Senaste kommentarerna i forumet

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/02/02/lakare-lchf-diet-minskar-alkoh…

Hej sommar! Min tanke är att det är din fest och du som ska firas. Jag tycker att du ska bestämma själv vad som ska serveras på din fest eller öppna hus. Blir det enklare för dig att hålla dig nykter om du bjuder på goda alkoholfria alternativ så tycker jag att du ska göra det. Stor kram och lycka till:-)

Hej sommar!
Kom att tänka på att jag ofta brukar bli förbannad på att bilister inte kan lära sig använda blinkers, utan struntar i det. Har nu insett att det är meningslöst, jag kommer aldrig att kunna lära alla att använda blinkers. Jag använder den själv på bästa sätt och mer kan jag inte göra.
Känns som om det är likadant med andras drickande. Hade jag fest och krävde att alla drack alkoholfritt skulle det kännas rätt konstigt, det är ju bara jag som ska förhålla mig till alkoholen och dess problem för mig.
En tanke
Fenix

Vad kul!! Det går mycket lättare att gå ned i vikt utan A. Jag har gått ned 6kg på 1,5 månad. Fast jag har verkligen gått in för det nu. Känner mig frisk och stark! Vad härligt med 8 (!) kg borta från kroppen:-) ännu en sporre i det vita livet. Stor kram!

Jag fyllde 50 för ett par veckor sedan, och mitt kalas sker om ca 2 veckor.
Vi ska ha hela paketet, öl, vin, skumpa, whisky, grogg osv...

Det är fortfarande mig det handlar om, inte möjligheterna, inte antalet tillfällen..
Om jag har en möjlighet 1000 gånger, så är beslutet fortfarande hos mig, enbart mig,
och jag kommer troligen tacka nej 1001 gånger...

Men visst har jag haft tanken ändå, varför skulle du inte kunna testa, en enda gång,
just på din 50 årsdag, det är du väl värd????

Men värd, det är jag ett ångestfritt liv, då ingår inga alkoholhaltiga drycker.

Jag kan inte smita ifrån mitt liv hela tiden, utan inse att det får konsekvenser.

Rakryggat har jag insett att alkoholen är ingenting för mig, nu, då, eller sen.

Mit liv är alko/ångest-fritt..

/Berra

Känns som att jag sedan i somras har gjort en sådan resa och att det nu är dags för något slags bokslut i och med att jag fyller 40.
Vill att allt liksom ska ligga klart, vill ha min väg utstakad så att jag vet vilket håll jag ska gå.
Vill att mitt innerst jag, det jag nu äntligen funnit då vinet tidigare hindrade mig, ska synas i allt jag gör, och allt jag har runt omkring mig.
Det låter ambitiöst men jag börjar smått....
Har möblerat om hemma tre gånger på några veckor, rensat bort och låter bara det som "talar till mig" vara kvar.

Nu till mer praktiska frågor som jag hoppas att ni forum-vänner kan hjälpa mig med.
Kan jag bjuda på A-fritt rakt igenom på mitt firande (Öppet Hus en veckodag)?
Tänkte först att jag måste väl ha riktigt bubbel och vin till gästerna,
men är så rädd att jag "unnar" mig lite av bubblet och sedan är jag ju där det vet jag....
Så det är nog bäst att köra noll-öl, läsk och mineralvatten.
Men som välkomst-skål?
Vill ha något gott och bubbligt, men inte ett alkoholfritt vanligt bubbel, typ Chapel Hill utan alkohol för det smakar apa tycker jag.
Utan något gott och naturligt A-fritt.
Tar gärna emot tips!

Hej Kalla!
Är inte här lika ofta, läser ibland men skriver inte lika ofta. Men just nu känner jag att jag behöver forumet.
Fyller 40 om några veckor och oroar mig inför detta, är rädd att jag kommer falla dit för att jag så gärna vill vara normal och fira.
Eller för att jag ju varit sååå duktig. Men "din" dikt sitter i en ram i hallen och jag läser den så ofta att jag nästan kan den utantill.
Den har gett mig så mycket och jag är så glad att du har "gett"mig den!!
Tack

Fyller 40 om några veckor och har varit nykter sedan 4 augusti. Men förberedelserna inför min födelsedag har satt igång en längtan efter att kunna dricka för att fira. Och kan man bjuda på alkoholfritt rakt igenom på ett öppet hus? Och kommer det kännas som om något fattas? Frågor, frågor, frågor snurrar runt och tankar på vin och bubbel.... Men när jag läste beskrivningen av din söndagmorgon rös jag och log stort! Det är ju så självklart att det är så jag vill leva, vill inte gästerna fira mig med A-fritt så kan de gå hem, så det så!!
Tack för dina ord!

