Senaste kommentarerna i forumet

att du verkar jobba så bra med dig själv!
Skönt att försöka hjälpa "barn-versionen" av dig, för det är ju som du skriver: det var ju inte ditt fel, det var ju aldrig det!

Så starkt, jag inspireras av dig!!
Kram

Du får säkert en underbar helg! Så skönt när allt känns bra. Charmigt ego är bra i såna fall:)

Jag har inte varit här på jättelänge men nu fick jag en ingivelse att logga in. Hoppas ni har det bra och att ni haft kraft att kämpa mot den lede fi.
För mig har det faktiskt gått rätt bra när det gäller A. Jag bestämde mig för att max 1 flaska vin i veckan och det har jag i stort sett hållt mig till. Vid enstaka tillfällen har det blivit 2 flaskor på en vecka men då har jag blivit så deprimerad i några dagar efteråt så jag försöker intala mig att det inte är värt det.

För övrigt har det hänt en hel del. Först fick jag då operera bort den aggressiva basalcellscancern som jag hade i ansiktet. Det hade väl gått bra om det inte varit att jag i samma veva hade dragit ut en tand efter en misslyckad rotfyllning. Ett par dagar efter operationen fick jag en infektion i tandhålan med en fruktansvärd värk. Det var med ren viljestyrka som jag inte gick till bolaget för att köpa mig tröst för både tand och cancer.
Några veckor senare fick jag ett brev, all cancer var inte borta så en ny operation behövdes! Med all den oron i kroppen vaknade jag en morgon med bröstsmärtor. Fick åka ambulans till akuten och blev inlagd på hjärtintensiven med misstänkt hjärtinfarkt. 4 dagar låg jag inne och både EKG, hjärtskadeproverna och ultraljudet indikerade infarkt men när jag till sist fick göra en kranskärlsröntgen så visade det sig att jag "bara" hade en hjärtmuskelinflammation. Blev hemskickad med order om att vila i 8 veckor.
Nu är jag jag då sjukskriven igen efter den andra basaliomoperationen. Normalt sett sker den under lokalbedövning men jag sövdes. Feg som jag är så vågade jag inte fråga varför.

Jag tror att alla dessa sjukdomar har gjort mig mer ödmjuk för min kropp och att det därför är lättare att säga nej till A. Jag är inte säker på vem det var, Kalla eller Stigsdotter, som sa att jag behöver alla mina krafter för att bekämpa sjukdomen och det gjorde verkligen intryck på mig.

Jag önskar er alla kraft och styrka att kämpa mot det som förtär er! Kram till er all!

Denna helgen går i storstadens tecken, besök i mitt älskade GBG. Träff med vänner, middag och många skratt hoppas jag på :-)
En helt trygg miljö med människor som vet hur det ligger till och sen är de så charmigt ego att de inte märker vad folk dricker.

Så jag hoppas att ni alla får en underbar helg, kramar Kalla

och mår gott. Mannen på AA med ansvar för nycklar och kaffekokning. Upplever ett stort, ordlöst lugn som blivit vardagligt och självklart. / mt

också i vårt liv - ingen har som min man bidragit till att jag sett dysfunktionella mönster och lärt om mig själv. Sen kom de svåra åren när många situationer blev fel och samtal urartade. Nu lever vi i det som du ser framför dig - svåra saker kommer till ytan och tas omhand... Sakerna tas omhand och vi tar hand om oss själva och varandra. Kram på dej! / mt

till mig en kram av dig! Tack - värmer gott!
Hoppas du och maken kan få till ett bra samförstånd! Svåra saker.
Kram till dig - vila i sinnesron. / A

tyckte jag behövde det mitt i all min målmedvetenhetsiver som jag just skrivit om "hos mig själv"...

Jag förstår din olust och sorg i det du går igenom och har framför dig, hoppas att ni får ett bra samtal i morgon mannen och du. Kan ju också leda till något bra när man börjar prata om det svåra. I vilket fall så tror jag att det är bra att ta belut, det är så jobbigt att gå och vackla mellan olika alternativ, blir varken eller och livet rinner på. Lycka till nu och ha en bra kväll på fredagsmötet.

