Senaste kommentarerna i forumet

Åh, flygcert!

Jag tänker på dig och hoppas av hela mitt hjärta att det har gått bra idag!

Och med det menar jag: jag hoppas att du har tagit plånbok och barn och lämnat, men jag hoppas att det inte behövde innebära en flykt i panik.

Kram, hjärtat!
/H.

Grattis till nykter tid och tappade kilon. Kroppen mår så mycket bättre av att inte vara för tung!

katt kollade i över ett år efter kompisen när det var dags att gå ut på morgonen. Vi var tvungna att ta bort den äldsta pga sjukdom och han skulle alltid gå först genom dörren så när han inte kom tordes inte den kvarvarande riktigt ta steget ut genom dörren utan att kolla ordentligt.Hon gick också och la sig på platser som hon normalt inte fick ligga på för det var hans. Sorgligt.

Att gottgöra är alltid ett känsligt kapitel. I steg 9 står det såhär "....så långt det var oss möjligt,utan att skada dem eller andra." Så långt det var oss möjligt.....alltså inget krav. Ett sätt är att dela det du gjort med din sponsor (eller nån annan) för att på det viset få ur dig det som du behöver få ut. För det är för vår egen skull vi gör stegen, inte för nån annans skull.

Kram !!

Skulle vi alla må bra av tror jag. Detta är något jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir. Ibland har jag suttit på tunnelbanan och tänkt något snällt och så tänker jag sedan att varför ska jag bara sitta här och tycka det - säg det istället. Sagt och gjort, minns inte vad det var, en kappa, en väska, någonting i alla fall som jag tyckte var fint så då sa jag det och kvinnan ifråga sken upp och blev jätteglad och jag i min tur blev alldeles varm och glad. Det räckte nästan hela dagen! Och det kräver ju så lite egentligen, som sagt, om man nu ändå sitter där och tycker något så kan man ju lika gärna dela med sig! (under förutsättning att man tycker något snällt då'rå ;-)

Skulle vi alla må bra av tror jag. Detta är något jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir. Ibland har jag suttit på tunnelbanan och tänkt något snällt och så tänker jag sedan att varför ska jag bara sitta här och tycka det - säg det istället. Sagt och gjort, minns inte vad det var, en kappa, en väska, någonting i alla fall som jag tyckte var fint så då sa jag det och kvinnan ifråga sken upp och blev jätteglad och jag i min tur blev alldeles varm och glad. Det räckte nästan hela dagen! Och det kräver ju så lite egentligen, som sagt, om man nu ändå sitter där och tycker något så kan man ju lika gärna dela med sig! (under förutsättning att man tycker något snällt då'rå ;-)

Usch vad jag känner mig bläh. Har "skolkat" från jobbet i två dagar, behövde vila efter förkylningar och annat. Nu är det mest hosta kvar. Nog hade jag kunnat jobba men jag iddes bara inte. Tänker att det är bra att ungarna får komma hem så mycket tidigare också.

Idag är jag på jobbet och lider. Vi har blivit av med en kund som jag jobbar mest med. Behöver ju inte vara bara på grund av mig, det finns många faktorer som spelar in bla. pris som vi verkligen inte konkurerar med. Men ändå. Hade de varit toppennöjda med mig hade de ju varit kvar. Känns sådär faktiskt.

Har klappat mycket på andra kisse ♥, han som är ett år äldre än hon som inte finns kvar mer. Hade trott att han skulle gå först, han som är ute och slåss och äter råttor på gamla dagar. Undrar så om djur kan tänka? Jag märker att han lystnar och letar lite.

Usch, vardagskvällar är inga bra pratarkvällar. Jag som ju försöker följa de där 12 stegen inom AA hade velat göra en s.k. gottgörelse med maken innan jag tar upp att jag vill separera. Men om jag ska ta upp skilsmässa innan sportlovet då de åker bort måste jag göra det till helgen. Varför tvekar jag? Det finns väl inget rätt tillfälle för varken det ena eller det andra? Hade varit enklare om han varit sitt otrevliga jag hela tiden. Jag är feg. Och kanske trött och ledsen också i och för sig.

