Senaste kommentarerna i forumet

Vet att jag måste ta mitt förnuft till fånga, men de känns så ***** svårt när man känner att man ä på väg till botten igen och man vet inte hur man ska kunna vända å ta sig upp igen.
Man ha vart där nere så många ggr å man vet att man inte vill dit igen, men ändå så misslyckas man, ha vart helt ärlig mot af om mitt problem å de va de dummaste jag kunnat gjort tro jag, har en kontakt person där och även fast jag ä nykter å kan ha vart de i flera dar så fråga hon nästan varenda gång om jag luktar sprit för att hon känner de, är de ett test eller vad håller hon på med?

Ha nu vart nykter i 3dgr, ha "bara" druckit en gång i veckan nu under juli månad så en liten klapp på axeln kan man ju ge sig själv, men vet ju att de kan trilla dit ännu fler dagar.

Ringde nyss vc fick en tid där idag om att dom ska sjukskriva mig längre, men de värsta med att gå hemma ä ju att jag blir så vansinnigt rastlös kan ju va ute å gå 1mil om dan å ändå känner jag mig rastlös då jag kommer tillbaka, finns som inget slut.

Jag ha lyckars tro jag att va en nykter 5v i rad å de va tufft, hur ha ni gjort för att lyckas å verkligen satt ner foten?
Blir så imponerad av att läsa era trådar å se vad duktiga ni är =)

Dessvärre ? får jag nog hålla med Malign. Den enda som häller i dej alkohol är du själv, och den enda som kan sluta dricka åt dej är du själv. Ge dej själv den chansen, du är värd det! Alkisar blir tyvärr mycket sämre bemötta av fkassa och andra. Komma och snacka om att slå på den som redan ligger...
Styrka till dej!
/MB

Mitt tips är att du inte dricker. Varken f-kassan, arbetsgivaren eller facket kommer att behandla dig bättre eller snällare i fall du super till. Inte heller kommer ditt självförtroende få en kick av det. Dessutom ekonomin. Har du inte ens en lön så kan det ju vara ett argument för att låta bli. Bara bit ihop och hantera det som en vuxen. När det gäller beroendeenheten så kan de inte fixa din nykterhet. Det kan du bara göra själv. Lycka till! M

för era kommentarer! Ja, nog trodde jag också att jag slutat. Hur faan gick det till att jag provade att dricka igen?
Nu inne på dag 7 och det får bara inte gå fel den här gången. Vilken varning jag fick, jag är rätt tagen fortfarande. Tack Santorini för att du delade med dig av din erfarenhet, lättar lite att någon annan berättar om en liknande upplevelse. Hu så hemskt det kan bli, känner mig fortfarande lite off i huvet, skrämmande. Men har börjat gå promenader varje dag för att bygga upp både fysik och det mentala. Vi går ihop min fru och jag, och det känns bra att vi sporrar varandra till bra saker.
Nu väntar ett nyktert sänggående och ett nyktert uppvaknande, och det är lika positivt varje dag.
Så glad att forumet finns, vad skulle man annars ta vägen med sitt virrvarr i huvet.
Fenix

Tack Mammy Blue. Den kramen värmde och behövdes. Jag försöker ta rygg på dig.
Kram
Tjalle

Vilken dag!

Stressigt på jobb.

Lokala TV-nyheterna ringde och vill intervjua mig imorgon. Det handlar om ett ganska udda intresse jag har. Tyvärr har dethär intresset blivit väldigt försummat de senaste åren, när jag har ägnat mig åt alkoholintag i stället. Borde ha spenderat kvällen på att läsa in mig på ämnet igen.

Utnyttjade det fina eftermiddagsvädret och skrapade flagnad färg från uterummet och förrådet. Kändes rejält motigt att bara stå där och jobba utan möjlighet till ölpaus med jämna mellanrum. Försökte jaga bort suget genom att tänka på allt som gått snett tidigare p g a spriten och hur skadligt det är för kroppen. Det funkade inget vidare tyvärr.

