Senaste kommentarerna i forumet

Jag frågade rakt ut, eller snarare över sms, om han hade druckit någonting alls sedan vi hade det samtalet när han sa att han insett att han inte kan dricka alls längre, ångrade sig, grät, bad om hjälp. "3 öl på Xs födelsedag" fick jag till svar. Adde hade rätt där, de där "3ölen" hade han druckit kvällen innan han kom och ångrade ångrade ångrade.

Har tänkt mycket på vad Lelas mfl skrivit om att bryta kontakten under en bestämd tid och jag insåg nu att det är det jag måste göra. Jag svarade i ett långt sms men i korta drag att 3öl är 3öl för mycket om man riskerar att bli som han kan bli på fyllan och att jag i alla fall inte tänker ta den risken. Därför får han inte kontakta mig på 6månader, dvs 6nyktra sådana. Återigen försökte han vrida det till att jag överdriver med ett "3 öl är väl inte att supa". Hur fan kan man gå och dricka öl bara några dagar efter att man kommit till någon man älskars hem, skrikit, hotat, knuffat, trängt sig in. Jag vet ju svaret men har ändå så svårt att förstå.

Det är dels en lättnad, att inte behöva gå omkring och hoppas att han ska hålla sig nykter, aldrig riktigt tro det men låtsas att det är en nykter person man håller i handen och inte en tickande bomb, samtidigt är jag så jävla ledsen.

Gamla grejer kommer upp igen. Trodde jag hade förlåtit pappa för tiden han drack men just nu känner jag mig så arg, ledsen, bitter över att hans alkoholism påverkar mig än idag. Det måste ju vara lättare att falla in i en medberoenderelation om man en gång varit barn till en alkis.

Ni får ursäkta min negativitet just nu men jag är så trött. På det här.
Fattar inte hur jag ska orka jobba, ta hand om en hund som jag måste smyga med, hitta någon annanstans att bo. Jag bara gråter, hur kan man jobba om man bara gråter? Ibland önskar jag att det var jag som var alkoholisten, det verkar lättare att bara kunna stänga av.

Hur mår du?

Stigsdotter! Och det fick jag, en riktigt fin och inregnad sådan.
Odrickandet går strålande just nu, saknar det inte det minsta - jag har för fullt upp för att ens hinna tänka tanken. Fullpackad (!) dag som gör att jag stupar i säng utmattad.
Och sen så har ju min största trigger försvunnit nämligen den stund där man alltid hämtade tidigt på dagis och skola (för att vara DUKTIG) vilket resulterade i stress och fruktansvärd uttråkning som bäst kurerades med några glas vin till den tidiga middagen... Nu hämtar vi klockan fyra istället och jag har haft en givande dag innan och har tom haft möjlighet att längta och sakna barnen.
Nu ska jag läsa ikapp.

Vet att vi tagit upp detta i en annan tråd (eller kanske flera) att man drabbas av sötsug, när man slutar dricka alkohol..
För en liten stund sedan, for gubben iväg, för att han hade blivit "godis-sugen"!*ler*
Det gav mig ett tillfälle till en snabbtitt på forumet, men också en bekräftelse på att alkohol och socker verkar ha ett samband!
Nu tänker jag definitivt inte andas ett enda ord om "sockerberoende"! Inte förän han blivit av med alkoholen..
Han har faktiskt varit torr i 3 hela dagar! (tog två starköl på lördan..) Strongt gjort efter att ha hällt i sig ca 1 flaska vin/dag 6dagar i veckan ;-P
Så för min del, får han gärna käka godis tils det sprutar ur öronen på honom istället..
Ha en trevlig kväll, hörs imorn.. (helgen är jobbarhelg igne, så för min del blir den väldigt städad..
kram vänner! / trollis (alias tandtrollet..)

du behöver inte hoppas, det är du själv som bestämmer:). Klart att det håller!

att få många kramar :-)) Du är värd att ha ett bra liv ! Ta hand om dig !

Verkar vara en härlig plats att hänga på. Om man får. Min första nyktra dag idag. Hoppas det ska hålla länge. El varför inte alltid. Har läst här hela dagen. Känns skönt att veta att det finns fler som gått och går igenom samma saker.

Hade nog gett samma råd till någon annan, än mig själv då...
Läste mitt första inlägg här, provade att byta ut de platser där jag skrivit "jag.." mot "namnet på min bästa vän" och "han" mot namnet på min bäste väns partner. Det gav perspektiv. Kanske en bra övning även för andra?

