Senaste kommentarerna i forumet

...dina ord är så rätt och jag tycker mig ha tålamodet och insikten. Hur sjuk jag är är ju omöjligt bedöma men jag vet ju hur mitt liv sett ut fram till nu. Hur jag varit som människa under livet före maken.
Jag har inte försakat mitt liv men naturligtvis förändrat saker sen vi träffades, det är för mig naturligt. Att han var så djupt alkoholiserad förstod jag inte första åren. Jag hade kunnat gå om jag velat. Vi har inte levt på ett sätt som gör det komplicerat att gå, varken nu eller tidigare.

Jag förstår och accepterar att vi båda behöver läka på var sitt håll. Men ingenstans har jag kunnat läsa mig till, eller hört på möten eller från andra, att man medvetet ska frysa ut varandra, att det är läkprocessen, men jag kan ju ha missförstått. Jag respekterar och accepterar så huvudet sprängs! Det är inte på något sätt påtvingat eller nyss inlärt, det är så jag vuxit upp och sen medvetet levt efter. Alla har lika värde om de inte visar motsatsen mot mig och mina. Världen har även medborgare som inte menar väl eller vill gott, om de trampar på mig så väljer jag bort dem, den typen av människor som inte klickar med mig behöver nödvändigtvis inte vara dåliga människor, vi behöver inte gå på varandra bara.
Nu börjar jag tydligt tappa respekten för min egen make. Han trampar på mig, medvetet och kategoriskt. Så känns det! Jag överlever det men det gör jävligt ont! Djupt inne i själen, där han flyttade in för att stanna, det har varit min önskan och något jag fortfarande vet kan bli fantastiskt. Jag vet det, men känner mig som en idiot. En dåre som står kvar i regnet och fryser trots att solen skiner ett steg längre bort.

Jag finns nu i solskenet, pratar inte om det med maken. Jag har framgång på jobbet, inte heller det kan jag säga. Jag hyr en trivsam liten lägenhet, jag sa jag vet han kommer trivas här vid besök, det fick en lätt suck som reaktion.
När/om han kommer vet jag han kommer stormtrivas och njuta både ort och mina kollegor. Så är det, men när vi är ifrån varandra så ska jag straffas för jag har det bra, det fattar jag inte!
Att han inte är intresserad av sex med mig har jag erfarit. Tar inte fler initiativ efter alla suckar och irriterade kommentarer. Däremot finns porrsurfandet kvar bland hans dagliga rutiner. Visst, kravlöst kan kanske ha sin charm?!
Sex har han kanske som sitt sista "vapen" mot mig nu? Vad vet jag! Ännu har jag inte sökt mig utanför äktenskapet men ju längre vi kommer från varandra mentalt så är det väl bara en tidsfråga...

Kanske är vi för omaka för överhuvudtaget tänka på en framtid. Jag sa till honom senast vi hade flyt att jag mår så bra av vår kontakt. Han säger detsamma. Ändå blir det så här! Han skulle aldrig någonsin lyfta ett finger för säga förlåt, kan vi fortsätta där det var bra! Aldrig!
Bryter jag så kommer vi inte tillbaka till varandra.
Han hade jobb i sin hand och det rann från honom.
Han vill få bättre kontakt med sina barn. De står naturligtvis inte på kö vid hans dörr. Han har sträckt ut sin hand och de valde annat i helgen, för mig inte alls märkligt efter alla år. Maken blir som när han drack, tycker synd om sig och lägger skuld på andra!
Samma med oss, när det är ur kuggorna är jag alltid orsaken!
Det är så tröttsamt!
Som ni hör, distansen växer och det för inte något gott med sig i vårt fall.
Jag förväntar inga under men normal hyfs och respekt vore på sin plats!

Kram

..att han försöker komma ikapp sina egna känslor, och kanske...kanske bara kör sina mess på "tomgång".
Han kanske håller på och kämpar med sina inre tankar, och skapar bara lite luckor för egna funderingar.

