Senaste kommentarerna i forumet

Usch vad visset du mår! Men vet du, jag blir lite inspirerad av dina rader:

"I mitt liv är det så mycket som förknippas med alkohol.
Att laga den goda helgmaten.
Att sätta mig och spela gitarr och försvinna bort bland alla
toner i ett rus av alkohol och känslan av att smeka
fram toner och harmonier ur strängarna.
Att snickra, måla skapa.
Att gå ner på bryggan sätta mig till rätta i min favoritstol
känna lugnet av berusningen och av allt det vackra
omkring mig."

Min första tanke är: vad värdefullt ändå att du ser alla de där sakerna som finns omkring dig. Du sörjer inte förlusten av en "god" vän, du längtar efter att göra de här sakerna som ger dig så mycket! Och sen tänker jag att allt det där blir ju så mycket bättre och tydligare utan alkohol. Med alkohol får du ju knappt hälften av upplevelsen!!! Att leka fram toner och plötsligt upptäcka någonting nytt bland dem ger ju ett rus så gott som något! Med ett par glas innanför västen blir det nog inget vidare vällustigt ljud som kommer från strängarna :-)

Kram på dig, du kommer att fixa det här. Efter regn kommer solsken!

Hungrig, arg, ledsen, trött - det gäller att se upp med dessa tillstånd då man är extra svag! Det är bra med hund, då måste du ut!! Mina katter ligger gärna på soffan och gosar...

kramar till er "6-månadingar". Är det vanligt det tro, just 6 månader, att det är extra jobbigt då? Man får ju hoppas att det går över nångång så att man kan ägna hjärnkapaciteten åt annat än interna alkoholförhandlingar!!

Tomt är verkligen ordet - helt meningslöst att söka det ute på krogen samt med alkohol i kroppen. Det är så falskt alltihopa, inklusive jag själv. Vet att jag läste i en artikel om en alkoholist som sa att han blev kär "på riktigt" första gången efter att ha blivit nykter! Stod även om en högt uppsatt kvinnlig chef i aftonbladets söndagsbilaga för några veckor sen som upplevde samma sak. Jag har varit nykter sen min fina genomdykning på jobbfesten för en vecka sedan och det känns urskönt. Gick förbi några uteserveringar tidigare idag och kände mer avsmak än nånting annat. Lättad just nu att jag känner så men vet att tankarna om att dricka kommer smygandes tillbaka efter ett tag.... Det är bra och vara inne och läsa här för att påminna sig (läsa sina egna äldre inlägg också)
Det fina är att jag har tränat flera ggr denna veckan och känner mig redan starkare! Har även avslutat en energisugande relation som inte var på väg nånstans för jag kände att jag är värd bättre ;-) Tog inte emot som det har gjort innan. Är jag på rätt väg månntro?
Varför vi har denna prestationsångest vet jag inte men kruxet är att den har varit positivt också. Jag har åstakommit en hel del med hjälp av den. Som Emma Ingelström sa i nåt program: viljan att bli bäst, att prestera & att aldrig vara nöjd är min främsta styrka men min största svaghet. Jag kände igen mig så mkt i henne när jag såg det programmet. Tydligen är det ganska vanligt att A-människor har beroendepeoblem. Behöver jag bli B-människa då? Troligtvis inte, men kanske en A-...;-)
Jag tror att det är som du säger MissH att vi måste ge oss en tid utan alkoholens inverkan för att bygga upp självrespekten och tilliten till oss själva. Den vacklar hos mig en hel del. Om inte jag kan lita på mig själv, hur ska då någon annan göra det?
Många i min omgivning som inte känner mig så väl ser den bilden som jag serverar dem. Dags att sluta med det och vara sann mot mig själv. Lättare sagt än gjort. Men träning ger bättre!!
Jag tänker fortsätta träna, bygga upp och må bättre. Det som har hänt har hänt, det är bara nuet jag kan kontrollera. Hur skönt känns inte det?
Härligt att det går bra för diig. Det är både inspirerande och förtroendeingivande!

