Senaste kommentarerna i forumet

Hjärnan är en underlig kompis.

Jag sitter och tänker på detta med att aldrig mer dricka i sitt liv... Den stora tanken som alltid känts så främmande och skrämmande. Ska jag aldrig få uppleva det "fina" igen? Knappt under de värsta perioderna kunde jag tänkte mig ngt sådant, att säga upp allt det bra helt och hållet?

Då kom första beslutet, som vi alla känner till, jag dricker inte idag och inte imorgon. Sen får vi se. Mycket kraftfullt sätt att tänka, och dagarna samlar på sig.

Jag är idag på dag 123. Nu är tanken på "aldrig mer" inte så skrämmande längre. Det är nästan tvärtom, det känns mer som en frihet. Min tanke faller naturligt på allt det jobbiga jag slipper, nästan inget faller tillbaks på det positiva jag upplevde när jag drack.

Denna frihetstanke skapar ett stort lugn, ett naturligt ihållande lugn som jag antar är svårt att skapa med droger.

och stort TACK för att du delar dem med oss här på forumet. / mt

och stort TACK för att du delar dem med oss här på forumet. / mt

kallas en kall period som kan komma i maj med snö t.o.m.
Men det blir varmt till helgen igen säjer dom.
Så du kanske går i kallingar igen då.

Så har jag varit och träffat min samtalskontakt igen. Idag var det tredje gången i rad som jag mådde bra när jag gick dit (innan har det varit lite av en varannangångskänsla), och nu var det dessutom en hel månad sedan sist. :-)

Vi bestämde att nästa träff blir om tre veckor och att det blir den sista. Sedan vet jag att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, men det känns skönt att liksom avsluta det kapitlet just nu.

Lite roligt var att min samtalskontakt sa att han har lärt sig mycket av våra samtal och genom att följa min process. Det är ju kul! :-)

Just nu är jag trött och lite långsam i skallen, men det hänger mest ihop med att jag har haft, och kommer att ha, mycket att göra. Men, oavsett det så är livet bra. Riktigt bra. :-)

Vi hörs!
/H.

Jag gluttar ut genom fönstret på jobbet, ut mot en gråmulen morgon med 6 plusgrader...
Gårdagen snöade i tokmassor vid tre olika tillfällen, hallå i Maj!!!
Förrförra helgen stod jag i kallingarna på landet och krattade i 23 graders sol, jag får inte ihop det...
Gillar inte bakslag....alls...vill ha ett ständigt framåtskridande, progress progress hela tiden...

Vänder tankarna inåt och vad ser jag?...absolut ingenting, där var det tomt minsann...
Har jag vaknat upp en Onsdagsmorgon och har inga känslor alls...hallå...tomt...eeeeekooooo!

Ja tydligen, mina blockeringar har tagit bort rubbet känns det som, både dåliga OCH bra saker...
Risker man får vara beredd på att ta ibland, när man ska styra sina egna känslor..
Jag har inte tagit några beslut om vad jag ska tycka om något alls denna morgon.

Inga positiva känslor, men heller inga dåliga...
Nollställd helt enkelt, och så tänker jag, hur känns det?
Inget alls, men så bestämmer jag mig för att det ska vara en bra känsla...

Och då blev helt plötsligt Onsdagen med en början bra...

Jag tittar ut genom fönstret igen....finns det verkligen inga små hål i molntäcket däruppe?
Och jag låter himlen återspegla mina känslor.....jag vill ha solsken i mitt inre...
och det duger inte med ett lysrör, en bordslampa eller ens med en liten ficklampa..
Jag vill ha the real thing, jag vill ha solsken, den skapar både ljus OCH värme...

Gud! (om du finns..) kan du ta borren och köra några hål i molnen över gamla svedala tack!

Idag ska jag fortsätta begrunda mina livsvillor, hoppas det blir i en solstrålestrimma...
Villkor 1: Andas!
Villkor 2: Drick inget med alkohol
Villkor 3: Om du klarade villkor 1 & 2, LEV!

/Berra

Jag har också drömt inatt och tar till mig Berras kloka tankar.

Jag tror din hjärna håller på och bearbetar din nya nykterhet, och kanske övergår till en acceptans...
Den håller väl på och slutbehandlar den med minnen och är väl på väg att arkivera den i arkivet för dåliga minnen, antar jag...
Ett fortskridande som säkert kommer att hålla på ett tag, inte så behagliga att uppleva...

