Senaste kommentarerna i forumet

Det är härligt att få följa hur du växer, flygcert!

Är du bekant med sinnesrobönen? Det du skriver får mig att tänka på den:

Gud, ge mig sinnesro att
Acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Kram!
/H.

Till saken hör förstås att frun visar alla tecken på utbrändhet, och vanligt är då att tappa lust och känslor. Vilket kanske gett mig hopp att jag inte är ute ur bilden...sjukt nog.

Det var ett tag sen jag skrev. Livet har inte varit lätt den senaste månaden, jag har ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan, känt mig galen emellanåt. I vissa stunder försökt att reda upp allt, men givetvis utan framgång. Men jag har inte druckit, hur jobbigt det än varit, och det har som sagt varit skit. Familjerådgivningen är också igång. Jag hade hoppats att det skulle kunna ge någonting positivt. Det har det förvisso gjort till viss del, men jag har även fått erfara hur blockerad min fru är. Hon beskriver händelser ur sitt perspektiv, och i min värld låter det ganska förstärkt i negativ bemärkelse. Hon kan heller inte minnas de positiva perioderna, åtminstone inte på rak arm, och än värre är det faktum att hon inte kan säga om hon varit älskad under alla våra mer än 12 år tillsammans...Terapeuten påpekade dock att hon måste ha fått påfyllning annars hade det aldrig hållit så länge. Till saken hör att hon har en del minnen från barndomen som inte bearbetats. Vi har sagt att vi inte ska besluta någonting innan vi är helt säkra, men jag förstår ju att det väntar en lång rehabilitering för hennes del...samtidigt som hon verkar ha bråttom vidare. Självklart vill jag stötta henne, och rädda familjen om det går...men jag börjar känna att jag inte kan göra så mycket mer, att uppförsbacken är alldeles för lång. Förtvivlan fortsätter...Någon som känner igen detta?

och jag tänker inte göra som min sambo vill.

Vi har haft många gräl om att sambon inte tycker att jag säger/tänker/tycker som honom och jag har många gånger gråtande sagt att "jag har ju försökt ändra det/jag tycker som du" osv, och ibland har jag sagt att "det där kan jag inte ändra, för så här tycker/känner jag", men det har alltid slutat med att han blir irriterad/sur/arg och så är vi ovänner tills han tycker att det är ok att bli vänner igen (om jag inte säger förlåt så menar han att vi inte kan bli vänner, säger jag förlåt så accepterar han det inte eftersom han säger att jag "inte menar det"...). Men nu är det över - jag har slutat med båda varianterna, i de flesta situationer - för jag är inte längre rädd att han ska bli arg, tvärtom tänker jag att om han blir arg så får han väl bli det, så här tycker jag, sådan här är jag, köp det eller stick.

Känns gott (och samtidigt såå sorgligt eftersom vi känns sååå långt ifrån varandra: jag ifrågasätter ju allt vi haft tillsammans innan. Nu handlar det ju itne bara om alkoholintaget, utan även hans beteende mot mig- för allt har inte med alkoholen att göra).

Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

du kan visa vad du tycker/känner, men det är hans val!
För mig är det skönt att jag har insett att jag kan bara vara stark i mig själv, stå på mig och stå upp för det jag vill och vill ha. Att det i sin tur betyder att jag så ofta jag kan försöker känna efter vad tycker jag, hur ser jag på situationen och sedan försöker jag tala om det på ett bra sätt.

Med facit i hand så har jag nog så gott som på alla plan försökt anpassa mig, vara till lags, inte säga emot osv för att jag är rädd att han ska bli arg/ledsen/trött på mig. Nu känner jag att jag inte bryr mig om han blir arg eller så, utan att jag vill känna mig trygg I MIG, i mig själv, och framför allt vill jag skydda vårt barn.

Hoppas du känner styrkan i dig, styrkan att du är viktig, att det du tycker/vill är rätt för dig och då får andra acceptera det.

