantat med fylla samt misshandel så vet du vad jag pratar om.
Du skriver även om det här att man är i ett vacuum, att man inte orkar att göra något och det stämmer helt.

Jag är glad att jag har ett arbeta att gå till. Lägger upp planer på vad jag skall göra när jag kommer hem, det finns en hel del
att göra när man har hus..men när jag kommer hem så är allt som bortblåst.
Måste verkligen ta tag i mig själv för att överhuvudtaget få mat i mig.

Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare som har hand om- makt,psykiskt våld/utsatthet, normaliseringsprocessen, hot, kränkningar, sexuellt tvång, knuffar,sparkar och annat fysiskt våld samt ekonomiskt våld samt en del annat.
Jag hoppas att det kommer att ge mig något.

Vet också att det kommer att ta lång tid att kunna bli hel igen, att kunna skratta, slappna av och bara vara.

kram på dig