Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen!
Jag tror inte alls att det är konstigt att du har en sorts overklighetskänsla i det här. Och det är inte konstigt att du inte förmår lämna, trots att "alla" säger att du borde det. Det är så det här funkar, helt enkelt.

Det du skriver får mig att tänka på en AA/Al-Anon-devis: "Det viktigaste först." Det verkar, tänker jag, som att du ser alldeles för långt fram i tiden. Du oroar dig för vad som kanske (!) kommer att hända om väldigt lång tid, istället för att förändra situationen som du befinner dig i just nu.

Jag fortsätter på klarspråkslinjen här, du får säga ifrån om du tycker att jag "dundrar på". Ok?

Lillan far illa redan. Jag minns inte hur gammal hon är, men oavsett så tar hon skada av att leva i den här situationen. Kvinnan som leder anhöriggruppen som jag har deltagit i har berättat för mig att den yngsta medberoende personen hon har träffat bara var ett halvår. Bebisen tog ansvar för förälderns mående på ett sätt som andra barn inte gör, och det innan hen ens kunde gå.

Om du inte tar initiativet till att förändra situationen så kommer den att bli värre. Din sambo har inte uppvisat något tecken på att göra en förändring, och alltså kommer det att vara upp till dig. Att inte göra någonting alls är att låta det bli värre. För det kommer inte att bli bättre av sig själv. Det kommer inte ens att stanna på den här nivån, utan rasa utför sakta men säkert. Precis som det har gjort hittills.

Alltså, min poäng är: den enda chansen du har att göra livet bra för din prinsessa är att lämna den här otroligt destruktiva relationen. Hennes liv kommer inte att bli bra om du stannar.

Sedan löser sig allt det andra. Det viktigaste först.

Kram, gumman, du finns i mina böner, som vanligt.
/H.

Välkommen tillbaka!

Andreas för att du finns, glad att jag kan hjälpa men du hjälper mig också. Vi hjälper varandra och det gäller alla på forumet, inte genom att slå på varandra utan istället försöka förstå varandra. Vi är alla olika men det måste vi få vara tycker jag, olikheter behövs.

Santorini, tack för din omsorg!. Det går bra, känns som förra helgen inte funnits. Fortsätter med LCHF och denna helg har jag varken saknat vinet eller godiset. Så skönt och vågen visar nedgång igen, jätteglad för det och det sporrar vidare.
Men ffa inte frisk och det är det som drar ner det men är under behandling och ska få göra CT-skalle snart så kanske tumör nojan kan försvinna sedan.
Lugnt hemma för tillfället både med barn och make, ser fram mot konventet snart och Gotlandskonventet som jag och Stigsdotter planerar att åka på.

Kram på er!

Tänker mycket, läser mycket på

Anhörigdelen, och ser och läser om allt gott
DU GÖR!
TACK/

finns också i mina tankar... kram och kraft till dig. Kanske att du just nu måste våga lita på andras omdöme, att andra ser mer och tydligare än du hur ditt liv ser ut? Kram, kram / mt

.

och läser... I radion sjunger Laleh och i ett annat rum pågår den stora striden i Sagan om ringen. Nånstans sover Törnrosa och hennes närmaste kanske vakar - eller sover. Det är hoppfullt att människor låter sig beröras och gör vad man kan - tänder ljus, ber och lämnar en hälsning här i vår gemensamma mötesplats i universum. God natt, god sömn... önskar jag er vänner / mt

Känner igen mig så väl i att allt kan kännas som en mardröm även om min situation var annorlunda. Man känner att allt är overkligt och att man hittar på när man väl ens orkar öppna sig och berätta. Men så är det inte. Det är snarare så att man har förträngt. Försök ta det lugnt och andas. Lägg sen upp en plan för hur du ska göra om läget blir helt akut. Fortsätt skriva, det är jättebra att få ned situationen i skrift. Det kommer du ha nytta av. Du har varit med om så mycket och för dig väldigt traumatiska händelser så det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör. Du får inte lägga skulden på dig. Jättebra du tar hjälp. Fler varma kramar. /A

Vilka fina människor ni är.

Åh, tårarna rinner och jag är så oändligt ledsen...
Känns som jag utnyttjar all hjälp jag kan: har varit på kvinnojouren och samtalat några gånger, får samtalsterapi genom jobbet, går på samtal på kvinnomottagningen, pratar med några vänner... Alla säger samma sak: det är inte ok att han behandlar mig som han gör, och inte barnet heller för den delen (viktigast!), men det känns nästan som att jag sitter där och ljuger: jag förstår inte att jag lever i detta, det känns som en mardröm.