KRAM

fantastisk beskrivning av livet med missbruket. Det kunde vara skrivet av mej. Rädd att dricka för mycket och rädd att det inte ska finnas tillräckligt. Rädd för allting och sen ångesten efteråt, så skönt att slippa det. Tänk att det kan vara så åtråvärt när det inte gav särskilt mycket glädje. Inte jämfört med priset. Jag vet inte längre hur mångte fredagskvällen utan vin det är för mej men över fem månader i alla fall. Känner inte ens av nån längtan eller sug, skönt. Det kan säkert komma över mej ännu nån gång men jag tar det då. Ju längre tid som går desto bättre känns det. Så bra att vi kommit så här långt. Ha en skön kväll!

till dig TP! Hoppas du har det bra. Kram / mt

... att påminnas av den stress och de destruktiva tankarna som följer av aktivt drickande... Tack - detta styrker mig mer inför min 7:e raka nyktra helg :-)

Ha en trevlig nykter helg alle zusammen :-)

också någonstans... Framåt för mullegubben som promenerar och cyklar och sköter om kroppen som kompensation för det han misshandlat den med alkohol. AA-möte ikväll igen. Jag ser och hör så tydligt hur nykterheten nu är hans egen, att engagemanget kommer inifrån.

Jag har varit skittrött (just det) hela veckan - helgens djupdykning tog på och förändringar på jobbet tar mycket kraft av mig... men snart blir det långledigt!

Funderade en stund varför jag ska skriva... jo, för att följa min resa... Och så gärna delar jag med mig av det goda. "Oerhört värdefullt" skriver trollis "att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp.." Det var tungt i helgen att läsa två år tillbaka och även hur det var för ett år sen - fastän det var så mycket bättre då. Det är en lång resa det här och den kan antagligen inte skyndas på... men det behövs inte heller så länge riktningen är den rätta.

Idag utspelar sig följande
- Det är så roligt att handla nu när jag är nykter ... att prata med folk och vara social
- Men du har väl alltid pratat med folk? säger jag förvånat fast jag märkt att han gärna handlar nu
- Nej, det var inget kul när jag skulle fundera om nån hade tankar om att jag köpt öl eller GT... eller om jag hade druckit och luktade... Och idag for jag på housewarming - tänkte du på det?
- Och igår var du till min kompis och hjälpte henne....

Ja, det har hänt mycket det senaste halvåret - han och vi återerövrar livet... Efter 1½ års nykterhet med vita knogar när det var jobbigt att vara i sociala miljöer går han ut och återerövrar världen. Efter 1½ år hittade han sin egen nykterhet.

Så nu ligger vi här och ser på Go´kväll, hittekatten och jag, medan husfar är på AA. Sen kommer han hem med hämtpizza till fredagsmyset. För ett år sen var livet oftast gott... nu är det bättre. / mt

att det går framåt Stigsdotter! Har kollat en del bakåt i din tråd, och du har verkligen kämpat med allt möjligt. Hoppas ni kan börja nå varandra bättre, och hur som helst så händer ju något i er relation som ni måste hantera.
kram,
Fenix

Stor kram till dig Flygcert!
Ja... Allt är ju inte frid och fröjd bara för att han slutar dricka, det är ju så mycket trasigt som måste lagas.

Uppdatering hittills. Han har inte druckit något under veckan, men ringde just och frågade om han fick ta ett glas vin till maten. Jag svarade helt enkelt att det var hans eget beslut, men han vet vad jag anser... Orkar inte sitta och förbjuda något, ska han sluta måste ju hans egna vilja att sluta finnas där.

//Grön

Här kommer andra nyktra helgen (hoppas jag)!

Efter att ha kräkt tarmarna ur mej några dagar är jag inte så sugen på att dricka faktiskt. Ser mest fram emot att komma ut och röra på mej lite igen.

Men skönt att ha familjen hemma denna helg.

Jag börjar dock ana att livet på den nyktra sidan kan skava lite. Den första nyktra glädjen förbyts mot - vemod, oro, rastlöshet, otålighet, sömnsvårighet, you name it. Nu kan ju kräksjukan bidragit lite iof:).

Nästa vecka ska jag på första mötet på beroendecentrum och dit ska jag komma nykter. Så banne mej ingen alkohol innan dess! Målet just nu.

Nu hem till fredagsmys med ungarna. Söka lyckan i det Lilla livet.

Tack för att ni tittar in.