Vi har ett stort bekräftelsebehov eftersom vi ställer för höga krav på oss själva och därför inte kan känna att vi duger, dvs bekräfta oss själva. Jag tror det är så enkelt, förklaringen alltså. Lösningen är svårare... Därför blir det så tomt när man söker det där hos andra, tex hos killar på krogen. Det är ju inte deras godkännande man vill ha egentligen, så det hjälper liksom inte. Har själv varit där många gånger, känner igen känslan.

Har tänkt på det förr, att jag måste sänka mina krav och tycka om mig själv, men det har inte funkat förrän nu. Kanske var jag tvungen att bli helt klar i huvudet först? :-) Eller ta mig själv på större allvar, respektera mig såpass mycket att jag låter mig själv slippa den förnedring det inneburit att alltid låta alkoholen kontrollera mig istället för tvärtom? Vet inte riktigt, men hoppas det håller i sig!

Håller tummarna för att du får känna samma sak!

6-månader är mkt värre, känner likadant. Får just nu kämpa med en dag i taget . Kram

Fick sluta efter ett pass i dag, drog på mig stövlarna och gick ut i skogen med hunden. Kom hem med en hel påse kantareller och något lättare sinne. Men det är konstigt hur det jäkla spöket fladdrar om kring så fort man är trött.

Men just nu känns det bättre och det skall man ju njuta av//Kramar till er

Hej Mulletant!

Vill bara säga att din make inte är ensam i sitt sätt att tackla alkoholproblemet. Mitt minskade alkoholintag beror också på yttre motivation i form av arbetsgivare och min älskade sambos krav. Försöker hitta min egna inre motivation att inte dricka. Ibland känns som nu är jag där, men nej nu gled det undan igen. Dom stunder när det känns som jag är nära beror mycket på de fina inlägg du med fler har här i forumet.

Tack från Leo

och lämnar fönstret lite på glänt - det är ostadigt väder överallt-och-ingenstans-i-hela-landet - men varmt, nästan lite kvalmigt. Stänger till innan vi åker till stan på middag, det kan bli åska och regn till kvällen.

Det är tomt och stilla här nu. Sommarstilla. Sommarväntan och sommarlängtan i luften.
Alla är nånannanstans men vi vet att det bara är en utflykt.

Lite av Stigsdotters midsommargodis ligger kvar i skålen. Jag ska fylla på ifall det behövs. Tar in en novellsamling, Tove Janssons Det osynliga barnet, där kan man läsa om både det ena och det andra på ett lättsamt sätt. Och så ska vi göra flädersaft - det blir fint här. Vackra glas, jordgubbsbitar och citron och några blad citronmeliss från trägårn. / mt

sen vi gifte oss. Ett litet och speciellt bröllop. Många bröllopsdagar har vi inte ens kommit ihåg och ingen har varit ledsen för det. Vår 20:e minns vi båda - då seglade vi långt ute i skärgården och drack Champagne sen åt vi middag på en skärgårdrestaurang där det inte fanns vin / glas. Vi var lyckligt berusade av vin och kärlek. Då:) Den 30:e bröllopsdagen var vinet självklart men inte glädjen. För ett år sen var inte så mycket så självklart - jag har deletat det jag skrev den dagen men den 8 juli skrev jag efter "tre svåra dagar och smärtsamma samtal":