Han kanske inte heller vet vad han vill med sitt liv just nu, och håller på och omstrukturerar i sitt huvud, vad vill jag, vart ska jag, hur och med vem???

Vi killar brukar ju alltid vilja kunna svara med ett konkret svar på allting, ja eller typ nej.
Men när vi inte själva vet vad vi ska svara kanske det slutar med någon sorts instängdhet,
jag är en sådan tyvärr, och det skapar en form av konfliktkänsla hos min fru i alla fall...

Jag tycker precis som Adde, koncentrera dina känslor runt dig själv i första hand,
bestäm dig i förväg hur mycket hans utspel ska få påverka ditt humör, hit men inte längre.
En bra försvarsmekanism som kan begränsa dina känslosvallningar, för din egna skull.

En annan viktig sak tror jag också att sluta jämföra med vad man har, eller rättare sagt hade,
var dag har något nytt att erbjuda, och man kan antingen tacka nej till det och i rädsla för vad man har, eller så tittar man nyfiket på vad varje ny morgon har att ge dig.

Alla förändringar är inte dåliga, men jag håller med dig, vi är rädda för dem, nästan alltid.

Men först och främst, du är viktigast..

/Berra

...ja, jag kommer ihåg hur det var för mig, det enda jag kan dela med mig av.

Mitt första år hade jag allt fokus på mig själv och mitt tiilfrisknande, det fanns inte plats för nån hustru, inte ens för sex. Vi pratade om, oftast, "lätta" saker, om vilka möten vi skulle fara på, hur det kändes att åka på såna ställen med en massa alkisar, rent allmänt om livet. Vi gick absolut i otakt första året, jag lite snabbare tack vare betydligt fler möten och snabbare tillfrisknande. Runt året var jag tvungen att säga åt min fru att det inte fungerade längre vi måste hitta tillbaka till varandra och inte gå om varandra. Jag var vid den tidpunkten inte alls övertygad om att vi skulle fortsätta vårt förhållande.
Vi hittade tillbaka och det höll i ytterligare ett antal år innan hon gick bananas och skilsmässan var ett faktum.

För en alkis är det otroligt viktigt att fokusera på sitt eget mående första året, det händer massor av grejer inom oss då. MEN....det förutsätter definitivt inte en otrevlig attityd till omvärlden ! Tillfrisknadet ska ju också lära oss att acceptera andra precis som de är och att vi har ett val även där hur vi ska möta våra medmänniskor. För vissa människor kommer aldrig personkemin att funka men fungerar inte kontakten med nära och kära är jag på fel spår.

Att våga ta emot kärlek ? Ja, hur funkar hans känsloliv såhär tidigt i nykterhetsprocessen ? Han går ju på piller som bedövar (där har jag lite info som jag inte vill skriva här) och har med all säkerhet inte kommit i närheten av ett fullödigt känsloliv än. Just den frågan ställde jag mig vid mitt årsskifte : Vad/hur/kan ??? Vad är kärlek ?? Jag hade ju supit bort allt sånt under så lång tid så det var ju att lära sig på nytt igen. Vad jag genast upptäckte var att jag älskade beröring från andra, kramar, nån som la en hand på min arm, en snabb tröstesmekning. Det fanns ett stort uppdämt behov av kroppskontakt hos mig och jag tyckte verkligen om den upptäckten. Jag som hållit alla på en armslängds avstånd kramar nu villigt alla som kommer i närheten :-)) Och tokgillar det !!

För mig var det så viktigt att inse att nu när alkoholen var borta så var jag tvungen att själv ta ansvar för mitt agerande, jag har ju bara mig själv att skylla på. Direkt efter behandlingen, ja, redan under den, var mitt gamla sätt att skylla på andra, som tex frugan, borta. Den insikten var rätt skön för helt plötsligt fick jag lite kontroll på vad som hände med mig och runt mig, allt pekade ju liksom på mig :-))

*Det viktigaste först* dvs du själv Sorgsen och ditt mående !

