Senaste kommentarerna i forumet

Nu ljög du allt. Provocerad blev du. Men du har rätt i att det är vi två som skapat den dåliga stämningen och det ska vi sluta med. Och jag är bara förvånad då det tycks mig som du har ett frikort här och får säga precis vad som helst till folk. Men om någon säger något till dig så blir du arg först och sedan jätteledsen. Så jag är vill veta hur du fungerar. Lära känna dig. Veta varför du aldrig svarar på raka frågor? Se det som en komplimang. Så på frågan om jag vill ha debatt och pajkastning svarar jag bara debatt. Se där fick du ett rakt svar.

Kram Fia

.

"så dra upp strumpbyxorna nu och fortsätt med ditt". Vilken rännsten kommer du ifrån vill.sluta? Vad är det för språk? Vad är det för sätt att slänga folks förtroenden i deras ansikten? Varför blir du alltid så arg? Snart kommer väl ett förlåt med STORA BOKSTÄVER igen.

Fia

Tack för din omtanke och dina sanningar!
Försöker leva en dag i taget. Inte så mycket att tillägga just nu. Ska ta tag i Alanon igen, behöver det nog mer än jag tror.

Kram /K

var det jättelätt att "erkänna" att jag var alkis för min fru. Det gav mig en legitimitet att bli full då och då för jag var ju faktiskt alkis ! Det måste hon ju tänka på och inte skylla så mycket på stackars mig som var sjuk.

Jag har en väninna som inte har något kvar från sitt förra villa-liv med underbar man och son. Nu sover hon hos de som kan tillhandahålla sprit och betalar med det som en kvinna kan betala med. Det finns inte i hennes värld att detta kan bero på spriten, inte en chans. Och hon är väldigt snabb med att säga att "Jag är ju alkis så då blir det såhär" men att därifrån koppla ihop det med intaget av alkohol är steget såååå stort !! Det låter ju helsnurrigt men vi är inte så smarta när vi är aktiva vi alkisar. Att tekniskt förstå att jag är alkis men inte ta till mig det i hjärtat är just vad vi kallar för den längsta halvmetern som finns i världen.

När jag väl fick ner allt i hjärtat och kapitulerade och sökte hjälp, och faktiskt även tog emot den, då, först då, ramlade allt på plats och jag insåg att jag inte kunde fortsätta som förr. Och jag har haft nynyktra vänner som försökt dricka och som inte längre finns hos oss i detta livet. Och det tror jag alla är medvetna om att det kan gå så fast man inte vill erkänna det. Man vill ju så gärna.....

Sköt om dig, det är du värd !

Kram !!

.

...tack för du berättar.
Min make, hoppas han fortsätter vara min make, är också maxat destruktiv, han pratar generellt inte mycket, funderar mer. Jag kan bubbla som tusan om allt men är också en tänkande människa. Så när det kommer till viktiga saker är jag mycket sparsam med ord. Min "överflexibilitet" blir också irriterande, att jag utanför jobbet inte är inrutad i tid eller handling. Då behöver jag inte bestämma något alls. Så, ju sämre kontakt vi har ju veligare blir vår gemensamma tid. Frustrerande utveckling! När alkoholen blev uppenbar för mig blev det absolut inget utrymme över till någonting. Det har fått min person att uppfattas som velig och ointresserad. När vår gemensamma tid är begränsad kommer vi inte ner i djupet. Det djupet som för en relation till att hålla länge, där man ger och tar. Jag kan se allt det där men kan inget göra åt det. Inte när alkoholen tagit över och till slut handlade och liv eller död.

Jo, jag ser att han inte trivts i att jag kommer och går. Jag vet också att det var hela hans barndoms upplevelse. Hans trygghet, hans pappa, var hemma långa perioder för att sen försvinna under likalånga perioder. Så jobbade han. Det tog lika hårt i mannen vid varjeuppbrott. Därefter blev han insluten och pratade inte.

