Senaste kommentarerna i forumet

Jag har verkligen luktat på blommorna denna sommar. Men det viktigaste som jag har gjort är att jag äntligen har vågat att lukta på mig själv. Nosat på Fia. Har insett att en nykter FriaFia faktiskt luktar och agerar rätt gott. Jag ser det även i de små tingen i vardagen. Blev befodrad på jobbet härom veckan, det hade inte FylleFia blivit. Men allt är inte solrosor heller. Har nu bott i min kolonistuga mer eller mindre hela sommaren och det börjar bli kallt. Har varken el eller vatten vilket är ok sommartid. Duschar på jobb eller bad, laddar mobil på jobbet. Och föreningen har en allmän pump. Men i höst? Hur länge kan jag stanna där? Det är liksom ingen mysig tillvaro i höst. Just nu sitter jag katt och blomvakt hos en vännina. Här finns varmt vatten och en gasspis. Lyx i min nya vardag.

Att flytta hem till mannen känns inte bra. Men i Stockholms bostadsmarknad finns knappast andra alternativ. Mannen som går på flaskan som vanligt. Det nya är att han har börjat bli otrevlig. Eller otrevligare kanske. Något jag missat när jag själv har druckit. Vi hörs varje kväll och jag hör på hans röst att han har druckit. Jag hör också vad han säger. Allt går ut på vilken elak, självisk bitch jag är. Kanske ligger det lite sanning i det men jag vet att den väg som jag nu har valt genom att avstå vinet är den enda vägen för mig. Jag vägrar ge alkoholen en chans. Jag vill vara fri. Men, men...nästa helg har vi kommit överrens om att jag ska flytta hem. Till det som vill.sluta kallar min "våning". För mig är det snarast en borg. Inte en borg i bemärkelsen "Ditt hem är din borg" utan "Denna borg och denna väktare ska vara din vardag".

När det gäller alkoholen så har det gått bra. Riktigt bra. Har haft ett par tillfällen när jag köpt mig en flaska vin och dragit hem till kolonistugan. Bara för att efter ett eller två glas inse att jag vill inte. Jag orkar inte. Hellre en bra bok. Kanske har jag druckit min ranson? Kanske föds vi med en viss ranson? Jag hoppas det för på det stora hela mår jag ganska bra. Förutom med mannen då. Jag är stolt! Jag är fri. Vad mer kan man hoppas på? Ser här att en massa nya har trillat in och hade jag ett budskap så skulle det vara att- Vi kan förändra våra liv. Alkoholen tog så mycket tid och kraft av mig att jag inte orkade med något annat på slutet. Jag söp bort mitt förra jobb. Där kan vi snacka parkbänksnivå. Men nu lever jag. Inte alltid som jag vill men jag är hela tiden närvarande. Det får räcka så!

Ta hand om er! Nya som gamla vänner! /FF

- du är redan sjuk i medberoende. Precis som jag och andra som skriver här. Och många fler omkring dig. Även många av de som missbrukar har ett medberoede med sig, ofta från sin uppväxt. Det är bara så svårt att se och inse. Så härligt att du har "underbara föräldrar" - berätta för dem!
Och sök hjälp från de instanser du tänkt dig - bestäm ett datum när du ska göra det. Om det överhuvudtaget känns möjligt för dig skulle jag föreslå att du går på Al-anon möte. Jag var på mina första möten i Göteborg i början av augusti och det var så befriande att höra andras berättelser och att få dela med andra. Ta hand om dig och barnen. Ta makten över ditt liv!
Styrkekramar / mt

Slå inte ned på dig själv. Gör något konkret, du har gjort det förut.
Inget blir bättre om du tar ditt liv.
Det skulle bara bevisa att du är en feg svag liten människa.
Men det är du inte!

Låter som om du nått botten.
Ge upp, SLUTA!!!

Väg fördelarna mot nackdelarna.
Men jag vill ha dig vid liv.
Sluta skriva sådär, det gör ingen gott.
Allra minst dig själv.