Nu skriver jag min räkneramsa: 60+13+142+38 med den sista klunken (ur decilitermåttet) den 9/2-13. Det gör 253 nyktra dagar av 258 - det känns ju ganska bra och är en stor skillnad från "ganska packad mest varje dag" :-)

skrivit det förr om hur härligt det känns inombords när jag idag kan skänka ett leende eller ett vänligt ord till någon bara sådär i förbifarten. Jag njuter verkligen när jag själv går emot min rädsla att såra nån eller kanske rentav skrämma nån men jag tycker mig se nu att oväntade uppmuntrande ord alltid överraskar positivt och när folk inser att det faktiskt är allvarligt menat faktiskt blir glada för vänligheten.

Jag hade ett sånt tillfälle idag. Jag hamnade bredvid en kvinna som, utan att direkt prata med nån, gör intryck med hjälp av sin energi och sitt vänliga och positiva sätt i en samling annars fokuserade och trista människor. Jag tog sats och talade om att jag gillade energin och hennes positiva sätt och fick en lätt förskrämd men forskande blick och ett litet leende till svar. Efter att ha funderat en sekund över att jag inte hade några baktankar (antar jag) så kom där ett stort leende till svar och ett tack :-)) Hennes min avslöjade att hon blev riktigt glad och jag kände mig i min tur riktigt glad att jag tordes säga vad jag kände.

Varför är vi inte mer vänliga mot varandra ? Och vi som bor i ett rätt så dystert, mörkt, klimat behöver ju alla uppmuntran vi kan tänkas behöva.

Skriver nu lite om vad som hänt sen sist.

Det är lugnare nu med hans drickande, förutom fredagkvällen som slutade väldigt tidigt, för hans del.
Han förstod på lördagen att jag inte varit glad och det sa jag till honom också.
Efter det så har det varit lugnt. Hoppas det fortsätter så ett tag.

Jag börjar fundera på något jag kan göra utanför hemmet, känner att jag behöver lite nya bekantskaper i livet. Någon kurs eller liknande? Måste ta tag i det!

Det känns jobbigt i mitt liv nu men då måste det bli bättre snart, jag funderar mycket men tycker inte jag kommer fram till något konkret.
Jag tänker inte flytta härifrån, det vet jag.

Hoppas han får något att göra på dagarna, det skulle han behöva, hoppas bara det kommer att fungera för honom. Mycket tid spenderas framför tv:n, tyvärr!

Det enda jag kan ta ansvar är mig själv och mitt liv, behöver bara se det nerskrivet framför ögonen.
Mitt liv och mina val. Där bestämmer jag själv!

Ha de gott alla som läser.
Ta en dag i taget.

Kram från tekla.

av oss finns på facebook under våra nick. Kanske en väg att försöka ?

i mina tankar... Styrkekram / mt

...jag är med dig i tankarna.

Huset gick till försäljning eftersom han ville flytta ihop med nya kvinnan och hennes 3 barn, detta skedde på mycket kort varsel. Tidigare hade jag låtit allt vara kvar i det som varit vårt gemensamma boende, just för att barnen bodde kvar. Detta var en risk jag tog.
När allt skulle delas hade vi, var och en, en extra person med för att undvika gnabb i efterhand.
Vi delade allt! Naturligtvis försökte vi dela så att jag fick det som varit presenter eller arv från min släkt och omvänt. Han lovade kopiera alla foto, på min bekostnad, han ville ha dem. Dem har jag/vi aldrig fått.
När det senare blev domslut, att barnen skulle bo hos mig, lämnade han/de ingenting ifrån sig. Varken kläder eller annat som var barnens. Långt, långt senare fick jag säckar med bråte, en salig blandning med gamla brödrostar, nya kvinnans nylonstrumpor, trasiga barbiedockor från hans dåvarande kvinnas döttrar, trasiga skor som barnen för längesen vuxit ur, allt möjligt och osannolikt...insåg att jag fick sortera hans och nya kvinnans källare...så kan bitterhet se ut i praktiken ;) jag grät och sorterade, brände eller sparade-har bla ett jättefint foto på exets mormor och på exets konfirmation. De är till barnen, resterande foto på barnen som små hoppas jag exet ger dem om han har dem kvar. Ligger på hans samvete! Min historia, de där 13 åren, har jag ju kvar i minnet eftersom jag var vuxen.

