Senaste kommentarerna i forumet

att läsa om! Tankar och krammar till er!/NM

Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A

Haha! Dit har man skickat många brev.

Hade en kompis sombodde där nångång på nittiotalet. Sade sej älska stället (och värmen) men dom flesta rapporterna handlade om skräcken för spindlar i skorna.

Nä, allvarligt, vi snackades vid igår, och baserat på nittiotalsupplevelserna var Perth värt risken. Du nämnde Sveriges klimat baserat på oss vidriga människor - nåt tycks australierna ha - alla jävlar jag snackat med säger att dom är ett hyggligt folk. Vilket gör att jag aldrig skulle åka dit. Blir alltid en tråkig typ när alla är trevliga.

Ge mej en sur käriring, en förvirrad gubbe och en anorektisk tonåring. Sådana situationer klarar jag av. Men en strandfest med high fives och surfbrädor??? Ge mej en isvak, tack.

Och tack. Till killen jag gillar.

Lycka till med beslutet/putte

...ett vackert ord och en skön känsla.

Just nu sitter jag med tårarna utmed kinden. Trots att jag vet, trots att jag inser, trots att jag förberett mig, trots att jag har anhörigveckans klokhet bara 7 dagar bakom mig så gör det så ONT!

Mannen är så elak, hånar och beskyller mig för, ja, allt. Allt som görs eller sägs får en släng av hans missyckade liv!
Jag känner mig bara ivägen, som om han inte vill må bra.

Jag låter mig inte bli överkörd utan bara nonchar hans barnsliga ord inför honom. Låter dem gå förbi mig och lämnar dem utan kommentarer. Jag SKA inte trilla ner i alla hans ruttna fallgropar, de är tätt placerade sen jag kom hem i fredags.

Inuti, nu, ensam i mörkret, gör orden och hans kyla så in i h----tes ont! Egentligen vill jag bara gå, gå iväg och aldrig vända om...men, först behandling, se tiden an, kanske är det möjligt att godheten jag fått smaka ÄR den äkta mannen. Det får jag inget svar på nu, inte imorgon, inte om en månad eller två. Till sommaren ska jag utvärdera, helt för mig själv, om det känns som det kan finnas nog hopp för en gemensam framtid, kanske jag fått svar långt tidigare, kanske jag inte står med vågskålen, kanske...vi till och med kan föra en dialog, tänk om, ja, tänk...det vore underbart, oavsett vad den dialogen skulle innehålla...oavsett om dialogen är på tu man hand eller med någon professionell...vore en dröm...

...tack...utan er alla goa medmänniskor hade jag gråtit sönder...

..det är precis just de dagarna, med lugn och ro, helt friktionsfria, som jag längtar allra allra mest efter...

Kram till dig

...ja du, livet är oförutsägbart.
Anhörigveckan och ni här inne håller min hjärna och kropp från undergång just nu.
Kan inte sova, vilket jag sällan haft problem med i livet!
Maken är inte snäll men nu är behandlingen så nära att han börjat packa.
Jag har inte en susning om vi kommer ur det här som par eller inte, just precis nu känns det mindre troligt. Men dagsljuset är här om några få timmar och med det en ny dag.

Sitter ensam i mörkret och fokuserar på att andas lugnt, in och ut, ett andetag i taget....in och ut...

Genom dig inser jag att min smärta måste bearbetas länge oavsett hur livet ter sig om ett halvår, som är mitt andra delmål efter det första som är behandling.

En sak i taget!

Kram och tack för att du finns

i vargtimmen mellan natt och gryning. Den tid på dygnet då flest människor dör men även då flest barn föds - sägs det. Övergångstid... från liv till liv

Igår

- var en dag för stora händelser och möten
- var dagen för personliga möten med två människor som blivit betydelsefulla för mig
- var dagen då jag fick erfara att "låta vara" kan leda till "blir själv"
- var dagen för progression i jagets tjänst:)

Idag är ännu blank - ett oskrivet blad

De vanliga dagarna, som andra skulle kalla gråa och trista - de är de bästa! :-)

http://youtu.be/5cWH3JBoNzw

Godnatt, vänner!
/H.

:)

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Å vad glad jag blir!

...har du redan fått en masse och jag kan bara hålla med MT & Maria. Våga! Det enda man ångrar är det man inte gjorde är det någon klok person som sagt. Men som sagt, se till att ungarna verkligen vill och inte bara hänger på! Har de inte pratat om vänner från skolan och så? Se till att få veta lite vad som händer där, du kan ju frankt ställa frågan: blir ni ledsna av att lämna nya vänner, eller nåt, så kanske man inte ska fråga barn ni som vet? Om rivjärnet är med kan vi nog vara lugna. Enda trista är att vi inte ses på konferensen men det kanske kommer fler tåg (eller så får vi ta en ny konferens down under, har alltid velat åka dit!)

