Senaste kommentarerna i forumet

skickar i all välmening till dig en hög tulpaner, du har varit och är ett stort stöd för alla som vacklar omkring. I många år för min del, tror nu äntligen det är slut med missbruket. Jag har fått några boxningar i sidan ibland från dig, men alltid känt att de i grunden varit för att du vill det bästa.
God fortsatt resa i livet!
Fenix

Tack för dina kloka ord Putte.

I kväll har jag umgåtts med goda vänner och kollat på en skrämmande amerikansk dokumentär, Food Inc. tror jag den hette, om vår industrialiserade mat. Helt extremt korrumperat och vidrigt att se hur djur och gröda processas och misshandlas för att vi sedan ska köpa billig mat. Det var inte helt lätt att svälja käket vi köpt då man såg detta. Sa till min vän att man kanske behöver en flaska sprit ibland för att rensa upp i systemet av äckelmat och miljögifter!
Sjukt i och för sig att se denna film samtidigt som vi käkade, vi garvde rätt mycket emellanåt åt oss själva.

I vilket fall som helst så flyter det på bra för mig. Kompisarna drack öl o vin till käket, jag drack äkta kranvatten, ljummet. Det känns inte alls sugande då folk dricker måttligt eller lite. Konstigt, men skulle de festa till det och planera för "bus" så skulle jag nog få det värre. Jag menar, det är för mig rätt meningslöst att dricka ETT glas vin, eller EN öl. Visst det ÄR väldigt gott med öl, men jag kan lätt avstå om det inte serveras massor mer än det.

Jag sliter bara lite med min hyper emellanåt. Det Putte skrev är för mig klockrent. Vi är gjorda för att arbeta hårt, röra oss, söka mat, sova när mörkret faller, vakna när solen går upp. Vår organism är helt uppfuckad av all teknik och sjuka värderingar som gäller därute.
Hjärnan går på högvarv hela tiden. Alla dessa SMS, Facebook, bloggar som gör oss så sjuka i huvudet och skapar så lite äkta värde och glädje. Det fullständigt kväver och krymper oss, tror jag.

Vad gör man om man inte vill vara med på den här resan som vi skapat?
Super eller drogar för att fly?
Kanske, men jag kommer på något vis försöka finna andra vägar ut ur beroende av olika slag och finna meningsfull sysselsättning.
Kanske bli bonde? Det är nog livskvalité om man kan leva på det man producerar och vara nöjd med det.

Det blev en väldigt positiv och livsbejakande reflektion i kväll, tycker ni inte?
;-)

Orkar inte reflektera mer i kväll. Ska sova lite innan solen går upp!
Måste skyffla gödsel och mjölka korna vid 04.30, kanske tufft att vara bonde ändå?

Lev väl och ta hand om er!
LP

ikväll när jag åkte till jobbet,visste jag att det var fotbolls match på tv:n.

Även om han kanske inte kommer dricka ikväll sista natten hemma, eller om han
kanske ta två öl,så känns det obehagligt att se väskan i hallen, man vet inte om den bara innehåller kläder eller ligger öl som det gjort så många ggr.
Bara den känslan är så obehaglig att ens behöva känna.
Jag orkar inte snoka heller känns som det kvittar.
Imorrn kan jag inte det ialla fall.
Känns på något sätt som en lättnad att jag återigen ber han flytta.
Jag orkar verkligen inte må dåligt o oroa mig en endaste DAG till,min kropp skriker.
Vill ha lugn och rooooooo.
Ser faktiskt fram emot Lördagen då är jag ledig och skall ev träffa någon tjej kompis.
God Natt

Åh, tack. :-)

Vet du... då har min resa varit värd mödan. Om mina lärdomar är till hjälp för dig, då vill jag inte vara utan dem.

Kram.
/H.

Tack för att du följer mig, och ger mig råd, tips och tankar!! Dina berättelser stannar i mig och gör mig gott!!

Kram!!!!

Kram, vännen. Det är fint att vi får följa med dig på din resa.
/H.

Kaos, i vanlig ordning. Jag är så trltt på allt detta. Jag har aldrig känt mig så utmattad och "oklar" i huvudet.
Jag försöker se mig själv och barnen i huset som jag skulle kunna hyra och det ser härligt ut på många sätt: lagom, mysigt, eget, lite möblerat så att jag inte behöver lösa allt sånt på stört, och samtidigt långt bort från alla vi känner och därför lite ensamt... Men ett eget boende. Krocken nu är att sambon hela tiden tycks "dyka upp" av olika skäl så det känns aldrig som att jag får en chans att vila ifrån honom.

