Senaste kommentarerna i forumet

Du är på rätt väg - bara att inse att man har problem och erkänna det för sej själv är ett stort steg, man försöker ju i det längsta att försvara sin "rätt" att dricka.

Fortsätt läsa, tänk medan du läser hur det känns för dej, vilka likheter som finns, och att du inte är ensam om ditt problem - vi är många här.

Starta sedan gärna en egen tråd här, att skriva ner sina känslor och upplevelser, kunna bolla dem med andra i samma situation är jättebra, det är det här med skrivandet och tänkandet som gjort att jag nu har varit fri i drygt åtta månader.

Välkommen!
/MB

att du börjar se ljuset i tunnel igen. Det finns där bara man kämpar på. Nu nalkas det helg igen och precis som du så är det där jag brukar förlora varje gång. Nu har jag tagit min antabus - så i alla fall den här helgen kommer det att blir lugnt. Hoppas den blir det för dig också.

På måndag vaknar vi starka och fortsätter kämpa!

Det är bättre o bättre.
Ingen tvekan om det, riktigt bra faktiskt.
Kul att vi har samma antal dagar i ryggsäcken!
Fortsätt kämpa Spes! Jag gör det tillsammans med dig.
LillPer

fick helt spontant lust att skriva "ja jävlar va´bra vi e - vilket jobb vi gjort och gör" :)))
Härlig läsning. Befriande och befriade! / mt

Jag utrykte mig fel. Jag menade att här har alla gjort samma resa. Här är vi alla lika men med olika berättelser. Här kan jag säga att jag dricker för mycket, känns så jävla skönt.// pixie

Mycket kan verkligen hända på ett år. Förtvivlan kan bytas ut mot framtidstro, ångest och rädsla mot mod, hålla krampaktigt i tömmarna men blunda för stupet som väntar längre fram mot (flygcert; this one's for you...) att fan släppa taget och flyga och låta en gynnande vind bära en att lättare se andra vägar. Ibland krävdes det en storm i form av överjävliga situationer som jag inte kunde styra, ibland var stormen mental och kickades igång av en medmänniska här på forum, t.ex. hösttrollets eller addes 'tough love', rakt på sak med argument som jag inte kunde värja mig mot, där min mask inte längre var verksam. Också den återkommande brisen hjälpte. Jag kunde faktiskt känna hur Lelas och mulletanten stod och puffade mig i ryggen, bort från stupet, uppåt. Det var exempel på mina "visa gamla", de som hade varit där men tagit sig ur det och stod för framtidstron.

Brudarna som kom till anhörigdelen av forum ungefär samma tid som jag var också oerhört viktiga. Där försvann mycket av skamstämpeln. Jag läste deras berättelser och grät med dem, kände igen mig och genom att respektera dem och inte döma de som var i liknade situation som jag var då så blev det lättare att inte heller döma mig själv. Kraften att 'dela' erfarenheter är stor. Säkert omedvetet så har t.ex. flygcert och sorgsen fått mig att vara ärligare mot mig själv bara genom att skriva utifrån sig själva. Det är lättare att visa sig svag inför någon som också sänkt sin gard. Samma på alanon- och AA-möten, någon delar något, man har kanske själv inte tänkt säga något sedan hör man liksom sin röst som en enda lång utandning.

Därför blir jag också rörd och glad av Särbo11's kommentar hos mig. Så kände jag ju också en gång i tiden! Och såklart inför så många fler än de jag nu har namngett, vissa nämnda, ingen glömd.

Jag har läst hos mulletanten i "det vidare livet" såklart och det väckte lite tankar om 'de gamla' och 'de nya'. Jag skriver nog inget nytt egentligen men hon fick mig att sköljas av en känsla av tacksamhet och också en reflektion över det gångna året. MT skriver om 'frälsning' och 'frihet'. Jag väljer att använda ordet frihet för visst känner jag mig fri och de stunder jag har det svårt så åtminstone friare. Faktiskt så känns den person som startade den här tråden som en helt annan människa. Ibland är det till och med svårt att minnas vad den människan har gjort. Tur att mycket finns kvar i skriven form för att hjälpa mig att minnas för allt det här är trots allt jag.