"Ikväll kunde vi "mötas" i bemärkelsen förstå den andras värld. Horisontsammansmältning. ... Temat för det smärtsamma är av vilket skäl han är nykter. Han är nykter av respekt för vår relation och skulle önska att vi kunde dricka något vid särskilda tillfällen. Jag tror inte på det. Han blir olycklg över att hans nykterhet "inte duger" och inte räcker till, att den är "på fel sätt".... Han önskar att jag kunde ge honom uppskattning för att han bryr sig om relationen. Jag känner att jag har skuld över det saknade vinet till maten vid fesliga tillfällen och det vill jag inte bära. Åh vad vi har vridit och vänt på detta. Kom till en bra sak, att avgränsa problem till det de är. Till exempel "Vad dricker vi till maten?". Mannen vill helst ha mineralvatten. Okej. Mm beskriver att han är på en resa och han har inte kommit längre ännu. Han är nu nykter för vår relations skull men är ännu inte framme vid att vara nykter för sin egen skull. Som grundvärdering. Han känner sig livstidsdömd. (Nu säger han att katten håller med) Vi skriver och skrattar tillsammans nu. Jag menar att vi har prövat alla sätt att dricka "lite" och vid "speciella tillfällen". Jag tror inte på det längre och är livrädd att förlora det goda nyktra livet vi har haft den senaste tiden. Jag bad att få bli inbjuden som medresenär på hans resa och fick sittplats.
Han sagt att han inte kan lova att vara livstidsnykter. Idag när vi talade om min rädsla frågade jag hur länge han kan lova att vara nykter. Han svarade att han är nykter så länge min rädsla varar. Det var stort och generöst för min rädsla är stor, eller enorm.
Jag har å andra sidan lovat att inte åka och titta på lägenheter utan att han vet om det. Särskilt inte på vår bröllopsdag... medan han tittar på romantiska blommor blåklint, som i brudbuketten, som blommar på vår gård. Två stycken = ett vackert par. Han gillar att jag skriver det :)
Det här, är som i en av mina favoritdikter, att skratta i bedrövelsen. Det gör vi nu tillsammans medan vi formulerar ...
Jag uppskattar oerhört att vi kan göra den här resan tillsammans. Att han kan läsa allt jag skriver och att vi just nu sammanfattar tillsammans. Det är inte lätt men alternativet är sämre. Det är fint att hjälpas åt."

Hittills är resan värd priset. Tveklöst. Igår var jag ensam hemma halva dagen - vanligen trivs jag med det men just igår kände jag starkt hur "halv" jag skulle vara utan Mm och hur mycket vardagssamvaro jag skulle sakna i ett annat liv. Vi är tillbaka i den delen av livscykeln där det oftast är bara vi två - jag har längtat till det under åren med mycket barn omkring oss... Eller, tillbaka - vi har aldrig varit där för vi hade ju barn med oss när vi träffades och sen har det kommit nya hela tiden:) Eget, syskonbarn, barnbarn...

I fjolårstexten har jag noterat en rad Winnerbäck & Miss Lee - "Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams" - jag vet också att jag i ett "eget" liv skulle leva i risken att "fastna i min ensamhet..." jag har en sån talang.

Nu äger vi våra liv som aldrig förr. Mer generöst än nånsin. Mycket kvar att öva på... / mt

kan säga så mycket. Det känns fint att du förstår pianomannen. / mt

Har många goda egenskaper! I Kina föds det extra många nya små detta år.
Sänder mina varmaste kramar och lyckönskningar till dig och de dina!

Tur att du inte har ngt hemma, vore trist att bryta över ett halvårs nyktertid pga jobbet.
Du är stark Kalla, jag känner mest Blä just nu, och tar en dag i taget.
Kram!

Visst är det trist när man blir utanför, på detta halvår har jag varit på några fester och det är likadant varje gång, i början när alla är nyktra är allt som vanligt men ju mer folk får i sig desto mer undviker de den nyktra. Jag var likadan när jag drack, det är jobbigt att prata med ngn som är nykter när man själv börjar känna sig blarig.
Om jag nu inte helt ska byta umgänge vilket inte är det lättaste så är det så här det kommer vara framöver, och jag kommer stanna hemma mer och mer.
Den insikten känns inte spec kul. Känns ffa BLÄ!!
Kram!!

Hej TP, Leo här!