Känner så igen mig i dig Sorgsen: rädd och blyg och allt det där, men också galet envis. Jag är ju så osäker på så många sätt: rädd att inte passa in, rädd att inte vara tillräckligt intressant/rolig/spännande för att prata med på olika tillställningar, och rädd att inte vara stark, men samtidigt så envis och så praktisk att jag så här långt i livet löst det mesta.

Du har så rätt: jag har inte kränkningarna längre, och det är lustigt hur tiden hjälper: det känns som evigheter sedan jag blev kallad galen, sinnessjuk osv, evigheter sedan jag blev hotad att jag ska ut ur huset vi äger tillsammans osv. Känns v'ldigt skönt att tänka på det, tack för att du påminner mig, jag glömmer nästan bort det.

Ja, kanske är det lockrop, alla hans fina ord nu... Och i ärlighetens namn så, utan att klappa mig själv allt för mycket på bröstet, så tror jag att jag har mest att vinna på att lämna vår relation medan han har mest att förlora - han får det ensamt och tomt, ingen som sköter allt hushållsarbete osv.
Och Eken, precis som du skriver: det är inte särskilt vuxet att behöva påtala att "nu gör jag något roligt med barnen, ser du/hör du?", men så har det varit hela tiden även innan jag flyttade: han måste alltid visa mig att nu har de minsann kul, även om jag så står mitt i köttbullsrullandet så bara måste jag ju komma och titta hur himla kul de har det (för annars blir han arg och drar iväg, typ...).

Bra tanke med barnböckerna, ska försöka tänka på det imorgon när jag ändå ska till biblioteket!!

Tack Markatta:
tack för stödet angående barnen: den stora har ju många gånger tagit upp att hon inte gillade pappa när han var arg, att hon var rädd, att pappa inte ska bli så arg nästa jul som denna osv osv, men så verkar det som bortblåst igen och hon är väldigt pappig när han är med, samtidigt som hon ofta markerar att hon ska vara med mig, men lite med pappa också, eller helst att vi alla tillsammans ska göra något... Och så klart vill jag ju att hon ska ha bra kontakt med pappa, men...

Min återkommande dödslängtan är uppe på tapeten i mina samtal på Kvinnomottagningen så jag pratar om den IRL. De finns där och ligger och pyr av någon anledning, jag har aldrig känt så förut, men jag har liksom tappat livsgnistan och livsglädjen. Försöker när jag har barnen, men det är så tungt.

Emellanåt känner jag nästan önskan att få inreda lite och göra iordning mitt egna, men det är ju bara tillfälligt i huset, jag måste ju ha något närmare, bara en sådan sak som att det blir så långt att köra till förskolan med barnen varje dag och det är ju ingen lösning i längden...

Tack för att ni finns här, tack från hela mitt hjärta, om ni visste vad ni betyder för mig allihopa!

för era kramar och respons ♥ Det betyder massor, kanske mer än ni kan tänka er.

Vi kvinnor funkar nog så SD, vi planera framåt och sen brukar vi har bestämt oss när vi väl säger något. I dag fick jag frågan vad jag saknar mest med att inte dricka alkohol. Fick tänka efter en stund och fick ge ett längre svar än jag tänkt. För jag saknar inte alkohol för det är gott, jag saknar att stänga av.
Jag kan inte se mig själv sitta och dricka ett glas vin, jag ser bara att allt går åt helvete den dagen jag för glasset till munnen. Visst tänker jag att det skulle vara gott, men jag har så många hemska bilder i huvudet som jag plockar fram när tanken kommer upp. Håller på att omprogrammera mig själv istället glada fester, så ser jag så som verkligheten var. Så svaret på frågan om jag saknar det blir NEj. Kramar till er alla där ute//Kalla

Saknar dina kloka råd här, men skönt att du håller ett vakande öga på oss. Många kramar och när en dörr stängs så öppnas det nya. Så nu knallar vi vidare på stigen//Kalla

Hej!
Var inte så hård mot dig själv, vännen! Det är inte lätt att bryta sina mönster, oavsett om man är beroende eller medberoende.