Kom igen nu, du vet hur du skall göra!
/A

Tack för stöd och tips. Ligger ofta vaken länge på nätterna, hjärtat slår hårt. Har svårt att sova antingen för att han sitter uppe och dricker när jag och barnen gått och lagt oss eller för hans fyllesnarkningar håller mig vaken när han väl somnat. Har läst bloggen, känner så igen mig i mycket av det som skrivs. Har inte riktigt tänkt tanken att jag själv kan bli sjuk av det här. Att oron som hela tiden gnager i mig kan göra mig svag och deprimerad. Men jag känner igen flera tecken som jag måste ta på allvar. Svårigheter att sova, avskärmande från vänner, ett ständigt dåligt humör, rastlöshet. Ja, det är inte jag som jag är. Eller snarare var. Jag vill inte gå omkring och vara på dåligt humör hela tiden. Både jag och barnen förtjänar bättre. Jag skriver det här, så kanske det lättare blir av. Jag ska söka hjälp, antingen via vårdcentralen eller via min arbetsgivare. Jag måste börja nu. Jag ser också framför mig hur jag berättar för mina underbara föräldrar . Det är en svår tanke, men nödvändig. Jag tänker tillbaka och försöker minnas en dag då han senast var nykter. Den dagen finns inte kvar i mitt minne ens. Så länge sedan är det. Jag är så tacksam att ni finns underbara människor! Jag vårdar era ord. Innerst inne vet jag att jag förtjänar mer än så här. Kram.

Ledsen över mig själv, vill bara döda mig. Så lång nykterhet och så bara kastar jag det åt helvete. Hela veckan har gått åt till att längta efter sprit och öl. INGEN nära mig fattar hur illa jag har det. Nu tar jag fan mitt liv snart. Orkar inte mer. Död, glädje, död.

Är nog en av dem som kvalar in på: Skriver inte så ofta, för jag har fullt upp med livet, istället för alkoholen. Sitter i uterummet och myser med min kära. Har inget sug, även om hon sitter och tar 1-2 glas vin till maten. Vin som, för övrigt, jag var och handlade på systemet igår. Har inga problem att knalla in där och lägga ner lite alkoholfria alternativ till mig och någon/några flaskor vin till henne. Känner mig helt bekväm med det, eftersom jag är helt trygg i att jag i alla fall inte ska dricka vinet. För jag vill inte och jag behöver inte och det är så jävla skönt. Såå, jag har inga problem med att ha alkohol i huset, eftersom jag vet att jag inte kommer att dricka den, eftersom jag har bestämt mig för det. Mer komplicerat än så är det egentligen inte, men man måste nog komma till den punkt då man på riktigt inser att det förhåller sig på det enkla viset: Jag har valt bort A därför att jag blir en mycket helare, gladare, lugnare, tryggare och piggare människa utan. Mitt liv blir flera klasser bättre, så varför skulle jag fortsätta med något som tar ner mig som person? Finns inget bra svar på det, det är det som gör hela grejen med att man försöker sig på en vända till så fullständigt obegriplig...
Jag kan givetvis inte garantera att jag aldrig trillar dit igen, fast just nu, vilket har hållit i sig under hela tiden sedan jag rätade upp mig igen, kan jag inte se det hända. Vi får väl se. Jag känner, som jag tror du kände dig när du till sist klarade av att verkligen omfamna det alkoholfria livet, att det är annorlunda den här gången. Jag har en annan känsla, en djupare trygghet, lugnare som om: Jag är färdig nu, det finns inget att bevisa längre. Och det är helt o.k. Det finns säkert de som känner att de blir bättre människor om de får kröka på lite så där lagom emellanåt. För mig är det nog tvärtom. Och, som sagt, det är helt o.k.

Hoppas du har en angenäm och härlig lördagskväll i solnedgången, för det har jag. Jag är glad och tacksam för att du finns!

STORA KRAMEN!/NM

Tittar in här ibland för att se hur det går. Bättre för en del, sämre för andra. Dom som inte skriver så ofta hoppas jag har fullt upp med livet istället för alkoholen. Det är så otroligt skönt att slippa den. Jag känner mej närmast frälst, befriad. Lättad. Aldrig mera sugen eller tankar på att dricka. Det kanske kan komma igen nån gång men det tror jag inte. Det är över. Min man kom hem med en hel kartong med vinflaskor och annan sprit som hans mamma hade haft sparat och nu flyttar hon till pensionärsboende. Fina viner, glögg, likörer. Jag sa att det är tur att jag slutat dricka annars kunde det ha slutat illa. Jag har heller inga problem att ha det i huset. Så oerhört skönt att vara fri!