Kan jag varmt rekommendera eftersom det är det bästa jag gjort för min egen del. JAg vet ju inte vart du bor i landet men jag var på Korpberget som ligger utanför Kramfors i en vecka. Det var fantastiskt med otroligt kompetenta terapeuter som verkligen vet vad detta handlar om. Ofta kan man få en sådan vecka via socialtjänsten vill man inte det så är det överkomligt pris 4500 för en vecka och då ingår mat och logi och jag lovar att det är värt varenda öre!! Kram och lycka till!

verkligen trevligt att träffas ! Hoppas också att du slipper känna att du kämpar och att du numera istället känner friheten för att du har ett eget val att göra.

Kram !

tacka - och förstå att du har del i hennes tillit.
Vilken livsgåva! Kram / mt

förstå hur du resonerar och förhåller dig. Även det du skrev i flygcerts tråd om att projicera sin trötthet på jobbet. Har man ett krävande jobb finns ju den orsaksförklaringen nära - både för mig och andra.

Så bra att du tar hand om dig - hoppas att han också hittar vägen... den "rätta" och den innersta viljan. Kram, kram / mt

tankebanorna... Jag skrev att det är en balansgång att skriva om något som berör en annan... men det handlar om andra saker än du skriver om flygcert. Det handlar t ex om min (och jag tror Sorgsens) man och hans upplevelser och sårbarhet som han delat med mig eller som jag funderar över.

Du beskriver vad du är med om, hur du har det och känner det. Även om hans våldsamhet och din skräck! Det har du all rätt att göra. Jag blir orolig över samma sak som Sorgsen, att du blir allt tröttare... Du har gjort fler försök att ta dig bort från hemmet som slutar med att du är tillbaka - inte för att du vill det utan för att han "tvingat" dig.

Håll kvar dina kontakter till socialtjänsten, Al-Anon och framförallt kvinnojouren och fortsätt skriva här! Vad du än gör, ge inte upp! Det finns ett annat liv än det du har nu. / mt

badrumsvågen för en stund sedan, vilket jag inte gjort sedan i oktober tror jag. En gest av vänlighet från dess sida? Minus åtta kilo utan någon ansträngning alls. Fuskar lite inom LCHF, men har tillåtit mej ganska stora mängder läsk och godis, vilket jag inte gjorde förut.

Undrar hur mycket jag skulle vägt om jag varit både alkis och godismonster???

...nedstämd i helgen men jobbat så det har inte varit genomgående.

Gissar att min kropp behöver gå igenom alla faser nu när det är lugnare. Det är nyttigt att vi inte kan hålla kontakt när och hur vi vill, vi båda måste fokusera på oss själva. Det mår jag bra av trots att det följts av nedstämdhet några dygn. Det hjälper ju oerhört att veta att detta är vändningen, oavsett hur framtiden kommer te sig så är tiden som varit förbi. Nya ställningstagande och mycket som måste jobbas på och med. Men nu är det bearbetning och en spiral som förhoppningsvis metadels kommer peka uppåt och framåt istället för det mosatta vi levt i fram till nu.

Kram från nattsuddaren

..är härliga :)

Vilken kick!

Kram

...vill bara säga att du är modig.
Det krävs mod att säga att du inte orkar mer.
Kanske du kan sjukskriva dig och nysta därifrån?
Kände jag ville tillägga det när jag läste igenom vad jag skrivit...

Förlåt att jag ockuperar din tråd, känner bara igen mig så mycket i dina ord.

I höstas hade jag en kort, men betydelsefull, upplevelse. Mitt jobb är viktigt för mig och jag har slitit och försakat för att nå dit jag är. Jag lovade mig själv för längesen, i historietiden, att inget ska få rubba det! Jag hade en vecka där jag dök rakt ner i avgrunden. Ville inte jobba med detta mer, aldrig mer, och ringde till 2 olika personer och sa detta. Dagen efter samtalen insåg jag hur jag lidit och projicerat mitt medberoende på jobbet, så som maken la missbruket skulden på mig. Det kstade ju mig ofantligt mycket att alltid hålla masken varenda j--la dag, de är ju tuffa nog utan extra pålagor. DÅ fattade jag hur sjuk jag blivit!!!
Vände mina tankar, de hade redan vänt långt tidigare, men efter den helgen ställde jag mig på andra sidan om problemet liksom...

Flummigt? Jo, kanske, men någon kanske förstår???

Vill säga att en sjukskrivning kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kram..igen..

