Senaste kommentarerna i forumet

Har inget särskilt att skriva i min tråd så jag sätter mig här med kaffet. De är nästan stiltje på forumet nu. Något enstaka inlägg per dag. Man kan undra vart människorna och det livliga samtalsutbytet tog vägen...

Jag hoppas alla mår bra. Och att konversationen (som alau så fint skrev) i trådarna startar upp igen. Jag tänker än en gång med tacksamhet på hur väl mottagen jag blev när jag började skriva... om ett par veckor är det två år sen. De två år som förändrat mitt liv.

Det är ännu tid att låten ljusen lysa om kvällarna - "för alla som behöver". Världen behöver många ljusbärare och visst är det fantastiskt de gånger man känner gemenskapen i samlas i gemensam bön eller önskan för en god sak.

Tack för tankeplatsen. Ha en bra dag du som läser.
Allt gott, lev väl! / mt

Nu har jag läst igenom hela den här tråden. Plötsligt tog konversationerna slut den 3 februari. Försvann ni in i någon annan tråd? Jag skrev lite här ibörjan, för jag kände så väl igen mig i Anlis situation. Och gör det fortfarande efter att ha läst allt. Jag har slutat och fått återfall otaliga gånger. Varje gång ett återfall kommer känns det som det blir värre och värre.

Bestämde mig slutligen för att prova Antabus. Tog min första kur just den 3 februari och är nu på dag 12!! Antabusen har hjälp mig att släppa den fanatiska känslan av att vilja dricka. Så länge jag tar medicinen så går det ju helt enkelt inte. Ganska skön känsla. Mår riktigt bra faktiskt. Klar i huvudet och kan fokusera på viktigare saker.

Hur går det för alla?

Alau

:)

Vilka raringar ni är!!

...kan kanske verka kyligt att säga detta men...
...skuldfrågan är ju egentligen oväsentlig nu. Vem som sagt vad, gjort vad....

Koncentrationen i rätten ligger på barnets bästa, inte på vuxnas gräl och oegentligheter. Men, jag återkommer till det där med hotbilder, missbruk, misshandel, då är det avgörande få utrett. Det måste utredas, och fortsätta få fokus om utredningarna känns diffusa eller otydliga. Då är vi vuxna skyldiga ligga på!

För mig var det också så, fick skuld för allt. Jag sa..ok...jag tar det, vad ska vi göra nu? Hur löser vi detta? Att försöka reda i det där infekterade skapar bara mer smärta och oförståelse, inte minst hos de utomstående, de kan inte veta så därför är det klokast försöka låta deras ord passera.Ta inte åt dig, de vet inte bättre, även om de kanske vill väl.

I rätten gjorde exet likadant. Efter alla hans förklaringar och anklagelser sa jag bara att jag inte har samma åsikt, i undantagsfall fick jag förklara för domaren men oftast räckte det med ett kort ja eller nej. Domare ser igenom det där, familjerätt tar stor del av rättsväsendet.

Steget du tagit har du gjort för du måste. Annars hade ni ju löst situationen redan, eller hur?

Familjerätten finns till för såna situationer som du står i, de som är omöjliga att greppa och ordna på tu man hand.
Se det såhär, om mannen tycker du är dum och bär skuld, då är det ju bra ni separerar. Om han och/eller du känner längre fram att beslutet var tokigt så kan ni ju alltid försöka komma tillbaka till varandra. Svårare är det ju inte.

En separation är omvälvande, dramatisk, traumatisk för alla, men den är ju övergående.
Livet ni har nu ser inte ut som ett bra alternativ för någon. Det tredje alternativet, med familjerådgivning, det har ni ju varit igenom....
Vad finns kvar att göra för att må bättre?

Läs, skriv, gråt, sov, men...ge inte upp..ditt liv är ditt ansvar.
Tänker på den där syrgasmasken i flyg, hjälp dig själv först så har du kraft nog hjälpa andra.

Var rädd om dig vännen
Kramar

Tack för kramen, men den vart för kort!
Du får en lång tillbaks med lite tryck i...........
Tack, du är min midsommarnatts dröm .............
/A

.

Hej igen!

Måste du ha kontakt med "Bror A" just nu? Han vet inte vad han pratar om, och det är uppenbart att han inte bidrar till att du skall må bättre. Kan du låta bli att prata med honom på ett tag? Jag gissar att han själv inte har en aning om hur illa han gör dig när han säger så där. Han vill inte tro att hans bror är en idiot, och väljer att försvara honom. Men han har faktiskt inte en susning om vad som egentligen pågår. Du har rätt, inte han.

Kram igen!
/H.

Ja, smärtan och sorgen är kvar. Gråter så oändligt mycket, och vill bara sova, men det får vänta...