Ta hand om er!/Putte

Det kan bara bli bättre, vad bra att han kom och att du kände att han verkligen lyssnade på dig.
Vad det än leder till så har ni tagit ett stort steg i rätt riktning.
Kram, kram!

Burken på en gång, kände den där känslan.....mmmmm
Fan vad gör jag, skall ju skjutsa grabben
till innebandyträningen.....äääääää
-Visst ja!

Alkoholfri öl, ÅTERIGEN en känsla av att man gjort
ett klokt bra val.

EN SKÖN KÄNSLA!!!
Jättehärligt, nu skall jag utfodra "gratisätarna".
/A

Nu kan det ju bara bli bättre, eller hur? Vad än utgången blir så har du tagit ett steg till i rätt riktning. Bravo!

Kram Tilde

...om rädslorna! De får jag inte glömma, allt det där som du beskriver dig vara rädd för, det känner ju jag igen. Så skönt att slippa dem!

bra! Önskar dig en skön helg! / mt

Fredag och ännu en arbetsvecka är slut.
Trött i huvudet men ända jobbtankar på högvarv.
Ska försöka jobba någon timme nu innan det är dags för en film.
Har inte pratat med mannen sedan festnatten, igår var vi på olika våningar både i huset och i tankarna.

Det är så mycket som händer i mig just nu och jag behöver verkligen tid alldeles för mig själv.
Lockas av tanken att åka iväg någonstans, men är rädd att jag vill dricka då för ingen skulle ju märka det. Bara liksom för att prova....

Men samtidigt här i köket med thé och skorpor jämför jag fredagen nu mot då.
Fredagen har alltid varit min "dricka-mest-dag".
Förberedde allt på torsdagen så att när jag kom hem på fredagseftermiddagen var vinet kallt,
snacksen i skåpet, menyn förbered och klar.
Brukade öppna vinflaskan så fort jag kom hem och satt sedan här i köket och mös och njöt.
Sedan blev det mer och mer vin för varje år och på slutet var det allt för många fredagar som slutade med minneslucka.

Så nu sitter jag här och jobbar istället och har ingen aning om vad vi ska äta till middag. På det sättet känns mitt nya liv bra, ingen jakt hela tiden. Nu är nu och visst är det skönt med fredag men det måste ju inte vara så himla speciellt och mysigt för det!
Tänk vilken inre stress min kropp måste ha levt under,
alltid jaga den perfekta fredagskänslan och sedan vakna upp på lördagen med ångest,
försöka repa mig från ångesten/bakfyllan för att sedan på onsdagen börja se fram mot helgen om igen.

Genom att vara nykter behöver jag inte heller vara rädd längre.
Förut var jag alltid rädd både för att dricka för mycket och för att det inte skulle finnas tillräckligt att dricka.
Rädd för att bli bakis, rädd för att inte kunna köra dagen efter, rädd för nykterhetskontroll, rädd för att bolaget stänger, rädd för att någon verkligen ser hur mycket jag druckit, rädd för att någon hör att jag spyr hela natten, rädd för att inte minnas vad jag gjort, rädd för att minnas det jag gjort.

Nu är jag inte rädd längre.

Ja, markatta, jag tror att det är det här som är att släppa taget. :)

Kram!
/H.

"varför har vi inte gjort detta tidigare?".

Vi träffade en bra terapeut. Ja, vi, för han dök upp utan att jag hade påmint.

Jag tror att den största behållningen av samtalet var att få makens fulla uppmärksamhet. Jag tror att han för en gångs skull hörde vad jag sade! Jag sa ingenting nytt men han lät förvånad: "SÅ illa är det väl inte". Det var också bra att höra någon annan (terapeuten) säga sådant som jag själv sagt och få bekräftat att jag tänker rätt. Vi får se vad som händer. Vi går fler gånger i alla fall, förhoppningsvis lär vi oss att kommunicera på den där vuxen-till-vuxen nivån som vi så uppenbarligen INTE befinner oss på nu! Och, oavsett utgången, så måste vi ju kunna prata med varandra eftersom vi har barn ihop.

Konstigt nog kom inte mitt drickande upp i samtalet men det kommer säkert...
Jag är i alla fall inte sugen på att dricka, det är så skönt!

Nu var det fredag eftermiddag igen och det är snart dags att ta helg. Det har varit en hektisk men framgångsrik vecka på jobbet så det känns bra att få lite ledigt!