Vad bra att ni har ett möte med en alkoholrådgivare - lycka till med det mötet!

Kram!
/H.

Jag tror inte heller det finns goda eller onda människor. Visst har jag valt bort alkisarna i mitt liv, eller nej, snarare de negativa beteenden som följer ett aktivt missbruk. Människor som strävar efter personlig utveckling, att göra sitt liv så bra som möjligt, för sig själva och sina kära, är däremot människor jag vill ha runt mig.

De som jag valt att ha som mina nära vänner är alla sådana som någon gång fallit för att sedan ta sig upp igen eller helt enkelt söka nya vägar. Jag har svårt att identifiera mig med människor som levt ett liv där allt har varit frid och fröjd hela tiden och säkert gäller det samma från deras håll. Det stora i människor är inte deras godhet, utan deras strävan och modet att våga rannsaka sig själva. Många vågar inte det. Då hänger jag hellre med nyktra alkisar/missbrukare, ja till och med, som nu, med före detta kvinnomisshandlare som faktiskt vågat gå den vägen att fullständigt se sig själva nakna i spegeln, inifrån och ut och som förändrat sina liv. Jag känner mer tillit till dem, som låtit sig reflektera över sina och andras beteenden, vågat säga; "Jag har gjort fel", än gästerna på jobbet(jobbar i krogmiljö) som anser att de är bra och goda medmänniskor, som blir lite lagom småfulla på helgen och fäller lite småsexistiska kommentarer till oss tjejer som jobbar där. Det skrämmer mig däremot, avsaknaden av självinsikt.(Säger ju inte här att du är kvinnomisshandlare men du fattar nog vad jag menar)

Det var dagens varför-jag-vill-vara-vän-med-dompa-inlägg.

Ha det fint!

Hej sorgsen!

Jag var en gång på ett öppet möte där min pappa går. Han var också där då. Fattar att din man inte vill vara där samtidigt som dig dock, min pappa har ju varit nykter i flera år, tror det är skillnad.

Hursomhelst så var det bra för mig att gå dit. Tror det hjälpte lite med "släppa taget-processen". Jag såg att det fanns en mental och fysisk plats för honom att söka sig till. Jag såg att han blev bemött med respekt, kramar, varma blickar och av människor som inte dömde honom, att han fick något där som jag inte klarade av att ge honom. Det gjorde det lättare för mig att "lämna över".

Kram!

Jag tycker det låter som att exet försöker manipulera dig att gå tillbaka till honom genom att använda din stora svaghet, barnen. Det är fult, oavsett om han gör det medvetet eller inte så betyder det att han inte respekterar ditt beslut.

Det kommer att ta tid innan barnen vänjer sig vid den här nya situationen. Även barn som levt i familjer där pappan grovt misshandlat mamman, känner saknad, sorg, ilska, och kan ha en önskan om att "allt ska bli som vanligt igen". För än mer än den misshandlade kvinnan så kan ju barnen inte ha ett konsekvenstänk, de förstår inte och de vet inget annat. Ge det tid.

När min mamma lämnade sin misshandlande man när jag var liten så grät jag och saknade honom. Jag var jättearg på mamma som inte ville bo med honom längre, trots att jag bevittnat flera misshandlar. Det var inte förrän jag kom upp i 12årsåldern som jag fattade varför hon gjorde de val hon gjort.

Även om exet nu "skärpt till sig" och anstränger sig mer, så kom ihåg att förändringar tar tid. Kanske har han på allvar fattat att du inte orkar ha det som du haft, kanske inte. Jag tänker att det enda som spelar roll nu är att du får, i lugn och ro, hitta din inre styrka.

"Min alkis" har genomgått stora förändringar, slutat dricka, gått/går i både terapi hos öppenpsyk och i en mansgrupp för män som utövat våld i nära relationer. Jag har gått tillbaka till honom (men inte flyttat ihop igen) och jag är nöjd med hur vår relation söker nya vägar. Min poäng är att oavsett om det hos oss fanns en vilja till förändring så var relationen så infekterad att vi inte kunde vara nära varandra innan vi kommit en bra bit in i våra personliga utvecklingar. Jag hade kommit till en punkt där jag var tvungen att tänka mig ett liv utan honom för att veta hur jag ville att mitt eget liv skulle se ut.