Jag vet allt detta, ser hur maken lider, han är jättedålig på uppbrott och vi båda mår absolut bäst i varandras sällskap.
Nu menade han det varit ett spel. Jag tror också det är så, över det sista året är jag inte alls förvånad över om det har blivit hans övertygelse. Det blev ju jättejobbigt med missbruket och jag som kom och gick. Till slut blev det jobbigt att jag överhuvudtaget fanns!

Precis som du tidigare beskrev det. Överge! För mig, som har vuxit upp med många människor runt mig, levt i någon form av generationsfamilj, även med mina barn tills skilsmässan. Alla hjälpte alla, med praktiska saker, mina föräldrar var inte öppna med att prata känslor men visade dem. Grälen och skratten i saliga blandningar.
Vi alla har utvecklats till enskilda individer, alla sköter sitt och vår kontakt är inte regelbunden. När vi ses blir det, såklart, mycket information över vad som hänt, i rubriker. Så, inför många har vi säkert "dålig"kontakt. Jag ser det inte alls så. Kontakten är ärlig och lojaliteten är fläckfri. Ordet " överge" finns inte!
Maken har inget av detta och har först gratulerat mig till att vi har det så. Senare har det vänts till skällsord, att vi bara pratar, utan substans. Så kan det säkert uppfattas men i "kriser" släpper vi allt vi har i händerna och hjälper med allt vi kan. Detta händer ju sällan, inga kriser under makens tid! Det är ju bara bra!

I missbruket har det mesta svartmålats och nu känner jag att jag är "orsaken" till det "dåliga" förllandet vi har. Jag har diagnosen "vuxet barn" för honom.
Han får analysera som han vill, jagkan inte stoppa det. Jag kan också förstå om andra inte kan föreställa sig levnadsformen vi har. Det har ifrågasätts och maken har ett otal gånger känt han måste försvara och senare gått över till att inte förklara och bara lämnat ämnet. I missbruket har detta naturligtvis blivit ytterligare en orsak till att dricka. Typ "ytterligare en fredag utan det där jävla myset" . När han sen varit längre eller kortare perioder på resor till olika länder där jag funnits har samma människor visat avund utan referensramar. De flesta drar likhetstecken mellan resa och semester. Väl ensam igen blir ensamheten än större liksom "friheten" att dricka.

Jag har ju levt så här i 20 år nu, vänjer mig aldrig vid att inte ha alla nära men lärt mig leva med det. Jag vet att kontakt behöver inte alls bara utvecklas genom fysisk närvaro. Jag har också fått en annan uppfattning om tid än tidigare. Vardag och helg finns inte och jag reagerar inte ens längre när människor frågar när jag har "semester". Jag svarar i augusti, om det är då jag har en lucka i kalendern.

Jag har full förståelse för att jag kan vara provocerande i många sammanhang, just för mina ramar är så vida och formliga, inte minst för maken som är i en djup kris. Jag finns i exakt samma kris. Skillnaden är att jag inte väljer svartmåla eller lämna. Lämnandet nu hoppas jag är tillfälligt, den tillfälligheten får ta den tid som behövs.
Jag vet att jag aldrig ger upp, tillfälligt oftare, men aldrig de långa loppen, många svackor blir det men jag är påfrestande envis. Även för mig själv ;)

Däremot överger jag aldrig! Det ligger inte i min natur! Mot allt! Maken älskar jag ju dessutom, inte det han gör eller säger. Helgen har jag tagit in men jättesvårt att inte förklara under rubriken "kris och destruktiv".
Det enda jag kan hoppas är att makens stolthet inte är större än att han vet att, när tiden är rätt finns jag här. För honom och oss!

Nu har jag övergett en svag. Jag ser min närvaro gör honom svagare, hur väl jag än vill, med eller utan ultimatumsord, gränssättande och förstånd eller det motsatta, så är jag provocerande för honom. Tråkigt och gör så ont. Smärtan i honom ser jag också, den är stor och kolsvart.
Får man hoppas att det intelligenta och intellektuella i honom försvagas? Den styrkan han har är hans svaghet nu......
Har jag rätt att önska den går sönder? Typ, blir överkörd och måste lappas ihop långsamt tillsammans med mycket finkänslig hantverkare/kirurg/terapeut?