Katten kom hem efter att ha varit försvunnen några dagar. Hon såg inte frisk ut och ena bakbenet var skadat. Verkade vara brutet... Medan jag plockade fram transportburen, för att kunna köra henne till veterinären, lyckades katten halta iväg och försvinna igen. Inte bra. Nu har jag så himla dåligt samvete. Tänk om hon inte kommer tillbaka mer utan ligger och dör någonstans... Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Just nu är det en väldig tur att det inte finns något alkoholhaltigt i huset, för då hade jag tröstat mig med det och dränkt obehagliga känslor.

jag blir för din skull! Sexton dagar. Det är inte fy skam!
I morgon är en ny, nykter dag!
Kram!
/MB

Hej på er. Är inne på min tredje nyktra vecka. Det var länge sedan jag hade en så pass lång nykter period och var ledig. Dagarna rullar på. Jag tar min antabus två gånger i veckan och på torsdag ska jag tillbaks till vårdcentralen för att ta nya blodprover och ser hur levern reagerar på antabus. I stort sett känner jag mig ganska OK. Det är underbart att vakna nykter och även om jag inte företar mig så mycket på dagarna så har jag inte alkoholhetsen i mig. Jag sover mycket. Säkert nio timmar per natt och ändå är jag trött från och till på dagen. Antar att kroppen och psyket har mycket att ta igen. Var på AA-möte igår igen. Fyra vilsna själar dök upp och det var ett ganska avslaget möte men det kändes helt OK ändå. Jag vet att det fyller sitt syfte. Nykterheten går relativt bra att hantera när jag är hemmavid. Ingen alkohol hemma och långt, långt till bolaget. Frugan vill dock ut och röra på sig och jag vill eller vågar egentligen inte. Hur lätt är det inte att lockas in i dimman igen när man reser bort, oavsett om det är i Sverige eller utomlands. Jag har lyckats skjuta på det någon vecka till men sedan har jag nog inget val. Jag får bita ibop, äta min medicin och göra det bästa av det hela.

Ha det gott
Tjalle

att ge dej själv en klapp på axeln när du går och lägger dej nykter. Att berömma sej själv när man gjort det bra är mycket bra för själen och självförtroendet. Att sista tanken innan man somnar är "jag kan, jag vill och jag ska" kan betyda att man vaknar med samma inställning.
Kram!
/MB

... också från mig!
Du är så klar i din tanke, och jag förstår likväl att det är två helt olika saker att vara klar i hjärtat och klar i hjärnan - jag förstår att du har det svårt, men gör som du känner är rätt!!

Kram

Klarat första dagen puh! Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt på alkohol. Satt på tåget och helt plötsligt slår det mig att säkert säljer vin på tåget! En nano sekund tänker jag hurra! Men sedan kommer förnuftet och nej jag köpte inget. Dag 1 avklarad ☺

hos mig också. Varmt stilla regn. Kram från mig också till kloka fina Du ♥ / mt

Lite pepp till dig ifrån mig :)

Jag är relativt ny här men har läst i trådar i ett par år.
Just nu så är jag ej nykter men det är såklart mitt mål.
Det där med att noppa benen var något nytt, något som fick mig
att le men jag behöver nog annat till tröst, vet dock inte vad
jag ska byta ut alkoholen med. Tränar gör jag, jobbar heltid
och pluggar halvtid. Ibland tror jag att det är det som är mitt problem
att inte våga koppla av, eller klara av det. Jag har fullt upp och sedan
är det vinet som varvar ned mig och gör mig lugn. Tyvärr blir det dock mer
och mer och på senaste tiden även whiskey, huva! Inte gör jag bort mig
på fyllan och inte blir jag direkt bakis, men hur mår min kropp???
Men grattis på er till era vita dagar, jag ska komma i kapp!

Ett år är lång tid

Vågar nästan inte söka på fettlever,blod i avföring, ont i njurar mm.

Min plan är nu att leva sunt i en månad och sedan ta et läkarbesök för domen.

Mötte en man som var runt 60 år i mitt yrke som kom med ett påstående om att män som överlever 50 årsdagen blir minst 80 år.
Jag var då runt 25 år och förstår i dag att han syftade på supandet. Har själv 4 år kvar till jag fyller 50 så dags att ta tag i livet.