...och kram till dig.

lycka till ikväll! Mingla på du med alkoholfritt och tänk på vad trevligt som väntar dig när du kommer hem :)
...och i morgon bitti vakna som en nyponros!

har börjat funka för mig också nu, fast det tog tid. Jag har upplevt det några gånger, att jag kan släppa tankarna och somna lugnt och det är som en skön present... låter kanske knäppt men så känns det nu eftersom jag inte varit så lugn när jag skulle somna på mycket länge. Nu är det ljuvligt att gå och lägga sig, det är fortfarnade nytt men jag tror att det är så det kommer att bli nu... jippi!

Triggers och utlösande faktor till varför man dricker vin fast man tänkt att verkligen inte göra det... Jag har tänkt sista tiden att jag visste precis att jag gick in i det, då när jag började dricka vin i för stor mängd. Jag gjorde det och tyckte jag behövde det för att linda in det som gjorde ont i livet.

Sen när det blev en vana och jag inte alls tänkt dricka vin så kunde en händelse eller känsla vara det som triggade igång de "onödiga" glasen vin. Kan lika gärna dricka vin och lindra lite...

Nu tänker jag mest på att ändra i livet så att inte de gamla triggersarna ska ha något utrymme, de ska minimeras. Jag får ändra om i mitt liv, i stort och smått, in och ändra både här och där.... Tillföra bra saker eller göra på "nytt sätt" då jag närmar mig de moment där det är känsligt läge. Det gamla känns unket. Jag vill ha in nya intryck i mitt liv och jag är egoistisk nu. Det kommer att komma andra till del också.

Konflikt i relationen är en trigger som jag tänkt en hel på att jag skulle eliminera genom att kanske ta och göra slut på relationen, men har kommit fram till att här ska inte göras slut i nuläget(typiskt sätt för mig att fly genom att göra slut när det går mig emot)utan jag ska försöka med förändring istället. Får se om det lyckas... En utmaning för mig som jag behöver. Jag har vacklat o velat fram och tillbaka alltför länge nu och det bara suger energi. Nu tar jag detta som mål och jobbar i den riktningen. Funkar det inte tar jag nya mål.
(känner mig väldigt målmedveten och upp till kamp idag :)

Önskar alla en bra helg som blir på ett ungefär som man vill att den ska bli och inte helt tvärtom!

http://can.se/sv/Kalendarium/Sommarkurs-om-alkohol--och-narkotika-1/

Det ska jag prova! =)

Nåväl. Ikväll kommer det att bli tungt, ska iväg på ett sponsorevent och det kommer att serveras massor av gratischampagne. MEN mitt lilla kortsiktiga mål denna vecka är att åtminstone inte dricka en droppe före morgondagen. Nu har jag i alla fall skrivit det här: att jag inte ska dricka idag.

Vill inte vakna bakfull imorgon, vill inte att en hel helg försvinner i alkoholdimman. Jag vet att bara jag kommer igång med att mingla kommer jag snart ha glömt bort att det är alkoholfritt i glaset. Om jag kommer hem i lagom kristlig tid och inte stinker sprit kanske jag till och med lyckas förföra mannen senare ikväll.

Önskar härmed mig själv lycka till =)

http://www.drugsmart.com/gastbloggar/artikel/senaste-filmen-fran-vandpu…

Började skriva till dig men insåg tankarna for iväg och flyttade över de orden till min tråd.

Vill bara skriva att de positiva timmarna,dagarna,veckorna är så värdefulla. Njut och vårda de stunderna, spara dem djupt inuti.

Kram

Miss K's inlägg och började svara...
"Gläds med dig, att du känner det positiva väger tyngst just nu. De stunderna är guld värda!

I mitt liv var de nyktra stunderna underbara, då ville jag på inga sätt göra något, säga något, som skulle vända det positiva."
Här kände jag att mina reflektioner nog skulle in på min tråd istället... Kopierade och flyttar det hit...

Nu tänker jag på de perioderna. Jag tassade ju lika mycket då som när det var fylla och destruktivt. Så sjukt beteende!