Jag är friare än för ett år sedan på så många sätt. Jag har valmöjligheter nu, istället för en destruktiv väg så ser jag flera betydligt trevligare vägar att gå. I stort sett alla mina relationer har blivit bättre, familj, vänner, kärlek och det var så pass "enkelt" att jag skulle börja visa vem JAG är, tycker, tänker, vill. Visst har en del relationer (vänner) upplösts men det har också varit för att det inte var den typen av relation som jag ville ha. Jag är till och med friare i kroppen. Fri från rökning. Fri från alkohol. Den där spänningsvärken i mage och muskler har släppt, spända käkar, värkande skalle har bytts ut mot en kroppsmedveten träningsvärk och jag är starkare och smidigare.

Fattar nu vad MT kan mena med att använda ordet 'frälst' för jag låter nog som en nyfrälst. Men hur beskriver man det största som har hänt en egentligen. För livet är stort, inte alltid lätt men stort. Samtidigt känner jag en liten oro. Känner jag så här för att "min alkis" är i en förändring, inte dricker och tar hand om sig själv? Skulle allt det här bara blåsa bort om han väljer att börja dricka igen? Jag tror inte det. Sorg skulle jag förmodligen känna oavsett men jag har i alla fall långt bättre förutsättningar nu att ta hand om det. Det som är bra är att jag inte alls längre går och oroar mig för att han ska dricka. Händer det så händer det men jag misstror inte och det är jävligt skönt. Kände det starkt i förrgår då vi hade ett ganska stort gräl(ej alkoholrelaterat) och skiljdes som ovänner för att sura/lugna ner oss på varsitt håll. Tidigare har jag då haft jättesvårt att släppa tanken på att han kommer dricka för att han är upprörd men så är det inte längre nu. Vi behövde en time out för att inte bråket skulle eskalera helt enkelt. Och det funkade, lättare att prata när man inte är rosenrasande.

Säkert tänker han på alkohol, kanske måste resonera med sig själv vid sådana tillfällen. Jag vet att jag gör det med cigaretter fortfarande. Speciellt när jag är arg, upprörd, ledsen så kommer tanken liksom per automatik, att jag skulle ta mig en cigg för att lugna ner mig. Då måste jag resonera med mig själv och säga; markatta, du har varit rökfri så länge nu att du inte är det minsta fysiskt beroende och det enda 'lugn' man upplever av en cigarett är om man tillfredsställer en abstinens som du alltså inte alls längre har utan det du upplever nu är bara ett tankemönster och det du eftersträvar just nu är bara det där djupa andetaget man tar då man tänder en cigg vilket du kan få ännu bättre om du bara lägger dig ner en stund och andas djupt och lugnt med magen. Skulle någon då stå och skrika på mig att du får inte ens tänka tanken på att ta en cigg, så skulle det ju inte funka.

Nästa vecka ska jag sätta mig i skolbänken igen, göra klart den utbildning jag påbörjat för många år sedan. Trött på att bara få "skitjobb", tillfälliga anställningar, tvingas jobba gratis genom praktik utan möjlighet till anställning. Har ju bara ett år att läsa igen och nu har jag kraften och orken att göra det och det känns jättebra. Tidigare har jag skämts för att jag "inte klarade av" studierna och hoppade av då jag för flera år sedan mådde dåligt. Men nu är nu och det här är precis det jag vill och tänker göra. När jag är klar kommer jag kunna få ett arbete jag trivs med och jag känner mig redan stolt bara över att jag skrivit in mig och vågar. Framtidstro.

Kramar

Jag har nog väntat på slutet av berättelsen, den kapades lite snopet. Du kanske kan fortsätta berättelsen?
/MB

Jajemän! :-)

Det är precis som Viktoria (hmm... Var det med c eller k... Suck! Huvudet...) skriver, efter ett rejält sista dopp i fyllediket i januari gav jag upp, fullständigt kapitulerade inför alkoholen. Det lugn som inträdde var underbart, helt enkelt underbart.

Jag önskar att fler kommer få känna den känslan. Det är ett oerhört stöd att ha "di gamle" på forumet, så det är till att vårda er ömt så ni orkar med oss, hihi!!
En höstkram till de som vill ha!
/MB

Vill bara skriva under på att INGEN på det här forumet ser ner på dig. Det skulle jag kunna ta gift på. Ja, annat gift än alkohol så klart ;-)
Sköt om dig!