Ben

Hej! Jag är också ny här, har varit utan alkohol i 4 månader. Känner så igen mig i det du skriver, om att få panik att veta att det inte finns ngt där när man kommer hem, och att systemet är stängt.. När jag fick, och får tankar på att dricka så måste jag ha något som bryter tanken. Min tankebrytare är att noppa ögonbrynen, och nu har jag snart inga kvar, så nu har jag börjat på benen.. Låter kanske dumt, men det känns tröstande för mig på något sätt.. Håll ut en dag, och en till, och en till!
Kram
/c

Tack! Idag har varit en tung dag.. Har ledig dag, och ångesten har legat som en äcklig klump i halsen, mycket sockerprat från killen som tycker att jag överdriver, och verkar inte alls förstå eller låtsas inte förstå vad vi pratade om för bara ngn dag sen.. För att inte trilla dit vare sig för honom eller andra frestelser så har jag hållt mig sysselsatt.. Promenerat, tvättat, målat naglarna, ryckt ögonbrynen, lite för mycket är jag rädd, men allt för att tänka på annat.. MEN jag har inte druckit, hetsätit,. Dock har jag tyvärr varit otydlig och mesig och inte hittat ilskan i att jag känner mig felbehandlad och manipulerad..

mig tog det långt över ett år innan jag hade lokaliserat alla krämpor, inbillade och verkliga, i min kropp. Jag hade trots hårt supande de sista åren faktiskt inga direkta sjukdomar annat än lite mindre grejer i matstrupen. Men i början tyckte jag att jag kände symptom på de mesta som finns i läkarboken och jag sprang rätt friskt hos läkaren.
Men nu vet jag att min kropp hade varit så upptagen med viktigare saker, mer akuta om man säger så, så det vanliga åldrandet med de småkrämpor som följer det kastade systemet åt sidan så jag lade ju aldrig märke till dem förrän jag nyktrade till.

Människokroppen har en otrolig förmåga att reparera och återställa när man börjar leva ett normalt liv utan gifter.

Adde: jag tror faktiskt inte heller att jag kommer att behöva förklara mig, det är bara ett av mina hjärnspöken som säger att jag måste. Man behöver inte förklara allt för alla det glömmer jag gärna bort.

Panodia: va duktig du är! Sju dagar är jättebra! Ska försöka göra som Adde skriver att bestämma sig på morgonen att idag ska jag inte dricka.
Annars är jag mästare på att bestämma att imorgon slutar jag dricka, börjar ett nytt etc . Men den morgondagen kommer aldrig...
Hade en Bib hemma som jag hällde ut i vasken. Så när jag kommer hem på lördag så finns inget drickbart hemma och systemet kommer att vara stängt . Känner nästan paniken för det nu! Men jag är glad att jag gjort så jag vill inte dricka mer!!!

stark lugnande kram är allt jag kan bidra med nu. Jag har sån respekt för din kunskap och ditt ställningstagande om ditt egna mående, jag har så mycket att lära av dig.

Kram ♥

behöver väldigt sällan förklara mig. Ofta räcker det med ett nej tack. Och jag hade också det sättet att kröka på, helt ensam på min kammare. Jobba, söp, sov..........det blev jobbigt med det sättet att leva.

Ett bra sätt som hjälpte mig mycket i början var att lova mig själv på morgonen att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer. På så sätt lades dagar till varandra och jag kunde förändra mitt liv.

Jag har precis samma historia som du...

Välkommen hit, vågar jag mig på att skriva, även om jag själv bara är på dag 7.

är jag ledsen på dig! Och som jag ser och förstår det har du kämpat betydligt mer än jag... jo, jag menar det. Jag ska gå igenom det du nämner
hot - aldrig mot mig, däremot att skada sig själv
fysiskt våld - aldrig (slagit sönder 2-3 saker har han gjort)
psykiskt våld - ja, t ex med hot om att skada sig själv i desperata lägen
ilska mot mig och barnen - praktiskt taget aldrig
kontrollerande utöver alkoholismen - i viss grad men inte överhuvudtaget jämförbart med det du beskriver
Nej, jag kan inte alls känna igen min man i din beskrivning av din man.
Jag har aldrig känt/tänkt att du skulle banalisera eller förminska mina eller nån annans svårigheter här.
Ett äktenskap/en samborelation i ömsesidighet och jämlikhet kan inte den ena fixa. Det är det som är hela grejen liksom.

