Senaste kommentarerna i forumet

Ja det har prelexis blivit Söndag, och jag sitter här halvtre på natten och knattrar lite vid tangentbordet.

Min bästa kompis satte sig på cykeln för en halvtimme sedan och begav sig hemåt...
Vi har haft en karlkväll i vardagsrummet, halva familjen är bortresta och dottern låste in sig i sitt rum hela kvällen (fredligt).

Jag borde ha varit full nu, om det varit för tre och ett halvt år sedan, men icke...
Det bjöds på kaffe och senare lite bira, han fick pilsner och jag sölade i mig två pavvor alkoholfritt, jag är en fruktansvärd värd, frågade först efter ca 3 timmar OM han ville ha något att dricka, hade det varit förr så borde jag väl varit inne på min fjärde femte vid åttarycket då han kom.

Livet förändras, och man kan förändras med det, inget är hugget i sten längre...
Och...jag mår bra av det, det trodde jag ALDRIG tidigare, alkoholen var given för att kunna umgås.
Och det har blivit betydligt lugnare också, ingen hets över någonting.
Jag känner ro över att ha landat inom mig själv också, inte lika hyperaktiv och stressad..

Nykterheten har skapat en inre frid, fred med mina känslor, mina uppror mot mig själv.
Fjolligt glad över att leta efter alla vårtecken, såsom tussilago och snödroppar,
längtar ut till stugan, havet och naturen, vill ha sommar NU!

Jag lyssnar väldigt mycket på musik, har skaffat ett premiumkonto på Spotify,
och jag bara vräker bland all ny musik, som en unge i en godisbutik...
Musiken hjälper mig otroligt mycket, drömmer mig bort i en annan sorts fantasi,
bygger upp egen sorts musikvideo runt låten, och låter fantasin flöda fritt...
Ett väldigt bra sätt att få flyta bort ifrån alkotvånget, rekommenderas livligt.

Har egentligen inte så mycket ångestladdat att förmedla för tillfället,
mitt liv rullar på i hygglig lunk på ett fridsamt sätt..
Jobbet suger feta åsneballar som vanligt, men jag har på något sätt låst in mig i en känslomässig bur och låter inte mina kollegor komma åt mig alls längre....
Det är inte det optimala arbetsklimatet, men det funkar för mig i detta nu,
och då måste det få göra det oavsett vad som händer runtomkring mig.

Är inte trevlig men inte heller direkt otrevlig, svarar mekanisk på frågor utan känslomässiga utfall.
De får inga vibbar av mig alls, jag bryr mig inte vad som händer i deras liv,
och de får ingen information om mitt, ett respektfullt avstånd till det mesta...
Mitt liv börjar klockan fem på vardagar, och varar hela helgen...
Jag delger dem inte om vad som ger mig näring i mitt liv,
på sådant sätt öppnar jag mig heller inte för sårbara och påträngbara elakheter..

Jag vet att jag gör ett bra jobb, men på min firma pratar man alltid i plural om någon har gjort något bra jobb, såsom "vad bra jobb VI har gjort".
Om någon gjort bort sig på något sätt som kan ses som negativt, så pratar vi i singular,
man vill alltid utse EN syndabock för allting, aldrig en grupp..
Så länge detta bete'ende fortskrider så är de inte mina vänner, man jagar bara positiva omdömen och håller sig nära sådana områden och diskussioner, naturligtvis beroende på att de knappas ges längre.
Om någon har felat så fryser man ut den, och snackar skit om honom/henne, och brer dessutom på med lite osanningar om hur de har det privat helt utan verklighetsanknytning.

Jag kan ta ett exempel, i tordags hade jag lagt ner tid på att reparera en trasig apparat,
ett ganska så komplext fel som tog en hel dag i anspråk med felsökning osv..
När den skulle sättes igång igen på sena eftermiddagen så förblev den helt död,
och jag fick boka en serviceman.

Redan i Fredags morse utanför omklädningsrummet så mötte jag en av de tjejer som jag normalt sett hyser bäst tilltro till, jämfört med de andra..