Ta det lugnt ett par dagar till att fundera och Låt ångest stormen pasera tills du börjar känna dig mer sammlad.
Jag är på samma elände. 4d nykter. Skriv upp tankar, bra dåligt så kanske du lättare kan se brister och vägar. Så försöker jag göra. Lättare sagt än gjort men man tänker inte klart när det är som värst.
Att du inte blir full, lite som jag senaste år. Något har nog börjat om programmera i oss. Vi kan nog inte njuta av alk nått mer!? Vilket är positivt i de dåliga.
2mån är jätte bra kämpat, nya tag nu. Vi ska hitta ro o glädje. Kram!

... att någon fanns och visade att det gick att må bättre, oavsett missbrukare eller anhörig - jag såg att det fanns andra vägar, jag fick hopp och jag gjorde min förändring!

Tack alla fina!! Och extra stor kram till dig MT!
Jag skriver ju inte heller lika ofta nu, men läser då och då och försöker göra det som jag upplever att ni gjort - försöker ge tillbaka! ALlt det jag fick när jag nästan inte överlevde, men allt det jag fick här som gjorde att jag faktiskt överlevde, jag vill ge vidare, men jag vet att det kommer finnas en gräns, precis som för er!

Tack för allt!

Det finns inget fel i hur du skriver Ulrika, stavar fel gör även jag nu och då! Ja det är inte lätt med de mänskliga relationerna i alla lägen. Familjekonstellationerna idag är ju brokiga på ett annat sätt än förr. Det kan ju vara väldigt givande, men också svårare tror jag. Jag har ju också barn från två olika relationer. Ena dottern är ju vuxen nu, 20, och andra strax över ett.
Ulrika, jag har en äldre tråd från menyn "att förändra sitt drickande", där din tråd också ligger. Där skrev jag innan jag flyttade mina inlägg hit till "det vidare livet". Varför jag avslutade den tråden? Ja, jag tyckte (och kanske andra) att mina inlägg i takt med att min nykterhet blev stabilare började handla mer och mer om annat i livet, men jag ville ändå gärna stanna kvar på forumet som för mig blivit en väldigt varm och fin plats att vara på. Så för att inte ta fokus från det alkoholreleterade och kampen mot alkoholen "flyttade" jag mig själv hit. Detta skriver jag till dig bara för att du ska veta att min igenkänning i dina inlägg i din tråd är stor, i min tidigare tråd handlar inläggen om samma kamp du utför nu!

Jag tycker om att läsa det du skriver. Men jag ska dela med mig nån gång av mi resa som har varit jävligt tuff från födelsen och framåt. Ja känner att Spec och är på samma nivå ingen som ser ner.på oss och att vi börjar våran resa. Ocj att vi kan stötta varandra på olika sätt. Jag skulle kunna sitta här hela dan men är det dags att lppa sista solen strålar.//pixie

Ulrika grattis till din vecka! Vad fantastiskt bra jobbat, heja dig!
Du undrar över om det är lika svårt hela tiden eller om det blir lättare. Min upplevelse är att det absolut blir lättare. Men den första tiden är det upp och ner, kan vara med ganska kraftiga svängningar. Det är då det gäller att ta fram det där jävlar anamma och ta till allt vad som behövs! I mitt fall hade jag god hjälp av tips jag fick från vänner här på forumet som kommit lite längre på den nyktra vägen än jag. Här kommer några tips från mig:

I mitt fall tröstade/belönade jag mig med godis, en liten present eller annat som pepp. Visst kan man ju se det skeva i tröst/belöning, precis samma mönster som då jag druckit, men i en övergångsperiod var jag tvungen att ta till alla medel för att hålla alkoholmonstret borta. Kalorier finns ju även i alkohol i mängder, så det fanns ju lite utrymme för utsvävningar tänkte jag ;-)

Se upp tör HALT! dvs Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Dessa känslor triggar vårt alkoholsug.

Analysera och lista de situationer och personer som kan utgöra en risk för att du bryter ditt nykterhetslöfte mot dig själv. Tex: i mitt fall fick jag lov att undvika att tillbringa kvällstid med den väninna jag oftast druckit vin med. Jag tackade nej till många tillställningar. Jag gick inte på krogen osv. Däremot är det viktigt att fylla det tomrum jag upplevde. "Ska livet aldrig bli roligt igen nu då?". Jag började göra lite nya saker pö om pö. Fick ju tvinga mig till mycket, eftersom att jag kände att inget ändå var kul utan vin, men gjorde det ändå. Gick på bio, teater, någon föreläsning det annonserats om. Egentligen handlade det om att fylla ut de tillfällen i veckan som jag identifierat som risk-tillfällen. I en akut situation bokade jag frissatid en sen fredagkväll, haha:D

Skriv och läs här! Då jag hade riktigt jävliga kvällar sökte jag mig hit och kunde hänga här en hel fredagkväll. Ibland var det stiltje här (fast det var oftast då en pågående aktivitet)och då läste jag gamla trådar och lät mig lugnas lite av igenkänning och det hoppingivande i att andra faktiskt gjort det här, varför skulle inte jag klara detsamma?!