Kram ♥

...gråtit så där djupt på länge men er omtänksamhet rör mig till tårar, tack snälla ni, tack för ni finns, läser, ger respons.

Jo, Adde, jag lever ju egentligen redan så. Ett uttalat är kanske på sin plats nu. Jag är ändå mest borta kommande veckorna. Han har några flygresor hit, till ett land han gärna vill. Gissar han kommer eller så vänder han även det in i sin bitterhet. Fyller 50 här och runt 20 pers plus jobb kommer hit och firar.

Jag har börjat märka vad han pratar om på sina möten. De speglas i sättet mot mig. Igår handlade det om att vi inte har något gemensamt! Hur f-n kan det skapas gemenskap om han strävar mot det på alla sätt? Dessutom helt utan självinsikt? Jag lever dagligen med ytterligheter bland personligheter i jobbet, det gör ju livet extra intressant, att få möta oliksinnade genom direktkonfrontationer och med öppet sinne.
Känns som han går och väntar på något?
Känns som jag är ivägen, antingen för jag påminner honom om vad han ville va eller är det så enkelt som jag var inne på i början av min tråd här. Han valde inte mig, alkoholisten valde mig av olika anledningar....

Allt gör mig så ledsen. Finns ingen anledning till att vi inte skulle kunna må bra tillsammans.
Är han rädd för det? Att må bra? Våga ta emot min kärlek?
Jag älskar ju honom just för hans goda och sämre sidor. Varför tar han bort allt???
Aldrig finns utrymme prata om varken det ena eller andra...

Tack för ni finns, mina underbara forumvänner. Önskar vi kunde sitta och småprata och se varandra...

Fick ett sms från Al-anonvännen i helgen. Tänk så mycket innehåll orden "hur mår du? hur går det?" får från vissa.
Morgonhälsningarna på arbetet har samma formulering men både frågan och svaret är mest artighet.

Idag är en ok dag, trots tårarna, men det är väldigt väldigt sorgligt att han, maken, som borde varit den som visste och därför borde bry sig lyser med sin frånvaro.
Jag saknar honom så....

tar inte du en paus i förhållandet så du får hämta andan ?
"...acceptera det jag inte kan förändra.....förändra det jag kan..."

Kramomdig !

- hittar inget att säga eller tillägga - skickar dig en varm kram! / mt

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

förklaringen till tystnaden är att forumet är stängt för nya användare OM de inte skriver till info@alkoholhjalpen.se och ber om att få vara med. Först var anledningen att forumet skulle byggas om och nu att det är pengabrist pga "omstrukturering" på FHI. Personligen tycker jag att det visar på sällsynt råhet mot alla de som behöver detta forum.

Men det är kanon att du "puttrar" på och skriver om hur det går för dig och förhoppningsvis är det fler här som kommer att stötta dig. Att bejaka och återupptäcka sina egna känslor är både befriande men även stundtals skrämmande. Men det blir bättre med tiden, jag själv hade nog inte tillgång till hela mitt känsloregister förrän efter över ett år in i nykterheten.

Men det funkar även om det känns jobbigt ibland !

Och iväll när jag somnar ska jag lägga min femte nyktra dag på huvudkudden. Arbetar både idag och ikväll så löftet kommer inte att bli alltför svårt att hålla. Dricker (än så länge) inte när jag arbetar. Tack Adde för din kommentar och för att du finns. Det är så tyst och stilla här på forumet att jag undrar om det har hänt något? Är det något jag borde veta? Är vi hackade? Förhoppningsvis beror tystnaden på att alla är alltför upptagna med sina nya vita liv och inte har tid att uppdatera sina trådar.

Nåväl, jag puttrar på. I början av den här tråden finns en länk till en kort föreläsning som jag tycker är mycket givande. Den handlar bland annat om betydelsen av att våga vara sårbar. Jag tänker att för att kunna vara sårbar måste jag ju först veta vad jag själv känner. När jag dricker förlorar jag helt kontakt med det och det enda som återstår nästa dag är ångest och skam.