-"Tjena Berra, hörde att du hade fuckat upp det...igen"

Ringer de varandra på kvällarna också, tänkte jag, jag hann tamejifan knappt in på arbetsplatsen ens.
Det visade sig att det felet INTE hade att göra med min reparation att göra,
utan var en ren tillfällighet och ett NYTT fel, men man var snabb på att döma ut någon skyldig.
Hon sjönk fort i min credbank, och jag kan bara tänka mig vad hon INTE berättade för mig vad de andra hade hunnit säga till henne, jag slår säkert små barn också...och stryper katter..?

Hela världen är fylld av elakheter och hat, inbördes tävlan och avund..
Känns bra att jag har en underbar familj och fina vänner på min privata tid,
annars hade jag nog inte orkat med allt...

Men mycket också tack till mig själv, som inte längre sjunker ner i i källaren emontionellt med att fortsätta hälla i mig en berusande dryck och helt tappat omdömet..
Vem vet..det kunde ha blivit en ny bloody monday..

Eller så är jag fortfarande bara en väldigt känslig natur, i en felaktig kropp..
Kan inte leva upp till mina och andras förväntade mansideal, men vägrar döva smärtan längre..
Jag försöker vara en snäll person, men alla verkar reta sig på det..

En dag till, innan jag måste hålla andan i fem dagar till..

/Berra

Tack för svaret. Det är så skönt när någon reflekterar på det man skriver. Just idag och denna helg känns det skapligt igen. Han är med vår dotter på tävling hela helgen (för första gången på säkert 4 år, bara han och hon). Jag känner mig trygg då människorna han åker med inte konsumerar alkohol på det sätt han gör och han umgås heller inte med dessa människor privat, det är tidiga mornar och går i ett. Jag är glad över att de fått en egen helg tillsammans. MEN........jag vet ju att det kommer att komma måndagar igen framöver då jag mår skit. Jag funderar så jag tror att jag blir tokig!

Tack för hälsningen i min tråd, det går bra för mig. Har varit mkt på jobbet, har fått en ny tjänst och är jätteglad över det. Nykterheten känns stabil, känner mig glad över livet, pratar mkt med maken om det och det känns bra att han och jag förstått till fullo nu att det går inte att dricka "lite", det är totalstopp som gäller. Blir mkt enklare så, slipper funderingar på att "då, kanske jag kan...". Glad att det går så bra för dig!
Stor kram!!

och diskuterat det med Mm. Inser att balansen i vår relation verkligen är i grunden förändrad. Att jag idag måste göra mina egna val och stå för dem själv. Precis vad jag eftersträvat så länge... men det är inte lätt och ingen självklarhet att finna sig tillrätta i en förändrad verklighet även om den är så som jag önskat mig att min verklighet ska vara.

Vi har levt så många år i ett slags ömsesidigt beroende och nu ser vi båda lite förvånat att vi är fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. För att vi väljer det, var och en för sig. Horisonten öppnar sig, sa mullegubben nyss. Ja, den gör det. / mt

mig i sorgen... Och i att det är gött att leva i nykterhet. / mt

Tänkte rätt mycket på diverse alkoholhaltiga drycker igår eftermiddag och kväll. Kanske var det extra mycket folk på sociala medier som la ut bilder, var fredagsupprymda och skulle ut. Det handlade också en del om drickandet på nyheterna. Hur berusade personer inte blir nekade som dom borde när dom går på krogen och har fått för mycket.

Jag tänkte nog en hel del på alkoholfrågor. Inte så att jag hade sug, kanske mer sorg i så fall. Sorg över att allt blivit som det blivit.

Men idag, efter en god natts sömn kan jag bara konstatera: Det är gött att vara nykter!

förklara, och svårt att dra gränslinjer. Ja. Ska fundera ett varv, eller några över det du skriver. Mest för att det är så intressant - inte för att analysera ev förnekelse:)

Det finns mycket i medberoendet jag inte kan känna igen hos mig själv - å andra sidan är jag inte prövad till det ytterstas gräns, inte tillnärmelseis. Jag känner däremot tydligt igen vissa missbrukartendenser och läser nu Jaget och missbrukaren med fokus på mig själv.

