Senaste kommentarerna i forumet

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

vi är! Välkommen Sissan.
Slutade också röka för tio år sedan efter att ha varit nikotinslav i 35 år. Är ju så djävla arg på att jag inte kan sluta med den här skiten för gott också eftersom det bara är nackdelar. Håller på att bli tokig. Och ledsen och förtvivlad. För vad, jag vet ju att jag mår hur bra som helst dag 2 och 3 bara jag slutar.
Nu måste vi ta oss ut ur det här!
Fenix

MB för ditt inlägg. Kanske är det " fånigt" men bara vetskapen att det finns någon där ute som har kämpar/kämpar för samma mål som jag värmer och hjälper.
Önskar dig (och alla andra) allt gott!
/F

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

och reda med den läkaren!
:-)

Ha det bäst!
MB

Tack för din omtanke. Förmodligen har du helt rätt när det gäller medicinen. Min läkare ringde idag på eftermiddagen. Hon meddelade att min leverstatus var ganska OK. Det var endast ett levervärde som var förhöjt. Att det inte var värre än så är för mig en gåta.

Nåväl, hon meddelade vidare att jag hade brist på B12 samt folsyra. Nu ville hon att jag snarast möjligt skulle börja ta nya tabletter för att öka på mitt B12 samt folsyra. Så fort jag hämtat ut dessa tabletter skulle jag sluta med de andra starka B-vitaminerna. Jag skulle fortsätta med mitt antabus. Tog mina tabletter vid tvåtiden i eftermiddags och efter ett par timmar blir jag rätt sänkt. Lite illamående, lite ont i magen och en känsla av kraftlöshet. Kanske inte så konstigt, antar jag. Kroppen reagerar väl på det nya giftet och nu är det ju tredje dagen med hög dos. Nästa tablettomgång blir på lördag.

Jag ska tillbaka till vårdcentralen om två veckor för att ta nya blodvärden för att checka hur levern reagerar på antabus.

Ta hand om er och försök att inte hamna i min situation utan inse allvaret med alkoholens alla negativa effekter tidigare.

Tjalle

inte är jag rätt person att råda dej, jag är ju alkis själv. Men om jag tänker mej in i hans ställe, så skulle jag kunna tänka mej att du är en grinig, tjatig en som står i vägen för flaskan. Han var nykter när du träffade honom, men det kan ju vara så att hans enda tanke var typ "kan hon inte gå nu så jag kan få dricka i fred".

Jag vet inte, jag känner ju varken dej eller honom, så det kan ju vara helt fel. Men om jag vore du, så hade jag nog gett upp honom, skulle det vara så att han lyckas sluta dricka, så kanske han hör av sej, men jag hade inte hört av mej. Men det är jag.

En varm kram till dej!
/MB

Undrade bara lite hur du har det i sommarvärmen?

Kram!
/MB

är bra. Förhoppningsvis kommer du fram till vad det var du försökte lösa med hjälp av alkohol, och kan i samma tanke bara konstatera att "quickfix a la al alkohol" inte funkar.

Du verkar lägga en del tid på att fundera, och det är bra. Jag tror att en av anledningarna till att jag har klarat mej är funderingar. Try, error och utvärdering. Vad gick fel? Varför? Hur kommer jag ifrån det problemet?

Nya dagar, nya tankar.

Kram!
/MB

sex vitamintabletter ska du trycka i dej, normaldosen enligt fass.se är 1-3 per dag. Kanske inte konstigt om kroppen reagerar.
Kram igen dårå!
/MB

strålande!
Tänkte på dina biverkningar, var inne på fass.se och ögnade igenom Oralovites bipacksedel. Hudrodnad ingick. Läs båda bipacksedlarna och kolla. Det verkar faktiskt som att vitamintabletterna inte är så oskyldiga som man kan tro...

Kram!
/MB

...namn på min tråd. Känner att jag egentligen vet hur man gör, ja i stort, det är att låta bli och ingenting annat. Redskapen får jag finna ut på vägen liksom visdomar, insikter, fallgropar (vilket jag hoppas blir få)
Stötte på tråden "att ha en vän" när jag satt och letade runt. Handlar om ifall någon har kommenterat ens drickande. Ingen har kommenterat mitt (förutom jag själv) men minns den gången jag som 12åring konfronterade min mor med hennes när vi stod i tvättstugan. Efter det blev saker och ting bara värre. Det är inte en bisak i sig men en bisak i det jag vill komma till: Jag har fått ytterligare en del i mitt pussel och även om ingen konfronterat mig så sitter jag har nykter dag 2 omgång 2 och är så tacksam för det.

/F

Sommaren har hittills varit underbar på många sätt.
Skickar en sommarkram när jag endå är i farten!
/A

Glaset!