Al-anon på måndag. Ska till och med våga. Den här gången. Öppna dörren.
Bra, hoppas jag, men läskigt.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

vägen men ta inte på dig något ansvar för hans sjukdom. Visst är det avgörande att jag som beroende törs be om hjälp men då måste jag vända mig till någon som kan hjälpa annars blir det bara ett rop ut i luften. Eller så finns risken att det blir värre, att den medberoende blir en möjliggörare. Det finns några trådar här på forumet om det och jag känner ett par stycken där partnern håller på att fullständigt rasa sönder för att de inte kan sätta gränser. Vi har faktiskt en som granne.

Du kan ju prova med att följa med första gången till AA eller beroendecentrum, men bara första gången ! Sen måste han ta ansvaret själv, det är viktigt för hans självkänsla också för att inte tala om din när du sätter en gräns för ditt engagemang.

Och som skrivits tidigare här : Sök hjälp för din egen del ! Testa Al-anon, ge det en chans.

Tack sims!

Ligger på lågvarv nu. Har ingen ork att kämpa alls!
Livet har kantats av för mycket jävlelskap helt enkelt.
Behövde verkligen inte en sjukdom att kämpa med
också....Där värdena i kroppen hoppar upp och ner
utan att de vet vad det beror på... Senaste budet
va en tumör i kroppen...så nu väntar jag på att få
tid till ultraljud och röntgen.

Vill vara positiv,glad och kunna stötta andra.
Men jag klarar inget av det!

Slutar skriva här nu. Ta hand om er allihop och
hoppas av hela mitt hjärta att det går bra för er!

TP

det är möjligt att det är ett sådant stadium du beskriver, jag vet faktiskt inte.
Jag förstår också din poäng i att han måste ta ansvaret själv. Men kan det inte vara en förutsättning för att klara det, att kunna be om hjälp när man behöver? Menar du att han själv måste komma på vart annars, bortom mig alltså, han kan söka hjälp, om det nu blir AA, beroendecentrum eller liknande?

Ha det fint!

Ojdå! Så kom jag med ÄNNU mer metaforer..he, he! :)

Fast, vad kom jag fram till då? Att jag måste slåss. Det fattar väl alla. Kanske att jag håller på och förbereder mig inför en strid genom att analysera vad jag gör och varför? Det gör ju du också TP, egentligen. Du analyserar dig själv (fienden) för att se var de svaga punkterna är för att du ska veta HUR du ska besegra fienden (dig själv). Så, egentligen är vi rätt smarta och taktiska. Vi ligger lågt och lurar i buskarna, för att sedan slå till. Sen, då är det krig, men vi har övertaget. Du har ju redan lurat en av dina fiender: alkoholen. Nu ligger du lågt för att besegra den andra fienden: depressionen. Det vet jag att du klarar, för du är smart!

Hoppas jag inte var alltför hurtfrisk och djup nu, men, men..

sims

Känner så väl igen den där känslan av hopplöshet och att livet inte går dit man vill. Man tycker sig kämpa, men så står motgången där igen med sitt fule tryne och säger: "jasså, du trodde du skulle få må bra och vara lite lycklig nu? Ha, ha! Nej, inte du inte. Du är född att må dåligt!"

Så kan jag tänka. Som om jag står och ser på hur andra lever livet, medan jag bara brottas med det ena problemet efter det andra. Nu när jag försöker sluta dricka drömmer jag väldigt intensivt och det är inga trevliga drömmar, precis. I förrgår natt var jag jagad av en psykopat med världens äckligaste ruttnaste andedräkt som ville kyssa mig och kidnappa mig. Jag vaknade svettig och av att jag låg och hulkade, för att spy. Imorse kom jag på att drömmen ville säga mig något: den äckliga stinkande psykopaten med den ruttna andedräkten som ville kyssa och kidnappa mig är ju alkoholen! Jag är livrädd för den och jag vill springa därifrån, men jag måste slåss. Jag är inne i ett hörn nu och kan inte fly. Vad gör man då? Jo, jag måste lyfta den där jävla knytnäven och slå den där äckliga psykopaten, men för mig är det ovant och obekvämt att använda knytnävarna och slåss, men vill jag inte bli taget så måste jag lämna bekvämlighetszonen nu och slåss. F-N!

Igår hade min särbo med sig lite Laphroaig-whisky. Det var inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle tömma flaskan när han somnat,(ca 2 små glas), men ändå! Jag klarade inte av frestelsen, fast jag gjorde det i lördags när han hade med sig en hela whisky och en massa öl. Jag tackade nej. Nu får jag be honom att inte dricka i min närvaro, för jag klarar det inte än.