Hon kan med hjälp av egna erfarenheter hjälpa dig på din färd mot ett drägligare om och värdigare liv.
/a

Lyft, flyger som värsta veteranen.
Du kommer fixa detta galant.
Önskar dig ALL lycka till.
Kramar i massor!

Whey to go.........
/A

Men för tillfället tar jag nog fasta på ditt råd om varannan helg.
Om inte mer sällan......
Jag anser att föredömmen som Adde, Berra, Santori m.t och många fler Stigsdotter , Maria.markatta ja listan kan göras lååååååång.
All denna kunskap som forumet givit, och ger är SÅ värdefull.
Jag kommer nog hänga kvar en del bara för att påminna mig själv att inte komma fel.
Lika som om man väljer atr bli nykter så får man inte glömma varför.

/A

kort tid nu så har frågan om att förändra någon annan och relationer i nyktra familjer dykt upp. Alla är överens om att det inte går att förändra någon annan utan man kan bara visa vägen och så måste den andra gå den själv. Men samtidigt kan det vara oerhört frustrerande för en nykter alkoholist som ser sin partner stanna kvar i det gamla, medberoende, livet. De äktenskap som lyckas i det långa loppet är väldigt få och oftast spricker de redan inom ett år eftersom de ena stannar kvar i det gamla medan den andra förändras helt.

Många är de alkisar som förtvivlas över att relationen spricker nu när de äntligen har lyckats komma till insikt själva och slutat med det destruktiva livet och återfallet är nära. Jag hade en behandlingskompis som fick skilmässopapprena under behandlingen och hans förtvivlan blev ju avgrundsdjup och det i ett läge då han verkligen behövde all kraft till sitt eget tillfrisknade. Jag vet inte alls hans bakgrund utan kunde bara dela hans djupa förtvivlan och vara till hands tillsammans med resten av behandlingsgänget. Hade han inte varit på behandling hade han inte överlevt den smällen.

Man är ju rekommenderad att inte ingå några nya relationer det första året och verkligen se till att hålla byxorna på och det finns ju god erfarenhet till det rådet. Att förändra mig själv till ett bra nyktert liv krävde (kräver) jobb med mig själv, det är inget som jag kunde forcera fram. Allt fokus var jag tvungen att lägga på mig själv och bli en riktigt egoist. Min nykterhet måste få gå före precis allting annat. Jag har gått igenom det en gång på min väg till nykterhet och jag går nu igenom samma sak fast på andra grunder. Och jag är evigt tacksam för den erfarenhet jag har.

Jag kan se på många av mina föredömen i den nyktra världen att relationer är sköra och vårdas ömt. Många är de som lever i en ny relation men som föredrar att vara särbos för att få ha sitt svängrum ifred och det fungerar helt utomordentligt för dem. De använder och verkligen nyttjar de fördelar detta för med sig och kan njuta av den nya kärleken fullt ut utan att vardagsbekymmer klämmer sig emellan. Det finns faktiskt ett ord för det : "Självbo" :-))

Jag önskar verkligen att medberoendet får en större plats i sjukvården och hos de som är satta att hjälpa oss när vi väl söker hjälp.

Lycka till?

För min del med de referensramar jag numera har, så är ett normalt drickande det som min svärfar och svägerska gör. De kan dela en flaska vin på en lördagskväll, men inte var enda helg. Att vinet är en form av highlight försvinner ju om man använder det för ofta. Så om jag vore du, skulle jag satsa på max varannan helg. Livet går ju inte i stöpet om man inte dricker så ofta, annars hade nog många som är normaldrickare enligt modellen ovan tagit livet av sej.
Kram till dej!/MB

Kanske först att jag skall rätta mig själv.
Inte"hänger att den jag most let down"

Det ska stå "KÄNNER att den jag most let down."

Men nog om det, jag HAR förändrst mitt sätt att dricka.
Och inser att jag själv inte vill sluta dricka.
Inte det att jag inte kan, utan mer att jag inte vill.