Det ni gör nu, du och Spec får mig att känna stor glädje och gott hopp! Precis detta hjälpte mig så ofantligt. Att förutom att ta rygg på de här som hade längre erfarenhet, också hitta en vän/vänner att hålla i hand, att gå tillsammans med. Någon som är där du är, i fas så att säga. Någon av mina vänner här har jag idag flitig kontakt med utanför forumet och det är en verklig livsgåva att ha någon som gör/har gjort samma resa.

NÄR blir det då lättare kanske du undrar?? Det är med all säkerhet väldigt individuellt, efter min första nyktre vecka kände jag mig väldigt taggad att "banne mig ta" en till osv. I perioder, särskilt i början tyckte jag det var lättare att bestämma mig för en lite längre vit period i taget. Att tänka "aldrig mer" skrämde slag på mig! Jag började med målet på en månad. När den var över beslutade jag för att klara tre månader osv. Andra tycker tänket en dag i taget är det bästa. Då det varit riktigt riktigt illa med suget har jag fått bryta ner mitt mål och riktigt djupandas och bara fokusera på att Idag/ikväll blir det ingen alkohol, bara just idag - imorgon vet jag inget om än. Precis så, en dag i taget då det känns för stort med allt annat, en vecka eller månad om jag kännt mig stabil och trygg i det beslutet. Alla medel är tillåtna, allt utan att dricka det där första glaset!
Efter tre-fyra månaders uppehåll mellan november 2009 och februari 2010 tog jag ett återfall. Konstig känsla, men efter det var det som att poletten trillade ner. Jag bara gav upp, helt och hållet kapitulerade inför att jag KAN INTE dricka. Luften gick liksom ur mig, på ett bra sätt. Jag kunde med det sluta älta om "kanske ändå?...när?...hur?...osv" jag ev skulle kunna dricka igen. Jag gav mig där! Och efter det var jag färdig med alkoholen. Jag säger inte att det inte kommer sug ibland. Men det är flyktiga tankar och känslor idag, de fladdrar förbi och det är inte svårt längre. Snarare en befrielse, ett lugn inför faktumet och en enorm tillfredställelse över att leva och inte bara överleva utan alkohol.

Detta är något av vad som hjälpt mig, förlåt att det blev långt, andra här har andra erfarenheter. AA, Antabus, KBT osv
Jag tror på er Ulrika och Spec, något säger mig att ni fixar det här! Varm Kram

Jag förstår hur du känner.jag har det inte så, men annt problem. Men har sett betedet väldigt nära min svärfar gjorde så mot min svärmor. Och blev mer och mer elak när hon inte ville dricka bjöda han hem vänner. När hon vill e sluta röka blåste han rök i hennes ansikte. Hon lämnade han till slut efter alldeles för många år.hon trodde att barnem skulle vända sig emot henne men det blev tvärtom. Jag förstår att du inte lämnar nu men om du blir starkare så kan det bli lättare. JAG ÄR GÄRNA DIN VÄN, vi känner inte varann än men har tsget ett beslut samtidigt.Vi kan ska en kompis tråd där vi skriver till varan att börja meed bor du i norr, södeer eller i mitt en kram din nya vän i ett nytt starkare liv.jag håller koll om du vill skriva är sjukskriven och kan inte göra nått.// värmade kramar pixie

Barn , familj., ex är aldrig lätt. Jag har 2 barn med olika pappor bor med den ena.den vuxna dotterns släppte mär han fick nya barn.jag ser att min dotter är jätte besviken, men det är hsns val och jag tycker synd om han.jag blir lite nervös när jag skriver har pågrund av att inte riktigt fattar hur allt funkar plus att jag stavar illa. Viktoria jag har läst om dig i forumet fan va duktig du har varit. Jag läser så mycket jsg kan om de som har sluta.kram till er alla som har lyckats//Pixie

Ni sätter ord på precis det jag också känner MT och NyMan. Vad härligt det känns att få lite utbyte såhär!
Önskar er en särdeles fin dag, Kram (ännu en frälst;-)

