Senaste kommentarerna i forumet

VV! Instämmer helt med Victoria, är glad för att du hittat en väg som fungerar för dig. Lycklig för att du hör av dig. Du är inte glömd. I min värld var du alltid en av favoriterna. Så ärlig i ditt skrivande, det uppskattade jag mycket. Dessutom var du inte "tyken", snarare ärlig. Kramar till dig och lycka till med allt du företar dig. För mig betydde du mycket.

Fia

Hej Victoria! Det mesta är väl, tack. Hoppas det är detsamma för dig trots frånvarande barnafader. Adde, Fenix och Santorini; visst förstår jag vad ni menar. Beslutet MÅSTE komma inifrån och kryckor håller inte för evigt. Men i början får man, ska man ta till dom tycker jag. Och att då få läsa att t.ex alla piller är av ondo kan rubba en skör balans. Men jag uppskattar verkligen att vi kan diskutera saker. Ventilera olika åsikter utan påhopp. Det är stort.

Till min goa vännina MB; Du får mig alltid att skratta. Gissar att du är så irl. En gåva du aldrig får underskatta. Humor behövs!

Så nu har jag flyttat in. Sovit min första natt med misstänksamma katter. De saknar nog sin husse och sina rutiner. Men husse har skrivit ett A4-ark till mig om kattvård så det ska nog gå bra. Meeeen det känns lite konstigt att bo ibland en främmande människas saker. Jag hittar massor av spår från killen som har lägenheten. Däremot har jag svårt med det rent tekniska. Unga människor har så många prylar. På soffbordet låg fem (5!) fjärrkontroller! Suck! Jag som bara ville sätta på musik! Till slut listade jag ut genom att jämföra namn på fjärrisar och apparater. Så nu har jag även musik!! Jag är glad över denna flytt, detta ickebeslut jag tagit. För jag ser det inte som att jag har lämnat min man utan som en paus. Just nu orkar jag inte med alkohol och mitt "hem" ska vara vitt. Men mannen då? Har jag svikit? Jag tycker inte det. Vi har det som vi har det och jag älskar karln men prio ett är nykterheten. Jag trivs med den och den trivs med mig. Märker hur min rygg rätas ut bland folk. Jag står rakt och min blick flackar inte. Jag kan fatta tuffa beslut på jobbet. Jag fungerar. Det känns lite stort. Såg i mt's tråd att många jämförde det med frälsning. Inte helt fel.

Fia

Jag funderar ganska mycket på det här med alkohol, medberoende, alkoholism etc på grund av att jag står mitt i alltihop - själv nynykter alkis med en sambo som fortfarande dricker.

En sak jag funderar över när jag läser anhörigsidorna är att det måste vara jäkligt svårt för en anhörig att kunna sätta ner foten? Alla dricker alkohol, när är " för mycket "?
Det måste vara enklare med någon annan drog typ kokain, för där är ALLT för mycket. Kan det vara därför man kan fastna så hårt i medberoende?

Som sagt, det är bara funderingar.
Kram!
/MB

jag lät tvär om knäläggandet, det var inte meningen. Jag tänkte bara att om du inte vill dricka, så kanske du får hitta på nåt annat de kvällar hans dryckespolare är hos honom? Förstår om du tycker det känns konstigt att sitta och titta på när de dricker.

Känslan jag får - som mycket väl kan vara fel!! - är att dessa "vänner" legitimerar sitt alldeles för myckna drickande genom att träffas hemma hos någon, "det är ju bara alkisar som dricker ensamma, men vi träffas och har skoj, så vi är inte alkisar". Jag kan som sagt ha mycket fel i det, men tanken väcktes när jag läste det du skrivit igen.

Har du läst något här på forumet? Du kanske hittar fram till något genom någon annans berättelse?
Mvh MB

Så många kloka ord!

Ska nog tala med någon som kan se saker från ett perspektiv...
Hjälpa mig att ta reda på vad jag vill, såjjag slipper vela.

För som närstående, när vet man egentligen när det är påväg framåt ellerbakåt

Har inte direkt ställt ultimatum eftersom jag tror jag inte kan hålla dem,

Tack för era tankar och erfarenheter!