Och till alla som ofta får höra detta med
att sluta. Ingen kan sluta åt en, man kan inte tvinga någon att bli nykterist.
Och som livet är nu, så vill jag inte sluta.
Vill absolut INTE vara där jag var för ca ett år sedan.

Men den dörren känns rätt stängd..........

Lite som man tror man vet hur det skall vara, nej.
Det är så beprövat, och många tusen har gått samma väg för mig utan att lyckas.

Jag vet att det är att gå emot alla givna regler om alkolism.
Men jag vill inte sluta, kanske att jag inte kan.
Men på samma sätt som man har allt att vinna om man slutar, så förlorat man en bit av sig själv om man slutar.

Kanske som Kerran skrev, jag har problem men vill inte kännas vid dem.
Mitt liv har varit som en djävla berg & dalbana, hahahaha många gånger så ÄR det det oxå.

Och som Markatta skrev, är jag ärlig mot mig själv nu?
-Ja, det känns så.
Många gånger har jag pendlat hit och dit.
Men nu är mitt val och beslut att inte köra kritvitt, utan tillåta mig att dricka.
Inga vita knogar här inte vilket det säkert hade blivit annars.
Skall träna idag, ytterligare en sak som gör att jag håller drickat i schakt.

Men även en sak som gör att man kan dela en flaska vin med frun till helgen.
Även om övervägande alla, nästan här inne inte ser charmen med att dela en flaska vin för det slutar inte där.
Jo, jag hopas det.
Förlåt alla som tar illa vid sig över mina tjoanden.
Vem vet jag kanske kommer hit med mitt misslyckande och då
får jag ta konsekvenserna då.
Men känslan och viljan av att misslyckande inte finns på världsbilden.
Och jag vet att jag inte är först med att tycka så, många andra har gått före mig utan att lyckas.

Kommer jag bli den första?

Stay tuned, I let you know.

Sova lite mer va?
Utan tjo, hoppas ni oxå får en underbar morgon.

Träna senare idag.
/A

du överdriver inte.
Och jag kan också hålla med om att det gör ont att slitas "mellan hopp och modlöshet " och det trots att jag själv är alkis. Jag ser ju hur det är ställt och ser att jag inte på nåt sätt kan hjälpa förrän den egna önskan om en förändring har mognat fram. Finns inte den önskan så är det bara att släppa personen ifråga.

att jag ibland blir lite provocerad av dina inlägg... jag tycker att du ibland känner dig som en alkoholist som gärna vill sluta (snart) och ibland som en helt normal person som gillar att dricka lite (fina) drycker och njuta lite... Är medveten om att jag projicerar - min respektive (eller rättare sagt före detta tyvärr) är rätt lik dig i sina funderingar över alkohol och där är jag rätt känslig. Kan ju hända att ni har allt under kontroll, men när man står vid sidan av ser det annorlunda ut... Då önskar man sig ett beslut och en linje som håller över en längre tid... Som medberoende är det grymt svårt att tro på ett "normalt" supande, efter allt man sett och varit med om. Och det gör ont att slitas mellan hopp och modlöshet - för så är det när ni inte längre känns vid era "problem" och man känner sig som en jävla tjatkäring som överdriver. Men gör vi verkligen det?

Jag har svårt att förstå vad det är du vill ha hjälp med. Många är gångerna du skriver att du måste sluta dricka, dina dag 1 o.s.v. men vad är det du vill innerst, innerst inne?

Med risk för att trampa dig på tårna så tror jag inte du är riktigt ärlig mot dig själv i och med detta hoppande fram och tillbaka, att ena stunden skriva om att du svikit dig själv och dina närmaste, barn som är oroliga för sin pappa för att sedan skriva att familjen har det bäst och att dina närmsta inte alls blir drabbade, ena dagen antabus, beroendemottagning, helvitt och "nu kör vi", den andra så älskar du alkohol och dricker med "förstånd". Och svängarna är snabba. Vad händer däremellan?

Visst, alla som söker sig till alkoholhjälpen hittar sina egna vägar. Somliga vill minska sitt drickande, sätta stopp innan det gått för långt, andra vill sluta helt. Det viktigaste är ju att man är ärlig med sig själv med vad man behöver för att må bra. Du skrev att du var ärlig mot alkoholterapeuten och att du/ni kommit fram till att om du inte klarade att sluta dricka så skulle du gå dit regelbundet och få antabus. Jag har svårt att tro att du skulle "fått för dig" att du behöver hjälp. Senast den 19:e skrev du att du har "grava problem" med dina dag 1. Vad har hänt sedan dess som gjort att du ändrat dig?

