Senaste kommentarerna i forumet

Hej alla här!
Jag har läst era fina inlägg och vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag förstår att det finns en liten fin grupp hör som stöttar och tröstar om sådant man inte vågar tala om, inte ens med de nära. Jag själv har under de senaste åren druckit vin, som många kvinnor, på kvällarna efter jobbet. Somnat, men vaknat och vara dödstrött med tungt huvud. I helgen tog jag beslutet att inte dricka vin dag före arbetsdag. Inte en droppe. Är i dag inne på tredje dagen och för varje dag utan vin kommer jag att sätta en markering i min kalender. Jag vill att de ska bli många i följd! När till och med min sambo kan ta ett glas vin utan att jag känner mig sugen är jag glad. Nä, jag har inget sug direkt, men jag var egentligen ute efter ruset. För att kunna somna med en snarkare. Nu har vi skilda sovrum sedan ett par månader för att jag ska få lugn och ro. På helgerna sover vi tillsammans. Han är väldigt omtänksam vilket jag är glad för. Kram!

Det kan vara av godo. Ett återfall alltså. Om man väljer att se det som en lärdom. Att få svart på vitt vad som händer när vi dricker.
Mitt återfall var just sånt. En rejäl käftsmäll så att jag verkligen kunde förstå vad det är som gäller. Noll, zipp zero. (kanske som din systers örfilar)

Det står väl till och med i AA:s Stora boken. "Tror du att du kan dricka igen, prova. Så kommer du inse att det inte går"
Kanske inte ordagrant så, men nått i den stilen.
Killen som ledde vår eftervård frågade alltid dom som tagit återfall "Hade du kul?" (som du också frågar dig själv)
Ingen sa ja.

Jag föreställde mig det som en dörr. En dörr som inte riktigt var stängd när jag for från hemmet. En liten glipa fanns där. Kanske skulle jag ändå kunna...

Men efter återfallet sparkade jag igen den där jäkla dörren, och sen dess har jag inte druckit. Dörren mellan mig och alkoholen var stängd. Den är inte låst, så jag kan när som helst öppna den igen. Men än så länge så är den ordentligt tilltryckt.

Glömde säga att han pratade med sin psykiatriker förra veckan och det skulle tydligen vara sista gången de träffades om inte läget försämrades och min sambo kände att han behövde hjälp igen...
Återigen har han avbrutit hjälpande insatser. Jag frågade om han verkligen tyckte att det var en bra idé att avsluta samtalen med tanke på att han är inne i en intensiv period (vi har det dåligt, han jobbar jättemycket, hans mamma bor just nu hos oss pga sin brutna fot och ingen vet hur hennes framtid ser ut...)mm. Svaret var att han inte hade tid just nu...!! Så du tycker inte att det är värt att prioritera dig själv och din hälsa?..frågade jag. Det bara snurrar i min hjärna!

...för din kommentar, nog hjälper det till i mina funderingar.
Citalopram fick han utskrivet förra sommaren när det uppdagades att jag varit otrogen och han klappade ihop totalt. Han har även gått i samtalsterapi och fick till en början även oxascand utskrivet. Dock vet ju alla att det inte är bra att blanda alkohol med dessa mediciner..Jag tog helt sonika och åkte till terapeuten strax innan jul, tog tiden han hade eftersom min sambo inte kunde åka dit. Jag berättade att alkoholproblemen är stora och bad honom om att inte skriva ut mera oxascand eftersom han självmedicinerar sig så bra själv. Han har ej fått något utskrivet sen dess. Jag vet att terapeuten och min sambo pratat mycket om alkoholen och dess dåliga verkningar vad gäller den egna hälsan, ångesten och påverkan på vardagen och familjelivet. Jag vet också att han fått alternativ till Antabus (han fick dessa utskrivet i höstas men har aldrig börjat) Campral och någon mer medicin....Han har hela tiden avböjt och vill fixa detta själv. Det har ju inte gått så bra i mina ögon.