Du undrade lite om mitt drickande och hur jag ser på det.
Är 50+ som har en alkoholkonsumtion som, så många andra här på forumet, accelererat genom åren . Givetvis förnekelse till mitt problem förutom när ångesten var/är som störst. Blev p g a engångshändelse tvingad av min arbetsgivare att söka hjälp och min sambo började ”genomskåda” mitt drickande. Har under ett års tid haft god hjälp av terapeut och detta forum för att komma tillrätta med mitt problem.

Orsaken till mitt drickande kan något förenklat förklaras av BELÖNING och SOCIALT ANSVAR (om det blir tyst vid bordet är det mitt ansvar att konversationen kommer igång) kopplat till ”taskiga” gener. Mitt intellektuella jag fattar att alkoholen är bara en falsk väg till en väldigt kortvarig lycka och därefter helvete medan min ”djävulska sida” (hittar inte rätt ord) smeker mig på ryggen och säger ”du är värd detta”.

Mitt intellekt inbillar sig fortfarande att jag fortfarande kan lära mig dricka ”normalt” men fattar, utifrån vad ni som kommit längre, att så är inte fallet. Hoppas genom bl a detta forum att mitt intellekt skall övermanna min djävulska sida,

Till dej TP: Framför mig ser jag en man som vill sina barn allt det bästa men kan bara ge KÄRLEK. Finnas det någon större gåva!!!!!
Är inte van att skriftligt uttrycka känslor (jobbar som byråkrat) men TP, dina barn kan inte få en bättre pappa.

Jag måste också lära om, lära mig att leva utan alkohol. Njuta utan alkohol. Har varit nykter i drygt två månader och tycker att jag njuter mer nu av småsaker än innan. Men ibland blir jag rädd liksom du, hur fasen gör man? För det första har jag märkt att jag lätt får panik när jag ser för långt framåt, en dag i taget är viktigt. Inte fundera över allt som kan tänkas hända på en och samma gång, det blir ju omöjligt att lösa! Och sedan försöker jag tänka att jag har två val; antingen låter jag rädslan segra och ser allt det negativa, eller så litar jag på att min kropp (och själ?) vet hur man gör för att må bra utan. Vi har ju vant oss, lärt oss att alkohol alltid ska finnas med så fort vi har kul/tråkigt/stressigt/middag/egentid/kvalitetstid/fest/vad som helst :-) Då måste vi ju kunna avvänja oss också. Allt vi gjort med promillehalt i blodet kan vi göra utan (tja kanske inte allt, som tur är), och samtidigt vara mer närvarande. Jag känner att livet börjar bli mer på riktigt nu, hoppas att du får känna (känner?) samma!

Tycker du verkar vara en ovanligt klok och godhjärtad snigel, kärleken kommer garanterat presentera sig när du är redo, var så säker!

Skickar all lycka jag kan till er//Kramar Kalla♥

Det där är jättesvårt att inse, att man är alkoholist även om man inte har ett starkt fysiskt beroende. Eller är man det? Spelar det någon roll vad man kallar det, när man lik förbannat inte kan dricka normalt när man väl dricker? När man bara jagar nästa glas som om man inte har någon botten? Jag får också infall ibland och tänker att jag kanske överdriver, men innerst inne vet jag ju att jag inte kan hantera alkohol på ett sätt som inte ställer till mitt liv. Ibland känns det för jäkligt, men för det mesta känner jag mig trygg i mitt beslut, och det blir bättre och bättre.

Döm inte dig själv för hårt, ibland behöver man bevisa samma sak för sig själv flera gånger innan det går in på riktigt. Det är okej att göra misstag, nu vet du ju att det inte går. Tycker du ska njuta av din semester, låter som om du är på ett härligt ställe! Sänder en styrkekram, du fixar det här!

