Senaste kommentarerna i forumet

Tack!

Vad bra det kändes att ni var så vänliga mot mig. Hade lite ångest över att jag blottat mig, men å andra sidan är jag ju anonym här. Det känns skönt att läsa att det finns fler som brottas med samma problem som mig, som kan förstå all ångest som kan finnas i en. Och att det där suget efter alkohol finns. Min man dricker också för mycket men han blir aldrig så full som jag blir, får inte denna olidliga ångest dagen efter som bara går att lindra med en liten återställare. Han har lovat mig att han inte ska dricka på några månader så att jag inte ska behöva frestas i onödan. Jag hoppas han håller det. Han har lovat detta förut men inte hållt det. Men jag vet att det är upp till mig kan inte skylla på någon annan. Tack för att ni lyssnar.

/C

Du är trött, arg, frustrerad över din situation. Du är heller inte kall, det är snarare förnuftigt att inte vilja pausa ditt liv på grund av någon annan. Du har redan satt det på paus så länge pga av hans drickande. Helt förståeligt att du nu vill gå vidare med ditt liv.

Vet inte om jag var otydlig i min förra kommentar, jag menade såklart inte att du ska behöva tolerera att han beter sig som ett svin bara för att han går på AA, utan att du också behöver en paus ifrån alla bråk. Kanske är den enda möjligheten för dig att få ett andrum just nu att separera? Det behöver ju heller inte vara något som är skrivet i sten men du skulle kunna säga att du inte vill träffa honom förrän han har varit nykter i 6månader, så kan ni båda försöka reda ut era känslor och vad ni vill, på håll.

Känner du att du alltid blir lugnare när han inte är hemma så har du ju redan svaret där, vad du behöver göra för att komma till ro...

Kram

Är nog bra! Det känns bara som om jag vill komma vidare. Nu! Men det gör jag tids nog, det får ta den tid det tar och jag ska känna efter riktigt ordentligt, det ska jag. Det är väl för att jag, som du säger Maria, tidigare varit bedövad och inte riktigt känt efter.

Tack för tipset om Par i terapi. Jag såg inte den tyvärr. Försökte se gamla avsnitt på SVTplay häromdagen efter att jag fått tips av en (manlig!) kollega som sa att den var mycket bra! "först tyckte jag den var jättelarvig" sa han, "men sen upptäckte jag att, nämen sådär brukar ju jag säga!". En annan (även det en manlig!) kollega tyckte mycket bättre om In treatment, som är en annan bra serie (som jag faktiskt sett). Vilka män jag har på mitt jobb :-)

Du står inför ett stort beslut som rör flera personer, ett sådant beslut tar man inte i en handvändning. Oavsett vad beslutet blir så ska det kännas bra i hjärtat, vi är inte vana att känna efter utan mer bedöva våra känslor. Känn efter, gå på samtalet förutsättningslöst och se vad som kommer upp där. Känn efter igen, vad känns bäst för dig. Låt det ta den tid det tar, du behöver inte fatta ett snabbt beslut.
Hoppas ni får ett bra samtal, Kram!

Du är redan borta från han i tanken.
Gör verklighet av det FÖRE jul!
Lämna skiten, det blir inte bättre.
Du är värd så mycket mer!
/A

Tack för de orden, trollis!

För mig går det i vågor det här med forumet och skrivandet. Ibland mer, ibland mindre. I början livsnödvändigt, nu mer av en påminnelse om att inte falla tillbaka i gamla mönster.

Forumet funkar som ett "realtiy check" för mig på det viset. Jag behöver fortsätta tänka över mitt eget medberoende och lära mig mer om hur det fungerar, för att inte tappa fotfästet igen. Det händer (fast det är längesedan nu) att jag backar och läser igenom mina trådar här, och det blir så tydligt för mig att jag inte är samma person längre. Och jag vill inte tillbaka till den jag var då.

Dessutom ser jag det nästan som en plikt (missförstå mig rätt) att visa andra att det går att ta sig upp, på samma sätt som andra har gått före mig. Jag har tagit rygg på andra, nu vill jag ge hoppet vidare. Det låter lite pompöst, men så känner jag.