Det ryktet du pratar om hade jag nog gått på. Har läst berättelser här om personer som prövat igen och då tycker att "det var inte så fantastiskt som jag trodde". Alt. att de förstår att det är lätt att åka dit igen.

Adde, du säger att han inte har nått sin botten. Jag vill inte tro på det, men du kan ha rätt. Men jag undrar då vad som kan vara värre än att bo på härbärge och att alla i hans närhet hade tagit avstånd från honom. Jag tror att han har lärt sig en hel del av sin resa neråt. Han säger att han är alkis (till mig iaf). Stolt över sina 6 veckor och börjar väl känna sig på säkra sidan. Ett helnyktert liv känns antagligen främmande. Han vet inte hur han ska leva så, har inte så många alternativ till aktiviteter. Önskar att han hade gått på återfallsprevention (som han sagt nej tillsv. åt) Det får väl komma när han är mogen för det? Kruxet är kanske att han då måste berätta på jobbet om han ska gå ifrån.
Det blev många "han". Ska försöka tänka på mig själv också.

Miss K

Nu gjorde du min dag, hade en konstig känsla i dag. Många lämnade och det började kännas öde här och lite ensamt. Så nu hoppas vi på vår och ett öppet forum med högt i tak och stort hjärta :-)

- tack för ditt inlägg... och Puss på dig från mej som älskar min Mullegubbe:) / mt

Sitter och gluttar ut genom fönstret på baksidan, där det snöar ymnigt.
Att dagsljuset blivit längre vittnar gråsparvarnas nyfikenhet över fågelholkarna,
ett par sitter i holken och kikar ut, kanske håller de på att städa ur fjolårets boende?

Kom hem i natt efter en affärsresa till Frankrike, är trött och sliten.
Tar halva dagen ledigt fram till lunch för att hinna ta igen mig.
Landet där man tar en 2 timmarslunch trots pressat schema på en dags vistelse,
fransoserna tvekar inte, ett glas rött hör till vardagen, men det bli heller inget mer.
Vi svenskar tittar på varandra, hallå de ska ju köra hem efter arbetsdagen, det har troligen klingat ur några timmar senare, men en svensk skulle aldrig ha chansat, aldrig köra hem med alkohol i kroppen.
Men å andra sidan, hade svensken fått tillfälle, så hade det nog inte räckt med ETT glas vin.
Är det party så är det, allt eller inget..

Är mäkta förtrollad över dessa alptoppar de har i sin bakgrund, stora grågröna kolosser som omgärdar dalen där deras små fallfärdiga fäbodar står, och småstäderna där en färgklutt skulle kunna göra de så mycket vackrare, dömer de lite på förhand att deras byar känns slarviga och misskötta.
Mitt i byn står det en bilskrot t.ex...
Men kanske är det just därför de känns så pittoreska, de har andra saker som är viktigare än att hålla en fin fasad uppe, kanske umgås de istället med varandra?

Kommer hem till ett litet söndrat forum, där elak ton har återigen fått härjat fritt mellan våra forumdeltagare, och hoten om att de ska lämna oss i förtret...det känns inte bra, någonstans.

Livsforum, ja det är precis vad det är, där livet har blivit förändrat av sin egna eller andras alkoholkonsumption, därför kan man inte utesluta andra faktorer som påverkar ens val om att dricka eller inte dricka, stress skiljsmässor familjeproblem ekonomi arbete osv, alla är de viktiga omständigheter som kan få oss att vilja gå ännu längre ner i alkoträsket.

Genom att läsa andras upplevelser så får vi på pränt se "omständigheterna" blottlagda.
Ni vet, när trollen kommer upp i ljuset, så spricker de..

"Vadå det var väl ingen orsak till att ta till flaskan..",
och så ser man inte sina egna tillkortakommanden.

Det finns alltid de som har det värre, men ingen orsak till att man ska bära andras bördor heller.
Var och en tar ansvar för sina egna beslut, nu och imorgon.
Precis på samma sätt som man också kan stå för de ordväxlingar man ger uttryck för på forumet.
Att ständig be om förlåtelse undergräver ens förtroende, och att radera gamla inlägg gör dem heller inte oskrivna, hellre då skriva ett inlägg, vänta en dag innan man trycker på sänd-knappen, känns dessa ordval lika viktiga och starka idag?