Häng kvar här och läs och skriv.
Håller på dig, way to go!
/A

Idag oxå!! Tack för peppord, de behövs! Läser o tar in. Läser via mobilen o är kass på att skriva på den. Askan: ja häng på!! Skriver mer då jag sitter vid en dator. Jag är iaf spiknykter o inte bakfull. Dag 2. Mitt mål för dagen är att inte ta första glaset!

Fjärde dagen nykter och tredje dagen med antabus för första gången i mitt liv. Tycker att jag känner av lite biverkningar. Het i ansiktet, lite svullna läppar, orkeslös och lite ont i magen. Jag äter ju ganska starka B-vitaminer också, så det kan ju också vara orsaken samt psyket förstås.

Sitter och väntar på att läkaren ska ringa och meddela provresultat. Sedan jag var lite grabb har jag alltid tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt att gå till läkaren eller sjukhuset. Jag har svårt för auktoriteter. Målar givetvis upp den värsta bilden där läkaren ringer tillbaka och säger att det är "kört" för min del. Jag vet ju att jag har mig själv att skylla men jag hade så gärna vilja ha den här chansen att äntligen uppnå stabil nykterhet.

Normalt sett, brukar jag vara någorlunda återställd dag 4, men den här gången är jag mycket mer stirrig än vanligt, enorm rastlöshet, vankar av och an utan att uträtta något och en lite molande värk i magen. Just nu är det inte en dag i taget som gäller för mig utan snarare en timme i taget. Ska få besök senare idag. Egentligen känner jag bara för att dra täcket över huvudet och slippa "synas". Orkar inte vara mitt vanliga "käcka" jag som lägger upp planer för allehanda aktiviteter, ser till att det blir trerätters (tillsammans med min fru) och att det alltid finns välfyllda glas. Alltid denna känsla att man själv måste styra upp allting och ingenting får lämas åt slumpen eller vara oplanerat. Fruktansvärt jobbigt för mig och säkert minst lika jobbigt för min omgivning.

Nåväl, nu känner besöket till mina problem så jag slipper åtminstone att komma med förklaringar om alkohol.

Må så gott denna vackra sommardag/tjalle

då hänger jag på dig! Skrev senast i vintras och nu är det dags för dag ett för mig igen.
Jag har också kommit fram till att jag bara inte klarar det utan att skriva här, på egen hand förlorar jag.

Förstår att det kan bli trångt på tårtan i framtiden. Men är det inte så att i början av nykterheten så räknar man timmar sen dagar månader och förhoppningsvis sedan år. Grattis än en gång! Ser fram mot fler princesstårtor syndigt gott! Kram

Nu blev jag glad, inte för ditt bokslut men för att du hörde av dig. Håller fullständigt med dig om att man fått massor av inspiration av att vara här o läsa själv har jag inte skrivit så mycket vilket kanske varit fel. Funderar ibland på om det hade gått fortare att komma till ett nyktert leverne, skit samma nu är jag nykter o hoppas att så förbli. Jag önskar dig o hela din familj ett fortsatt bra liv o tack för din medverkan till min nykterhet.

Higgins

...har jag märkt att det är.
Men kan börja med att svara MB: nej, jag har inte ledsnat. Även jag har delvis passat på att försöka njuta av det fina vädret.
Med att låta bli alkoholen också. Det gick så otroligt bra men var svårt. Gick för precis så var det. I förrgår föll jag och det riktigt ordentligt. Även det är tungt. Att lyckas - och att misslyckas. Båda lika svårt fast på olika vis. I går vad det "recovery" och idag nya tag.

Det jag kan klappa mig själv på axeln för var att jag klarade att låta bli så pass "länge" för att vara jag.
Jag klarade även att låta bli i sällskap med andra som drack.
När jag föll var det i min ensamhet. Dock är jag inte förvånad att det blev som det blev.

Jag hade tagit ett par dagars ledighet, letat fram en barnvakt och hört med en gammal vän ifall vi inte kunde ge oss ut i skärgården. Det blev bestämt. Tillsammans med oss skulle ytterligare en båt ut med ett par vi båda känner. Att få komma ut på öppet vatten igen, känna doften från havet, vara utan barn. Längtan till stillhet.
Blev precis raka motsatsen.

Redan innan vi gick ombord på båtarna så hade de övriga hunnit få i sig några öl. Själv har jag en otrolig respekt (vilket kanske är svårt att tro) när det kommer till alkohol och vatten (eller bilar...) vilket gjorde att det var lätt att avstå för jag förstod att det här skulle bli "mitt ansvar".
Idag undrar jag varför jag helt sonika inte vände där på bryggan...nå väl.