Jag fick mig en riktig tankeställare när jag och maken pratades vid om hur jag fungerar-att jag gärna funderar och sen återkommer. Han såg ut som ett frågetecken, det hade han ingen aning om, att jag funkar så. Den reaktionen fick mig att återkomma till att han så ofta, mest i ilska, sagt att jag aldrig berättar om mig.
Det tycker jag att jag har gjort, men han har så rätt. Vi har pratat om vad vi gör, hur vi gör, om familjen, om vår historia. Men väldigt lite om vem jag ÄR! Varför jag tänker som jag gör, varför jag är så öppen om så mycket men väldigt sparsam i annat.
Varför?
Rädsla!

Jag älskar verkligen min man, hatar alkoholens makt, men trots allt som hänt så har han även sagt saker som varit så sanna. Saker som hjälper mig i min utveckling och som i vår gemensamma framtid kan föra oss närmare varandra. I vår framtid kommer, utgår jag ifrån, samma saker upp till ytan utan ilska och rädsla. Två tillstånd som ju ofta går hand i hand. Nu har vi ju inget mer att förlora, känns som vi kan fortsätta men utan skyddsmurar, i alla fall inför varandra. Hoppas och tror på oss!

Kram på er alla kloka

...har bestämt att prata med maken imorgon. Ska inte fega. Känner mig ledsen och sorgsen och jag vet inte allt. Idag blev det jättekonstig stämning vid lunchbordet när vi pratade om respektive och en sa att din har jag inte träffat! och jag svarade med ett "nä och inte får du göra det heller". Nu känns det som om jag berättar för folk att jag ska skiljas så måste jag ju få tummen ur och berätta det därhemma också. Men fy vad jobbigt det känns. Jag tror och hoppas att han kommer att tycka det är en bra lösning och att vi kommer att kunna samarbeta. Jag hoppas det. Men jag vet inte. Det känns som om jag ångrar mig redan men det är såklart rädsla för det okända och för att bli ensam. Såklart är det ledsamt med ett misslyckande som en separation väl ändå är på sätt och vis. Ja, ja, ska inte älta mer här nu. Ikväll ska jag på mitt mysiga fredagsmöte och imorgon kväll ska han ut och svira, kanske blir extra mycket svirande för honom när han hört vad jag har att säga.

Hoppas ni alla får ett riktigt skönt slut på veckan. Många kramar till den som vill ha, tack för att ni finns ingen nämnd och ingen glömd.

Inte kul att ha "fel" arm i gips. Bra att du tar det med ro.
Utmärkt tillfälle att öva på att göra en sak i taget och att vara medvetet närvarande, man måste ju liksom när hjärnan måste tänka spegelvänt. Det kan vara kul också, prova att skriva ett handskrivet brev till någon som förtjänar ett skratt och lite hjärngympa.

Krya på dig!

läste ditt inlägg och fick lov att kolla FLERA gåner om det var mitt nick-name ModestyBlaise som stod där, men det stod Anli.
Snuskigt lika liv/historier, jag vill nästan bara gråta när jag läser det du skriver :(
jag har också fått medicin mot sug + samtal med en kurator (15 ggr, gav mig inget, så han sa första ggn att jag måste sluta dricka, men om det vore så lätt så skulle jag väl slutat för länge sen????)

själv har jag hamnat i en svacka (igen, typ den 100:e de sista 5 åren) och jag har druckit 9 dagar i rad!!
På helgen är det ingen som reagerar så klart.... men jag smygdricker så fort jag kommer hem efter jobbet, typ 2 glas på en kvart, innan man o barn kommer hem. då blir jag lugn o småvarm o klarar av kvällen med ett leende, sen kommer natten o jag svettas som en gris o sover oroligt.
Och dagen efter, denna ÅNGEST!!! Mår piss hela dagen... men på em börjar det avta o jag tänker.... gud va gott med ett glas vin när jag kommer hem.
Hur funkar hjärnan där????

nu har jag tänkt minska (för sluta vill jag inte) men det blir tyvärr inte så.
för 2 v sen var jag utan alkohol en hel vecka, hade inget hemma o kände inget sug, låg o läste på kvällarna o tänkte att det var SKÖNT att vara utan vinet.
MEN så fort jag har hemma, så blir jag som en svamp. Tänker jämt: jag tar ett glas vin, det blir bra..... men vet ju innan att det blir 3-4 glas som vanligt, så varför lär jag mig inte.... att jag ALDRIG kommer att kunna dricka ett glas o sen vara nöjd???