Jag jobbade hela tiden, jobbet var min fri-zon.
Mitt yngsta barn hade en barnflicka som hämtade på skolan eller fritids och stannade tills jag kom hem. För oss skedde ju inte vändningen över en natt utan kom successivt. Jag förstod när skulle hända och kunde förbereda skola och få tag på barnflicka veckan före det skedde.

Många styrkekramar

Imorgon är min plan att jag ska säga att vi måste hitta en lösning som blir bra för barnen. Har packat akutväskan och lämnat hos väninnan så om jag måste sticka så räcker det att komma ihåg plånbok och barn!

Sorgsen, hur delade ni allting i bostad, allt från köksprylar till möbler?
Jobbade du hela tiden?

Är så ledsen, stressad, nervös och har bara sååå ont i hela kroppen. Måste snart ta tag i jobbet, men jag orkar ju inte tänka...

Ja, jag har jobbat bra sen poletten trillade ner. Sen jag verkligen INSÅG, i grunden erkände och tog in detta faktum: jag kan aldrig dricka alkohol igen. Jag har en allergi. Det är lättare att tänka så och det är verkligen en form av allergi. Tar jag ett glas så väcks lusten efter mer och sen är det slut på det roliga. Sen börjar kampen igen. Man kan väl kanske säga att det var mitt sätt att inför mej själv erkänna att ja, jag är alkoholist. Jag tycker inte om det ordet, den etiketten, men det är just det jag är. Sen behöver jag inte gå på nåt möte och erkänna det. Men verkligen erkänna det för mej själv. Och lära mej leva som nykterist. I början måste jag se till att jag var beredd på situationer där alkohol förekom och hur jag skulle reagera eller svara på det. Nu är jag inte längre bekymrad över det. Jag dricker inte alkohol längre helt enkelt. Min omgivning tror att det beror på att jag skulle vara fanatisk LCHF-anhängare. Det får dom tro. Faktum är att ingen under dessa åtta månader har ifrågasatt mitt beslut.

Många tummar upp ifrån mig med. Du jobbar på bra och tar det lugnt och metodiskt, förankrar dina beslut väl! Heja dig!/NM

Precis som Maria beskriver funkar det ju. Hon vet det och jag vet det och även du Morla vet det nog. Nu behöver du inte pröva fler gånger. Vi funkar likadant allihop som kommit till denna nivå. Vi kommer aldrig att kunna dricka "normalt". Vi kan inte bestämma oss för att bara dricka på röda dagar eller vid fullmåne eller whatever. Vi kan inte hålla det. Jag hävdar att man måste accepterar att det är så här, JAG kan inte dricka, jag har druckit så mycket att nånting har gått snett i hjärnan så jag blev missbrukare. Acceptera att det är för gott och lära sej leva med det. Se hur det fungerade för dej torsdag-måndag. Är det så mycket att sörja att du slipper det? Visst, vår alkoholhjärna försöker ibland lura oss att det skulle vara fint med ett glas. En dag i taget i all ära men det är lika bra att inse direkt att vi kan aldrig dricka alkohol igen och lära oss leva med det. Vad missar vi? Visst känns det trist ibland men alkoholen är inte lösningen på det. Jag är inte konstant lycklig nu heller men inte nånsin på dessa åtta månader har jag mått så dåligt som jag gjorde innan jag lyckades sluta. Aldrig mer vill jag ha den ångesten tillbaka.
Du KAN och det är värd att stå emot. Sug är inte farligt och går om. Lycka till!