Efter några timmar la vi till och kom fram till att vi hade olika önskemål och bestämde oss för att mötas upp kommande dag.
På kvällen efter vi hade lagt till, ätit mm blev min kompis dyngrak. Sedan höll han sig så i princip hela vistelsen.
Alla blir vi olika när vi passerar en viss gräns men här spottades den ena elaka kommentaren om- och till mig ut efter den andra. Detta fortsatte tills vi var åter "hemma i land".
I det tackar jag min lyckliga stjärna för att jag var nykter, vem vet annars hur det hade slutat.

När jag kom hem så var jag helt färdigt både fysiskt och psykiskt. Har inte varit så trött i hela mitt liv. (jo det har jag men...)
På kvällen lossnade all sorg, skräck och ilska som byggts upp under dagarna som gått och jag föll.

Jag tänker se det här som ett "lyckande i lärande".
*Jag klarade av att hålla mig nykter när jag var bland andra som drack.
*Jag vill tro att saker och ting hade kunnat gå mycket värre om jag inte varit nykter.
*Jag ska försöka att ta mer hand om mig själv; ex inte sätta mig i situationer utan våga backa när jag märker att det redan från början är på väg att gå utför. Inte känna att jag gör andra ledsna eller besvikna i det.
Har läst här på endel trådar att man ska vara liten av en "egoist" - vad är bra för mig? Något som jag är usel på.
*Jag har sagt upp, inte vänskapen, men kontakten med personen i fråga. Han förstod inte varför och det var ingen idé att förklara. Jag sa bara att "jag förstår att du inte förstår och det är helt okej".
Det var svårt men det känns bra.
Jag vill tro att det är steg i rätt riktning.
Jag måste börja lära om, lära nytt, välja/våga välja och i de valen våga välja mig.

Så nu går jag och lägger mig som nykter dag1 omgång 2 och önskar alla en riktigt fin sommarkväll!

/F

också från mig. Kan ju se hur svårt det är och har oändlig respekt för alla er som klarar er ens en vecka! Kram

som vandrar vidare mot nya mål. Ha ett bra liv och tack för tankeväckande inlägg både här och där!
Kram!
/MB

med att skämmas kan du lägga ner. Vi är ju likadana allihopa här inne, jag hade ett knappt halvår med dag 1:or, men tack vare att jag hängde i är jag nu ett halvår gammal som nykter.
Att sluta dricka verkar lite vara som att köra båt i en skärgård knökfull med öar och grynnor. Att försöka själv verkar vara som att dessutom ha ögonbindel. När man har kört på en grynna kommer man ihåg var den låg och undviker sedan den.

Där kommer forumet in, massor av människor som kör och har kört runt i samma skärgård, vi kan lära av varandra.

Min första fråga till dej är
Varför vill du sluta dricka? Skriv ner det här, en påminnelse att läsa när det kniper, eller om du inte vill skriva här så ett vanligt papper på kylskåpet?
Ha det gött så länge!
/MB

det blev worst case scenario... Han tycker att det är bra att vi gör slut, han har ingenting att ge mig säger han. Och det stämmer ju i och för sig men alla hans känslor var borta! Känns nästan som om han planerat det här för att slippa göra slut själv? Han var givetvis inte heller ett dugg mottaglig för prat om sitt alkoholproblem, den dörren är stängd igen och han är övertygad om att hans problem sitter ngn annanstans. Han ville inte ens erkänna att hans beteende för tio dagar sedan var onormalt utan menade att sånt händer och att han gjort likadant mot vemsomhelst utan att tveka. Orkar inte ens bli arg utan känner mig bara ledsen och värdelös.
Förklarade för honom hur ledsen allt detta gör mig, och hur svårt det är för mig att det måste ta slut. Han svarade att han varken var ledsen eller arg, att inget spelar honom någon roll längre. Hur kan man inte ta det personligt när man försvinner ur hans liv och han inte ens bryr sig? För mindre än två veckor sedan hade vi två fina dagar tillsammans med hans dotter, och då fanns det kärlek i hans ögon... Nu fanns ingenting där, inte ens medkänsla. Kan verkligen spriten göra allt detta??? Idag var han ju fortfarande nykter när vi sågs, kommer inte eventuella känslor tillbaka då? Jag kanske bara ska vara glad att det inte finns några kvar, så att jag slipper vela hit och dit, men det gör ont!
Mycket självömkan idag, sorry!

jag är nog inne på samma linje, cig och alkohol och fysiskt och psykisk abstinens. Som du också skrev är den psykiska abstinensen värst, här på forumet ofta benämnt som den lille fan eller papegojan på axeln.
Heja dej, du verkar ha bestämt dej?

Kram!
/MB