Och de första svettiga minutrarna efter uppvaknandet med mycket hög puls är inte heller speciellt sköna,
men känslan den är hemskt närvarande och känns väldigt äkta...
Sedan när man hajjar att det bara var en dröm så kan man pusta ut, men känslan den finns kvar...
Så din hjärna har nog upplevt det som jobbigt eftersom efterdyningarna verkar vara det också..

Men där behöver du ju inte göra någonting, det löser sig med tiden, ja om du inte tar ett återfall vill säga..

/Berra

Drack pilsner i drömmarna inatt.

Det var skönt att det inte på något sätt var en positiv dröm. Snarare en mardröm. Inget förhärligande på något sätt. Ändå tröttsamt att inte ens komma ifrån tankar och kämpande i sömnen. Jag behöver min sömn för att orka med dagarna.

Men, nu är det en ny dag och jag ska vara nykter.

Återigen drömmarna.

Dagarna går av bara farten nu för tiden, jag har ingen längtan, eller knappt tankar på alkohol. Känner ingen svårighet att vara på tillställningar där andra dricker.

Men drömmarna kommer tillbaks. I morse vaknade jag och var säker på att jag druckit flera dagar i sträck, den störande tanken på att mina dagar är tillbaks på noll, och hur jag ska formulera mig här på forumet när jag berättar om återfallet.

Lättnaden är givetvis enorm när jag sedan inser att det var en dröm, och det är en bisarr känsla att jag fick "känna på" hur man hanterar ett återfall, om hur jag skulle komma tillbaks till nykterheten.

Hjärnan är skum ibland.

tänker hålla liv i din tråd så att du hittar den om du får för dig (tar dig tid) att skriva. Jag är lycklig och djupt tacksam för den tid och det liv vi delar irl just nu <3

vara närvarande i livet. Det är inte lätt med "familj" - svågrar och andra människor:) Vi är många som vet det. Fint att du och din fru kan hantera det tillsammans. Långt ifrån alla klarar av det! Ha en bra onsdag! / mt

Fick ett uppsving och ett erkännande ikväll. Och en liten näsbränna till dom som inte riktigt tror att jag klarar av detta med att vara nykter.
Ska inte gå in på detaljer men det handlade om jobbet. Kändes riktigt gött och det var inte ens jag som sa eller gjorde nått. Det var andra som tog mitt parti. Och jag är inte ens säker på att dom visste att dom gjorde det.

Jag fick mail från en vän som är nykter sen, tja ca 10 år tillbaka. Här är ett utdrag ur mailet och det handlar om just det där med förtroende och sånt.

"Tyværr tar det lång tid innan den nærmaste omgivningen børjar att lita på dig men det kommer. Och ær man ærlig så ær det inte så konstigt om man ser på hur många gånger man lurat dem de sista åren innan man tog behandlingen.
Hær gæller det att mobilisera tålamodet och visa dem att detta klarar jag samtidigt som du vet att du ær på god væg att vinna en kamp som de flesta inte ens førstår hur svår den ær.
Om någon var extra besværlig så sa jag rætt ut till dem: Jag klarar det hær, men frågan ær om du klarar att førstå det."

Det där sista gillade jag. "jag klarar detta men frågan är om du klarar att förstå det"

Hur som helst. Denna dagen ser ut att sluta bra!

Och visst är det som du säger lilla blå, vissa dagar är bra, andra är dåliga. Det kommer vi inte undan. Det är det som är livet.

Hej!
Livet är lite upp och lite ner, och det är så det är, och ska vara tror jag...
Hur ska man annars veta att man har det oförskämt bra de dagar man
verkligen mår bra? Eller veta att den där svackan som kommer då och
då brukar gå över efter ett par dagar?

Kämpa på, och fortsätt vara ärlig mot dig själv!!!
Stora kramar!
/k

Äckligt va?

men är det någon som tänker att detta är realiteten, ett faktum för några, kanske för oss?

Den som blundar för verkligheten vill inte se den, jag tittar och jag äcklas...
Men jag fortsätter att titta på den, är det så här JAG kan se ut när det blir som värst, eller kan det bli värre???

Är det så här jag vill bli ihågkommen, han som kräktes ner sig på senaste festen?
Den har en funktion, den ger näring, näring till min nykterhet, jag vill fortsättningsvis ha bra argument för att hålla min nykterhet fräsch...
Och detta fyllkräkandes i bildlig och ljudlig form håller den uppdaterad...
Jo jag tycker synd om snubben, utlagd och blottad för hela världen, men för mig gav den en nytta, och jag tänker mest...på mig själv!
För min nykterhet handlar om mig, ingen annan, det är MITT val...