Du har så rätt, Maria. Fattar mer och mer att jag inte kan dricka överhuvud taget! Känner mig lite bekymrad över det, men just nu vill jag inte dricka mer. Mår så dåligt över att det barkade iväg! Jag bröt mot mina egna regler och det känns som ett svek mot mig själv o mina barn. Har känt en längre tid att jag var sugen på att prova, och nu har jag gjort det. Se hur det gick.. Jaja, ingen mening att älta mer. Ska försöka att sluta älta och ta nya tag, för det ska jag göra. Tack för styrkekram!

Vilken kämpe du är, många kramar Kalla

6 februari skrev du att du inte skulle dricka när barnen var med, endast vid festliga tillfällen och bara när humöret var på topp.
Var det så nu när du drack torsd-månd.?

Gissar att det inte var så, påminner dig om detta eftersom det är så här sjukdomen funkar. Vi får något slags rosenskimmer över drickandet som inte stämmer med verkligheten. Vi kan inte dricka endast vid festliga tillfällen och när barnen inte är med och vi är glada.
Har vi väl tagit första glaset så dricker vi trots att barnen är hemma, det inte är festligt och fast humöret inte är på topp. Det är så vi funkar, jag är exakt likadan.

Vi funkar bäst när vi inte tar första glaset, på det igen, du vet att det går och dina barn var så glada över sin "nya" mamma.

Stor Styrkekram!!

8 månader och nästa 18 kg lättare, förstår att du både ser ut och känner dig som en ny kvinna. Fantastiskt!!!
Kram!

Några livstecken, please?! Hur går det för dig? Jag drabbades också av den stora tröttheten och att krämpor i kroppen gjorde sig påminda som jag aldrig märkt av tidigare...

Förstår att det tar ett bra tag innan kroppen har hämtat sig ifrån alla dessa år av misskötsel. Kom igen, låt magrutorna bli en indikation på att kroppen är på väg att bli det tempel som den, i ditt fall, har en fantastisk möjlighet att bli!

Ta hand om dig!/NM

En lten hälsning bara..
Det är gott att vara och hitta vidare.
/E

I helgen dricker vi vin och äter gott, bestämde vi. Sagt och gjort, på torsdagen inhandlades det 3flaskor vin och en bib. På To drack jag 2 glas. Gömde biben då jag skämdes för att jag handlat så mycket. På fredag drack jag ungefär en flaska vin. På lördag säkert en liter. Söndag 1 starköl och en en halv vinare. Måndag 2-3glas vin. Herregud vad jag skäms. Det är bara att konstatera att det inte går att dricka! Mår inte bra alls och när jag summerat bra och dåligt så var det enda som var bra känslan innan jag skulle dricka. Sedan var det mest dåligt mående och irritation som dominerade. Usch! Nya tag och lovar mig själv att läsa mina egna ord senare så att jag inte glömmer det här.

fantastiskt, både de 8 månaderna och de 17 kg. Kan bara säga ett stort grattis till dig. Jag kan förstå att du mår så mycket bättre idag både i kropp och själ. Härligt!

till dina 8 månader :-)) Och du är verkligen värd att få njuta av din frihet i ditt nya liv !!

Det är stort att få uppleva det !

Jag tänker sluta räkna när jag passerat ett år men ännu håller jag reda på tiden. Idag börjar jag på månad nio av mitt nya nyktra och mycket rikare liv. Jag är 17,8 kg lättare dessutom. Så kärringen som var pluffsig och bakis mest hela tiden finns inte kvar. Fram kom en ny fräsch kvinna med energi och självkänsla. Jag har ett par kilon kvar på magen som ska bort men i det stora hela har jag nått mitt mål. Jag tar mej rätten att vara stolt över min prestation och vad jag uppnått. Utan uppoffringar dessutom. Det jag gjort, och fortfarande gör, det kan vem som helst. För pengarna jag sparar in på vinet kan jag med gott samvete köpa nya kläder, det blir ändå pengar över! Jag kan köpa de kläder jag vill ha och behöver inte ta de kläder som går på. Förutom all frihet jag fått när jag inte längre behöver planera för drickandet. Jag önskar verkligen att ni som ännu kämpar ska förstå att det går och att det är så värt att sluta för gott. Lycka till!