Däremot har gubben min slutat läsa och skriva här (han var aktiv också ett tag, för er som inte minns det). För honom blev det ett sätt att bromsa sin utveckling. Här blev han påmind och saker som han inte ville tänka på (för att jag skriver om dem, om inte annat) så han backade ur. Däremot har han en del andra kontakter på nätet som han har mycket stöd av.

Nåväl.

Kram, alla!
/H, som hackar mt's tråd lite. :-)

Jaa, Framtidsdrömmar, jag känner som du: hur många gånger har man fått höra: "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Jag söger som du: jag har försökt glömma, försökt förlåta, försökt förstå osv osv, men det kommer ju bara nya grejer hela j-a tiden!
Ursäkta mina svordomar, jag bruakr inte använda sådana ord, men jag är så himla vansinnigt förbannad så jag håller på att bli tokig.

Markatta, känner ju som jag skrivit en enorm ilska, men också så mycket anant. Allt det där ältandet av vad som lir bäst för barnen, bäst för mig osv. H¨ller nog på att bli lite galen emellanåt. Ibland känner jag ju lite som Framtidsdrömmar skrivit ibland i sin tråd: tänk om det bara kunde hända mig något så att jag slapp leva kvar i detta hemska. Men samtidigt så vill jag aldrig lämna sessan...

Jag har forumet, men jag går också på samtal, på Al-Anon och pratar lite med vänner, men jag vill bara stampa på min dumma man och säga att jag villv ara utan honom, för när inte han är hemma så känner jag mig lugnare, mer sansad, gladare osv!
Jag förstår vad du menar, att jag borde ge honom tid på AA, men han bara fortsätter ju kalla mig saker osv och jag är ilsk och tänder på alla åtta med en gång så nu är jag förbannad och han påtalar det konstant... Men det skiter jag i! Jag ahr varit tydlig med att jag inte orkar stötta honom nu, men då står hans föräldrar och bror där och tycker att jag gör såå fel... Blä-familj!

Vill.sluta, tack för ett rba råd, men min man är ju kvar i tanken att "nu börjar ju vårt ljuva liv, han har ju inte druckit på några veckor, nu ska vi ha det lika gott som vi hade det innan förra supar-perioden", men jag ahr ju fått nog, jag orlar inte. Men han är ju arg på mig för detta så vi kan liksom inte kommunicera om någonting.

Mulletant, som jag skrivit så går jag på Al-Anon, men jag känner mig så frustrerad av allt så just nu är det bara virr-varr. Har liksom ingen koll, kan inte tänka ordentligt... Puh. Å ena sidan: skönt som du skriver att jag har insett att jag kan inte hjälpa en alkoholist, men samtidigt så har jag insett mitt medberoende, hur mycke tjag anpassat mig och nu försöker jag sluta med det, men vi bråkar ju bara om allt istället...

Ja, detta blev ett virrigt och argt inlägg, men jag har tröttnat på att ta skit. Som du skrev mulletant, sk´jukdom är ingen ursäkt att bete sig illa... Idag kom han hem och kallade mig "dumhuvud", som han ofta gör och som jag alltid har ogillat, men han menar att han bara skojar. Jag var allvarlig och sa att jag gillar inte det, och då säger han "Vad är det med dig, hur j-a grinig kan man bli? Jag har ju alltid sagt då"... Ja, men hur j-a trög får man bli: jag har alltid sagt att jag inte gillar det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Fatta!!!

En annan sak som jag funderar mycket på är att ända sedan vi träffades så har jag ansett att han dricker för mycket, och nu visar det ju sig att han har haft problem ända sedan tonåren. Så, med andra ord har han inte koll på vem han egentligen är, jag har ingen koll på vem han egentligen är, och då känner jag ju att det handlar ju om evighetsålng tid innan han faktiskt skulel kunan må bra, har lärt känna sig själv osv, jag vill inte pausa mitt liv. Jag låter kanske kall, men jag har låtit allt mitt stå tillbaka under våra år tillsammans, jag har tappat vänner, stressat upp mig och känner att det är nog nu. Jag vill må bra, jag vill vara stark osv, jag vill inte pausa mig och mitt liv mer.

Är jag hemsk?

Alltså det här med sjukdom....

Ja, alkoholism är en sjukdom i den bemärkelsen att vem som helst kan drabbas, att den är obotlig och att det blir värre med tiden (om man inte slutar dricka, alltså), och att den ligger utanför alkoholistens egen kontroll.