En hälsning bara, till dig Fia. Hoppas du har det bra/V

Hej Markatta, jag skriver aldrig - och har aldrig gjort - här på anhörigsidan. Har inte gett mig den rätten, fast man kanske kan tycka att jag borde ha gjort det eftersom min make druckit lika mycket som jag. Men jag har inte haft tid och kraft att vara anhörig och aktivt medberoende (passiv medberoende? ja så är nog det närmaste jag kan beskriva) då jag haft fullt upp med mitt eget tillfrisknande. Går det att förstå vad jag menar? Kanske inte. Hursomhelst jag skriver nu i alla fall ett inlägg här i din tråd, vill bara tacka så innerligt, från djupet av mig själv, för detta ditt senaste inlägg. Jag blir så berörd och återigen tagen av kraften i den människokärlek och det stöd som finns här. På båda sidor. Grattis till ert nya liv Markatta och väldigt mycket lycka till i framtiden♥

Hej VV, visst inte är du glömd! Vad härligt att läsa att du lever väl och att du uppnått den förändring du ville ha. Tack o Kram Victoria

Gokväll Ulrika (eller godmorgon alt goddag beroende på när du läser detta :-)
Ville bara kolla av hur du har det? Själv har jag laddat med godisskålen och filten alldeles själv i soffan. Mannen har åkt iväg för att gå på en begravning imorgon, äldsta flickan drog iväg nyss för utekväll och lilla sover.
Till en av dina frågor, nej man kan inte skriva meddelanden till enskild person här. Men alkoholhjälpen har en sida på facebook, där några härifrån finns med, antar att det är med sina användarnamn härifrån - kan någon bekräfta?- är inte riktigt säker eftersom jag själv inte alls använder facebook. Där kan man väll skriva bara tvåsammen om man vill...eller?
Oskrivna regler...tja, antar att det är samma som i allt umgänge i. Inga konstigheter. Jag upplever att toleransen och respekten här vida överstiger de flesta sammanhang jag irl befinner mig i.
Hursom jag ville eg bara önska dig en fin kväll och hoppas att du mår bra!/Victoria

Hej lone.ranger! Det är bra frågor du ställer!

Jag läser och skriver inte här så ofta nu för tiden, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och jag har funderat mycket över det där med ultimatum och återfall.

På ett sätt håller jag med Adde: nej, du skall inte acceptera återfall. Särskilt inte om du har uttalat orden "dricker du igen så går jag". För då MÅSTE du göra verklighet av ditt ultimatum. Annars hör alkoholisten dig säga "jag menade inte allvar med mitt ultimatum, utan nu kan du fortsätta som tidigare, eller till och med öka farten lite för min gräns är inte passerad". Det är förödande.

Men, å andra sidan: det är inte fel av dig att acceptera återfall, så länge du är på det klara med vad du gör. Det kan vara så att alkoholisten djupt ångrar sitt återfall och är ärlig med sina problem att hålla sig nykter. Och det kan vara så att du väljer att stå ut med något återfall under vägen mot nykterheten.

Min poäng är: du måste känna efter själv var just DINA gränser går. Det som varit rätt för någon annan behöver inte vara rätt för dig.

Jag uttalade mitt ultimatum. Det funkade ett tag, men sedan drack maken igen. Och jag lämnade (vilket jag aldrig hade klarat om det inte var för att min terapeut hjälpt mig tänka ut en konkret plan). Maken genomgick behandling, och när han kom hem därifrån var jag tillbaka hemma så att vi kunde börja om. Då funderade jag mycket på om mitt ultimatum fortfarande gällde, och kom fram till att det inte gjorde det. Jag var inte längre beredd att lämna honom om han tog ett återfall. För jag kan inte leva med en fot ute ur vårt äktenskap. Jag kan inte hota honom med att lämna honom, när jag ser att han kämpar för att hålla sig nykter.

Nu har han snart varit nykter i tre år, och vi har det fint tillsammans. Om han skulle dricka igen, så stannar jag kvar. Men - om han skulle börja ljuga, smyga och gömma igen: då går jag.

Så tänker jag. Var rädd om dig!
/H.

du ska inte acceptera återfall. Det innebär att du flyttar fram dina ultimatum ytterligare ett snäpp och visar på så sätt att de inte betyder något, alltså ok att dricka igen. Jag som alkis tar varje tillfälle till öppning i dina ord och fortsätter som förut.

pixie44 !!

Jag är inte så flitig på forumet längre men jag läser var dag och gottar mig åt dina och andras framgångar på er väg mot ett bättre liv. Det stärker mig i min egen nykterhet att se att det finns en lösning om jag söker den.