Ja, Lelas, jag undrar oxå om jag någonsin kan lita på honom vad som än händer. Kanske är allt så bränt och skadat. Tilliten är borta.

Just nu känner jag mig så kaosartad.....Allt känns som ett stort kaos!! Jag vill få struktur på min tillvaro och känna lugn och harmoni. Jag får semester nästa vecka och då ska jag lyda mulletantens råd att tänka igenom min livssituation. Ska ge semestern tillsammans med honom en chans och sedan blir jag och ungarna hemma ensamma i ca 1½ vecka då sambon ska jobba borta. Jag vet att det låter konstigt men jag längtar efter att få vara själv med ungarna.

Kram där ute!

Jag lever, men mår inte alls bra.
Min sjukdom har sänkt mig totalt.
Blir bara tröttare och tröttare,
men kan ändå inte sova.
Kan inte fokusera mina tankar och skriva något
vettigt...Fördelen med att jag blivit sämre....suget efter
alkohol existerar inte.

Hoppas ni har det bra allihop, förlåt för att jag är så
oengagerad, men ni finns i mina trötta tankar.

Kramar TP

Nu är det kantareller som gäller, så djuren i skogen är nog rätt trötta på mig :-) Nej, Dompa jag väntar ett tag till med en hund till, vi är så lite folk på jobbet att det känns som jag bor där.

Hoppas ni alla har det bra där ute//Kram Kalla

Heja din syster, arg är bra ;-) Klart vi alla kommer falla någon gång, men huvudsaken är att vi lär oss av våra och andras misstag.
Så nu borstar vi av oss och halkar vidare på vår stig//Kramar Kalla

"Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt."

Ja, det gör man. Man ruttnar totalt.

Men, precis som med beroendet så kan man arbeta bort sitt medberoende. Jag vet att jag och mt är lika när det gäller kunskapstörst. För mig, och henne, är det en väg mot tillfrisknande att lära mig så mycket som möjligt om både beroende och medberoende.

Och vi vinner ingenting alls på att fortsätta skuldbelägga och misstänka. Det drabbar faktiskt oss själva lika mycket som alkoholisten.

Var rädd om dig, vännen, och njut av vattnet och juicen! :-)
/H.

Tänkaren förresten, vad härligt att du hade kul med dina kollegor! Har också slagits av den insikten att de flesta inte blir så fulla som jag tidigare trott, man märker knappt att dom dricker. Till skillnad från mig. Det är skönt att inse att det inte är så illa att vara nykter, det är faktiskt helt okej. Riktigt kul om man är med rätt människor. Och så slapp du ångesten dagen efter, inga luckor eller minnesglimtar av pinsamheter. Bra jobbat!

Hej vännen!

Du skriver att han vägrar ta emot hjälp. Men ändå äter han Citolapram - vem har skrivit ut dem? Det är kanske en väg till vård för honom... Fast det vet ju du, det är ju han som behöver förstå det. ;-)

Jag gissar att han är rädd. Han står inför stora förändringar, oavsett om han klarar av att bli nykter eller om han faller igenom. Han blir tankspridd och orolig för att han grubblar på framtiden, kan jag tänka mig.

Men oavsett varför han beter sig som han gör, så måste du försöka hitta svaret på din egen fråga "Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!". Det svåra är att det inte finns någon universell lösning, utan att du själv måste bestämma dig för vad som är rätt för just dig.

Kanske hjälper det att försöka helt kallt fundera över alternativen? Om ingenting alls förändras - vill du leva i den här relationen då? Och hur skall du i så fall lära dig hantera din oro? Hur vet du när någon gräns passeras så att villkoren förändras?

Om det blir värre (han börjar dricka igen och blir sämre) - står du ut med det? Och som sagt, när passeras gränsen till att du inte längre står ut? Vad konkret skulle kunna få dig att bestämma dig för att lämna?

Om det blir bättre - vill du leva med honom trots allt det som har hänt? Är du beredd att glömma och förlåta? Vad skall hända för att du skall våga lita på honom igen?

Tja, inte vet jag om jag hjälper dig att tänka.... men det var ett försök i alla fall. Kram!
/H.