Och lite ur Berras dagbok då...
Låt mig säga så här, filmen kan ganska enkelt summera min Måndag, de suger som oftast...
Trött elak ledsen och mentalt slutkörd, ja kan nog komma på fler negativa saker om ni vill...
Idag Tisdag har jag givit mig en "break" där jag kan reflektera över gårdagen och helgen..

Frugan tog ett allvarligt samtal med mig igår kväll, hon hade en del av lösningen på helgens mående...
Det visade sig att hon hade sett mig reagera starkt på min svåger som vi delar landet med, han tar för mycket plats,
en energitagare av stort format, och han vet vilka känsliga kontaktpunkter han ska peta i...
Jag svarar naturligtvis helt fel, jag går i taket men flyr istället för att vilja ta diskussionen, jag vill fortfarande inte göra mig ovän med någon...
Men jag borde helt enkelt sätta honom på plats, han äger inte mig, det är han som får göra förändringen...
Frugan ska ta ett fortsatt allvarligt snack med sin syster till helgen, det är dags för en stor...förändring...

Så hon hittade mig när jag hade förlorat mig i mig själv, tack frugan, du vet vad som behövs, du känner mig nog bättre än jag själv..

Så jag har kunnat bearbeta helgens dåligtmående klart nu, och det ger mig en bra känsla, men Måndagen sög ju...

I morse fick jag skäll av chefen igen, hade glömt bort ett möte och kom en kvart för sent till jobbet, det var inställt, ingen hade kommit..
Han lyfter över problemet till mig, det är alltså jag som är ansvarig att ingen kom, pyttsan lilla (o)vännen där!
Jag lämnar platsen och ger mig inte in i den fortsatta diskussionen, skulle jag vara den som är ansvarig, fan heller!
Om han hade möten som gav respektive deltagare något annat än skäll, så skulle nog närvaron vara betydligt bättre,
han skickar ut ett argt mail, och jag ser bara hur han forstätter göra sina misstag, arma människa!
Han använder sig av sin auktoritet som chef och väljer således att även brevledes fortsätta skälla ut oss, ser han inte sina brister???
Om han såg sina fel, skulle han nog välja att gå med oss, istället för emot oss, han får inget medhåll av skrämda medarbetare....

Jag satt vid lunchen vid samma bord som honom, sa inte ett knyst utan koncentrerade mig på vad jag var där för att göra, käka!
Han kommenterade mitt snabba sätt att få i mig krubbet, jag gav honom den där syrliga blicken som om han inte vore värd att tala till mig.
Svarade kort och koncist på alla arbetsfrågor och med samma form som han, hårt och formellt, inga känslor i mina ordfraser..
Så jo jag gav igen, på det sättet jag kunde, han är inte min vän, han är min chef och inget annat, det är en j*vla skillnad...
Till mitt hjärta släpper jag bara in dem som är värda min uppskattning, han räknas inte som en av dem...

Är jag en stolt person, ja kanske det?

Men idag har jag har jag full kontakt med mina känslor, och det är en klar förbättring mot igår...
Jag fortsätter att koncentrera på saker som jag mår bra av, och det andra..?, det blockerar jag bort i mina tankar...

Är jag en känslig person, ja, är det något fel med det, trots att jag en en snubbe?

Att jag är en känslig person var nog det som fick mig att ta till alkoholen, men det gick ju bra att ändra på...

Min närvaro är större nu än tidigare, och det mår jag bättre av....

/Berra

Haha, det är lugnt!
Kör på bara :) Det är det forumet är till för, att ge och ta.

Jag har ett väldigt oregelbundet jobb som innebär rätt mycket kvällar och helger. Jag styr mycket själv över min tid och det trivs jag med. Hade nog varit jobbigare med 7-16-jobb. Jag har provat det också, men det var inte riktigt min grej

Hälsa gubben din att vi saknar honom här på forumet! /H.
.