Men. Att var sjuk ursäktar inte att vara en skitstövel. Står vi ut med glåpord, svek, lögner, hot och kanske till och med våld från vår partner bara för att h*n har cancer eller lunginflammation?

Jag blir så trött på alkoholisterna som använder det där emot oss anhöriga. Det är fult.

Men så bra ändå att han känner sig nöjd med mötet. Det är ett steg i rätt riktning!

Kram!
/H.

I anhöriggruppen som jag gick i träffade jag en hel rad olika kvinnor (och ett fåtal män, men då i egenskap av pappor, inga makar. hm, varför ser det ut så?) som befann sig i olika situationer. Alla hade det gemensamt att deras män var alkoholister, och av någon anledning hade hamnat på behandlingshem (ofta istället för fängelse efter rattfylla, men lika ofta frivilligt).

Det fanns mycket ilska (flycert, du har rätt, ilska är konstruktivt!), sorg, smärta, hämndbegär... allt möjligt. Och det var alltid gripande att höra dessa kvinnor berätta. De stod ut med så mycket skit innan vändpunkten kom. Deras män var så elaka mot dem. Ofta grät vi tillsammans där i gruppen, och det fanns alltid någon som kunde fiska upp näsdukar ur väskan till någon nykomling som överrumplades av gråten. Vi mer rutinerade hade ju egna med oss redan...

Men. En kvinna gjorde ett mycket starkare intryck än alla de andra, hur eländiga berättelser de än hade. Hon darrade som ett asplöv, knöt armarna hårt runt bröstet och kunde knappt prata. Det som skilde hennes situation från alla andras var tystnaden. Hon levde i en relation som hade blivit tyst. De hade inte sagt någonting alls till varandra på flera månader. Inte ens hej eller godmorgon. Och det gjorde henne galen, på riktigt. Hon önskade sig att istället befinna sig i någon av våra andras relation, där det yttrades många hårda ord. För allting är bättre än tystnad.

Så, snälla söta Framtidsvännen... bryt mönstret! Hamna inte i tystnadens tortyr! Det kommer äta upp dig! Du är värd så mycket bättre än detta.

Kram, gumman.
/H.

Och dess korvfingrar, jag ger upp!
/A

Vad roligt, hoppas du kommer finns ditt lugn.
Längs mitt resonemang om att inte VILJA dricka.
Det är du och jag och många härinne befinner sig.

Tråden eller rubriken finns under menylänken att
förändra sitt drickande. Länken heter
"Nu flåt det faaaan vara slut!!!"

Läs den, och välkommen!
/A

Bra, Nana! :-)

Kram!
/H.

Nu har jag läst hela din tråd och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
När jag läser om hur du kämpat och försökt så känenr jag så väl igen mig, när jag läser om alla saker du beskylls för så träffar orden mig som pilar i hjärtat, när du berättat om hu viktigt sex är för honom så tror jag nästan att du är jag, eller att jag är du...
Åh, vad jag önskar dig ett lyckligt liv! Och mig själv...

Någonstans i tråden såg jag att mulletant skrivit att Lelas rått henne att inte älta det som varit med sin man, eftersom han ändå är så väl medveten om allt som gått fel. Och det låter ju klokt, ni båda stötar mig im in tråd och verkar alltid så klocka, jag blir så glad av era inlägg. MEN JAG VILL JU FÖR F-N BANKA IN I HUVUDET PÅ MIN J-A MAN ATT HAN SÅRAR MIG, han förnedrar mig, förminskar mig och förstör mig. Han kallar mig saker, skäller på mig, vänder allt jag säger emot mig osv, och ja, sorry, men jag är inte beredd på att bara säga "Åh, stackars lille du, vi fokuserar på dig och det du har jobbigt med nu", när jag faktiskt har fått nog. Jag vill hellre säga "Din ynliga svin, fatta att du har svikit mig, sagt och gjort så mycket dumma saker ENBART FÖR ATT DU VALDE ALKOHOL ISTÄLLET FÖR OSS att jag inte längre kan glömma, förlåta eller komma över det".
Jag låter kanske som en kall häxa, men jag kan bara inte köpa att det är en sjukdom och därför ska jag bara finna mig i att ha blivit behandlad som en dörrmatta. Nähä, tack!