Precis exakt nu minns jag att min mamma berättade att pappas chef en gång hade ringt henne ang hans alkoholproblem - alkoholism och bett henne se till något vad-det-nu-var. Hon berättade att hon sagt "snälla herr A det kan jag inte" - jag tror inte hon var genuint medberoende, hon tog inte ansvar, sopade inte undan vad jag kan se nu. Jag vet att hon levde i enlighet med ett löfte och gjorde det hon trodde var rätt och bäst. När hon lämnade skapade hon ett rikt eget liv.

Så här fungerar forumet för mig, väcker minnen och impulser som jag själv kan välja vad jag gör med och av... Så klart jag kan välja att förneka eller försköna ... men jag ser att det hela tiden för framåt och det gör inget att det sker i min egen takt. Jag har inte bråttom.

Å ena sidan ser jag många likheter, åt olika håll, å andra sidan är jag fortfarande övertygad om varje människas komplexitet och unikhet.

Åh vad jag har svamlat - men här får jag ju göra det, som jag vill:) Idag känner jag att jag äger :)))

Nää, vi drogs, alternativt LÄT OSS dras in i alkoträsket istället för slöjdslips-träsket; )
Träsk som träsk...kanske?

så hemskt !!!! Jag är glad att mina föräldrar flyttade från den delen av världen innan jag blev stor nog att dras in i det där :-)) Brrrrrr.......

ADDE! ang dresscode, http://www.zickermans.se/slojdslipsar-galore/woody/
till glesbygdskavaj eller den lite mer leisure skinnvästen bär man lämpligt en av dessa ledade "slöjdslipsar" till finare tillställning! Hade aldrig sett en sådan innan jag var på byparty i Tornedalen. När min mans kusin ( en av mååååånga kusiner hahaha) fyllde fyrtio för några år sedan hade jag en bordskavaljer, dyngrik skogs- och sågägare i en av byarna kring Pajala, som naturligtvis hade en lite flådigare variant av träslipsen - den var liksom slöjdad i form av en lax! Det är sant!

Ja det är fint att vi har varandra A♥ Det är inte alltid jag känner för att skriva, eller ens har något att skriva i dessa dagar, men som du påminner jag mig om vad forumet gjort för mig, och att jag faktiskt behöver den här platsen, utrymmet. För detta är ju den största enskilda anledningen till att jag mår bra och är fri från alkoholen idag. För jo, jag känner mig fri fast maken inte är helnykter, och omgivningen erbjuder ett och annat tillfälle med påminnelser om varför "aldrig mer..." är mitt enda alternativ. JAG är inte bunden till det. Jag finns här, existerar här, men känner inte igen mig i ett medberoende- knske eftersom jag faktiskt inte ser att maken har ett Problem. Han dricker, som många andra i min närhet, ibland. Men det renderar inte i problem direkt. Irritation från mig ibland - javisst. Men jag kan se skillnaden till medberoende och alkoholproblem/beroende, även om den är svår att förklara. Det är en sida jag ogillar, men den tar ingen större plats i vårt liv.
Detta skulle ju kunna vara ett försvarstal och skrivet i förnekelse kan jag själv se om jag läser det och låtsas att någon annnan skrivit det. Må så vara...jag kan inte förklara bättre just nu!

timmar åt forumet, läst tråden som V tipsade om. Forumet måste ha varit nytt då men Lisamari, Adde, Pia, Mie och Fenix fanns med redan då - och V som beskriver att hon "kröp" in. Jag funderar vad jag gjorde 2008-2009, hur jag tänkte då, vad jag kände då. Jag kan titta i min "svarta bok" som faktiskt är just svart, en ringbok från en konferens där jag började skriva vid sidan av det jag skrev på datorn. Jo, nu vet jag - anledningen till att jag är kvar här var ett bröllop som planerades ingående ett år på förhand och som jag inte kunde tänka mig att trasa sönder. Det var ett mycket lyckat bröllop - men jag minns en (1) uppgörelse som endast jag och mannen vet om. Jag visste redan då vilket illavarslande tecken som visade sig när ett tillfälle gavs. Annars var allt genomlyckat.