Ha en underbar dag

Grodan

...är jag väldigt nära att lämna.
Märker att nedturerna gör mig mer illa än jag orkar bära.
Eller, distansen blir större för var dal och där är vi nu.
Saker blir inte som han önskar och det drar ner honom såklart.
Frågar jag hur han mår får jag svaret "som vanligt", vad han gör "inget särskilt", haft en bra dag "vanlig dag".
Han frågar aldrig hur jag har det, vad jag gör, hur det går på jobbet, han vet inte var jag bor just nu.
Jag har slutat berätta så samtalen blir korta och enkelriktade.
Vi har inte pratat på flera dygn och idag ringde jag och efter 3 min blev det tyst. Han säger kallt att det blir konstigt tyst och menade att vi har inget att prata om... Självklart! Intresset från hans sida är ju noll!!!!

Jag har ont i magen men det går inte ut över något eller någon annan. Jobbet funkar perfekt och familjen också. Kanske är han avundsjuk? Kanske bara en ovanligt komplicerad och sjuk, numer alkoholist utan alkohol i blodet. Beteendet är detsamma...otäckt inte veta vad som är sjukdom och person.
Men, jag lever vidare som innan, han hamnar längre och längre bort, helt av sig själv. Mot min vilja-därför magont just nu!

Han är fortfarande full av lögner och falskhet! Hur kan man orka visa så olika sidor beroende på var man är?

Snart åker jag hem över en natt. Kör nog alla mil till oasen för andas fri och oförorenad luft!

Kram på er

och jag känner med dig Flygcert. Försöker komma på smarta saker att skriva men jag tror det mesta har sagts, många gånger. Hade du varit en vän i min närhet så skulle jag åka hem till dig nu med chips, läsk och en massa filmer. Jag skulle sitta där med dig i soffan, pausa filmen om du ville prata, annars bara avverka film efter film tills du somnar. Jag skulle låta dig sova och hjälpa dig med barnen på morgonen.

Det där med att "det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset" är viktigt att komma ihåg. Det går inte att fatta vettiga beslut när man är mitt uppe i en ångestreaktion. När du känner så, så försök att bara fokusera på att andas, hitta något lugn. För att underlätta att andas med magen och inte med bröstet kan det hjälpa att ligga på mage. Lägg dig på mage och stäng munnen, andas genom näsan och känn efter så att du andas med magen, räkna andetagen upp till 10, börja sedan om.

Jag har känt som du, trodde aldrig det skulle bli bättre men det blev det.Ibland tar det jävligt lång tid men det kan faktiskt bli bättre, tro mig. När man tänker en tanke flera gånger så bildas det faktiska, fysiska spår i hjärnan. Det betyder att om du tänker en tanke som t.ex. "jag är värdelös" eller "det är lika bra att jag dör" upprepade gånger så kommer det bli lättare att hamna i sådana tankar igen. Det positiva är att det går att ändra på de här spåren genom att styra in sig på andra tankar, t.ex. att "det är jobbigt nu men det kommer att passera". Försök minnas någon gång som det varit jobbigt men det har blivit bättre, om än bara lite. Jag är säker på att du varit med om det många gånger.

Du kommer att klara det här. Fortsätt ta all hjälp du kan få bara.

Kramar

ok att låta kroppen få vila :-)) Och att äta riktig mat är en också en fördel !
En dag i taget !!

Idag är det min fjärde nyktra dag. Blev litet belöningssugen tidigare idag när jag tyckte att jag avslutat ett väl genomfört arbete. Det vanliga är då att jag brukar ge mig själv den belöningen och sedan kan det ta flera dagar upp till en vecka innan jag repat mig från min belöning. Sedan dröjer det inte länge förrän det är dags för nästa osv. Belönade mig med att köpa hem litet extra god mat.

Är trött idag eftersom jag sov för få timmar inatt. Trötthet är också en riskfaktor men jag har tagit min antabus så det blir inget med det. Just nu känner jag bara äckel när jag tänker på alkohol oh framförallt konsekvenserna av den ädla drycken. Tror jag ska tillåta mig att vara trött, inte göra något mer idag utan krypa upp i soffan ganska snart och sedan somna tidigt ikväll.