Men va fasen, jag skrev ett inlägg igår som verkar ha försvunnit? Ville bara säga till dig Mjau att oftast är det vi själva som tyckte vi var värst, bakfylleångesten bleknar ju med tiden. Och det är väl tyvärr därför man gör samma jäkla misstag om och om igen, på fredagen är allt glömt och man korkar upp vinet igen. Hoppas du mår bättre idag, kanske var det skönt att komma till jobbet och se att allt var som vanligt?

Trots att jag skrivit om att stanna upp och andas inser jag att jag gjort helt tvärtom under min första semesterdag igår. Har tusen projekt, det ska målas om och lagas cyklar och möbleras om och handlas inredning TROTS att jag lovade mig själv en helt tom första vecka. Känns det igen, att säga en sak och göra en annan? Så idag får jag bara ligga på soffan och läsa, eventuellt cykla ut på en kort utflykt. Igår höll jag på tills jag gick i spinn och fattade inte varför jag mådde dåligt, var så trött och grinig. Tur iallafall att jag kommer på det till slut och inte fortsätter köra på. Har så svårt att sitta still när det finns att göra, det svindlade i huvudet när jag bestämde mig för att sätta gör-förbud på mig själv. För det tar ju aldrig slut, i min värld kan det alltid bli lite bättre, lite snyggare. Gick omkring i lägenheten och tänkte; tänk om jag bara låter kökstapeten vara ful då? Om antennkabeln bara får ligga där på golvet utan att spikas fast, om dammet på byrån får vara kvar, om kläderna ligger kvar i resväskan en dag till och om fönstret står utan blommor, vad händer då? Det kränger lite oroligt i perfektionistmagen, men jag inser ju att ingenting händer.

Jag har iallafall börjat förstå hur jag funkar, nu när jag börjat lyssna på vad min kropp säger. Det har jag struntat i förut eftersom jag hade en bild av hur man skulle vara och var upptagen med att pressa in mig själv i den mallen. Nu vet jag att jag har marginaler som ett spädbarn vad gäller mat och sömn, slarvar jag med maten blir jag rastlös och sur, sover jag inte tillräckligt blir jag paniktrött. Min kloke fine pojkvän lever så, han vilar gärna mitt på dagen om han kan. Det kan provocera ihjäl mig! Varför? Hur kan man bli provocerad av en vila? Gissar att det är någon slags avundsjuka, för att jag inte har tillräckligt med ro i kroppen för att göra det själv. Och när jag väl gör det är det jätteskönt! Börjar inse hur mycket roligare livet blir om kroppen är nöjd. Men det är lätt att glömma bort som sagt, invanda mönster är svåra att bryta. Men inte omöjliga, så idag blir det soffa och bok och VILA på schemat.

Ville bara skriva av mig lite. I natt har jag jobbat. Åkte till jobbet på em i går, barnen var med min bror och fiskade på kvällningen. På dagen var vi alla på en utflykt, trevligt trots regnet. Jag upplever min sambo som icke närvarande och lite "zoombi-likt". Han finns där men är ej närvarande. När min bror med familj är hemma hos min mamma så är det där barnen vill vara, tillsammans med sina kusiner där det är lite fart och fläkt. Jag ringde hem vid 21.30-tiden igår. Jag fick en olustkänsla av att min sambo hade druckit, han var så väldigt len i rösten och merar pratsam än han var när jag åkte hemifrån. Men jag är inte säker utan bara misstänksam. Barnen kom hem sent från fiske och ville sova hos min mamma men fick inte för sin pappa. Jag förstår att han vill att de ska sova hemma och det vill jag med men inatt, när mina känslor var som de var, så hade det känts tryggare att de sov borta. Jag pratade med barnen kl.23 och det verkade ok, jag frågade också hur de mådde och sedan kunde jag inte låta bli att fråga om pappa var ok eller om han hade druckit... Jag vill inte vara så här, jag vill inte att barnen ska behöva svara på dessa frågor. Är det fel av mig att fråga barnen eller tror ni att man ger de utrymme att våga prata med mig om jag också visar att detta gör även mig orolig...?? Jag vill inte vara misstänksam!
Min sambo har varit nykter sedan midsommar men jobbat VARJE dag sedan dess. Jag känner sån empati för vår son som aldrig fått känna att pappa finns där för honom, ställer upp för honom när han vill och behöver eller gör "grabbiga" saker. Det är min bror som gör alla detta med min son. Kanske känner sig min sambo utanför när min bror är på besök, känner att ha har inget att sätta emot. Dock är han ju absolut välkommen att vara med på aktiviteterna som görs han är även välkommen att själv komma med förslag på saker att göra eller bara bjuda lite på sig själv och öppna sitt sinne. Just nu känns min sambo så himla tung, vilket han gjort ett tag. Han har snart trappat ut sin Citolapram som han ätiti i ganska precis ett år, kanske är det biverkan på det blandat med vår tunga relation samtidigt som han tänker mycket på sin mamma och broder och alla jobba han måste slutföra...
Jag mår inge bra idag!! Skulle vilja utveckla detta mera men jag hittar inga ord, de finns bara i mina tankar, får liksom inte ner de på pränt.