Samtidigt ska vi ha en stor tolerans inför varandra, och förstå att vi har alla olika bakgrund och kan inte vara stöpta i samma form, det enda riktiga gemensamma vi har här, är vår oförmåga att kunna hantera alkoholdrickandet på en sunt sätt, glöm inte den gemensamma tråden.
Vi borde pussa mer på varandra utan att det känns som generande raggningsrepliker

Sedan håller jag med om att det känns "inlåst" här på forumet, inga nya vänner kan komma in i vår gemenskap och ta del av stöttningen, det har blivit trångt och irritationen har ökat.

På en tidigare ganska så stor arbetsplats kallade de ett gäng för mullegänget, de blev en växande skara medlemmar som alltid var så hemliga och skulle ha egna lokaler etc, de ansåg sig mycket mer viktiga än alla de andra och skulle ha betalt fikabröd på fredagar osv.
Nyfikenheten steg till den dag då ledningen ställde krav på insyn, och hela bubblan sprack.
De hade inte presterat ett skit, det enda viktiga var att de skulle vara avskilda ifrån de andra och ha mer och fler förmåner, höll varandra om ryggen och intygade om ofullbordade projekt osv.
Så vill inte jag att de ska bli för oss, full insyn och öppenhet, samt lite nytt blod.

Hoppas på att Mange har lite nya ide'er om hur det ska fortskrida,
och att forumet ÄR en del av den nya alkoholhjälpen, förändring är bra,
men ta inte bort något som vi andra har haft en stor nytta av.

Så kamma till er nu, tala öppet ifrån era hjärtan, dela era innersta tankar, visa era svagheter beröm när det känns befogat, och uteslut de hårda orden skapade av orosmolnen och sårbarheten.
Vi är inte mer än människor, så visa lite medmänsklighet, omtanke och omsorg...
Jag behöver det, DU behöver det, ALLA behöver det...

PUSS på er! (nej, jag älskar min fru!)

Berra

Tänk om det är så? Att jag har en dubbelgångare som är ännu slarvigare än jag själv? Det skulle kunna förklara mycket för han var verkligen säker på att vi hade träffats tidigare. Och även när jag har varit som fullast så har jag alltid kommit ihåg vad jag har gjort. Inne på dag 11 nu och tokiga tankar kommer igen. Jag tror att intervjun gick ganska bra. Får nog inte jobbet då jag känns för gammal för att satsa på. Men jag gick dit och det ser jag som en övningsrunda.

Fia

Det är jag säker på. Tror vi båda vill det. Nu fortsätter resan. "AAALL ABOAAAARD!" Ska vi ta samma kupé?

Kommer nog att läsa ibland. Svårt att lära om. Det är skrivandet som känns meninglöst just nu. Men jag säger som alla andra; Hade inte varit här idag utan er hjälp! Samtliga! /R

Var ju tvungen att läsa här tidigt i morse och såg att även du ger dig. Förstår så väl. Vill passa på och Tacka för bollande och fina texter. Önskar dig lycka till med den karriären- och med allt annat. Om du ngn gång drabbas av saknad -ha, ha- så heter jag Dompapompa -Dompa var taget- på Facebook. Och vem vet om ett par månader kanske vi alla sitter på "Det vidare livet"? MACHO-MANS-KRAM! /R

Är uppriktigt lite ledsen över att det är så många som hoppar av forumet nu :(

Trots att jag har all förståelse för det naturligtvis, att detta forum kanske inte känns lika behövligt längre för de som varit nyktra väldigt lång tid!

Men tycker att en blandning av alla är vad som behövs här. Framförallt att man vågar vara ärlig och också ifrågasättande. Det är ju vad vi alla kanske behöver ibland för att inte fastna i egna tankemönster.. Inte bara klappar på axeln utan inputs i hur andra gjort och tänker.
Hoppas att det kan förbli så.