När det förutom alkoholproblematiken dessutom har förekommit våld(som det också har i din relation) så tror jag att en separation är nödvändig även om mannen vill förändra sitt beteende. Kvinnan måste liksom få känna på hur det är att leva sitt liv utan rädsla, för att hitta sig själv igen.

Dina tankar om döden oroar mig. Jag hoppas att du delar dessa tankar med någon person IRL också, din kontakt på kvinnojouren eller en psykkontakt. Om inte, så snälla ring och boka en tid. Blir tankarna övermäktiga så ring till psykakuten i din närhet. Dina barn kommer inte få det bättre utan dig, det är bara en tanke hos dig.

Ta hand om dig!

Att ringa och berätta hur mycket positivt han får höra låter faktiskt lite manipulativt i mina öron. Kanske du ska ta det med en ganska stor nypa salt..? Dessutom inte särskilt vuxet av honom att behöva påpeka sånt.

Kom annars att tänka på att det ju finns en del barnböcker om svåra situationer. Säker finns något passligt om skilsmässa eller olika beskrivningar av hur olika familjer kan se ut. Kanske det kunde vara något, ett sätt för det äldre barnet att bearbeta. Om inte nu så kanske i ett senare skede.

Bara en tanke =)

Kram och styrka!

Jag blir glad när jag inser att jag (oftast) befinner mig i läget "jag BEHÖVER inte dricka". Och det är så himla skönt! Ibland halkar jag ned lite till VILL inte, det är när jag känner att det skulle vara gott men jag vill inte för då kommer jag att förstöra... ibland känner jag av FÅR inte dricka, då med lite mer panik i känslan. Häromdagen tänkte jag dock som så att "vad nu detta, jag har ju lämnat över den här problematiken, det är inte jag som bestämmer!" sa jag, faktiskt högt, till mig själv. Och vips var jag tillbaka till BEHÖVER inte. Det kändes gott. Kram från mig till er båda.

...på anhörigveckan kände jag att det som kom från patienterna var otroligt värdefullt för mig.

Medberoende-jo helt säkert, men jag har aldrig blivit passiv. förstod ju till slut att maken var riktigt sjuk och att jag varit halvblind med blev inte helblind. Fick grepp om mig innan.
Som typ är jag återhållsam i början i stora grupper. Jag har aldrig känt att jag riktigt passar in, feg-rädd-blyg, men samtidigt redan som litet barn lärt att det där för mig ingenstans och därför samtidigt skaffat många lager skinn på näsan. Därför vågar jag ta det där första steget och trotsar rädslan.
Märklig mix?!
Som jag skrev i flygcerts tråd...jag är både pansarvagnen med sköldar och lika ofta hologrammet, det ena släpper varken in eller ut, det andra traskar alla rakt igenom, vissa ser och beundrar mig på avstånd och för många syns jag inte/märks jag inte.

Al-anon är bra men stor del av dem lever/har levt på helt annat sätt än jag. Visst känner jag igen mig i mycket och jag är bara i starten av att titulera mig som "ex-medberoende". Menar, tar mig ur de dåliga vanorna i samma takt som de smög sig på.

För mig är detta så mycket mer, jag bygger ihop, eller rättare, nu fogar jag samman alla mina livsklossar. Det blir färre luftbubblor ;)
Jag är tacksam över att jag får vara med om detta, utan maken hade jag inte hamnat här. Fogandet hade varit igång oavsett men definitivt inte så intensivt utan honom och hans missbruk.

Maken vill inte vara med på samma möte som jag, med all respekt!

Känner att jag är nyfiken på AAs öppna möte och imorgon är det möjligt för mig vara delaktig i ett sånt.

Kram på er

lite snabbt och rekommenderar ett öppet AA-möte :-))

MEN.....bara att du kommer ihåg att du är medberoende (ev fd :-) ) så du inte tar på dig andra alkisars dåliga samveten !

Men vi lär oss massor av er från "andra sidan" och jag är evigt tacksam för de anhöriga som kom och var med på de öppna möten jag regelbundet gick på i början. I vissa (taliban-) grupper så förbjuds (!!!!) numera anhöriga att prata vilket är en ordning jag inte på villkorsvis inte kan förstå. Vi sitter i samma båt och vi ska gemensamt ordna till våra liv. Det kan inte vara svårt att inse tycker jag.