Varm kram (med lite ilska i, för med ilska kommer man långt!)

Det är bra att jag kunde hjälpa dig med någon pusselbit. Jag hoppas att det leder till något gott.

/H

Jag känner mig irriterad på att så fort jag sätter mig vid datorn så är det någon i familjen, spec maken, som kommer farande...Kan jag få vara ifred någon minut?

..att det inte räcker med en period utan alkohol för mig. Jag måste lägga av. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Börjar repa mig efter helgens drickande. Tydligt när jag tittar tillbaka på det där glaset rött som jag skulle ta och hur det faktiskt slutade... Undrar om jag dricker mer nu när jag drticker för att passa på eller om det har gått så här utför. Ungefär som när jag "bantade" tidigare och hetsåt för att jag ändå brutit. Jag menar det var inte länge sen jag faktiskt kunde ta två glas vin någon gång, men nu känns det som jag blivit som förbytt. Ja det är väl som ni skriver bara att börja om och kämpa på. Jag är ju trots allt inte ensam med detta.

med stearinljus, katter o TV... mannen på AA. Skulle varit på en föreläsning men orkade inte. Bara njuter nu. Man kan förändra sitt liv. Ja, det kan man. / mt

man måste verkligen inte veta just nånting när man kommer till familjeterapeuten. Hoppas det blir bra. Såg du Par i terapi på TV? Ursäkta nu, jag kanske frågade redan... jag tyckte det var en så bra serie.
Kram till dig! / mt

...från mulletants tråd där Hösttrollet funderade över tystnad och skam. Att man väljer ord på guldvåg för att inte misstolkas. Att skam blir till knappar att trycka på, att outredda saker som inte vädras ut finns kvar därinne. Jag känner att där är så mycket som borde vädras ut! Hemma hos oss är kommunikationen bristfällig och vädring förekommer endast i affekt då mannen inte tycker om att "älta".

Jag uppskattar ärliga och tydliga råd! Jag ser er ju inte, ni kan tycka vad ni vill, jag kan inte skälla på er för det :-) även om jag betraktar er alla som riktiga vänner så ser vi inte varandra annat än det vi själva visar upp, vi kan inte slänga igen dörrar i ansiktet på varandra. Min nyfunna "riktiga" vän Maria42 presenterade mig ansikte mot ansikte i helgen några frågor och funderingar som fick mig att känna allt från ett kallt hål i magen, en ilska över det befängda men också en uppskattning inför det modiga och vad härligt det är att kunna säga ärligt vad man ser och hör utan att vara rädd för att trampa på tår!

Till Tilde vill jag bara säga att även om du tog bort dina ursprungliga rader så hjälpte du mig lite med de rader som blev kvar: att det jag skrev fick dig att skriva tillbaka, ta bort och sedan promenera runt, runt i kvarteret ledsen för min skull hjälper mig att se lite på mig själv "utifrån" - jag kan mycket väl tänka mig vad jag själv hade givit för råd!

Tänk att jag skulle bli en sån där som man ser och tänker "varför går hon inte bara!". Så blir min nästa tanke att nu överdriver jag allt, så farligt är det ju inte, vi slåss inte i alla fall. Och det är så lätt att lägga skulden på sig själv: nå hur rolig är jag då? Jag surar minsann ofta jag med! Jag har en orealistisk idé om hur det skall vara osv osv. Om någon skulle beskriva en situation som de inte trivs i för mig så skulle ju jag säga: nå men så gör något åt den då! vad väntar du på? döden? Egentligen räcker det väl med det - jag trivs inte alltså gör jag något åt situationen!

Tyvärr är inte livet svart eller vitt. Det är svårt att famla sig fram i det där dimgrå mörkret däremellan! Just nu vet jag verkligen inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill få till en bra dialog, en lösning och en gemenskap med denne man. Mot slutet av veckan ska vi för första gången träffa en familjeterapeut. Tidigare har jag tänkt att jag VILL få detta att fungera och att jag är beredd att försöka men nu undrar jag om man måste veta vad man vill innan man kommer dit eller om man får hjälp med det där? Jag vet inte längre om jag vill, om det finns någonting kvar. Nu svamlar jag men det får stå här som en elegi över min velpottepersonlighet!

Cecilia02 !!