Var väldigt försiktig med sömntabletter (eller insomningsdito) för de påverkar hjärnan på samma sätt som alkoholen. Lika med ångestdämpande eller rogivande medel. Vi alkisar är korsberoende mot ett helt gäng olika medel. Ta en promenad, drick mjölk/varm choklad på kvällen, njut och slappna av mot kvällen. När kroppen väl drar igång sitt städjobb efter all sprit så kommer tröttheten mer än du kanske önskar !

En del av oss finns på facebook under våra nick så där kan du ta direkt kontakt.

Hej Alla,

Jag skriver här i min vän Dompas tråd eftersom jag aldrig hade förstånd att skaffa mig någon egen.

En del forumsvänner kanske fortfarande kommer ihåg mig, men det spelar mindre roll. Jag var inne just nu och läste för första gången på jättelänge och kunde till min belåtenhet se att forumet fortfarande var väldigt aktivt. Forumet betydde väldigt mycket för mig under en svår period i mitt liv och jag är tacksam för den respons jag fick av er. Den fick mig att ta tag i mitt liv och fundera över hur jag skulle gå vidare. Jag kanske var lite "tyken" ibland, men mest för att provocera lite och jag hoppas ni förlåter mig för detta.

Livet flyter på ganska bra just nu. Jag har minskat mitt drickande och framförallt så dricker jag aldrig alkohol därför att jag känner mig trött, stressad, hungrig, arg o.s.v. Jag har istället gjort en hemlig överenskommelse med mig själv att endast dricka när jag är glad och ser fram emot något trevligt. Detta har blivit mitt sätt att fortsätta mitt liv, men naturligtvis är vi alla olika.

Jag vill passa på att tacka alla mina kamrater här på forumet för allt stöd och alla råd. Ingen nämnd, ingen glömd!

Ha det Gött.

Villervalle

..."Om man vill, så kan man!"

och

"Nykterhet är befriande!"

Sedan är det mycket glädjande att läsa inläggen ifrån LillPer och Fenix. Båda två är ni på väg på ert livs resa. Ni har kommit olika långt, men båda är på väg och jag blir så jävla glad! Mycket starkt och modigt, boys!

Till LillPer: Vi kan lära oss ofantligt mycket av våra barn. Det märker jag när jag väl börjar lyssna på vad de verkligen säger.

Till Fenix: Jag har haft samma upplevelse på krogen som du beskriver och jag skriver under på din upplevelse.

Till Santorini: Kloka du!

Till alla: Mycket kärlek och ljus! Må ni ha en fantastisk helg.

Min egen helg kommer att gå i familjens tecken (liksom de flesta andra...), för vi ska iväg och träffa Pippi, Ronja och Emil!

Dompa vet att jag lånar; Drick med förstånd! KRAMAR I MASSOR!/NM

Min särbo och jag träffas främst på helgerna bara, oftast hos honom. Då har vi nästan alltid träffat hans vänner. Kan tillägga att jag under några månader inte drack någonting. Efter att hos företagshälsovården vid en rutinkontroll lämnat blodprover och att det där syntes att jag konsumerat lite mycket alkohol.
Satt då och såg när de drack,tänkte vad är det för vänner egentligen. Det var skitjobbigt!!!
Jag vill verkligen inte låta som om jag lägger i knät på någon annan om mitt problem. Det är bara jag som kan göra något åt det.
Men allt känns så jobbigt!!!

i går kväll fick jag en sådan där härlig skjuts av att vara nykter. Jag körde visserligen bil med min kompis med, och vi var och lyssnade på musik på en klubb. Vi satt vid bardisken på var sin stol, och han beställde in en öl, liksom alla runt omkring oss drack vin och öl. Jag tänkte att det är lite trist att behöva dricka Cola, men så slog det mig förstås att det måste finnas alkoholfritt, så jag beställde in en alkoholfri Spendrups som var riktigt god. Jag kan gärna dricka en Cola, men det kändes också bra att sitta där med ett halvfyltt glas öl hela kvällen och smälta in i atmosfären. Men det som kändes så himla bra, var att det fanns inte en tanke om uppoffring eller avundsjuka, utan en stilla glädje över att slippa sitta där och dricka före lite och bara nervöst vänta på att få komma hem och korka upp. Efter två månaders nykterhet känns det så naturligt att nästan aldrig ens tänka på alternativet att dricka. I går sa jag till min doktor när jag var där i ett annat ärende: du, vi har ju pratat om mina alkoholproblem innan, kan meddelade att jag inte druckit en droppe sedan jag var här sist och jag mår så bra av det. Han blev riktigt glad! När vi pratades vid sist insåg han att han inte kunde hjälpa mig, jag har ju provat allt som han känner till:-)
Fenix