Jobbar du varannan vecka eller har du varit helt "ledig" ett tag? Jag har tänkt mycket på jobbets betydelse när jag läser Berras tråd, han som avskyr måndagar och inte verkar trivas alls på sitt jobb.
Din avslutande mening "Det är mycket annat som är bra i mitt liv, ... ..." berör mig. Jag har jobbat kolossalt mycket senaste 7-8 åren. Dvs jag har alltid jobbat mycket och de senaste åren ännu mer. Har alltid haft jobb jag gillat och trivts med och satsat fullt ut. Alltid, i alla lägen haft stöd av maken. Samtidigt har han visst påtalat att jag kommer hem efter en lång arbetsdag och sätter mig framör datorn. Där kan jag också fastna och varva ner med något (oskyldigt) spel. Även om det är oskyldigt så är jag inte närvarande där min kropp är. Också en slags missbruk.
Just nu i detta ögonblick beskriver jag för första gången riktat till någon mer än mig själv och oss, en slags sönderfallsprocess som vi båda varit delaktiga i och som jag inte kunnat beskriva som den helhet den är fast jag mycket väl vetat om den. Under de här senaste åren har också makens alkoholmissbruk eskalerat med ett antal dramatiska uppgörelser oss emellan.
Jag har konstaterat tidigare här på forumet (och för mig själv alltså) att även mitt ganska blygsamma vindrickande haft andel i många gräl. Känslorna kommer till ytan samtidigt som omdömet sviktar när det som skulle bli en trevlig stund byter skepnad. De senaste åren slutade jag ofta dricka efter ett halvt glas när jag insåg utvecklingen (och maken grundat i smyg) men jag slutade för att kunna köra iväg om jag inte orkade vara kvar hemma. Inte för att jag såg "mig själv".
I och med att jag "satte ner foten" med kraft i den 6 december och sedan satt ner den igen de (få) gånger maken druckit (utom de två ggr vi var överens om det - men dagen efter då det visat tendens att bli mer) har jag också blivit alltmer uppmärksam på mig själv. Den tidigare negativa spiralen har vänt väg.
Även jag har varit vårdslös med mycket som är bra i vårt liv.
Nu fick du, Mr pianoman, helt oplanerat bli forummottagare till en del av min och vår livsberättelse. Väl bekomme:) Lev väl och krama hustrun! / mt

En liten påminnelse varför det inte är så kul med alkohol...

http://www.exet.nu/v3/node/1865

Ursäkta valet av sajt, men den var den enda..

/Berra

känner att humöret är på väg tillbaka efter förra veckans dipp. Jag har haft en väldigt lugn helg även om jag har jobbat lite. Det blev nog lite välbehövlig vila.
Jag har tänkt på det att jag tillåter mig att stanna upp och faktiskt prioritera när jag behöver vila. Inte bara köra på och stressa vidare genom dagarna som jag gjorde tidigare. Då sov jag på alkohol, vilket ju inte gav nån vila alls.

Hoppas bara att lugnet och välmåendet håller i sig när min jobbvecka börjar i morgon. Jag ska erkänna att det känns lite motigt och jag trivs inte jättebra på jobbet. Men det får väl gå. Det är mycket annat som är bra i mitt liv, så jag får försöka fokusera på det.

Skriv och berätta. Även om forumet inte är en livskamarat i stugan är det ett fantastiskt stöd i vardagen. Och inte minst på helger. Verkligen något att luta sig emot:) Skulle vara roligt att veta om du fortarande hänger med och läser om oss som delar våra vedermödor med varandra här på forumet. Hoppas du har det bra! / mt

Hoppas du mår bra, och att inte svaret gjorde allt för ont...

Gav dina handlingar något konkret till dig själv?

Mådde du dåligt på "avstånd"?

Vad gjorde du istället, gjorde du någonting för dig själv?

Fundera på om det gav dig något som kändes bättre, eller om du vill tillbaka till förrförra helgen...

Själv brukar jag se förändringar som bra, oavsett hur de framskrider...

Och den enda jag kan ta mitt fulla ansvar för, är faktiskt mig själv..
Och om det innebär att jag måste köra över andra för att "rädda" mig själv, så gör jag det, med gott minne...

Sätt fokus på dig själv, och känn efter vad som gör dig gott, och fortsätt utveckla det, allt annat är sekundärt...

Lycka till Tekla!