Jag har även läst en bok som åter satt igång mina funderingar: "Ansvarsfull" heter den. Rekommenderas att läsa. Mycket gripande läsning som får en att tänka, gråta och hoppas på att livet kan vända.
När jag läser olika böcker om alkoholmissbruk eller läser runt här på forumet i olika trådar (både anhörigsidan och beroendesidan) så inser jag hur mycket jobb det kommer att krävas för att komma till ett friskt tillstånd. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer att orka finnas kvar....
Egoistiskt tänkt kanske men ärligt. Jag har påtalat detta i så många år, gråtit, skrikigt och skrivit för att försöka göra min röst hörd och för att få honom att ta tag i detta. Inget har hjälpt. Jo, gångerna har blivit färre men oroskänslan och det negativa finns fortfarande kvar eftersom han vägrar ta emot hjälp utan ska lösa detta själv. Jag tycker aldrig att jag gjort tillräckligt för att hjälpa honom utan att det kanske finns något kvar som jag kan göra för att han ska komma till insikt.... Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!
Kan någon hjälpa mig att tänka?!

Kram

Ja du Mjao, vi är nog inte de enda som har gjort bort oss på jobbfester...men det spelar ingen roll när det är vi som drabbas.
Jag var hemma hos några kollegor igår som bjöd på en spontan middag. Vi har alla semster nu och det var jättekul att de bjöd hem mig. Jag var lite nervös eftersom jag inte träffat någon av dem sen sommarfesten för lite mer än en vecka sedan. Men åh så trevligt vi hade! Skrattade massor och hade intressanta diskussioner. En tjej jag inte känner lika väl som de andra (också en kollega) tyckte att jag hade en stark guard uppe och att jag inte släppte in folk så lätt. Jag blev lite förvånad över detta men samtidigt skönt att jag trots allt visar lite integritet. Upplever att jag berättar för mycket om mig själv för snabbt för nya bekanta. Och vi ska inte prata om när jag är full. Då kommer alldeles för många sanningar när filtret suddas ut. När jag gick därifrån var jag stolt, nöjd & tillfreds att jag hade en jättetrevlig kväll som den nyktra sanna jag. Och det var inte svårt - tvärtom. Jag kommer ihåg allt jag har sagt och allt de har sagt, närvarande och uppmärksam. De satt ju själva och drack lådvin, det ena glaset efter de andra, men blev bara glada och pratsamma. Jag vet några ggr då jag har varit nykter att jag har reagerat på att de allra flesta har trevligt och blir inte så fulla eller förändras särskilt mycket. De blir inte som jag! Detta märker jag inte då jag dricker eftersom jag själv oftast är för berusad. Ibland blir jag uppriktigt ledsen när jag inser hur mycket jag har missat - konversationer och möten med människor - eftersom jag har varit så upptagen av mig själv och spriten.