Det är ett stort fint steg som du nu har tagit till en vändning i ditt liv ! Häng kvar och läs och skriv av dig så mycket du kan, det hjälper mer än man kan tro. Att släpa fram demonerna i ljuset och låta dem spricka är en stor hjälp annars vill de gärna bygga bo och stjäla energi från dig.

Välkomstkram !

nu har det brustit, nu är det bara massor av gråt. jag gråter för det som aldrig kommer bli. det var detta som skulle ut tror jag.
din omtänksamhet. det du skrev tryckte på alla mina ömma punkter och nu är det förtvivlan och det är befriande.

jag är glad för din skull Harry, det kommer att bli jättebra med psykologkontakten. ni ska hitta vad ditt missbruk handlar om, det är den vägen man måste gå. jag gråter när jag skriver, detta är inte likt mig, idag är jag förtvivlad och ledsen och jag är dig evigt tacksam... skrattar när jag hör vad jag skriver... tokigt och förlösande.

omtänksamhet...
tack Harry.

Tänk så livet kan bli, att en går vidare och en annan får ett nytt hem! Även jag älskar katter och fina katthistorier. Min gammelkisse fick jag av ex-svärfar i julklapp och lillkissen köpte vi som sällskap. Fast hon valde oss. Jag ville ha en lite "finare kisse" än ytterligare en svart bonnkatt men Lilla S kröp in under sambons kavaj och upp på min axel, spann i våra öron så vi hade inte ro att hälsa på den andra katterna. När vi sedan började titta ordentligt på henne sprang hon in och la sig i buren vi tagit med.

Jag tackar Trollis för fina ord i inlägget precis här ovan. Om västernstämning, gömda skämslor och kvarvarande knappar. De gav mig lite att fundera på i det läge jag befinner mig just nu.

var viktigt och värdefullt för dig! Det är verkligen inte det sämsta.

Han visar med all tydlighet att han inte tänker (orkar?) lyssna, inte (förmår?) engagera sig.

Vet du, det verkar som om du inte att du når honom varken genom att tala eller skriva. Du, ni alla, "lever i en fruktansvärd tystnad" - "som tortyr" skriver du. "Det blir ingen rolig jul i år heller", skriver du. Vem annan än du kan förändra den situationen för dig - och barnen?

Vad väntar du på? Vad hoppas du ännu på? Vad hindrar dig ifrån att gå? undrar mulletanten

tänkt på att gå på Al-anon? Där skulle du ha utrymme för det som finns i dig.
För övrigt är sjukdom ingen ursäkt för dåligt uppförande, att göra andra illa.
Apropå det markatta skrev: för mig var det en befrielse när jag kom till insikt om att jag jag inte kunde hjälpa honom... och jag sade det: "Jag har insett att jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt... så är det."

Nu kan vi hjälpa och stötta varandra mycket. / mt

Är ny här på forumet. Har precis varit nykter i 2 dagar. Har haft problem med alkoholen egentligen sedan jag började dricka i 20-års åldern, var alltid den som blev fullast bland vännerna. Det var coolt då men inte nu när man är 40. Har haft perioder då jag varit absolut vit t.ex. när jag väntat barn eller ammat, men också andra perioder för att det kännts bra. Under det senaste året har jag varit nykter i 9 månader, började dricka i somras igen. Tyckte jag kunde prova på....men det spårade ur igen. När jag dricker, dricker jag alltid för mycket det finns inget stopp i mig, jag vill bara ha mer. Och så ringer jag runt till familj och vänner På sista tiden har jag fått rejäla blackouter. Har erkänt för mig själv och min familj att jag har problem med alkoholen. Har gjort försök att sluta. Nu måste jag sluta för jag vill. Vill inte vara till åtlöje för mina barn (4,12,13 år). Någon positiv förebild kan jag ju inte bli för dem när det gäller måttlighet, men kanske ett avskräckande exempel. Kan inte kontrollera mitt drickande så jag instämmer i kören tricket är att inte ta första glaset. Och jag vill erkänna här på tråden, att ja mina barn har sett mig full och ja mina barn har bett mig att inte dricka. Och ja jag skäms som en. ... jag vet inte vad varje gång det har hänt och lovat mig själv att det inte ska hända igen...men nu ska det inte hända igen. Jag vill inte dricka. Ville bara få ur mig mina tankar och känslor.