...känner jag igen. Ibland är den så stark att känslan bara blir tom och fjäderlätt, inget magont-ingen kärlek (2 starka krankheter), bara tomt, flykten känns som en befrielse, ren och enkel.
I drivkraften av tankeflykten finns ingen smärta längre. Det dröjer ju tyvärr inte så länge innan förståndet pekar finger och påminner om att flykten har massa saker som måste redas i, då vänder befrielsekänslan och blir blytung och svår. Elakheterna är olidliga men ett uppbrott känns oöverskådligt.

Min man la skulden över sin ilska på mig, att jag var den enda i världen som fick honom så arg. Han var hur trevlig som helst mot andra, nykter och oftast onykter också. Men, han hade polisen runt sig många gånger i sitt liv...jag har nu förstått att parkbänken inte var långt borta, han hade börjat umgås med några av dem utanför systembolagen. Glad han valt andra vägen.

Jo, jag skrev att jag inte ville lämna ut min mans innersta tankar. Kan låta motsägelsefullt efter allt jag skrivit innan. Jag känner/menar nog såhär.

I missbruket är min man i ett sjukdomstillstånd, ett annat beteende än det jag vill tro är hans rätta jag. Det som hände behövde jag ventilera för själv förstå och få bekräftat att det är en sjukdom. Smärtan lättades av det och jag tror att styrkan jag fick genom alla här hjälpte mig och därigenom även min man. Jag gjorde mer "rätt" och kände mig inte elak i min tydlighet.

Nu finns han ju på behandling och öppnar sig och är totalt sårbar, vill förändra och lära. Därför vill jag absolut inte lämna ut hans tankar han ger mig i förtroende. Det har jag ju inte gjort men kände jag tassade i gränslandet.
Bara liten förklaring i hur jag tänkte.

Jag kan inte råda vad du bör göra men kanske kvinnojouren är en idé?
Jag blir orolig när jag läser din smärta men ännu oroligare över likgiltigheten som smyger sig på, menar orden " mitt hjärta verkar dött"
Att du läser och skriver här, att du tagit steget att berätta du inte vill leva med honom tyder på styrka och förändring.
Låt kroppen och hjärnan få stå på standby emellanåt-den samlar nya krafter. Men fortsätt läsa och skriv, det tror jag kan vara viktigt. Ställ dig inte i ett hörn med skuldkänslor, du har ingen skuld! Hans beteende är hans ansvar! Glöm aldrig det!

Många kramar, så många och långa du behöver

Rätt tråd. Blir alltid lika förvirrad när nyare inlägg kommer upp efter domsenaste jag läste.

Sorry.

Jag ÄR nykter.

Ursäkta. Fel tråd.

Jävla
Skönt
Att
Höra

/Putte

det är santorini. Visst, skräcken där och så plötsligt händer det som man vet inte får hända egentligen. Fem år i nedåtgående spiral, det är ju en hemsk insats med ett glas vin. Jag har också facit efter alla dessa år, den där helgen som skulle sluta på måndag blir minst ett halvår. Det blir allt svårare att uppbåda den där riktiga känslan och kraften att sluta igen, och under tiden blir psyke och kropp allt mer illa åtgånget. Tänkte precis samma sak som du, vi tar INTE det där enda glaset, inte på några villkor! Är fortfarande darrig och skör efter att inte ha druckit nu på snart en vecka, men jag får må hur faan som helst. Något alternativ finns inte, jag får stå ut tills chocken för kroppen har lagt sig.

Är tillbaka i känslan av att jag inte orkar det här, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

För en vecka sedan sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom. Men jag har ju ingenstans att ta vägen och sedan dess har jag fått utstå alla möjliga elakheter, hot, skäll osv. Han pendlar mellan att han ska ha kvar flickan till att han vill aldrig mer se henne (eftersom hon emellanåt säger till honom att han är dum osv) och jag har inte hjärta att bara slita upp henne och inte ha någonstans att bo, kan ju inte bo i bilen gärna....

Fy fan, han är sååå ödmjuk när han pratar med folk, men mot mig finns bara ilska och elakheter, och emellanåt även mot barnet. Jag tror att jag hatar honom för hur han behandlar mig. Läste i någons tråd att den som skrev inte vill utlämna sin man (Sorgsen?), men jag orkar inte försvara och stå upp för någon som beter sig som ett barn och skäller och säger/skriker alla möjliga saker, kastar saker emellanåt, är dum och ilsken vad jag än säger, men ändå menar att det är mitt fel eftersom jag inte älskar honom...

Orkar inte ens jobba, håller på att bryta ihop helt och hållet, har ingen hjärna kvar och vill bara flyyyyyY!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men är för feg?!

det tror jag också att den dagen kommer! Önskar dig god natt och god sömn! / mt

Åh vad härligt, Mammy! :-)

/H.