Känner mig ganska ordlös just nu, förstår dem som slutar skriva när livet rullar på sin gilla gång. Tänker att det kan ligga en fara i det (för mig) och tycker mig ha sett det här.

Brukar tänka att man inte kan ta ifrån en människa något innan h*n fått något istället. Jag har inget som skulle ersätta forumet för mig i nuläget. Det skulle kunna vara en grupp levande människor att möta - men jag är så nöjd med att få vara hemma när arbetsdagen och -veckan är slut. Och jag vet inte var jag skulle hitta den gruppen, de personerna i min närmiljö. Så jag är bara innerligt tacksam för att forumet finns - och finns på mina villkor, när jag behöver och den tid på dygnet det passar mig. Låter egoistiskt i mina öron och känns ego att skriva så - men så är det ju:) och det är jag tacksam för.

Har förmånen att delta i en faktiskt väldigt bra utbildning just nu. "Faktiskt väldigt" för att jag gått många av varierande innehåll och kvalitet... Hade 1½ timme coaching häromdagen med en rejäl och mycket humanistisk karl som har sin bakgrund i ett mycket manligt yrke. Hade aldrig valt nåt sånt själv, män är "i princip" ganska hotfulla för mig. Jag deltar med öppet sinne och i syfte att göra ett bra avslut på mitt nuvarande jobb - som sannolikt är mitt sista. Coachingen gav en omtumlande efterkänsla. Det är ytterst sällan jag har utrymme att prata fritt om mitt jobb så länge utan bli avbruten och fr a utan att behöva tänka på vad jag säger. Det är en bra coach. Ska ta vara på det här också för min egen skull. Känner att jag gjort mig förtjänt av det - ja det har jag!

Ska fundera över klädsel till ett annorlunda kalas - som samtidigt i sin vanlighet kan bli likt det vännen V ska delta i. Mannen hör inte till sammanhanget och ska inte delta. Jag är mycket frestad att stanna hemma i soffhörnet med honom. Vi ska se hur det tar sig under dagen...

Ha en fin dag alla som läser och skriver här i forumets olika trådar. Tänkte idag på hur lika vi är, medsyskon skrev axel på 3xL-tråden... Tänk så fint att vi har varandra och att den här platsen finns! / mt

Nynykter, tack för att jag fick dela dina tankar kring "En gång..." till morgonkaffet. Såååå Bra!

va' goa ni är så här på lördagmorgon :-)) Ha en bra dag !!

Ps Lilja...jag vaknade av mig själv kl 04,30 !Kanske inte med ett leende men väggarna stod still och jag kunde gå utan att må illa! Visst vill jag bli påmind! Tack för att du påminner mig :-) Ds

här...

också bjuden på kalas på lokal ikväll, kan nog bli väldigt likartat det du ska delta i. Jag ska tänka på dig och le inombords :) Jag är ännu tveksam om jag ska dra mig ur på ett snyggt sätt men Mm hejar på att jag ska gå och roa mig - han skulle tycka det är roligt medan jag bara kan känna mig o-social i såna sammanhang. Vi får se hur det blir. Jag är absolut välkommen att kura hemma i soffhörnet med honom och katterna också.

Stort tack för tipset på tråden 3 x Lis* - blev varm av glädje när Lisamari, Pia, Mie och Adde kom in där. Och Fenix ska jag inte glömma. Gamla vänner i nytt sällskap & sammanhang - men så välbekant. Och så fint det slutade. Ett riktigt slut.

Den är märklig och fantastisk vänskapen här på forumet. Jag förstår styrkan i det Adde beskriver med äkta möten irl - att ett cyber-forum inte kan ersätta det... Men forumet har andra kvalitéer och kan ha en avgörande betydelse. Det är väl olika vad som passar oss människor och vad som är "rätt" i olika lägen.

Tack för ordet "ordlös" - jag är ganska ordlös just nu men väljer att skriva ändå. Känner att jag inte vill tappa bort gemenskapen här, den är viktig för mig utan att jag precis kan beskriva hur. Men forumet påminner mig om vem jag är och vilka risker och möjligheter som finns i mitt liv.