Men välkommen och hoppas du trivs :-))

...för omtanken, den värmer.

Igår pratade jag med kvinnan på behandlingshemmet.
Hon var noga med att påminna om att min utveckling är färskvara!
Jag vårdar mig tillsammans med er här inne , Al-anon, böcker och ser just nu fram emot att cd-on ska få iväg filmen "When love s not enough" från sitt lager.
Imorgon har jag en ide om att gå till ett öppet AA- möte.
Är det något som kan rekommenderas?

Kram kram

Idag är en bra dag :)

...din kropp är full av alla känslor samtidigt, inte konstigt det blir rörigt.
Stanna upp och andas...

Fundera på din väg, ta några steg, mentalt, ut i det okända och föreställ dig hur det skulle kunna se ut och kännas.

Min väg hit, där jag finns just nu, har varit långt ifrån rak och smärtfri, men den har varit färgrik och lärorik, hela regnbågens nyanser men även bäcksvart och snövitt.

Ofta har jag tänkt att den hade kunnat bli enklare om någon någongång hade hjälpt mig. Alltså hjälpt mig välja en genväg då och då, kanske helikoptern istället för roddbåten ;)
Men, i nästa tanke vet jag ju att ingen kan veta, ingen har eller har haft hela bilden-eller kan ta in hela paketet, bara jag vet djupet av smärtan eller djupet av kärleken jag bär/burit inuti. Dessutom är jag en tjurskalle, en ofta väldigt rädd och darrande en, men som en liten unge i trotsåldern som minsann "kan själv". Vad som är hönan och ägget blir/blev oväsentligt när jag står/stod mitt i.
Menar, kanske jag hoppade i roddbåten pga oerfarenhet och sen inte nådde helikoptern. Men just allt det där är inte så viktigt längre, erfarenheterna jag gjort och gör, har format mig (och fortfarande formar) till den jag är. Ser barbafamiljen framför mig ;)

Just det formbara är jag tacksam över, att jag i början tvingades sväva lite samtidigt som jag inte tappade fotfästet.
Med erfarenhet har jag vågat sväva högre och längre bort eftersom fästet-grunden successivt blivit mer solid.

Det är skrämmande med barnuppfostran, detta hårda ord i mina öron, låter som slaviska regler. Det är så lätt göra saker komplicerat, inte minst när man i övrigt är svag. Men, inga barn får bestående men av att vuxna ibland inte orkar eller säger fel, är svaga och mår pest.
Mitt ex däremot, denne intelligente man, krånglade till sitt liv och styrde in i sekten när han var som svagast. Det drog med sig att barnen blev osäkra, samtidigt arga, och slutade med att de tog avstånd.

Såklart finns det en lång historia i detta men vad jag vill säga är:

Fastna inte i grubblerier, grubbla och fundera, men fastna inte.
Våga tänk längre och framför allt, ta in alla färger! Se det som är positivt trots att det tunga ligger som ett ok på dina axlar.

I tanken formas riktningen, din stig. Följ den!
Många vägkorsningar är det, flest i början, men välj en åt gången. Råkar den visa sig vara en återvändsgränd så gå tillbaka eller kalla på helikoptern till nästa vägskäl!

Det blir bättre och, som jag läser in, är det bättre.
Du är inte utsatt för kränkningarna.

Nu skulle jag vara mer vaksam över lockropen. De är i mina öron mer nödrop än kärleksförklaringar. Säkert helt ärligt menade men nu lever ni inte ihop och grundas därför ofta på önskningar istället för realitet.
Realitet var det ni levde under tillsammans, det du inte orkade! Lägg in det i ditt grubblande!

Kram
(Från en blond "pansarvagn"- ibland med sköldar runt om, ibland bara ett hologram)

Ena stunden känns allt okej, och så kommer det där lilla samtalet som gör att det är helt käpprätt åt h-e igen...

Sambon har barnen idag, själv(!!), och han ringer och frågar om småsaker osv, men han är så snabb med att också ringa mig och berätta om mysiga saker de gör, allt som gått bra, att jag ska uppmärksamma det och han berättar att flickan sagt flera gånger att hon vill vara med honom och att hon vill vara där mer... Och å ena sidan vill jag ju bara flytta hem så att jag kan vara med barnen, så att jag får se dem, röra vid dem, finnas där, och jag blir så avundsjuk på att han så ofta får höra att flickan älskar honom, medan hon knappt aldrig säger det till mig, och det gör så ont att jag försökt så, att jag har kämpat och ändå blev det så här illa...