Adde - tack för det! Tycker också att MissH är en klok tjej! ;-) Det där med egentid är jätteviktigt för mig också. Har läst en del om mindfullness och även pratat med en livscoach jag gick hos ett tag, hur viktigt det är att vara närvarande. Hon påpekade bara en sån enkel sak som att dricka ur ett vattenglas. Jag skjälpte i mig vattnet på bara några sekunder och hon tittade på mig och frågade. "känner du ens vad det smakar"? Vad var det för fråga tänkte jag? Efter ett tag förstod jag vad hon menade, att göra saker medvetet och långsamt. Detta har jag hört från många med missbruksproblem, hur viktigt det är att göra saker långsamt. Att hinna känna efter. Likt MissH så går mitt liv i 180 och prestationer avlöser varandra. Bäst i företaget, nya arbetsuppgifter, sprang 2 mil den här veckan, har städat hela lägenheten från topp till tå - sen när det vankas lördag ska jag minsann ha lite roligt med kompisarna när vi är ute och dricker vin. Min kropp springer före mitt huvud och själen hinns inte med. Vet att jag har uppskattat bakfyllorna ibland för då stängs huvudet av för min kropp mår så dåligt av att reparera sig. Det är ju det jag använder alkoholen till ibland - att rätt & slätt säga nu orkar jag inte mer, nu vill jag in i dimman!

Efter igår så känner jag att jag är på rätt väg och att ge mig ett andningshål från alkoholen, det känns bara skönt. Ska bli spännande att se vad kroppen har att säga och att få lite lign & ro ett tag framöver. Så pass uppmärksam har jag varit att hade jag fortsatt som jag gjortde senaste månaderna - jobbat, stressat & druckit för mkt - så hade jag gått sönder. Det bor en liten martyr i mig som gillar att säga till andra hur mycket jag har att göra. Som om det skulle vara en merit?

Nä, det som har varit kan vi inte göra någonting åt. Det svåra i sammanhanget är att förlåta sig själv, bära på sitt dåliga samvete och självhat (starkt ord, jag vet). Detta beror mycket på alkoholens inverkan, det är jag säker på! Som du säger MissH, jag är inte så naiv som förväntar mig att allt kommer lösa sig per automatik för att jag slutar dricka men att ta bort alkoholen ger mig utrymme att utforska de bitar som behöver få plats och lyssnas på. Att ge mig själv den chansen, på riktigt ;-)

Ge er alla en stor kram, klappa er själva på kinden och var kärleksfulla mot er själva. Det tänker jag försöka göra alla dar från och med nu!

Hoppas du är ute på en lång fisketur. Tjatar lite på dig...men det är ju för att du är viktig för mig. Lämna gärna ett livstecken!!! Kram/Dompius

Hur går semestern? Hoppas du fixar det. Om inte så betänk att varje morgon är en ny djävla chans att börja om. Själv torskade jag rejält...men nu försöker jag borsta av mig skiten. Upp igen! Vinglig är bara förnamnet...inser att jag inte på långa vägar är klar som fyllo. Men jag ska kämpa emot. Läsa här varje dag igen...jag valde att glömma det under semestern. Big misstake.

Men nu vill jag veta hur du har det? Ok? Bra? Hör av dig när du vill/kan/orkar. Nyfiken /R

Ja du Maria! I fredags när jag umgicks på det normala sättet med folk....då var jag nog en vacker syn. Gapig, överego, luktade som den alkie jag är. Tjatade...berättade långa haranger för folk som ingen orkade höra på eftersom hela sällskapet var mer intresserade av nästa glas. Sen skulle det dansas. Jo, jo en 43-årig snubbe på ett diskotekgolv. Var säkert jättefint ;-). Rökte även lite cigg...en ovana jag hade i tjugoårsåldern. Feströka! Får en att må ännu sämre nästa dag. Stötte även på kvinnor. Efter 15 år med samma tjej var jag väl värd det? Undrar vad jag hade gjort om ngn nappat? Tagit med henne ner till stranden som den gentleman jag var?