Att han kan säga som han gör, göra som han gör - han har ingen som helst respekt för mig och när han har sagt så i flera år, nykter så väl som nykter, så finns det ingen återvändo för mig. Häromdagen kändes det nästan som att jag kunde känna lite kärlek för honom, men näe.

Förstår fortfarande bara inte hur vi ska kunna enas för flickans skull. Vi måste ju kunna prata och bestämma något som är bäst för henne... Men han är ju inte talbar, då får jag bara skit. Och det känns inte som att jag ahr tillräckligt på fötterna för att fly till kvinnojouren.

tittar på Sagan om ringen. Tredje delen. Som så många andra här så ser jag ringen som det heliga missbruket. Och jag tycker mig känna igen krigarna. Aragorn är busenkel. Dompa. Lite prat och mycket verkstad. Opåverkad av ringen. Vill.sluta är en eol. En trädgubbe som vill väl men inte lyckas leverera. Stigsdotter blir Legolas, en i detta fallet tjej som också levererar. Gimli då tänker jag Villervalle. Lite annorlunda men altid med på ett äventyr. Mulletanten är den kloke Sam som vi aldrig ska underskatta. Sen har vi den kvinnliga visheten där så många av er kvalar in. En Arwen. Victoria tänker jag mig som den blonda tjejen. Been there och har sett allt. Det var en komplimang. Jag är inte Frodo för han är stark. Jag är en av hans korkade kompisar. Nu börjar filmen igen.

Fia

Läser och tagit in vad sin skrivs.
Men det är bara du Maria som ger ett lugnt
och sansat intryck . Du är den lugna trygga hamnen i en storm.
Hoppas du får veta hur bra/duktig du är OFTA!

Jag har svårt att ta kretik och påståenden om att jag är fel.

Från tidig ungdom till dagsläget har jag den hårda och ibland brutala vägen lätt mig att ifrågasätta
folk, inte kuta på folk etc.
Men du är så himla god, smäll och omtänksam.
Love you dear...........
Tack för att du finns!
/A

Stor varm kram från mig också. Vad tufft du har det. Sök mer hjälp fina du, ta emot all hjälp och allt stöd du kan få utöver det stöd du får här. Du behöver få kraft och styrka så att du kommer vidare i detta. Och du, sluta tänk att det är du som gjort fel, du har bara velat göra ALLT för att göra allt bra. Precis som du skriver, så har du har träffat en personlighet som har två sidor och den fina sidan kan vara oerhört svår att motstå och förminskar lätt den dåliga sidan och gör att man inte ser klart. Sluta slå på dig själv, du ska ta hand om dig istället. KRAM! /A

björnbärsmarmelad och honung. Också gott på skorpor! Nu kom jag att tänka på den där kassen med sand jag släpade hem från Dueodde... undras vart den blev av?

Min vän.

Jag kan inte krama dig "på riktigt" men jag skickar den varmaste kramen jag kan genom datorskärmen. Gråt du, jag torkar dina tårar. Fall du, jag fångar dig.

Ja, jo, vi är ju såklart ansvariga för våra egna liv och val, och på det sättet så har du ju bara dig själv att skylla. Men, det innebär ju inte att vi hade kunnat göra på något annat sätt. Det är så lätt att tro att man skulle agera annorlunda, men det finns ju ingen som självmant hamnar i den situationen som du befinner dig i. Ingen gör medvetet valen som leder dit.

Det är det som det första steget hos Al-Anon handlar om - att inse att vi är maktlösa inför alkoholismen. Jag vet att det låter helt vrickat, men för mig var det verkligen en pollett som trillade ner när jag insåg att det är min SVAGHET som är lösningen och inte min STYRKA. Fram till en viss punkt hade jag kämpat för att vara stark och jag trodde att jag kunde lösa våra problem genom att ta fajten. Men icke. Svaret fanns i att sluta kämpa. Jag fick från att säga "Jag ger aldrig upp!" till att säga "Nu ger jag upp." och då lossnade alltihop...

Det är det absolut läskigaste jag har gjort, att släppa taget... men så funkade det ju också. Och hade det inte gjort det, så hade det ändå varit rätt väg, det är jag övertygad om.

Min poäng är, igen: skäms inte! Använd istället insikten om att du är ansvarig för ditt eget liv som drivkraft till förändring. Du kan inte ändra det som ligger bakom dig, men du kan påverka det som ligger framför dig. Eller hur?

Kram, hjärtat.
/H.

för detta är en lång skärseld.

Tack mt, så sant; varje gång jag skriver det så blir det lite tydligare!