Har fått ett samtal från brodern (A) till sambon: han tycker att jag gör fel. A säger att vi borde gå på familjerådgivning och prata mer med varandra, finnas där för varandra, så tror han att sambon och jag kommer nära varandra igen....... Vad ska jag säga? Jag har försökt tala om att jag inte håller med, att det har hänt så mycket - jag har tom berättat en del, men kära brodern svarar ungefär "Njae, så där skulle inte X göra, jag känner min bror". Dessutom säger A att jag "är skyldig barnet det", att lösa saker. Helst vill jag bara dö känns det som. Andra alternativet är att säga till A att sluta ringa till mig, för jag tror inte att det går att lösa längre, men samtidigt vill jag vårda relationen eftersom jag hoppas att de ska fortsätta ha kontakt med barnet även om inte barnets mamma och pappa lever ihop...

Det gör sååå ont. Vet inte vart jag sak ta vägen. Oftast är jag såå säker på att jag vill inte leva så här, jag ska ta mig ur det, men så kommer tvivlet: tänk om jag gör fel. Men - kärleken har ätits upp av alla elakheter, det finns ingen återvändo.

Tekla! Tack för dina ord till mig, ja, jag ska försöka tänka på dina ord: "Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det. Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra."
Det är oerhört viktigt för mig. Jag önskar ju att allt bara var bra imorgon när jag vaknar, men så kommer ju inte att ske. Och mitt fokus är klart.

Mt - ja, det är gott att jag sagt ifrån, men jag tror inte att det sjunkit in i honom, han kommer och är småironisk emellanåt, men fortfarande är allt mitt fel...
Känner att jag har ett klart spår, men samtidigt är det som den slirigaste vägen: jag halkar så lätt av, det gör så ont, tänk om mitt barn far illa av en separation, tänk allt han kommer använda mot mig: att jag valde att bryta upp, trots alla hans försök att få ihop oss...
Åh, gör såå ont.

Satt på Kvinnojouren idag och gjorde upp en plan: jag ska lämna honom och bo hos brorsan ett tag, och ringa familjerätten imorgon. Bra plan!
Men nu tror jag inte att jag klarar av att fullfölja den.
Jag är så säker på min sak, men så osäker... Och det blir så definitivt när jag väl ringer familjerätten.
Åh, orkar inte...

Hej, dramakillen! Kul att se ett livstecken från dig! :-)

Jag hoppas att det blir ett bra möte på beroendekliniken imorgon. Nu börjar vägen upp från botten!

Kram!
/H.

Hej ledsen! :-)

/H.

Vad skönt med sjukskrivning - använd nu tiden till att vila och samla kraft. Gör saker som du själv mår bra av, låt bli allt annat!

Och: vad glad jag blir av att höra att du har sagt ifrån! Heja dig! Jag känner mig stolt över dig! :-)

Kram!
/H.

och kram till dej också Maria! Hoppas du haft en bra dag!

Nu ska han flytta efter alla dessa år.
Jag bara gråter,kan inte äta eller sova vilken djävla alla hjärtans dag.
Vi berättade för barnen i Söndags fy det var det värsta jag gjort i hel mitt liv.
Sådan ångest o skuld fast jag vet att jag måste göra såhär.
Jag har verkligen insett att jag inte kan ändra på honom,ju mer jag tänker på alla tråkigheter alkoholen fört med sig under åren,så har detta nog pågått längre än jag vågat erkänna.
Men nu orkar jag Inget mer,kroppen skriker av ångest o oro.
Jag mår illa o får rysningar av att han bara knäpper en eller tre öl.
Det räcker för att magen skall knyta sig.Då har det gått långt......
Nu är min oro för hur han ska klara att bo själv.
Hur ska jag klara av det ekonomiska?
Trots allt är jag ju kär i honom min vän för livet.
Känt varandra sedan tonåren levt ihop,gjort allt tillsammans.
Ja livet är verkligen hårt.
Kan han vakna upp,eller är det kört nån som har erfarenhet av att bli utslängd hemifrån.
Han har ju lovat så många ggr att dricka mindre utan förändring någon längre tid.
Han säger att han älskar mig och att allt ska ordna sig.
Jag ser bara nattsvart på vår tillvaro i framtiden.
Kommer aldrig att acceptera honom om han inte blir nykterist.Och orkar jag med honom då?
Jag vet faktiskt inte om jag vill längre,vet så väl mina värderingar o vad jag vill med livet men jag vill ju inte att han skall dricka pga av barnen också.
Så sorgligt med denna dryck,kan inte säga annat.

kramen Maria - du får dubbelkram från Mulleholken tillbaka:)

på Alla Hjärtans dag!

I det här programmet deltar Olle Carlsson - prästen som skrivit "12 steg för hopplösa" och verkar på Söder http://www.svtplay.se/video/1001584/del-4-av-19

sliter hårt på kroppen. Häv ur dig här så mycket du kan här och kanske leta upp oss som har våra nick på fb och chatta lite mer privat (så privat som nu fb kan bli).

Kram igen !

Till er båda idag!

Till dig idag!

Till dig idag på alla hjärtansdag!

Till dig idag!

Till dig idag, en stor kram!

Till dig Kalla!

På alla hjärtans dag till dig!

Ett ensamt hjärta tar gärna emot en kram!