Så bra att du skriver om det här så får du spegla dina reaktioner... jag tänker att du tar på dig ett oerhört ansvar för att det ska bli "rätt". En fin sida men som också kan bli betungande för dig om andra "tar för sig"...
Kramar, kramar / mt

Det visade sig att det återfall som fick min alkis att hamna på sjukhus för diverse fysisk skador, trots allt inte var hans botten. Nu, två veckor efter händelsen, tycker han så synd om sig själv och dricker folköl för att "hantera". Vägrar gå in i diskussioner om folköl. För mig är det solklart att det inte handlar om mängden/alkoholstyrkan utan om ett beteende jag inte kan acceptera.

Det var alltså inte hans botten men det var definitivt min. Att se någon man älskar blåslagen och i smärtor och skammen i ögonen, var på något sätt tydligare för mig än när jag själv blev fysiskt skadad p.g.a. hans drickande och det beteende som följde.

Jag har inte velat styra hur han slutat dricka. Bara varit nöjd över varje fin dag utan alkohol vi haft tillsammans. Jag tror faktiskt att han måste söka hjälp för sitt missbruk på riktigt. Träna och bita ihop funkar kanske ett tag men sedan när "shit hits the fan" så finns ingen beredskap för att kunna hantera det svåra som händer i livet och alltid kommer att hända, oavsett man dricker eller inte.

Vi har kunnat prata om och på varsitt håll bearbeta det våld som tidigare varit. Vi har gått/går på möten hos mansjour/kvinnojour, jobbat på en tillit tillsammans. Allt det är stort och bra men även om jag anser oss båda kommit oerhört långt i den processen och vet att våld i nära relationer inte är samma sak som alkoholism så kan jag självklart inte riskera att vara tillsammans med en man som tidigare har haft en våldsproblematik och som väljer att dricka. Oavsett hur mycket han lyckats ändra på sitt beteende och tankar i form av våldsanvändande så vet jag att det också handlar om känsloreglering och impulskontroll, något som kan suddas ut på en sekund med alkohol i kroppen.

Mitt ultimatum var alltså att om det förekom alkohol så skulle jag gå. Jag valde att stanna efter återfallet för att jag ville avvakta och se vad det innebar men nu när han dricker efter två veckor igen så kan jag inte längre se det som ett tillfälligt återfall. Separationen underlättas såklart av att vi nu har skilda boenden. Den biten har vi redan klarat av. Den känslomässiga biten är såklart desto svårare. Jag älskar den mannen men det räcker inte.

Det är svårt. Trots att jag vet vad som är bäst för mig så får jag bita mig i tungan för att inte ringa och säga att jag saknar honom och vill ha honom hos mig igen när jag vaknar mitt i natten med en fantomdoft av hans nacke på min huvudkudde. Likväl får jag bita mig i sms-tummen när jag känner mig arg och vill skriva romanlånga sms där jag förklarar vilken idiot han är som inte fattar vilka konsekvenser hans drickande får och hur dum han är som väljer alkoholen framför mig och att han inte fattar att all tid hos mansjouren och det arbete han gjort där med sig själv är helt verkningslöst så länge han fortsätter att dricka.

En del av mig hoppas och tänker att det här kanske ändå var hans botten, att det bara tar en tid för honom att kravla sig upp. Även om det är så så har jag inte råd att vänta. Jag har inte sagt det till honom men om det är så och han på riktigt söker hjälp, går på AA-möten, beroendecentrum, behandlingshem eller liknande, så kommer jag förmodligen ta honom tillbaka. Jag vill inte kräva det, av rädsla för att han ska "gå med" på det bara av rädsla för att förlora mig och inte för att han på riktigt vill det för sig själv.

Det regnar här och jag lyssnar på gammal raspig blues och gråter ibland. Som en klyscha, bara att jag lämnar whiskydrickandet till bluessångarna. Men det är verklighet och det blir mer verkligt när jag skriver ner det.

Tack för snabbt svar! Jag vet att det kommer att bli tufft har försökt förr.. Men nu attans ska jag klara det! Ska hälsa på min syster och de är inga stordrickare så där kan jag säga att jag inte vill ha utan att behöva förklara mig. Och jag blir väldigt sällan full med andra människor. Bara när jag dricker själv och då dricker jag för fem personer