Oj, det blev ett utomordentligt långt och djupt inlägg, men det verkar som om man måste bli en Sigmund Freud för att förstå hjärnans mekanismer och spöken.:)

Styrkekram till alla från sims

Kan kanske vara något jag. För det värsta är ju att det inte bara "kommer" en nedförsbacke eller en medvind, man måste själv röra sig på vägen så att man hittar dit alternativt ställa sig på ett ställe där det blåser lite, eller vända sig åt rätt håll så att vinden blir med- istället för mot. Ihop med Tildes bild av ett gammalt träd har du väl nu fått tillräckligt med metaforer för en
dag :-) Poängen är i alla fall att du måste försöka hitta ett sätt eller en person som kan hjälpa dig ut.

KBT är väldigt handfast tycker jag och kan fungera riktigt bra om man inte är alltför deppig tror jag. Du kan väl testa det! Annars en psykolog. Du behöver hjälp att ta dig upp i vilket fall!

Kram

P:S. eller sätt dig och skriv musik om det - kanske kan du kanalisera ut allt du känner den vägen? Ofta handlar det ju om att ta sig ur negativa tankespiraler, och då kan överlämningen (i vilken form som helst!) fungera som en rening så att man kan gå vidare.

Kan kanske vara något jag. För det värsta är ju att det inte bara "kommer" en nedförsbacke eller en medvind, man måste själv röra sig på vägen så att man hittar dit alternativt ställa sig på ett ställe där det blåser lite, eller vända sig åt rätt håll så att vinden blir med- istället för mot. Ihop med Tildes bild av ett gammalt träd har du väl nu fått tillräckligt med metaforer för en
dag :-) Poängen är i alla fall att du måste försöka hitta ett sätt eller en person som kan hjälpa dig ut.

KBT är väldigt handfast tycker jag och kan fungera riktigt bra om man inte är alltför deppig tror jag. Du kan väl testa det! Annars en psykolog. Du behöver hjälp att ta dig upp i vilket fall!

Kram

P:S. eller sätt dig och skriv musik om det - kanske kan du kanalisera ut allt du känner den vägen? Ofta handlar det ju om att ta sig ur negativa tankespiraler, och då kan överlämningen (i vilken form som helst!) fungera som en rening så att man kan gå vidare.

Tack Trollis/ och till er andra :)

ja bättre att va ensam ett tag än att va ensam när det ska vara så att man ska va 2

nej ja finns här på distans så länge det är på den där nivån...

förstår att han blivit van när ja tagit emot han gång på gång... men nu bryter det sakta mönstret

kram Nana

För att vara medberoende och ha vuxit upp med missbruk, så är du helt normal. För den som vuxit upp i en dysfunktionell familj, är det onormala, "normalt"".. Som barn, kan man ju inte VETA, att det finns något annat och ofta fastnar man i de mönster man växt upp med..
För trots allt, är det "gamla invanda" något som känns tryggt (trots att det i verkligheten ÄR långt ifrån tryggt)
Varje gång ditt nya liv känns "konstigt", så försök att påminna dig om att det inte behöver betyda att det är negativt, bara ANNORLUNDA!
Vi finns här, och vi har så många olika historier och bakgrunder. Men vi VET, hur det är att leva med ett eller mitt i ett missbruk!
Styrkekram / trollis

går in i fyllan passerar jag olika stadier innan jag slocknar. Dessa stadier är en följd av promillehalten i kroppen.
Följaktligen passerar jag samma stadier när jag går ur fyllan fast jag kanske inte märker det eftersom jag oftast är medvetslös då.

En annan fas är när jag blir gråtfärdig och sorgsen och fruktansvärt ledsen över vad jag gjort och ställt till med och jag kan gråta floder.

Det är ingen äkta känsla utan beror på att jag är på väg ut från fyllan och inte är helt promillefri. När jag är på väg in i fyllan hinner jag ofta inte uppleva mycket av det stadiet för jag slocknar innan.

Han ska inte ha hjälp av dig för då lägger han över ansvaret på dig !! Han måste själv ta tag i sitt liv och ta eget ansvar.

Ta hand om hunden och se till att du själv får ett bra liv först.

Era svar betyder så mycket för mig.
Jag blir rörd till tårar varje gång jag loggat in och ser att någon har läst och svarat, förstår. Så länge har jag undrat om jag överdrivit, ibland trott på hans ord att det bara är för att min farsa var alkis som jag har problem med berusade män... att jag inte skulle veta vad som är "normalt" drickande pga olika trauman.

Många vänner har jag undvikit, till slut försvinner de. Hans vänner tycker jag är en bitch som alltid ska förstöra deras goda stämning.

Det är oerhört skönt att bli bekräftad här. Jag får uttrycka att jag mår dåligt av det här. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte vara rädd för att (bli anklagad för att) överdriva, vet att jag snarare kanske underdriver.