När jag fick mens första gången tog mamma och pappa ut mig på restaurang för att fira. Toppen, vad roligt älskade flicka, nu är du snart vuxen, sa mamma. Det här är stort, tänk att du kommer att kunna bli mamma själv en dag! Det glömmer jag aldrig och fick mig att känns mig väldigt stolt. Det gjorde nog att jag aldrig tyckte det var pinsamt m mens. Pappatips kanske?! ;)

Åt att hon tar det naturligt och berättar. Tycker förresten att det är tråkigt att du inte kommer på konventet, hade varit jättekul att träffas!

...jag kan bara rekommendera anhörigveckan.

I min grupp fanns anhöriga upp till 75 år. Anhöriga som levt många år och försökt komma tillrätta med delar av sina liv och jag som var där före "min" alkoholist varit igenom sin behandling.

Dagbok eller bara skriva ner hur jag mår och vad som hänt, det har jag tagit till när jag inte funnit råd eller ro i mig själv. Att läsa orden har alltid gett mig mer klarhet och fört framåt.

Lycka till medberoende-syster
Kram

Carpe Diem, fånga dagen.
Magkänsla är bra, men kommer du bli bra av att leva

-Tänk om......

Jag tycker åk. Men vad vet jag?
/A

att hon tar det så naturligt och "vågar" berätta!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4086&artikel=5420734

Hade inte tänkt på det tidigare. Att döttrar, hur små de än verkar, en dag ska ha mens. Som pappa är man ganska lost där. Ärligt talat, den enda relation man haft till mens är att det varit en form av störningsmoment i sexlivet.

Australien blir bra.

Hej Mulletanten :-) , tack, vad märkligt att det stod just idag. Tar till mig, och ska skriva dagbok i större utsträckning som första åtgärd. Kram /A

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/01/hur-gor-man-konkret-for-att…

Kram igen / mt

...långfrukosten som vi ägnar åt oss i helgerna...kommer lilla (tolv år) Strawberry in och deklarerar att hon fått sin första mens. L och Rivis är genast där...men jag och killarna vill bara sjunka genom bordet? Shit pommes frites? Var detta info jag behövde? Vad svarar man? Sa att hon och jag ska åka på motorcykeltur ensamna. Kvalitetstid...men vad fan ska jag säga? Go girl? /R

Tack för spontana svar mt och Maria. Kanske hoppar jag...tanken finns ju där. Skönt att få bekräftat att det inte var helfel. Sen golvar Maria mig ( och det gör inget annat än gott, jag behöver tankarna). Säger mina ongar ja för att de "ser" att jag vill? Resten av helgen ska gå till att luska och försöka se hur de små liven tänker. Storkillen är på...där är jag hundra och som den fege man jag är så är det ju även honom jag väljer att ta med. Ja...inte riktigt bara därför. Jag kommer att jobba långa dagar och han är den enda av ongarna som fixar engelskan själv. Jag behöver inte vara orolig.

Men Marias kommentar om vänner? Visst har de vänner. Varför säger dom inte det till mig? Jag kan svaret; Missbrukarbarn. Fattar inte hur jag och J har misslyckats så kapitalt som föräldrar. Eller fattar gör jag...men inte varför vi har låtit/låter det gå så långt? Skäms gör jag. Men nu ska jag ägna helgen åt att luska.

Visst har ni båda rätt i att Rivis är ett skyddsnät...på ngt sätt glömde jag bort henne i ekvationen. Hon skulle aldrig låta ongar fara illa när jag drack. Vilket jag inte vill ska hända...däremot är jag inte där så jag kan säga aldrig. Jag kan bara säga; Inte just nu...inte idag :( /R

Mig hade det också lockat fruktansvärt mycket. Skyddsnät tar du med dig, Rivis ville ju följa med och vad du berättat så verkar hon trygg och stabil när det blåser.
Vill verkligen ungarna?, det förvånar mig. Kompisar brukar ju vara jätteviktigt i den åldern och nu har de kommit in i livet i Italien, vill de verkligen bryta upp och börja om från början igen?.
Krasst att säga men för J spelar det nog ingen roll var ni bor så länge hon inte tar tag i sitt eget liv, och barnen kan ju fortfarande träffa henne fast det går ju inte så ofta men det har de ju ändå inte gjort.

Det går inte att råda dig i detta utan det måste bli ett familjebeslut, men försäkra dig om att barnen verkligen vill och inte bara säger så för att de ser att du vill. (Missbrukarbarn beteende )

Förstår att du vill, det hade jag velat ( och förmodligen gjort)

Kram!