Jag vet ju hur mycket barnen vill vara med oss båda, att den stora säger till mig flera gånger om dagen varje dag att hon vill att vi ska ta med pappa nästa gång, att pappa ska komma, att pappa och jag ska bo ihop igen...
Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

Jag bara vill inte. Jag vill så gärna att de ska få ha det så bra, men det gör ju så jävla ont att jag har lagt ner tid, själ och hjärta dygnet runt i alla år på att de ska ha det bra, att de ska få stöd, kärlek och tröst, och roligt och lycka och mys, och pappan har knappt orkat med, och nu är det ju jättebra att pappa verkar skärpa sig och finnas där, men samtidigt så vill jag så gärna att de ska känna allt jag gjort, och allt han inte gjort, för nu glider han in på sin räkmacka och kan tacksamt bara vara lite mysig och så vill de hellre ha honom än mig...... Och jag låter så egoistik, och det är så jag känner mig också, men jag bara orkar inte med denna biten... Alla hans ignoreranden, skäll, hot, kasta iväg och förstöra saker, allt verkar som bortblåst och jag bara fattar inte någonting.

Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom, att jag aldrig hade blivit så förälskad, att jag aldrig mer behövde ha kontakt med honom, att jag inte var mitt i detta... Jag ösnkar så att nåpgon kunde bara ta bort mig, bestämma vad som ska hända, genomföra det och se till att barnen fick det så bra som de bara kan, att de blir lyckliga, trygga, stolta och underbara, och att jag med gott samvete kunde lägga mig under en sten i skogen och aldrig mer komma fram, bara titta på mina fina troll, njuta av dem på håll och veta att jag gjorde det bästa för dem... För åh, vad jag önskar att jag inte levde längre. Det gör så ont och jag orkar itne med det längre. Det har gjort ont så länge och det verkar ju aldrig försvinna, och det finsn ingen lycka kvar

tänk att jag kan känna så mycket medkänsla och kärlek och välvilja till dig, utan att veta vem du är, hur du ser ut... Tänk att jag skulle kunna passera dig på gatan utan att veta att det är DU!

Så skönt att du får landa lite. Det känns som att du känner framtidstro och att ni kan se tiden an lite grann!

En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kramar

Sorgsen, så träffande: när det känns som att det är kört, det är över så kommer ju känslan av den stora kärleken: när jag ser honom nu, elelr får en kram så känns det ju som att han är Min Stora Kärlek, att jag inte kan leva utan honom... Jag känner igen det från ett tidigare uppbrott: man är så klar över att man inte vill leva med den personen, men så ändå känns det som att han är den mest fantastiska som finns.

Jag är nog en kombination av småsnål och sparsam: unnar mig inte så ofta saker bara för att jag vill ha dem utan då håller jag igen, men när det gäller saker som jag behöver så försöker jag ta det jag behöver men hålla igen lite. Snålheten är ju så klart en hämmande faktor: det kan vara den som gör att jag inte vågar ta boendet...

Ja, Mt, det har varit lite lugnare, men jag är ju fortfarande så rädd att det ska bli fel för barnen... Och när sambon kör "jag-är-snällast-i-världen-och-jag-älskar-dig-kom-tillbaka"-taktiken, då är jag ju knäckt för en stund igen. Tänk om han alltid kunde var så!?

En dag i taget.

Vilken fin tanke om att man bara får ta med sig de goda egenskaperna till himlen. Tilltalar mig.

Och dina tankar MB...Ja, pedofil. Det måste ju bli J:s nästa drag. Men nu är jag förberedd. Eller så förberedd man kan bli.

Tänker även på Frk Bitsk inlägg med fejkade orgasmer. Jo, den kommer nog också.

Tur att J inte läser här.;-). Vilka idéer ni skulle kunna sponsra med!

Tack Sorgsen!

Nu dags att dra ihop till brödfödan...kanske?
Ha en bra dag vänner och drick med förstånd! /R

Livet är verkligen upp och ner, utan förvarning kan allt plötsligt förändras. Förstår att du har det tungt just nu men du känns stark och trygg, du kommer att stå kvar.
Önskar dig all styrka för att klara av det här.
Kram!