En pömsig Groda.

alla mail och sms så du kan visa upp vid en senare polisanmälan. Finns det hot i dem nu så ska du polisanmäla redan nu, han kommer bara att öka sitt sjuka beteende och risken att det slår över helt är stor.

Du ska vara väldigt rädd om dig och vårda dig och ditt mående.

Kram !!

Puls på 432 och knappt andningsbar... Ja, mail och sms och samtal fortsätter i strid ström. Jag ska nämligen straffas för att jag inte vill vara med honom. Ja, så sa han, rakt ut.
Alla tankar väller upp "det kan inte bara vara alkoholisten som gör detta", "är han galen", "varför var han så snäll förra veckan innan allt detta" osv osv, och jag försöker att stoppa mig och tänka "han har haft någon annan under tiden vi var tillsammans, han har utfört fysiskt och psykiskt våld mot mig - jag vill inte leva med honom"... och det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset.

Jag vill inte leva med honom för att allt han gjort mot mig har dödat min kärlek, oavsett vad han säger nu. Och ilskan kommer alltid tillbaka. Jag Måste Komma Ihåg Detta!!!

i vardagen efter långhelg med mycket program. Funderar mycket på att trappa ner mitt skrivande och mitt varande här på forumet. Livet i verkligheten - det som faktiskt är min verklighet - inrymmer så mycket nu och tiden vill inte räcka till. Skriver detta för att ingen ska behöva fundera om min aktivitet här blir lägre. Vi får se... jag har haft den intentionen tidigare men dras tillbaka. Forumet och "samvaron" här har betytt så mycket för mig. Det visar sig.

Till er alla som eventuellt läser - ta hand om dig och om det liv du äger! / mt

I och med att du blev medlemi april i fjol?
Du skall se att det kommer gå bra, ta en dag i taget och ha inte för stora krav i början.
Det är en kamp men det är bara du som kan göra jobbet.
Lycka till!
/A

är du ny här? Det skrivs att inga nya kan komma in på forumet, men jag hoppas det är fel.
Eller har du varit med tidigare? Hur som helst, välkommen, spring så fort du kan ifrån alkoholen är min spontana tanke:-)
Fenix

efter en intensiv långhelg som inrymt samvaro med alla barn och barnbarn i olika konstellationer. Även en ensamstående släkting deltog på fredagen och var så glad över att vara inbjuden... Tänk att så lite kan betyda så mycket. Jag är rörd och berörd... och många starka känslor ligger nära. Nu är det mannen och jag - och katterna som är nöjda över att lugnet är återställt. / mt

välja nykterheten borde vara det normala i samhället och inte tvärtom. Men jag tycker mig se en förändring hos folk att det är mer accepterat att inte dricka idag än tidigare. Valet är ju mitt så andra ska ju egentligen skita totalt i det men ofta är det de som själva dricker för mycket som är lite väl på för att det ska kännas bekvämt, en spegelbild av mig själv när jag drack.

Fortsätt söka livet !

Väljer livet idag :-)

Man skall inte behöva bli kallad sådana ord, Askungen, och särskilt inte från den man älskar och kallar sin bästa vän.

Jag tror att det är dags att sätta stopp genom att ställa ditt ultimatum, men självklart måste du själv känna dig stark nog för att visa honom brevet.

Ett litet råd till: se till att han läser brevet direkt, medan du ser på. Vår vän Framtidsdrömmar hamnade i en konstig situation där han aldrig läste brevet och då har han fortfarande makten att göra som han vill. Du skall ta kommandot nu, och då måste han läsa brevet.

Kram, och lycka till!
/H.