Jag funderar på det där att man ska bestämma sig i dag dricker jag inget, det känns svårt idag. Igår var det jag lättare fast jag åt kött (det bästa jag vet) men idag vet jag inte. Man tänker fredag gott rött vin nått gott till.jag kan inte tänka. Jag har en fråga kan man skicka meddelanden till nån som bara den kan läsa.. Åter till ämnet det är nog ochså för att jag vill och tror u jag kan dricka bara på fre och lör. Har inte hänt på länge förrut har inte heller försökt. En fråga till jag har alltid haft pru sen liten att sova men med vin i kroppen sover jsg som ett nöjt barn. Veckans sömn har varit skit, tur att jag är sjukskriven men börjar jobba snart. Är sömntabletter ett alternativ? Nu en änn konstigare fråga finns det några omskrivna regler här som man bör veta.// Pixie

på fester och sammankomster och väntade bara på att få åka hem och dricka mer. Så vad du ser är inte alltid sanningen. Kunde dricka lite eller låta bli helt med tryggheten att det fanns mera hemma. Om inte-panik! Det är så skönt att slippa den stressen. Att se till att det finns tillräckligt. Att skämmas när man måste handla en måndag. Att cykla till systemet på lördag eftermiddag innan dom stänger när man redan druckit och inser att det inte kommer att räcka. Så skönt idag fredag att inte behöva trängas med de andra på systemet efter jobb för att köpa ut. Så mycket pengar jag kan använda till annat istället.

Det fanns nån tanke om att absolut nykterhet skulle vara begränsande, att inte få dricka vin igen utan alltid tänka efter. Det är inte sant. Nykterhet är befriande, öppnar alla möjligheter till annat i livet. Frihet, självbestämmande!

fina Markatta för att du delar med dig av din fantastiska resa i sammanfattning och ger oss en tro på att det fungerar !

Kram ♥

Så himla enkelt och sant! Faktiskt, det behöver inte vara svårare än så. Klok dotter.

är vaken en stund och läser runt lite... Ser att du att du är aktiv både i tankar och skrivande, så bra! Visst är det svårt att fatta hur man funnit sig i att leva i något man inte vill... och utsatt sina barn... Smärtsamma insikter. Men - så bra att du kan se att du är medberoende. Det är steg ett på den långa resan att bli sig själv, att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och så bra att du har en egen lägenhet!

Bekymra dig inte för om det känns svamligt när du skriver (det är inte svamligt:) - det viktiga är att du sätter ord på hur du har det. Att du berättar din berättelse - i första hand för dig själv. För oss som läser och skriver här är mönstret och processen ack så bekant. Även om varje människa är unik och den yttre ramen är olika så finns ett mönster i missbrukar-medberoende-dansen som är välbekant för den som delar erfarenheten.
Ifall du har funderingar om personlighetsstörning (tyckte du skrivit om det) så är den här tråden bra - tycker jag http://www.tuvaforum.se/

Du är på rätt väg - fortsätt skriv! Styrkekramar, så många du känner att du behöver / mt

Just nu stark. Middag med massor av mat och dricka. Kollegor och kunder, god stämning.
Alla utom jag drack vin och avec. Ingen verkade ha de problemen jag har. Men man vet aldrig, även den som är måttlig utåt....eller hur?

I vilket fall som helst, mycket skönt och väldigt lätt gick det. Bestämmer man sig klarar man det mesta.
Som min lilla dotter sa för många år sen, inte om alkohol då men ändå.
Pappa, om man vill så kan man.

Stark o glad.

Helgen är bestämd och klar. Ingen jobbig helg den här gången.

Ha det gott och ta hand om e.