Lelas, det gör så ont att läsa, men du har så rätt... Jag lade nog upp det till min bror som att "om ni väljer bort honom så väljer ni bort mig för jag kommer inte kunna gå utan honom" - i tron att om jag skulle göra det så skulle sambon ställa till helvetet på jorden eftersom han konstant tycker att jag ska strida mer för honom... Och dessutom skulel han aldrig låta mig ta med flickan om inte han var bjuden, det vet jag av erfarenhet. Trixigt.
Och han har just talat om för mig att han är en fantastisk människa, för det säger alla till honom, men han talade samtidigt om att "många däremot har sagt hemska, hemska saker om mig, för jag är en så hemsk människa"...
Jag vill inte leva så här, just i detta nu är jag helt besluten att lämna. Han säger att jag kan gå nu direkt eftersom han ändå ska ha huset. Han är en hemsk människa. Han använder flickan mot mig, han gör allt ont mot mig, och jag förstår inte hur jag någonsin kunnat älska honom?

Lelas, jag önskar så att du fanns här och kunde ge mig en kram för det känns som jag håller på att gå under. Min sambo är inte bara alkoholist, det är ju den lilla biten, det värsta är att han verkar vara psykopat. Och som du skriver: å ena sidan ska jag inte skämmas, men å andra sidan så har jag ju bara mig själv att skylla. Jag har ju sett dessa sidor ända sedan vi träffades, och jag har skjutit allt framför mig: "om vi flyttar ihop så blir det bättre, om vi håller ut ett tag så kommer vår kärlek bli så stark att vi får det bättre, om vi får barn så kommer vi att bli starkare och få det bättre, om vi går på familjerådgivning så kommer vi får det bättre, om jag försöker vara mer omtänksam så kommer vi få det bättre" osv och jag skulle ju bara ha stått upp för mig, jag skulle inte ha accepterat all skit genom att stanna.

Han är två personer i en... Och han verkar kall som is, han är hotfull och jag tror att han har en moralisk gräns för vad som är ok - men jag är inte säker, han har kastat mig in i väggar förut.

Själv har jag varit där tösen befinner sig.
Legat helt utslagen och beroende av sjukvårdens
maskineri.. Fått öppna skallen för att minska på trycket mot hjärnan.
Fått lära om ALLT från början med att tala äta gå.

Det som bevisligen ger resultat är lugn och ro, träning och rehabilitering.
Och att man omgärdas av possetivitet.

Tänker på er oerhört, det känns så nära när man själv vet vad det innebär.

Det possetiva är att det går att resa sig.
Min olycka var f för 17 år sedan, idag har jag ett
fyllt normalt liv.
Läkarna gav inga framtidsutsikter alls.
Det är en riktig uppfördbacke.
Kämpa!!!

Kramar/A

Särskilt det där med systern och mobilen.
Lycka till nu, du fixar detta!
/A

På frågan om den kopierade texten.
Jag känner gång på gång att jag inte passar in så som
"man borde vara" dvs i mallen.
Jag frågade mig själv även vad jag gjorde här?
Jag vet inte. Detta då jag tydligen upprrör och irriterar. Det är jobbigt att få höra/veta det hela tiden.
Om och om igen, och jag tror att om ALLA tycker det så är det säkert rätt FÖRALLA HÄR PÅ FORUMET!

Det är mina dryckesvanor jag ville ändra på.
Inte forumet, det är fantastiskt. Högt i tak och bra, riktigt bra personer här.
Men när jag gång efter annan blir ifrågasatt så tycker jag att det är riktigt jobbigt.
Jag börjar ifrågasätta mig själv vilket inte är en angenäm känsla.

Tack trollis DU får mig att meningsvis beta av din "fråga" och jag tog precis rrtt nytt beslut.

Jag skall inte lämna, vilket jag var helt säker på att jag skulle göra 2 minuter sedan.
Nu betar jag av ditt svar mening för mening och kommit fram tik att jag skall bara vara.

Jag hoppas att det mot slutet inte är massa
Urskuldrande och kringssnack.
Jag tror det gör mig gott att vara här.
Får mig att förstå mina förehavanden oxå.
Men jag är inte som andra, det måste jag bli bättre på att själv förstå.

Alla här på former har hjälpt mig att förstå och tänka efter osv.
Särskillt DU Trollmorsan.
Du är värd din vikt iguld!

Men jag säger inte att jag skall ge mig av, då jag förstår atr det både sårar och irriterar.
Istället skall jag mera läsa och peppa lite mer sparsamt.

Så jag säger, TACK MORSAN!
Och som Californiens guvinör skulle sagt:

- I'll be back.........

/A

det har gått med suget ditt från förra helgen. Känner du ännu av det eller är du tillbaka i de vanliga tankarna? Just nu känns det för mej som om jag aldrig skulle vilja dricka igen men jag vet ju att det kan komma över en väldigt plötsligt.