Världen börjar få konturer, bli verklig. Jag gråter men lättad börjar acceptera verkligheten som den är. Kanske först när jag accepterar att jag befinner mig i ett brinnande hus, kan jag göra något åt det, släcka eller ta mig ut. Men fortsätter jag som vanligt, står och diskar bland lågorna, så slukas jag till slut.

Heja Nana! Jag tror att du är på definitivt rätt spår!
Fortsätt att skriva här, vi kommer att stötta dig!
En sån som han är inte värd en tjej som du.
Här är du inte ensam. För faktum är, att man är aldrig så ensam, som när man är ensam, fast man är två..
Låt honom fundera, är han inte beredd att göra något åt sitt liv, utan bara vill ha "husrum för natten" när det passar honom, då är han definitivt inte något att vare sig satsa eller vänta på..
Tag hand om dig! kram /trollis

fick ett tele samtal i natt... klart han hade drukit... ja lät det glida förbi rätt snyggt...

tänker att vill han ta tag i sitt problem o lösa det då kan det kanske bli vi i framtiden....

så länge finns ja vid sidan om....

jag vill inte bli drabbad av hans reaktioner från alkoholens påverkan o abstinensen han får de dagar han inte intar den....

känns på ett sätt bättre att få en distans mellan han o mig så ja inte far illa

Tänker på det du skriver om att du behöver hjälp o stöd att förändra ditt tänk. Jag har själv gått i KBT under en period eller snarare efter en period där livet liksom hade rört ihop sig och det nådde sin kulmen. Jag behövde hjälp att reda i mitt liv, bena upp och tänka/handla annorlunda. Vissa saker kunde jag med hjälp av KBT:n börja jobba med och har med mig det fortfarande i mitt tänk nu. Kan det vara något för dig tror du? Värt att prova? Jag förstår precis din känsla som du beskriver.
Man behöver liksom vrida sig som ett gammalt träd som helt plötsligt ser solen från en helt annan vinkel och måste börja med kraft vrida sig åt den... och det kan säkert göra lite ont men kan bli gott...
Kraft till dig denna regniga höstdag...

Så länge han verkligen är KONSEKVENT och söker hjälp, är det helt okej att stötta!
Men vid det här laget vet du säkert, om det är en "läpparnas bekännelse" eller om han menar allvar.
Det sista vi förlorar, är ju hoppet!
Men var konsekvent! Flytta t.ex. INTE ihop, eller ha kontakt vid någon som helst misstanke om att han druckit.
Alkoholister/beroende, är mästare i att manipulera sin omgivning, speciellt om de har "ågren" och är rädda att förlora något som är till deras favör...
Du gör helt rätt i att uppmuntra honom att ta tag i sitt beroende. Kanske kan du stötta honom genom att följa med till en beroendemottagning? Då ser du ju att han verkligen börjat någonstans i alla fall.
Annars, är jag nog benägen att hålla med Lelas, säg till att du inte vill ha kontakt om han inte hållit sig nykter en tid!
Var konsekvent, för annars kommer han att fortsätta precis som förut (du får väl dra en paralell med hunduppfostran *ler*)
Önskar dig all lycka! Vi kommer att finnas här för att stötta dig, hur du än gör.
kram /trollis

Hunden är hos mig nu. Jag får smyga lite för hyresvärden men det får vara så, har börjat titta efter ett annat boende, det känns bra. Hellre ta skit ifrån en hyresvärd jag inte bryr mig om än att behöva oroa mig och känna dåligt samvete.

So far, so good, men nu till det kniviga. Han (ex-sambon) försökte ju ringa och smsa mig i några dagar. Jag stod på mig och sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls, så länge som alkoholen är en del av hans liv men att han är välkommen hit när han är redo att söka hjälp.

Han kom hit, nykter, grät, ville ha hjälp att leva utan alkohol. Han blottade sig känslomässigt, inga bortförklaringar eller undanflykter. Jag sa att jag vill finnas här för honom nu.

Var det dumt av mig? Lelas skrev att jag bör sätta en tid han ska ha varit nykter före jag går med på att träffa honom igen och det låter ju smart men jag vill också finnas här för honom om han verkligen vill ändra beteende. Det vill jag ju uppmuntra men jag känner mig också väldigt förvirrad. Gör jag rätt? Klarar jag verkligen av att finnas för honom nu? Vart ska mina känslor för all skit som har hänt ta vägen? Vad gör jag om han börjar igen?

Är det alltid dåligt att stanna kvar i en sådan relation? Har någon av er stannat kvar under hela processen mot nykterhet?