Min man är passivt aggressiv. Han dricker mycket måttligt.
I stället började jag dricka för att stå ut med situationen och
vara honom till lags. Mitt drickande har dessutom givit honom
en hållhake på mig. Bara jag ser på honom så blir jag orolig och
vill bedöva mig. Nu har jag fått nog och har varit nykter i fem dagar.
Jag ska se på honom med nyktra och ögon och släppa fram mitt rätta jag.
Att han inte är riktigt normal bevisas av att han är sur och elak nu när
jag inte dricker. Vid mina tidigare försök har han köpt hem vin och frestat
mig genom att dricka och säga mmmmm. Att jag inte lämnar handlar mest om ekonomiska skäl
samt att jag är rädd för att han ska förtala mig på jobbet och privat. De flesta vänner
har jag förlorat och jag är mycket ensam. Själv sticker han iväg på sina egna resor ärenden,
ringer inte om han blir sen och ignorerar mig. Ställer jag det minsta lilla krav så straffas jag
i veckor, dagar av tystnad och hämndhandlingar och till sist ligger jag i sängen och gråter med
ett vinglas. Nu är det såklart inte hans fel att jag dricker, det är jag som för glaset till munnen för
att dämpa ångest och depression. Nu får det vara slut på det. Jag och ingen annan måste ta itu med mina
problem. // Spes

Du har inte ställt till det, men nu tänker jag god mat och 2 glas vin, själva grejen är stoppar jag där. Jag tsr en dsg i taget inget i dsg heller.jag röker äver helgen sen är det ochså stopp. Va fan jag har lyckats att gå ner 12 kilo är på perfekt vikt slutat röka. (Förutom nu).så vinet kan inte va värre bara man vill. ...
Är dina barn små.// Ulrika

Jag har också dag 5 i dag och mår bättre och bättre,
hoppas du också kommer att göra det // Spes

Hur känns det. Jag tyckte att det vsr jobbigt igår. //pixie

Var stolt över din vecka. Jag har dag 5 i dag och det går nästan för lätt för mig. Trots lite tjafs hemma så har jag inte fått något sug, tvärtom, jag vill ta tag i mina problem nu och se på dem med klara ögon. Eftersom jag lagt på mig en vin och chips mage så hjälper dieten mig att vara motiverad. Jag ska fasta måndagar och sedan onsdag eller torsdag. Den här veckan fastade jag måndag och onsdag och det gick bra. På helgerna har jag rätt att unna mig godsaker, hur det blir med vinet i helgen har jag inte bestämt ännu. Men om det blir något så blir det kontrollerat. Hoppas inte jag ställde till det så att ditt mål inte längre är 90 dagar. Det är jag som är för vek för att ha sådant mål, du klarar det säkert bättre. // Spes

Nu har de gått en vecka, känns bra. Ni som har slutat är det jobbigt hela tiden eller blir det lättare och lättare. Är det nån som varit på Riddargatan 1. Jag har aldrig varit aktiv på någonn sida förrut är de första sidorna nyast?// pixie

victoria, santorini och Nyman - ni ger mig en skön flash back i den "gamla" forumkänslan, att vara i dialog med de som "vet" och är i fas med det jag talar/skriver om:) Ni ingår alla i meningen "Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu..." även du NM som kom in senast av oss. Visst finns också de jag funderar över vart de tog vägen, hur det går - de som bara försvann, mitt i skrivandet... särskilt de jag känt ett mer personligt utbyte med efterlämnar frågetecken och ett tomrum.

Jag tänker att detta vårt samtal just nu här i "Det vidare livet" rör sig om (åtminstone är det kärnan i mitt skrivande) ansvar för andra som kämpar på en annan plats och på ett annat sätt än vi gör idag... Det är när jag läser i anhörig- och missbrukartrådarna och "hör" nödrop, vanmakt och förtvivlan som jag kan känna mig uppgiven och det är då som både ansvaret och tröttheten kan välla över mig. Jag har varit där. Jag har funderat mycket över det här och det är då jag (ibland) önskar att de som är någotsånär i samma fas skulle hitta varandras händer, ta ett stadigt tag och hänga på varandra och dela glädjeämnen och nöd - och, som ni skriver stötta varandra att hålla ut, hålla ut. Oj vad det är svårt att formulera det här - jag vill ju absolut inte såra eller på något vis klandra någon. Igen: jag har varit där. jag vet hur svårt det är.