Samma grej för mig, fick Diabetes diagnos för 4 år sen och försökt leva med det, men ibland känns allt skitkorv. Dricker inte ofta hemma, men går ofta ut och dricker som en jävla svamp om tillfälle ges, speciellt typ med AW. Kan inte sluta dricka när jag väl satt igång liksom, för det känns som om man kväver ångesten och allt blir svinroligt igen.
Inser att jag måste sluta dricka, men har gjort så jävla mycket dumt som ger mig ännu mer ångest så jag vet inte vad jag skall ta mig till. Mina barn tycker att det är skitjobbigt när dom sett mig full och tyvärr har det varit en hel del gånger.....ännu mer ångest.
Det enda som hjälpt mig emellanåt har varit att träna hårt som fan, men jag hittar inte ofta ork eller motivation, fast jag blir så jävla glad när jag ser hur blodsockret blir stabilt och fint ett tag och tror att jag är oövervinnlig och så går jag ut och firar igen och så blir det skitkorv igen.
Jag skäms som fan över min livsföring och det känns som om vissa människor också föraktar mig i min närhet.
Jag vet inte heller vad jag skall göra, känns som om det är lätt att ge andra råd men själv är jag i ett mörkt jävla hål och jag fejkar en massa inför folk och säger att jag mår skitbra.
För det mesta brukar det gå jättebra när jag varit ute och druckit öl, men alltid kommer den där gången då man inte minns ett skit av allt dumt man gjort. Nu senast jag jag in i fel uppgång och ringde på i fel dörr i fyllan ... Hur fan ska jag lösa den blundern? Jag vågar inte träffa dom människorna någonsin igen.

Jag har anmält mig till ett självhjälpsprogram på Karolinska som jag skall testa i alla fall, echange.rg1.se det är baserat på KBT vilket jag provat förut efter utbrändhet med goda resultat, jag hoppas verkligen på det.

Men jag skulle vilja se mig som den människan som tränade regelbundet, framförallt med tanke på diabetes och jag hoppas på att jag hamnar där någon dag, just nu är det fosterställing i vardagsrummet framför tvn.

Det må låta konstigt, men det känns lite bättre att se att någon annan är i en ganska snarlik situation, hoppas att mitt inlägg ger dig något.

Mvh

han tror att han kan straffa mig genom att inte höra av sig och inte vilja umgås. Just nu känns det bara skönt för mig, jag kan vara själv och reda ut mina tankar runt allt som hänt i mitt liv. Jag ser en ljusning i alla fall i eländet och det är för att jag bestämt mig för att inte ta mer skit från honom nu.

Jag måste tänka på mig själv och se till att allt blir bra för mig och vår son. Det är tragiskt och väldigt ledsamt att tänka på alla de år som förspillts med alkohol, då när man skulle leva familjeliv grusades lyckan emellanåt av supandet. Som enligt honom var fullt normalt och han hade full koll och kunde sluta när han ville. Jajamän, men sluta inte för din familjs skull för guds skull, fortsätt du att ha ditt normala intag, tänk inte på oss. Den jäveln har förstört mitt liv!! Kanske t o m sonens. Ja och jag har tillåtit min son att växa upp med det. Jag kan inte fatta att jag varit en sån idiot!! Hur har det egentligen kunnat ta så lång tid innan jag tillslut kom så här långt att jag insett jag inte kan ändra hans beteende. Han måste komma på den ljusa idén på egen hand. Jag hoppas ju verkligen att han gör det också för hans egen skull rätt så snart. Så här håller jag på hatar honom och älskar honom om vartannat. Han är ju sjuk men han har inte fattat det ännu. Jag har fattat att jag är sjuk i medberoende och min hjärna har varit på annan ort länge nog nu, dags att få hem eländet nu så man kan börja göra rätt för sig på jobbet någon gång och kanske får ork att göra nåt kul också ta tag i saker jag låtit ligga alldeles för länge.

En som druckit för mycket i 20 år, tror någon han kan greja att sluta på egen hand utan hjälp? Det påstår han i alla fall, det är ju bara att låta bli säger han. Det låter ju väldigt lätt. Men han har lovat att inte dricka när vi träffas, inte undra på att han inte vill träffa mig längre...!!

Vi får se, det blev ju långt och krångligt osammanhängande och svamligt. Jag vill bara få skriva ner mina känslor och intryck så att jag ska komma ihåg att läsa här när jag sviktar. Bokat tid för samtal, det känns bra.

Ner i bingen nu och försöka sova.
Natti/Särbo

nu har jag läst hela.

Mitt första tänk är att du inte kan lägga ansvaret för drickandet i knät på nån annan. Det är ingen annan än du som kan låta bli att dricka. Det finns såvitt jag förstår goda anledningar för dej att låta bli att dricka? Döttrarna verkar inte vara glada.

Förresten, du skriver särbo - varför kan de som vill supa inte hålla sej hemma hos särbon?

Berätta gärna mer om hur du tänker och känner.
/MB