Jag önskar att jag själv skulle ha slutat för många år sen och besparat mej mycket. Om jag kunde hjälpa nån annan vore det nån mening med det i alla fall :). Fast jag funderar inte så mycket på det som varit längre utan njuter av nuet.
Tänk igen på att hjärnan lurar dej. Hjärnan har blivit skadad av alkoholen på nåt sätt, belöningscentret eller nåt, den försöker få dej att tro att det skulle vara mysigt att dricka. Hur mysigt har det varit på sistone? Med skammen, ångesten, så småningom kommer oron för alkoholskador. Rädslan när man druckit att något ska hända så man blir tvungen att åka till akuten, att nån ska ringa på dörren när man druckit. I mitt fall fick jag ofta minnesluckor sista tiden. Fasan när jag såg på mobilen på morronen att jag talat 15 minuter med min syster kvällen innan och inte ens minnas att hon ringt! Eller hade jag ringt? Vad hade vi pratat om?
Det är ett bra steg att berätta för din man att du är orolig för dina dryckesvanor. Det gör det svårare för dej att dricka igen och det är bra. Man lyssnar så gärna när folk säger att man överdriver osv. Men innerst inne vet vi nog själva att det inte är bra.

Tack Maria, jag måste nog kläcka ur mig det. Nu har jag fått rådet av 2 kloka...:-) lovar att berätta för er när jag gjort det. Gud så skönt att skriva av sig lite!

Tack santorini, jag vill verkligen ha råd! Jag vet hur det var, men minnet bleknar snabbt. Jag vill verkligen finnas för mina barn och det enda som rör sig i min hjärna nu är hur mysigt det skulle vara. Men barnen! Jag tänker nu hur kul det skulle vara för dem? Inte kul skulle jag tro, har läst hur barn känner det för det hör med alkoholpåverkade vuxna. Jag själv har växt upp med föräldrar som knappt har rört alkohol så jag har inte de erfarenheterna.
Skäms att säga något till honom, min livskamrat! Måste klura vidare. Tack igen för att du svarade, jag ska inte dricka något i kväll, jag ska gå och lägga mig med min flicka och sedan läsa en bok. Kram

Var ärlig och berätta precis som det är, som du gjort till oss. Det skulle nog ge dig sinnesro och du har ju märkt skillnaden och hur mycket bättre man mår när man är nykter.

Blir också som bakis av socker, skönt att slippa det också nu när jag äter enligt LCHF igen.
Kram!

ett råd som du inte vill ha, ett svar som inte stöder dina funderingar; jag tror inte det fungerar att dricka "normalt" när man utvecklat ett missbruk. Jag har läst tillbaka i din tråd och du har ett liknande problem som jag och många andra här. När man börjar gömma och ljuga om hur mycket man dricker,då har man ett problem. Jag känner precis igen dina tankar från mina tidigare försök. Tankar som ville ge mej tillåtelse att dricka igen. För varje gång blev det värre. Du har små barn. Lyd mitt råd och va där för dem med öppet sinne. Det blir ett mycket rikare liv utan alkohol. Det är inte ens synd om oss som inte kan dricka längre. Jag säger detta för ditt eget bästa. Jag vet att du har allt att vinna nu. Du har kommit en bra bit. Erkänn för din man, om du måste. Hellre nu än att det går för långt, att det blir uppenbart att du har problem. Tiden är på din sida. Lycka till. Du kan. Tankarna på att du kan dricka, det är den manipulerade hjärnan, missbruket, som talar. Sug går om. Sug är inte farligt, bara jobbigt. Man behöver inte agera på det.

Det som tar emot med att hälla ut ölen är att min karl vet att de finns och jag har inte varit helt ärlig med hur mycket jag har druckit tidigare. Han tror att vi har en vit månad och om jag häller ut dem så känns det jobbigt att få frågor. Eller att han tror att jag druckit upp dem. Han tycker att vi kan dela en flaska vin eller två på helgen. Jag vet inte om jag kan det. Funderar mycket på hur jag ska lösa detta. Jag känner att jag måste prova. Så känns det idag. Jobbigt! Vill inte tillbaka till där jag var. Har som jag sagt tidigare inte funderat så mycket på om jag dricker för mycket. Det har eskalerat under ca 4månaders tid. Innan jag blev gravid drack jag något 3-4 dagar i veckan, men inte så stora mängder. 1-2glas vin var det normala. Mer på helgerna. Därför funderar jag mycket på om jag skulle klara av att dricka normalt om jag bara tänkte mig för. Äsch, jag vet inte. Vet att jag mått mycket bättre både fysiskt och psykiskt den senaste tiden.