Igår på eftermiddagen skulle jag först på en invigning hos en vännina. Det visade sig att invigningen hade blivit framflyttad och jag hade missat den informationen. Så jag gick hem till min väninna. Hon satt och drack rödvin på blanka eftermiddagen, ursäktade med att hon höll på med bokföringen som är så fruktansvärt tråkig (Har ni hört den förr?). Det stod öl och vinflaskor litet överallt och det luktade gammal fylla. Det var en röra som inte kom sig av en enda festkväll, detta har hon och hennes man jobbat länge på. Jag sa inget om det utan bad om kaffe och vi hade ett långt och trevligt samtal. Insåg att jag saknar mina vänner oavsett om dom är nyktra eller berusade. Har isolerat mig väldigt de senaste åren. Därefter åkte jag i väg och träffade några gamla och nya vänner, tanken var att vi som alla var singlar efter förfesten skulle gå ut sondera terrängen. Det blev inte så. Vi hade det så trevligt så vi stannade hemma och fortsatte att samtala om barn, män, relationer gamla föräldrar och döden, dvs. livet - mycket givande. Jag hade med mig en flaska vin till värdinnan och en flaska alkoholfritt Natureo (vit) till mig. När värdinnan ville hälla upp ett glas vitt till mig sa jag bara att jag helst tog mitt eget. Har aldrig druckit Natureos vita vin förut, men det var gott! Blev så glad! Det innebär ju att jag inte ens behöver avstå från ett glas vin en varm sommarkväll eller på kvällskvisten osv. Jag är ju nästan bortsett från några promillen NORMAL. Kvällen löpte på och vi hade det mycket trevligt, ingen blev dräggfull. När det blev dags att åka hem erbjöd jag mig att skjutsa några av dem - dumt kanske? Jag blev ju då tvingad att berätta att jag druckit alkoholfritt. Plötsligt kände jag mig som en förädare. Har funderat några varv på det här och kommit fram till att jag förmodligen skulle ha varit en förädare hur jag än gjort men, jag tror också att människor vänjer sig. Om vi fortsätter att träffas så kommer deras önskan att dricka vara större än att hålla igen bara för att jag inte gör det - det löser sig. Måste faktiskt respektera att jag är för blyg för att basunera ut för ett helt sällskap att jag minsann tänker dricka alkoholfritt - då stannar jag hellre hemma. Jag gjorde det på det sätt jag kan och jag tänker vara stolt över det.

Även denna dag tänker jag vara nykter

En hoppfull Groda

Det känns skönt att få svar på allt man har inom sig, för som sagt, vi är ju inte ensamma. Vi delar/har delat mer eller mindre samma situation.

Jag känner igen det där med att "fira med ett glas" eller "ta ett glas vin till maten tillsammans" och jag känner precis som du gjorde mt. Jag mår dåligt vid tanken på alkohol. Jag vill INTE dricka ihop med honom. Jag vill inte dricka alls. Det har till och med gått över till att jag far illa av att se andra människor påverkade av alkohol, fulla.
Men det hjälper inte med att jag säger nej till vin, till min sambo. "Då dricker jag väl själv då" blir svaret.

I vårt fall har det gått väldigt långt. Ingenting verkar kunna stoppa min sambo. Han ljuger om det mesta för att komma undan med sitt missbruk. Han till och med "stjäl" barnens sparpengar, för att kunna smyga. Vilket resulterar i att jag/vi aldrig kan ha några kontanter hemma.
Konfronterar jag honom, får jag så mycket skit. Jag får höra att jag inte duger, vilken dålig mamma jag är, att jag är en h*ra, f*tta osv.
Jag orkar helt enkelt inte. Min bästa vän har förvandlats till ett monster och mitt enda hopp är att jag kanske får tillbaka honom om han börjar med antabus och samtal. Att han slutar helt, för all framtid. Annars finns det inget hopp. Jag har verkligen fått nog.

Han har inte fått brevet ännu. Han jobbar just nu. Och jag har funderat så mycket på om jag verkligen kan genomföra detta nu. Mina ultimatum. Det enda svaret jag får inom mig är: Jag måste det! Det är min enda chans till en trygg och lycklig tillvaro, för mig och barnen. Jag måste!

På återseende! Kramar!