Förstår att du/jag/vi alla blir livströtta ibland. Man ser på reklamen/filmer/tv/fejjan hur "mysigt" det är med en drink i den vita bostaden med örtkryddorna i fönstret. Jo,jo. Mysigt är ngt helt annat. Vi får bara lista ut exakt vad vårat mys är.
Tror dock inte du behöver sitta hemma. Ut i världen och upplev den nykter. Kanske blir det nya vänner...kanske upptäcker du en alldeles speciell vän? Den bästa? Maria på nykter kaluv?

Jag säger det Maria! Försök att förbli onormal!!!
Kramar/R

Maria: Du varnade ju mig för detta redan innan jag åkte...vin i utlandet! Du hade så rätt. Tyvärr ;-). Men du är stor nog att inte skriva; " Vad var det jag sa". Tack Bella! Tänkte mkt på din varning i lördags när jag satt och kurerade mig själv med några vinglas.

Villervalle: Förstår precis hur du tänker. På många sätt tänker jag exakt som du. Jag har iof. valt att tala om för alla att jag är en alkie...men samtidigt gjort klart för folk att ngn nykter alkoholist är jag INTE!!! Återfallen kan komma när som helst...och blir väl antagligen många :(. Det känns ok...inte att falla, men att låta bli att predika min nya "tro" och att vara rak. Ingen blir förvånad när jag faller...förutom jag själv.

Så där är jag nog på rätt väg: Jag må lura mig själv...men vill inte lura familj och vänner. Jag är och förblir sjuk...antagligen för resten av mitt liv. Brukade dock säga att jag fick ta återfallen när barnen blev vuxna. Nu blev det inte så. Men hjärnan är lurig, inser själv att jag "passade" på när syrran var nere. För inte lämnar man tre krävande ongar till en 80+farmor. Ska köra Sis och familjen hennes till flyget nu på morgonen...så mina "resor" får vara över för denna säsong.

Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt. Som att leva med en landmina vid sin sida. När som helst...fy Fan!

Har jag lärt mig ngt? JA! Att vakna upp på stranden efter att ha festat med femton/tjugo år yngre främlingar...var ingen höjdare. Eller festat? Supit!!! Har tänkt mkt på det...i lördags med mitt ensamvin och ända sen dess. Hade jag kul? Kanske ett par timmar...men sen blev det bara ett jagande efter nästa glas och nästa, nästa, nästa.

En spark i baken Kalla. Tack! Fick även några örfilar av min syster. I Italien kallas det inte misshandel inom familjen utan temperament. Rätt åt mig.

Stigsdotter: Nu fick jag det verkligen bekräftat...igen. Jag fattar vad du menar. Bra att jag gick "all-in". Fulare än min resa kan det inte bli. Hoppas jag kan suga på den karamellen länge. Känna hur sur den är. Nu räcker det. Basta!

En smula ödmjukhet var nog vad som fattades. Inse att jag INTE KAN DRICKA!!! Sen om jag måste checka in här varje dag och läsa horrorstories trots mitt it-förbud. Ja, då får det bli så.

Nu lyder jag Kallas råd och tar ett steg till. Jag må vara som Bambi på hal is. Men is är vatten...inte vodka. Lärde mig förresten en ny sak: Jag har aldrig fattat tjusningen med vin. Men båda mina senaste återfall berodde på/började med vin...jag har alltid sett vinet som en "ofarlig" dryck. Nu vet jag bättre.

Kämpar på. Idag ska jag dricka vatten och juice. Sköt om er vänner. Tack för att ni finns! Drick med förstånd!
Dag 3/R

..kallas det hos mig, semester...

Ja det blir verkligen som bomull runt hela ens medvetande, MIN tid...
Jag blir inte fistad av livets all jävelskap längre, jag är...jag finns...