Jag förstår inte alls vad du menar med "Hänger att den jag "most let down" är dig och underbara mulletant". Det är väl inte för vår skull, två anonyma personer, du så många gånger skrivit att du vill sluta dricka? När du har skrivit så så har jag tolkat det som att du vill ha hjälp med det men det är svårt att hjälpa när man inte vet vad det är du vill ha hjälp med. Kanske vet du inte det själv och det är såklart ok men den bästa hjälpen får du nog om du bollar processen här också. Du tittar in lite som gubben i lådan som ibland skriker "tjoho, nu är jag nykter och kommer aldrig röra skiten mer!" och ibland "tjoho, jag misslyckades, det är svårt, hjälp!" eller "tjoho, jag dricker med förstånd". Vill du ha hjälp och stöd så behöver du nog åtminstone försöka förklara vad som händer däremellan, hur du tänker och känner.

Lycka till, med träningen och allt. Jag vet hur betydelsefullt det kan vara med fysisk träning, hur gott det gör för både kropp och psyke. Själv tränar jag ca 5 dagar i veckan, styrka, kondition och teknik inom den sport jag utövar. Utan det, och så mycket mer, hade jag inte mått så bra som jag gör idag.

Ta hand om dig.

Tack Dompa! Du ska bara veta vad du betydde för mig då när det var som besvärligast. Jag ser dig fortfarande som en muskulös norrländsk skogshuggare ;-)

Har precis efter att ha haft min semester återigen
börjat satsa på träningen.
Du tränar en hel del har jag förstått.
-vad?
Själv gymmar jag och kör rätt mycket kardio.
Men under vintern brukar det bli en del spinningpass ...... Du vet lite"mys".

Hänger att den jag "most let down" är dig och underbara mulletant.

Men efter mycket väga hit och dit så kom jag fram till detta.

Men jag kommer väl likt en dåre hängs kvar här.......

Men jag har gärna vidare kontakt med flertalet av oss härinne.
Tar tacksamt emot kommentarwr och så.
Säger som kära Dompa sade, drick med förstånd.

Over and out!
/A

Sitter och funderar och försöker sammanställa det gångna året.
Och det har varit MYCKET berg & dalbana.
Men har jag dess problem, är jag i stort behov av yttre hjälp?

Jag vet faktisk inte.

Visst jag dricker en del, men det gör vart och varannan person, faktiskt.
Blir mina närmsta drabbade, nej inte det heller.

Kanske det är jag som fått för mig att jag behöver hjälp.

-Ja.......

Visst jag har ett beteende som kanske inte stämmer in på den perfekta.
Men jag är mångt mycket bättre, närvarande med mina barn, fru kompisar what ever?
Kommer nog reta en del med detta inlägg, men så ser verkligheten ut för mig.

Omnämner en otrolig samhörighet här med många.
Men för tillfället flyter allt mer än bra.
Har fått utökade privilegier på jobbet.

Frun jobbar barnen har det bara bäst.
Jag har inte dåligt samvete för att jag tar en öl.
Jag har förändrat mitt drickande.
Inte så destruktivt mer, inte helvitt.
Men jag är närvarande och jag är med, överallt.

Jag arbetat 18 timmar i veckan, arbetar 4 dagar av fem.
Trots all tid har jag inget till övers, som en pensionär........

Denna"bomb" har jag burit på hela sommaren.
Jag är inte fejk, jag är som vem som hellst.
Jag älskar alkohol, men stänger inte in mig......
Så ärlig och framåt, som vem som hellst!
Thats me.
/A

man ser mycket mer nu. Och jag blir faktiskt ledsen när jag nu kan se med nyöppnade ögon hur mycket skit alkoholen ställer till med.

Det gör mej ännu lyckligare att jag slipper skiten...
Och jag är mycket glad över att DU är glad, Fenix.