Finns ingen gång som jag längtar så mycket efter alkohol som när jag gett allt på jobbet i dubbelpass. Nu kan jag säga att jag bara är nykter för att det inte finns någon alkohol hemma,annars hade återfallet varit här. Måtte den här sommaren ta slut snart//Kram Kalla

Jag kände precis samma för några veckor sen, var på weekend-resa på en ö med pojkvännens kollegor, alla drack på kvällen och jag kände mig utanför. Blev lite småtjurig och kände mig ensammast i världen. Men den känslan gick över efter några dagar. Tror vi måste gå igenom dessa sorgeperioder då och då och se att det går att komma ur dom. Och jag tror faktiskt inte att jag hade känt mig mer delaktig även om jag druckit, men det är lätt att tänka så när det är alkoholen som skiljer en från andra. För mig hjälpte det att tänka precis som du, en dag i taget. Hade glömt det för en stund och började se för långt framåt. Låt dig själv ha din blähperiod, det blir bättre. Du är jätteduktig!

Jag förstår vad han menar.

vad skönt det låter, att bara kunna släcka lampan och lägga sig och somna i rimlig tid på kvällen... jag har sett det hos andra och kan bli lite avundsjuk. Riktigt längesen jag kunde göra så.
Jag läser alltid innan jag somnar men det är säkert bättre att stanna uppe till man lägger sig och bara släcker. Sitta med boken i så fall nån annanstans.
Tankarna far ju precis som hos dig och jag vet också att jag måste ändra en hel del annat i livet. Försöker låta funderingarna ta lite nyare banor än de gamla invanda som består en hel del av nån slags självbedrägeri tror jag...

Jo ditt svar är jag glad för, jag ska prova. Tack...

Tack PiL!
Nej det är som du säger, ett överflöd av pengar
ger ingen lycka. Tror snarare att det kan vara tvärt
om. Lyckan kommer alltid innifrån. Visst kan man tillfälligt köpa sig.lycka i form av statusprylar.
Men hur länge är du lycklig för att du har en ny bil, eller en gibson les paul för 150 000.....
eller jo det sista där skulle jag nog faktiskt bli riktigt lycklig av :-)...
Men det som grämer mig är att jag inte kan skämma bort dem lite mer...men de har en
mamma som har gott om pengar så det lider
väl egentligen ingen nöd på dem. Men just känslan av att kunna ge dem något från mig
saknar jag. Juli månad blir väl dock en billig månad för mig. För barnen och deras mor
drar till USA i fyra veckor....usch o fy! så länge har jag aldrig varit utan dem!

Får passa på att komma fötter igen och börja träna. För just
nu känns det som ett marathonlopp att gå upp för trappan.
Det är rent otroligt hur mycket en sjukdom kan förändra fysiken.
Från stark som en oxe, till fet o klen som en hjulbent snigel!

Är tufft som fan när man älskar att jobba fysiskt, men inte
har förmågan längre! Vill vakna i morgon och vara den
gamla vanliga pappan igen :-(!

Kram gnäll TP

Har till egen stor förvåning börjat förhandla själv beträffande lämpligheten i att ta en öl eller fem. Inte så att jag får akut sug när jag går förbi en uteservering, mer för att (förhoppningsvis) konstatera att detta var ju inte så hett ändå. Å andra sidan är det kanske att leka med elden. Den kritiska 3 månader var inga problem, men 6 känns helt klart värre. Det är nu man kan önska att man varit mer öppen med hela grejen, då hade man sluppit detta förhandlande.

Men nej, jag tror inte det blir något av det utan att förnuftet segrar.

Beklagar allmäntillståndet. Pengar gör ingen lycklig heter det, men det är ett missförstånd, mer pengar än man kan göra av med gör ingen lycklig ligger närmre sanningen. Det är överflödet som inte gör någon lycklig, men har man inte så man klarar sig så kan det vara en källa till dåligt mående.

Själv föredrar jag semester på hemmaplan, men utan pengar är det surt. Grattis till ett bra val ändå, att prioritera barnen.