Hade verkligen behov av årets semester, fiolsträngen var spänd långt över sin förmåga.
En vecka med massor av fysiska jobb hemma, och likaledes vid stugan har fått min hjärna att slappna av, lämnat allt det där gråjolmiga på jobbet, och ser livet genom mina egna ögon...
Jag ser den gröna naturen, känner blåsten, det kalla havet, hur småkrypen kittlar min hud osv,
alla mina sinnen kommer till sin prövning och det kommer nya inputs och det kittlar mig...
Allt är väl inte positivt, kliande myggbett och svidande flagnade solbrända axlar,
men det är SOMMAR, svensk sommar....

Vi har fiskat strömming under ficklampssken, checkat av kantarellställena som är under tillväxt,
jagat iväg grävlingen som rotar i våra sopor under sina nattliga räder, lyssnat på fasantuppen som hade sin utmaning med den vanliga hönstuppen en morgon, svurit över svartmyrorna som byggt bo i torrfiggan och kliver runt på våra skinkor när vi nyttjar dess faciliteter...
Ungdomarna sitter och kollar filmer på mediaspearen tills det ljusnar, och är omöjliga att få att äta frukost före eftermiddagens inträdande...

Allt är precis som det ska, och frågan dök återigen upp senast idag om min alkoholförtäring,
grabben passade på att fråga i bilen så att hans kusse skulle få höra med min egna stämma VARFÖR jag har valt att inte dricka längre....

Det känns inte ens besvärligt längre, bara ett faktum...
Kul ett par timmar, ångest i dagar, och för den som inte har fått uppleva det, bara att testa...
För det kommer, var så säker, inte frågan OM det kommer, utan NÄR man i livet ska kunna göra en omvärdering över vad som är värt och viktigt för just mig, ingen annan...

Jag skiter i om alla av mina vänner dricker, eller inte, alltid eller aldrig, för mycket eller för litet, oansvarigt eller inte, mitt beslut är mitt beslut...jag dricker för tillfället INTE...
Och kommer att fortsätta med det så länge det känns bekvämt och jag inte behöver omvärdera det....
NÄR det kommer att ske spelar för tillfället ingen roll, jag välkommnar det lika mycket som ett benbrott, man vet aldrig om det kommer, eller kanske aldrig....
Men när det har kommit så är det ett faktum, den dagen, den sorgen, inget jag ska behöva oroa mig för just nu, eller sen...

Men är jag rädd för benbrott, så utsätter jag mig heller inte för några risker...
Jag förknippar inte livets härligheter med alkoholhaltiga samband längre,
och visst fanns det ett liv innan alkoholdebuten, eller hur...

Allt är inte detsamma, men jag har lärt mig en annan sak, sluta jämföra...

En nötallegiker försöker inte hänga upp&ner i ett snöre i ett träd efter att ha druckigt 2 liter sur grädde för att försöka lura sin allergi...kanske kanske det funkar den här gången...?
Men på något sätt försöker en alkoholallergiker göra det gång efter annan, och det är på något sätt socialt accepterat, döva spritsmaken, dämpa baksmällan osv..

Slutar aldrig förvånas över hur starkt alkoholen förvrider vårat normalt så logiska tänkande,
till något som verkar så absurt, både i nykter och i ett onyktert tillstånd...

Ibland och till och med ofta, så känner jag mig som..."the lonely walker"...

Berra

Alkodjävulen är lurig, slår till när man minst anar det. Håller med Kalla och Stigsdotter, gör om och gör rätt, jag tror på dig.
Stor kram!!

Är just nu i samma sits som du var i för två månader sedan. Efter en AW som spårat ur ordentligt. Har minnesluckor och vet inte ens hur jag tog mig hem. Insåg att detta går inte längre. Jag har problem. Sitter nu med världens ångest och väntar på att gå till jobbet. Vet inte vilka jag träffat eller vad jag kan ha sagt. Vill be hela världen om ursäkt känns som att alla hatar mig lika mycket som jag hatar mig själv. Men det är ju främst mig själv jag har gjort illa. Skulle lätt offra 5 år av mitt liv om jag bara slapp denna ångest och kunde spola fram tiden.. From nu är det jag som är nykter.