Sen undrar jag NÄR den nya sidan är klar?

heller ha polisanmält - vare sig det är "rätt" eller inte. Det är inte polis din man behöver... Skräcken att mannen ska göra sig själv illa har varit min största. Min man har aldrig hotat mig och jag har aldrig varit rädd på det sättet - däremot har han haft starka självdestruktiva tankar som plågat mig både med hot i akuta stunder och malande under lång tid.

För många år sen var det en osannolik händelse, ett helt osannolikt sammanträffande som utspelade sig i den lilla staden i min närhet... Då slogs jag av tanken att många anser att regissörer som Ingmar Bergman och Lars Norén iscensätter jobbiga och konstiga pjäser/filmer... MEN det är ju bara så att de genomskådat verkligheten och gestaltar den på scenen. Förresten - Strindbergs Dödsdansen går inte av för hackor den heller ...

Visst kan vi önska att din man finner sin innest kärna av styrka och livskraft och tar till sig det han haft möjlighet att lära... hans liv vore värt det. men det är bara han som kan göra den vändningen.

Kram och ha det gott! / mt

är det bara du som vet vad som är bäst - och de är ju för små för att vara med i stadiet med packlådor - det är bra att ni har andra alternativ under den tiden. Jag tänkte mer i största allmänhet ... Det är så fint att du ställer barnen i första rummet och vill att de ska ha det tryggt och bra. Nu när du får ditt eget gryt och inte behöver leva i skräck och kaos kan du ändå vara trygg i att barnen klarar en hel del av vardagligt kaos.

Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!

Ha ha - jag fick en toktanke - nästa gång flickorna ska vara hos pappan kan du väl föreslå att det är du som ringer... Exempelvis en gång i timmen (det menar jag inte:); varannan timme, eller var tredje "eller vad tror du blir lagom?" frågar du honom... "så att du kan känna dig lugn att ha dem":).... Nu är jag på bushumör( men det är inte bara bus)- då skulle DU ha kontrollen... Jag är inte helt allvarlig nu - men å andra sidan ... Ibland är det bra att tänka i paradoxer. Förstår du hur jag menar? Kram och fortsätt framåt, det blir bra! / mt

vi bor närmast har jag en dubbelgångare som verkar vara både väldigt lik mej OCH en slarva. Det har ställt till det för mej då och då. Det kanske är så för dej också?
Mvh MB

vem du är "vill.sluta" eller vad du vill. Men du har förstört mkt av den anda som finns på forumet.
"Jag kan bara fantisera hur gott du luktar när jag kramar dig och lägger näsan mot nacken på dig."
Det skrev du 14:36 i dag den 18 mars till "vännen Stigsdotter". För ungefär sju timmar sedan.
Jag har legat lågt, men för mig framstår du allt mer som den skitjobbiga killen på jobbet eller skitfulla på festen.
Här skriver du saker, på fester skulle orden förmodligen lika snabbt forsa ur munnen på dig.
Kan bara ge ett råd, tänkt helst 15 minuter på allvar innan du dricker eller bidrar till forumet med något.
Och sluta för guds skull med att kalla kvinnliga medlemmar här med vännen och min favorit.
Läs någon bok om partitaktiskt förtryck.
Det här är allvar, inte någon skojig chattsida när du är nykter eller full.
En bra vecka till alla som är på god väg in i nykterheten eller på väg. Jag är själv så stärkt av riktiga
kämpar som santorino, domna, berra, maria och många andra.
Kram Fenix

...skriver jag här ifall fler vill ha kontakt den vägen. Jag är inte där så mycket nu men det kan ju ändras om vi blir fler. Stigsdotter von A-hjälpen heter jag där, hör gärna av dig!

hoppar av har jag gärna kontakt med några ändå.
F.B är en variant, om du känner att du orkar och vill kan du skicka ditt alias till

andy.p123495@gmail.com

Hoppas du orkar.....
/A

fått mig att tänka efter en och två gånger.
Har dig dock ej på f.b?
Om du vill kan du skicka namn till
andy.p123495@gmail.com