Har även hunnit med mitt första besök hos psykologen samt varit på återbesök hos beroendecentrum den här veckan så jag håller mig till planen.

Nu ser jag fram emot en lugn helg med familjen och på söndag kan jag fira 3 nyktra veckor. Ikväll ska jag blanda mig en Virgin Mary, laga middag och umgås med min fru. Imorgon blir det gymmet alternativt löpspåret på förmiddagen!

Önskar er alla en nykter och trevlig helg!

/H

jag tror att det kan vara precis så..
När man trots att en liten bit fortfarande svider, känner att man ändå inte vill gå tillbaks.

Ett lugn och en liten glädje mitt i det sorgliga..

Skickar dig en STOOOOR KRAM! Sköt om dig! /trollis

Jag höll honom hårt till mitt hjärta, så knogarna vitnade och handleden brast...

Tror att jag gråter så mycket nu för att det är först nu som det har gått upp för mig att jag faktiskt menar allvar med att inte träffa honom mer, om han inte söker hjälp för sin alkoholproblematik. Och det är först nu som jag inser att det faktiskt kanske aldrig kommer att hända.

Tidigare har jag "levt på hoppet", vilket bara gjort processen så mycket mer utdragen. Ingen film jag sett har visat en sådan lång "göra-slut-scen", den har ju pågått i flera år. Eftersom jag alltid hoppats och hoppats att han ska vilja göra något åt sitt drickande, sin våldsproblematik, vår relation, så har jag inte tidigare i hjärtat fullt accepterat att relationen är över.

Jag tror att jag har accepterat det nu och jag sörjer. Men jag tänker att det är ok, känns nästan skönare att vara i det här än i ilskan, ångesten, tassa på tå ständigt och jämt. För har man väl tillåtit sig att inleda sorgeprocessen så måste det ju också betyda att det finns ett slut, eller hur?

Kom på mig själv i morse med att jag brutit med vissa kontrollerande beteenden jag haft. Ett exempel är att jag tidigare har kollat min brevlåda flera gånger om dagen, för att se om han försökt att kontakta mig genom att skriva (hörde att han "supit bort" sin mobil igen). I morse när jag vaknade så kom jag att tänka på att jag inte kollat brevlådan en enda gång igår och att det inte spelade någon roll för även om han skulle söka hjälp och bli nykter så har jag gett upp tanken på ett "vi" igen. Det är för infekterat för det.

Jag hoppas såklart för hans skull att han en dag kommer att bli nykter och må bra men det skulle ju ta jättelång tid och när jag är ärlig med mig själv så ser jag mig någon helt annanstans i livet då. Jag varken vill eller kan vänta på honom som en älskarinna som går och väntar på att den man hon älskar ska lämna den kvinna han älskar. Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden. Den som gick och trånade och hoppades att han skulle komma till mig, hoppades att han skulle lämna sin älskade för mig och till slut, när jag insåg att han aldrig skulle lämna "henne", ändå nöjde mig med att han kom till mig när "hon" inte fanns till hands, bara för att känna mig lika övergiven varje gång han snörde på sig skorna för att gå hem till "henne" igen.

Är det det här som menas med att "släppa taget"?

Lustig känsla i alla fall, att liksom vara glad över att vara ledsen.

Kram på er!

Snattar Dompas tråd och skickar en hälsning..
Du har rätt i att galghumor räddar många stunder i livet ;-D

Ha det gott/ trollis

Såja Cecilia.. Din man trodde nog bara att han kommit på ett smart sätt att både äta kakan och ha den kvar..
Just nu, är ni ju inriktade på dina problem..
Jag förstår din besvikelse.. Men ska ni komma tillrätta med detta, så måste ni p r a t a med varandra samt vara specifika om vilka regler som gäller!

Om han gått med på 0-tollerans, så ska han givetvis inte "smyga"..
Men om du bara sagt att du inte vill att han dricker i din åsyn, så går det ju såklart att "tänja på"..
Han tycker säkert inte att han gjort fel.. Han dricker inte i din åsyn sas, men kan ha sina öl kvar ändå.. Väldigt vanligt..

Lycka till ändå, jag tror att du klarar det! kram /trollis