nu är det helg, o redan har jag alkoholångest!! drack 4 glas vin igår på alla hjärtans dag med mannen..... i kväll väntar den vanliga fredagstristessen :(
Fredag= God mat,gott dyrt vin, TV + soffa.... och där somnar mannen runt kl 21.... o jag fortsätter pimpla vin o äta snacks till midnatt. samma visa varje fredag, skittrist :(

//ModestyBlaise

dristar mig i alla fall att kommentera och tacka för att du delar med dig och sprider kunskap runt dig.
Tack !

ju ha varit värre :-)) Kunde ju ha varit i fyllan och villan :-))

Krya på dig och låt det ta tid !

Kram !!

Har glesat ut på skrivandet lite. Det är som att du vet precis vad jag går igenom, men har kommit vidare.

Jag känner fortfarande då och då att jag "har det för bra". Mannen har (nästan säkert) fått en praktik med något han vill syssla med. Han finns här för mig och lagar mat när jag ska till jobbet. Nu börjar han också träffa vänner och ett av barnen. Inte en droppe på 14 dagar!

Min papegoja på axeln kraxar till idag med aningens oro. Vi ska gå på restaurang och jag har aldrig varit med om att han beställt alkoholfritt... En annan fundering är om det verkligen ska räcka med något som kallas återfallsprevention. Tänjer igen på min gräns angående behandlingshem. Han har klarat avgiftningen själv, just nu känns behandlingshem onödigt och arbetet borde nog gå före. Han vill bara arbeta och få normala rutiner igen.

Borde kanske också göra upp en plan, men det tar emot. Intressant det du skrev om skam!

Kramar
Miss K

med högerarmen i gips går det så långsamt att skriva. jag struntar i capslocken. annars är allt väl med oss.
föll när jag skulle hämta posten. ont somf-n, men trodde inte att det var så illa först.
kunde ha varit värre dock.
nu får jag träna att borsta tänder och torka ändan med fel hand.
ha det gott alla kämpande. ett troll på gankska gott humör ändå..

Är inte här lika ofta nu, men känner alltid glädje och tacksamhet när jag är här!

Skuld och Skam är nog människans största fiender. Samtidigt så nödvändiga känslor/tankar för en vilja till förändring. Det svåra ligger ju ofta i att kunna se och skilja på när dessa tankar är berättigade eller inte. För ett barn som slår ett annat barn så detta börjar gråta på skolgården, är känslan av skam nödvändig för att det inte ska göra om samma sak, gå vidare, dra lärdom. Men barnet som börjar gråta kanske också känner skam. Skam över att ha blivit utsatt för detta inför alla klasskompisar, skam över att ha visat känslor och ha börjat gråta. I det fallet är det tydligt att känslan av skam inte leder till någon positiv utveckling.

Ordet Skam är ju så fult att det förr till och med var en beteckning på djävulen själv.

Jag jobbar just nu med detta i KBTn, det är därför jag tänker så mycket på det. Det har varit ett bromsande tema i mitt liv. När jag läser i andras trådar här så ser jag att de flesta brottas med detta ibland.

Även om jag försöker att leva här och nu så måste jag också ta en resa tillbaka till barndomen. För att förstå varför jag gjort de val jag gjort, se vad som format mig till den jag är idag. Förut var jag rädd för det, såg det som ältande. Nu måste jag se det som en del i att skala av mig masken och att inte vara så hård mot mig själv, inte döma. Lättast blir då att se mig som det barn jag var en gång. Inte ens jag kan ju döma ett barn.

Första gången jag minns att jag ens hörde ordet alkoholist var på en midsommarfest. Jag var runt 5år gammal och lekte runt med de andra barnen. De vuxna blev fullare och fullare, pappa var värst. Han blev otrevlig och skrek och skulle bråka med någon kompis. Ett av de äldre barnen retade mig och sa att min pappa var en äcklig alkoholist. Skam. Självklart försvarade jag min pappa. Både verbalt och med knytnävarna. Därefter rullade det på, utåt sett försvarade jag honom alltid men när vi var själva så bråkade jag på honom för att han drack. Jag skämdes ögonen ur mig men rörde aldrig en min inför andra.