En stor kram!
/MB

det bra att kolla in vad som händer i sin omgivning. I går när jag åt dagens lunch, kom det in en man på krogen i 55-årsåldern. Han hade shorts och jacka, och såg ut som om det fortfarande var semester. Han beställde en stor stark och fick en stor flaska Tuborg och försvann in i den del där de som bara dricker håller till. Jag åt min mat, och kände som vanligt glädjen av att var där nykter och drick Loka till maten. Efter en kvart kom mannen ut igen och beställde en öl till och försvann. Jag tänkte på honom senare under dagen, hur han mådde efter några timmar. Min gissning är att han fortsatte till bolaget och köpte en eller två kassar öl och tog sig hem. I morse när jag åter vaknade glad för min nykterhet, tänkte jag åter på mannen, och jag kunder riktigt känna hur det hade varit om det varit jag. Långsamt vaknat till och första tanken hade varit: Faan, jag måste sluta dricka, jag vill inte ha det så, jag vill inte må så illa. Faan att jag drack så mycket i går.
I dag kanske jag får syn på mannen igen, vid lunchtid kanske han är på väg in på krogen för att beställa en öl och så vidare och så vidare.
Aldrig vill jag dit,
Fenix

Det låter som en bra idé, att bjuda sig själv på restaurang, för som du sa, tänk så mycket pengar man lagt ner på alkohol och kan ha trevligare för. (Bara man inte faller i fällan att inta måltiden med "ngt starkt", men det är klart att du fixar det:) Vad blev det för gott att äta?

Själv har jag haft en bra dag, varit på jobbintervju, som iaf kändes bra, får se om det utmynnar i något...

Sen har jag varit på en jätteintressant föreläsning på beroendeenheten, där man idag belyste "Triggers", alltså riskfaktorer som utlöser drickandet. Det blev mycket vettiga diskussioner i gruppen, och jag är så glad att få möjlighet till detta. Och är så glad över att ha fått kontakt med en fantastisk person i den alkoholterapeut jag börjat träffa.
Nästa veckas ämne är "Leva nyktert", tydligen ska Ma Oftedahl hålla den föreläsningen.

Nu, såhär på min 10:e dag, känner jag mig piggare, gladare än på mycket länge. Är dock medveten om att alla dagar inte kan vara toppen jämt, men det får man ta...

Kram till er alla här på forumet.
//Cookie

Har suttit här en stund och kämpat med ett envist sug tills jag kom på att jag är ju för sjutton hungrig. För dom pengar som jag vanligen brukar lägga ned på alkohol tänker jag nu bjuda ut mig själv på restaurang tillsammans med en god bok. När jag kom på att det är hungrig jag är släppte suget helt. Jag vill verkligen inte må så pyton som jag gjort sista tiden, både fysiskt och psykiskt. det är på inget sätt värt det. En kort stund av glädje och dagar av dåligt mående. Min hjärna är på alla sätt kidnappad.

Grodan på sin sjätte dag.

om dina alkoholproblem? I ditt första inlägg verkade det som att hon fått dra ett stort lass och agerade som en typisk medberoende och tog hand om dig och "skyddade" dig inför barnen. Du kanske kan be henne om att inte heller köpa hem alkohol till sig, om hon nu gör det. Som jag har förstått så är det mycket svårt för många att sluta dricka när det finns alkohol hemma och det verkar det göra hos dig hela tiden. Frun blir säkert bara glad om du helhjärtat vill sluta, pratar med henne och att ni gemensamt ser till att inte ha alkohol hemma. Vad är hennes egna relation till alkohol?

Vet hon om att du har haft kontakt med beroendecentrum? Före din semester skrev du att du kommit till insikt om att du inte skulle klara av att sluta dricka själv, att du ville ha antabus och stöd från beroendecentrum. Vad hände med den kontakten? Är det något du kan plocka upp igen?
Många beroendemottagningar har också anhörigstöd.

Ibland måste man våga, inte bara att be om hjälpen men också ta emot den hjälp som kommer.

Tack så hemskt mycket för ditt svar! Just nu har vi gäster, men vi ska prata ihop oss under en promenad senare. Jag vill att min man ska läsa detta svaret, det är precis så som du föreslår som jag känner att vi bör/måste agera. Skönt att höra att jag är inne på rätt spår. Stort tack och hoppas du får en fin dag markatta!