Så kan jag adda dig.
Om du känner att du vill såklart?
Kramar/A

...mina ord nu är kanske att likna vid att stympa mig själv i min situation, men kontroll, eller organisering och disciplin behöver inte vara likhetstecken med något negativt!
Ibland är det just det där kontrollbehovet som är motorn att komma vidare. Även mot de rätta, friska målen.
Generellt får ingen glömma att samma ord och uttryck har individuella betydelser hos var person. Ordens påverkan bottnar i vars och ens språkbruk och erfarenheter. Det är ju just därför det uppstår så många onödiga konflikter,stora som små. Ord kan också locka till skratt i situationer där det kan vara malplacerat.
Därför tar jag ord för vad de är. Försöker hitta i mig varför jag reagerar eller inte.
Idag hade jag en sån situation, där jag smålog ironiskt, sökte ögonkontakt med närmaste kollega. Han såg ut som ett ufo. Den reaktionen får mig bara börja skratta ännu mer, inombords då. Vill ju inte behöva förklara mina sjuka associationer, inte när jag inser ingen skulle bli klokare eller skratta åt den. Men sånt håller livet värt att leva varje timme.

Flygcert...livet går upp och ner och är ibland helt uppochner.
Spara guldkornen och låt det andra påverka dig men inte förgöra i långa loppet. Just nu nr det är jobbigt så är det så jag tuggar mig fram, funkar för mig.
Fortfarande bryter helgen ner mig men nu skriver jag och guldkornet fick jag uppleva två gånger pga dig. Tack ;)

Kram

...tack, jag är så tacksam du finns här, du helar mig genom att jag får vrida runt saker ett extra varv inuti. Både det som är/var ren tanke eller intuition, minnen, praktisk erfarenhet, hjärtesaker, tragedier, glädje...allt som händer/hände inuti och utanpå, synligt och osynligt. Det som händer inuti mig genom dig förklarar att jag har INTE några lik gömda och förträngda. Det finns inte fler skrymslen inuti att öppna. Anhörigveckan och här har bekräftat det jag hoppades var så. Befriande! En dag kommer du känna detsamma, kroppen är en finurlig manick ;)

Jag har märkt att min historia har fått ett rött sidenband runt sig och det är tydligt för mig att det är just historia. Det finns, det har format mig, jag har förlorat saker och mist tillit men jag har vunnit styrka, insikt, vidgat ramarna och blivit mer rädd om mig själv. Att jag, genom erfarenhet, vet att min magkänsla är min vägvisare och största tillgång. Däremot går jag inte in och råder om missbruk i sin helhet. Där är jag mitt i en ny erfarenhet och mitt i ett känslohav, vet för lite....än...lär och vill bli bättre.

Jag har lämnat situationen men inte relationen. Men, det kan ändras, både från min sida eller hans. Han har ju mentalt redan skilt sig och den snara framtiden kommer visa om han sätter det i praktik. Gör han det inte nu blir det inte om en månad.

Jag tror generellt folk om gott, annars blir det dagliga livet tungt. Jag har däremot fått så många kommentarer från alla möjliga människor under alla år jag jobbat med det jag gör. Människor inom och utom kan komma med väldigt många frågor, allt från "insatta" journalister till läkare och symötestanter i kyrkan. De frågorna visar mer om deras tankar och förutfattade meningar än vad mina svar informerar. Det har gjort att mina ramar är väldigt vida och jag rör mig lika gärna utanför ramarna som innanför. Behandlingen ifrågasätter jag inte på något sätt men jag är inte främmad att ställa frågor. Alla passar inte på alla ställen och jag är rädd att behandlingen kan vara för snäv. Att mannen har en problematik som kräver något mer, något som han själv är för sjuk för att söka. Han gör det han blir tillsagd, så har han sagt. Punkt.

Flygcert, tack igen för dina ord. Jag flummade iväg långt utanför men vill du ska veta att jag tänker på dig. Håller om när du behöver.
Lycka till i ditt kaos, jag finns i samma röra...lika bra vi håller hand så vi inte blir för yra ;)

Kram
,