9 år. Pappa försöker ta livet av sig. Minns blodet i svart/vitt. Jag ringer ambulans. Barnen på gården ser på när ambulansen kör iväg. Jag tänker såklart det var mitt fel. Säger i skolan dagen efter att det var blindtarmen, skyddar pappa. Skam.

11 år. Pappa skiljer sig, börjar dricka ännu mer. Jag tror det är mitt fel han är ledsen, jag var ju så jobbig mot henne. Skäms över att jag bråkar på honom för att han dricker.

Vid 12års ålder tar jag min första fylla. Jag tror man kan dricka lika mycket vodka som vin och hamnar på sjukhuset för magpumpning. Pappa blir inte arg, bara ledsen och gråter. Jag skäms så mycket och hoppas han ska bli arg istället.

17 år. Pappa får en livshotande sjukdom och ligger i veckor på sjukhus. Jag tänker att han lika gärna kan dö, att jag kan ta hand om min lillasyster, vara mamma, pappa, syster. Känner att det är fel att tänka så. Det här har jag nog haft svårast att förlåta mig för men jag kan nu se varför jag tänkte så och känner inte längre någon skam inför det.

Jag säger idag till det barn som en gång var jag; Det var inte ditt fel!

Ung vuxen. Destruktivitet. Självskada. Ätstörningar. Tablettmissbruk. Våld. Rättegångar. Det här var det ju ingen annan som gjorde mot mig. Det var jag. Jag var heller inte längre ett barn. Men jag har ändå kunnat släppa taget om skammen för de där åren. Jag kan se att jag inte hade de verktygen jag behövde för att kunna hantera alla jobbiga känslor. Och framför allt; jag kan känna mig stolt idag över att jag lyckades ta mig ur allt det där! När jag väl hittade verktygen så kunde jag också använda dem.

Idag jobbar jag ännu med alla känslor och minnen som finns kring allt som hänt de senaste 5 åren, åren med min alkoholist och det våld jag utsatts för. Det är jobbigt, tar tid, men det går framåt.

Jag förväntar mig inga kommentarer här, har ju inte ens formulerat någon fråga. Jag ville bara kunna se det här i skrift, själv påminna mig om att jag är på rätt väg, att jag redan gjort en massa förändringar. Det är också viktigt för mig att våga "prata" om delar av sådant som är smärtsamt, sådant som jag tigit om.

Ta hand om er!

Hur har du det nu?
Du skrev i min tråd att du var lite orolig för att du hade det "för bra" nu, var orolig för när kraschen skulle komma. Så har jag också känt många gånger, säkert de flesta som levt med en alkoholist.

Tror verkligen man måste få unna sig att faktiskt må bra också, säga till sig själv att "idag mår jag bra". Många gånger är man ju som två personer, ja som alkisarna brukar skriva att de har som en alkoholjävul eller en papegoja på axeln, så tror jag många av oss medberoende också har det. Om vi tänker att vi mår bra så dyker papegojan upp och säger "tror du verkligen att du kan ha det så här bra", om något sedan händer så dyker den upp igen för att ge oss skuld och skam med ett "vad var det jag sa, din dumma människa, du visste ju att det här skulle hända".

Tänker att det är skillnad på att föra en dialog med sig själv och att klanka ner på sig. För mig är också skillnaden idag att förut så kunde jag förtränga det jobbiga de stunder det faktiskt var bra, liksom leva i en bubbla för att jag så gärna ville hålla fast vid de fina stunderna. Problemet då var ju att "det jobbiga" kom över mig ändå, i form av diffus ångest och oro, men jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inte erkände det för mig själv.

Idag har jag en plan för hur jag ska göra om "skit händer", en plan jag gjort upp när jag mådde tillräckligt bra eller åtminstone kunde se på saker med lite distans. Så nu kanske är bästa tiden för dig att göra upp en sådan plan? Det tog bort en massa oro för mig att inte behöva tänka på vad jag ska göra om något händer, gör det mycket lättare att tillåta sig att leva i nuet och acceptera det som händer, om det händer.

Kramar!