/Berra

Hej Berra, ja livet suger ibland, helt klart. Men jag har börjat läsa mycket om hjärnan, och bland om hypnos och hur man kan påverka sitt omedvetna. Jag tror mig förstå att så mycket hos en människa sker omedvetet, det vill säga någon sitter där inne i huvet och rattar farkosten. Det gäller ju inte minst det här med drickandet, där hjärnan lever sitt eget liv och man tror man är galen som inte kan stoppa beteendet.
Studerar just nu en fantastiskt intressant bok om hypnos, och hur man kan påverka både sig själv och andra genom att påverka det omedvetna.(Om man vill alltså) Oavsett vad man tror om detta, så är det helt klart att det går att styra sitt omedvetna mer än vad man tror. Och vi styr det ju egentligen hela tiden, bland annat genom att bara låta saker hända utan att vara medvetna om det. Hm, svamligt. Nå, här ska du få ett konkret tips som kan användas omedelbart av dig och alla andra som vill förstå hur lättpåverkad hjärnan är. Den bryr sig inte om något annat än att ha det så bra och trevligt som möjligt.

Varning, gör inte detta på jobbet om du inte vill framstå som glad och trevlig just nu, risken är också stor att du börjar skratta.
"Stå upp, titta uppåt, sträck armarna mot himlen och le ett stort leende samtidigt som du försöker känna dig deprimerad".

Det behöver inte ens vara ett äkta leende, hjärnan tror i alla fall att du mår bra.
Hämtat ur boken Hypnotisörens hemligheter av Fredrik Praesto.
Ha en så bra dag som möjigt, du och alla andra
/Fenix

måste få skriva och berätta om helgen som varit
den var bra, han drack som vanligt men det kändes som om jag kunde släppa det
jag gjorde det jag kände för och lät honom vara

tack berra för ditt raka svar, det gjorde ont men behövdes

tack till alla ni andra som delar med er av ert liv, det är så raka beskrivningar

ha det gott kramar

Tja, det var en enkel fråga med ett kryptiskt svar...

Hur mycket är för mycket, är en bra fråga när det gäller alkoholen...

Hur mycket är för mycket när det gäller att öppna sig i det innersta, med sin livskamrat...?

En livspartner är färgad av sitt leverne ihop med sin andre partner, dvs om den ene är ledsen så tar den andre en tröstande roll osv...
Jag vill inte att hon ska inta en tröstande roll, jag vill möta någon som inte är ledande i min familj och kan för sin egna fördel styra diskussionen.

Om jag t.ex säger att jag känner mig stressad för att hon har lagt upp en minutbaserad agenda, så blir det ju en indirekt kritik mot henne själv,
och hon kommer att gå i försvarställning, så that's it!

Som du kan läsa ur mina rader så vet jag ju inte själv hur jag vill ha det, hur ska hon då kunna ge mig det jag vill ha, mer tid t.ex!

Det enda jag vet är att jag känner mig nere, hängig och att livet just nu suger feta åsneballar...

Vid sådana här tillfällen brukar jag normalt sett gå och se ut någon elektronisk leksak som jag ska gå och längta till,
en sorts substitut som kan skapa lite livsglädje igen, men jag har genomskådat detta levnadsätt...
Sådana köpta kickar funkar inte längre, de fungerar bara så länge jag längtar, och om längtan blir för lång, så blir jag bara irriterad,
och då får min oköpta livsgnistetändare motsatt effekt, dvs man blir en shopaholic istället, och då löser man ett problem med ett annat problem...

Jag har gjort en del väldigt dåliga beslut i mitt liv, jag bytte ut 30 års snusande mot rökning istället, knappast ett i era ögon sund övergång, eller hur?
Rökning är mycket farligare än snusning, men jag ville bli av med ett 30årigt missbruk, och ersatte det med ett annat, ännu sämre val...
Nu kan det ju tyckas att man likaväl kunde återgå till snusningen för att den är mindre dålig, men det är ingen utveckling för mig..
Jag ville ha en förändring, inte en tillbakagång till ett tidigare dåligt levnadssätt...

Det låter ungefär som om man skulle rättfärdiga alkoholismen med att "..ja vad fan, jag har ju slutat knarkat i alla fall.."
Eller jag har slutat pilla på småflickor om jag börjar strypa katter istället, det ena rättfärdigar inte det andra...

...ja som ni ser jag har tusen problem att lösa känns det som, och inte ett enda innehåller någonting som skapar lite livsglädje....
Jag har kommit in i en negativ nedåtgående spiral, och jag ser ingen väg ut ur den...

Livet åker jojo, men som alltid är det som jobbigast att släpa upp pulkan igen efter att ha åkt rally ett tag i livets svängar och gupp..
Om jag kunde se pulkabackens topp så visste jag hur långt det vore kvar, men tills dess så känns det oändligt...

Det enda vettiga jag fortfarande kan göra, är att hålla mig nykter, så förvärrar jag inte situationen i alla fall...

/Berra