Tack för att du finns, kram till dig och en vänlig klapp till den inneboende. / A

DÄR satt den!
PRECIS så är det! Denna längtan efter den tiden då man inte var kidnappad av flaskan!

Den FÅNGE man blivit,där allt vägs i vågskålen hur mycket jag kan dricka och när och hur länge jag ska hålla på den här dagen.

En gång var vi FRIA!
Åh, så fint Nynykter!

Javisst tusan var vi fria!
Den UNDERBARA känslan!

Och vi KAN komma dig igen- och vi SKA komma dit igen! Och därmed Basta!

Tusen tack för ditt stöd!

"En gång..." Ja det där var fint! Det ska jag suga på länge!

Liljakram!

Jag vill tacka för era berättelser. Mycket fint att få läsa din historia, Adde och vad AA och Nämdemansgården betytt för dig.
Och Lilja, det är SÅÅÅÅ STARKT av dig att begära hjälp. Du har klivit över den där stora skäms-tröskeln för din nykterhets skull.
Kram!

Jag vill tacka för era berättelser. Mycket fint att få läsa din historia, Adde och vad AA och Nämdemansgården betytt för dig.
Och Lilja, det är SÅÅÅÅ STARKT av dig att begära hjälp. Du har klivit över den där stora skäms-tröskeln för din nykterhets skull.
Kram!

En gång för länge sedan var jag och du inte beroende av alkohol. Det fanns en tid när vi såg fram emot att äta en festlig måltid utan att ens tänka på vin eller öl. Biffen smakade bra utan ett kraftigt rödvin, den stekta kycklingen var god utan rosé och korv och pommes frites kunde vara favoritmat utan att sköljas ner av några stora starka.
En gång för länge sedan kunde det bli vår utan att vi översköljdes av ett sug att sitta på uteserveringar och dricka drinkar, öl eller vin. Kanske skapade de där ljusnande vårkvällarna en obestämd längtan i oss som fick oss att ta fram cykeln, hopprepet och stanna ute längre. Eller bara stanna ute och hoppas att Han eler Hon skulle gå förbi.
En gång för länge sedan var julen något vi såg fram emot för att vi längtade efter att tomten skulle komma, inte för att julen gav oss möjlighet att hälla i oss glögg. julöl och snaps. Och semestrarna var en möjlighet att se nya platser eller träffa släktingar, inte att utomlands prova lokala vin- och spritsorter eller hinka öl och vin vid grillen varje kväll.

En gång för länge sedan var vi barn. Våra hjärnor hade inte lärt sig att förknippa allt det trevliga i livet med alkohol. Min poäng är att vi kan lära om. Vi kan bli som barn igen. Jag berättade för en kompis som är psykolog att jag vill sluta dricka och hon berättade att hjärnan förändras när vi förändrar vårt beteende. Den lär om och det som från början är en svår och knagglig väg blir till slut en flerfilig motorväg mot nykterheten. Att tänka så ger mig hopp. Det är väldigt tufft att ändra sitt beteende och många historier här vittnar om vilket helvete det kan vara, men det finns hopp om att det blir lättare

Kram på er!

Där ligger jag och svettas på min lilla kammare (ja Lisamari, jag börjar också närma mig den "svettåldern" men det känns nog att detta har med alkoholen att göra trots allt)

Vaknar med ångest men djupandas i 10 minuter-det blir bättre.
Tänker: "Idag tar jag beslutet att inte dricka, oavsett vad som händer!"

Oron gör att jag är uppe med tuppen (va NEGATIV jag är! Jag ÄR ju för fasen en morgonmänniska! Nu var det det gamla vanliga negativa spåret i hjärnan som jag promenerade)

SKramlar med kaffet och kollar in min livlina Forumet.

Där ligger pepp och stöd och att jag skulle vara MODIG och att jag TAR TAG i mitt liv och ja, jag blir helt matt!!
Jag tänker kan det verkligen vara JAG som får dessa underbara stöd rader??
Dom skulle sett mig i onsdags! As-kalas och blackout och en tragedi att bevittna!