...och så får man inte glömma hur många det är som är hjälpta av SSRI-preparat.

Jag är också väldigt beroende av att få mina egna stunder då jag i princip inte gör någonting alls. Bilkörning är en sån sak som jag njuter av. Att få sitta själv och låta tankarna komma och gå som dom vill utan att något stör.

Får jag inte egentiden blir jag irriterad och småsur. Det är inga långa stunder som behövs. En halvtimma då och då räcker gott.
Så det är väl som du säger Adde, vi hittar vår meditation i vardagen utan att egentligen märka det själva. Eller kalla det någonting.

Jag tror att så länge du är nykter när du vänder och vrider på dina funderingar så kommer du komma fram till en lösning som funkar för dig. Förr eller senare.
Jag har också väldigt svårt att få in att jag inte ska dricka någon alkohol mer i livet. Inte få känna den där lätta berusningen. Men samtidigt har jag kommit fram till att jag inte behöver ha så lång framförhållning. Idag är jag nykter ochpga det så mår jag väldigt bra. Därför räknar jag med att vara det även i morgon. Varför skulle jag ändra på att jag mår bra liksom? Det funkar för mig. Därmed inte sagt att det funkar för andra.
Jag vet också att jag aldrig kommer stanna vid den milda berusningen. Jag kommer tappa greppet.

Devisen "ta det lugnt" tycker jag är väldigt bra. Det är inte bråttom. Alla svar och lösningar måste inte komma på stört, även om vi beroendepersoner gärna vill att allt ska hända på en gång, helst nyss.
"En sak i taget" och "det viktigaste först" är deviser som ofta hör ihop. Och den enda som vet vad som är viktigast just nu är du själv.

Kämpa på och ta dina tankar på allvar. Det finns ju en anledning att du letat dig hit.

Styrkekramar från mig.

finns rekommendationen att meditera och jag har/hade väldigt svårt för det. Just det där som jag trodde att man skulle göra, sitta på en stol, sluta ögon och tänka inget !

Jag levde i den tron tills det var en som lite stillsamt påpekade att jag var väldigt tyst när vi käkade och den person var också lite kunnig i meditationsteknik. Vi pratade lite om det där och vi kom gemensamt fram till att jag helt omedvetet stängde av omgivningen under min lunchpaus och lät tankarna bara fara omkring utan mål. Jag hade själv upptäckt tidigare att jag blev okoncentrerad och retlig om jag inte fick den stunden för mig själv så jag drog mig alltid undan så mycket jag kunde från andra när jag åt för att få ha min stund i fred.

Arbetskamraten påpekade att vad jag gjorde var just en lite meditationsstund på mitt sätt och det fungerade hur bra som helst. Så enkelt kan man göra det bra för sig själv :-) Numera kan jag även sjunka undan en stund sittandes i en stol med båda fötterna på golvet och rak i ryggen och ta mig en liten uppfriskande "tupplur" eller "powernap" eller "meditationsstund" ! Struntsamma vad det kallas, jag gör det på det sättet som passar mig bäst ! Krångla inte till det :-))

en härligt underbar helg med massor av skratt och kramar ! Vi hade ju bara en sak bestämd och det var att träffa vår vän men sen händer det andra bra saker bara sådär utan att jag behöver anstränga mig ! Snacka om att lämna över !!

Bara känslan av att mötas på en parkbänk på ett torg med goa vänner och en kopp kaffe och dessutom i en flödande förmiddagssol är helt underbar. 4 alkisar på en parkbänk !?!? Vad gör de ?? Skrattar och stojar och dricker förstås !! Vi syns och hörs där på parkbänken och vi är nog lite glada och stolta för det och vi TRIVS med stooooora bokstäver !!

Tänk att en kopp kaffe och några glada vänner kan få humöret att bara sprattla i skallen av glädje ?! Det var ju den effekten jag sökte när jag drack men aldrig lyckades uppnå. Nu gör jag det av bara farten och glädjen !

Jag lever länge på sådana här möten och jag är väldigt glad för att jag har den möjligheten idag !