Under lång tid upplevde jag att de som då var "gamla" på forumet, var som ränningen i väven, höll ihop det hela. Det var också de som gav mig hopp och "bevis" att förändring är möjlig. Jag tror det är vi som kan utgöra det hoppet nu. Våra trådar, våra berättelser, finns ju kvar. Och då inkluderar jag Adde, Berra, Lelas, MB, flygcert med flera... jag tror att Pia (Kvinna.mamma 46) lever ett gott liv, nu minns jag curry och några jag glömt namnet på:) Jag tror också att vi måste vara just så egocentriska som NM skriver - vårda det nyktra, goda livet, inte ta det för givet (där fick du ett rim NM:) Det har hänt att jag känt nästan-tvånget att skriva för trösta, vägleda och identifierat det som medberoendemönstret och då har jag backat. Det ska finnas både ett eget ansvar och en ömsesidighet för att det ska vara rätt - en tanke och formulering jag bara prövar här. Vet inte om det är "rätt" tänkt.

Det här utbytet är precis vad jag tänker mig att ett forum som "Det vidare livet" kan vara platsen för. Det är vad vi gör här-och-nu, delar tankar och erfarenheter om att ha förändrat livet genom att välja nykterhet. "Livsforum" skrev jag nån gång och åtminstone Dompa och jag har avhandlat en rad livsfrågor här.

Vet ni hur lycklig jag blev när jag läste santorinis ord att det nästan känns som att vara frälst ... och när NyMan bekräftade känslan. Jag har känt detsamma men inte skrivit ordet - det är ju ett så laddat ord och helt säkert en erfarenhet som inte kan beskrivas för den som inte upplevt känslan. Möjligen kan människor - om jag/vi skulle ha det intresset - kunna (tekniskt) förstå att man känner sig fri... men känslan kan nog inte översättas i ord. Vilket gör det desto mer härligt att få dela erfarenheten med er som vet vad jag talar om.

Ha en härlig dag! Tack för att ni finns - alltid i mitt hjärta / mt

Åh vad härligt med någon som seriöst undrar hur det är! Jag vet att ni är många. Jag undrar också mycket.
Jag har återhämtat mig och talat med vännerna från helgen som såg hur illa jag hade det. Sedan kom en massa tankar, då jag gråtit öppet flera gånger, att jag var en looser och mes som inte kan tygla känslorna. Men jag var tankad, är känslomänniska, speedad och samtidigt på nåt vis lycklig. Men jag går igång på sånt jag brinner för och har svårt att släppa sånt jag inte kan påverka eller förändra. Tar alltid på mig skulden för saker som är helt utanför mitt ansvar.
Besvärad i mitt sinne nu att vännerna inte förstår eller blev chockade, men de var egentligen helt underbara och förstående även om det bara vara mig det handlade om hela tiden, nästan.
Jag kan inte släppa att det brast för mig.

Kom idag på att jag levt snabbt och pressat senaste åren. Mest press från mig själv. Nästan ingen vila, inte ens på nätterna då jag ALLTID sovit sjukt dåligt och lite. Men jag orkar kopiöst mycket. Ibland ramlar jag i och för sig ner i min grop och orkar då väldigt lite mentalt, framförallt. Senare tid har kroppen sagt ifrån också, eller senare tid föressten, den har alltid varit skadad, ont, stram eller frakturerad på grund av mitt eviga tränande för att må bra och koppla av. Först prestation, sedan eventuellt vila!

Jag upplever trots allt ett uppvaknande efter helgen. Jag kunde sätta ord på min mentala kollaps och det känns skönt. Nu vill jag sakta ner tempot och försöka duga utan den ständiga strävan och bekräftelsen, som jag ändå inte tror på eller tar till mig om någon berömmer. Det gör människor ofta till mig, men det räcker aldrig riktigt ändå. Fast det värmer ändå mitt hjärta.

Nå, nu är fjärde dagen gjord och femte knackar på dörren. Upplever inga problem att stå emot just nu, trots en stor kundmiddag ute i morgon kväll. Känner mig motiverad, men min akilleshäl är som alla vet vid det här laget helgspöket.
Känner även där att denna helg kommer jag klara det.
Kanske man ska ta en dag i taget och inte alltid vara så långt fram i tanken som jag ofta är?

Sov gott och ha en härlig torsdag så hörs vi!

LP