Men så vet jag att den fördömelsen finns inte på detta forum för här tittar man till vår inneboende kärna av kraft som människor. Vi ÄR inte perfekta.
Vi delar alla en historia här; av att kämpa och falla men fortsätta kämpa; annars skulle vi inte skriva här! Vi GER oss inte!

Att se sitt eget värde är svårt som missbrukare. Vi är så tilltufsade och det tar så mycket energi att resa sig om och om igen.Men att inse sin problematik och inse att ensam är inte stark utan vi behöver verkligen varandra!

Sen kan vi inte gå på AA åt varandra eller på alkoholmottagning eller lösa någon annans jobbiga äktenskap eller förhållande; den biten måste vi klara själva.

Men vi kan bära varandra i stöd och värme och medmänsklighet! Jag blir så dj-a GLAD!

Att gå på AA-möte är inte att möta perfekta människor men väldigt ÄRLIGA människor.
Sen får man ta det för vad det är.
Någon som varit nykter i 25 år utan återfall kan ju kännas lite skavig och tröttsam med sitt "jag mår så bra idag, är nykter för min egen skull och har aldrig tagit ett återfall" när man sitter där själv skakis efter senaste bleckan och blackouten.

Jag tror att det är viktigt att vi "Nya" går på möten; lessenfrun, Lisamari, Holly, för att påminna de gammelnyktra om att så här dåligt mår man när man är kvar i skiten.AA får inte bli en liten klubb för inbördes beundran och ett socialt forum där man glömt bort syftet.
På lunchmötet igår gjorde jag en överläggning med mig själv om jag skulle sitta tyst eller öppna näbben. Jag gjorde ju det sistnämnda och vips blev gensvaret ett annat, om ni fattar hur jag menar?

Det var som alla mindes hur svårt det kan vara och stödet blev därefter, så SKÖNT!

Alla behöver vi varandra och alla påverkar vi varandra i ett samspel. Att se det värdet man har som människa och att det har betydelse för andra vad vi säger och hur vi agerar är för mig ett led i tillfrisknandet.

Jag önskar att alla som kämpar här på forumet kan finna kraft att ta sig över tröskeln!
Som bekant spricker troll i solsken.

STYRKEKRAMAR till er alla!!

Lilja

Du har gjort precis det som JAG oxå MÅSTE göra...fixa hjälp på riktigt!! För ca 7 år sen gick jag på 'anhörig möten' efter att ha fått barn med en man som var narkoman och som tyvärr gick bort innan hans son var född ens... Redan då blev jag uppmanad att göra en egen 'behandling' fast jag hade bra koll på läget just då, men med tanke på min 'historia'..Men trodde jag kunde fixa det själv förstås!!!
Men 'koll på läget'har jag inte längre...jo fram till ca fyra tiden på eftermiddan har jag ett fantastiskt bra liv(!!!!)med träning å hälsosam mat tex..men efter den tiden sätter 'suget' in på allvar..
Fattar inte hur det liksom bara tar över mej?! Jag behöver desperat få hjälp.... Har insett 'första steget' JAG ÄR MAKTLÖS INFÖR ALKOHOLEN

mvh Holly

Jag tar inte illa upp! Tvärtom tar jag bara till mej... Du har så rätt och det har kommit till mej bit för bit nu, jag är inte en dålig människa, och jag klarar mej.
Men visst är det smärtsamt att inse att alkoholen är boven. Att man föll för den lilla djävulen.
Nu går det bra och jag fokuserar på barnen. Och MEJ!
Kram till dej Stigsdotter :)

Du kommer finnas i mina tankar, ser hela festen framför mig.
Låter som partajen här omkring, men så är det i Norrland det också, även om det är södra delen.

Tur du kan gå därifrån om det blir för jobbigt.

Vad mysigt med lilla knyttet som växer i magen.

Kram och var rädd om dig.
Lisamari

Jag är inte så pratsam/skrivsam men oj så lyhörd. Lilja, du inspirerar ska du veta. Jätte,jättemycket!
Ikväll har jag t.ex inte haft tid att öppna flaskan för jag läser och läser... Tack alla fina för era historier :)