Behöver all hjälp jag kan få

Idag har två låtar fått flytta in på min nyktra låtlista på Spotify. Låtlistan ska innehålla låtar som kan hjälpa mig på nykterhetsresan.

Det kan dels vara låtar som gör mig glad eller lugn vid behov, låtar som spelas mycket just nu, eller låttips som jag får här på forumet.

Låttips 1: Zara Larssons och Kygos låt ”Like it is” tycker jag är svinbra - och gilla läget är ju det enda man kan göra i dessa tider.

Låttips 2: Mando Diaos låt ”Strövtåg i hembygden” är så otroligt vacker och den får representera min kärlek till naturen - och att njuta av vardagliga ting som man alltför lätt tar för givna.

Sen tidigare finns ”Shallow” i instrumental version (Cole Albrighton) med på låtlistan. För att jag älskar både filmen och låten - och för att filmen handlar just om missbruk ?

”Happy” med Pharrell Williams finns också med på listan eftersom den alltid får mig att ”sittdansa” och bli på gott humör.

Sen har jag snappat upp några låttips inne hos Kaveldun också: ”Cranes in the sky” med Solange, ”Suite bergamascue” med Claude Debassy och ”Bitter sweet symphony” med The Verve.

Sju kanonlåtar hittills ? Har ni fler låttips till mig? Det ska vara låtar som kryper in under skinnet ❤️

Kram ?

Båda låtarna var jättefina och får flytta in på min låtlista direkt ?

Kram ?

Ps. Vinäger, du får en i retur: Adagio in G Minor av Albinoni. Perfekt att spela högt så rutorna skallrar. Inget annat tar sig in då. Varken i skallen eller under huden.

Titlarna känns verkligen klockrena! Imorgon bitti ska jag lyssna på dina låttips Se Klart. Det känns som en gåva faktiskt att få låttips ? Kommer alltid tänka på er och forumet när jag hör de låtarna.

Nu två kapitel i ”Tänka klart”, sen sova ?

Kram ?

Ps. Du får en av mig: ”Det är så gott att må gott igen” av Peter Le Marc.

Tack Vinäger för fler bra låttips! Jag kommer att ha enorm glädje av min nya låtlista. Nu kan er omtanke finnas med mig närhelst jag behöver.

Kram ?

Den här jobbveckan har jag verkligen öst järnet. Dels har jag gjort vissa löpande saker, samtidigt som jag har servat andra - och tagit stora kliv i det stora sommarpusslet.

Vårt företag blöder svårt pga coronakrisen, men semestrarna måste planeras in enligt semesterlagen som vanligt ändå.

Av ekonomiska skäl har jag nu på slutet tvingats planera in en medveten nedbemanning. Det är också omöjligt för oss att ta emot vikarier från vissa regioner, vilket bakbinder oss ytterligare.

Jag ska inte trötta er med mer detaljer, men min hjärna har fått jobba hårt. Så hårt att det stundtals hettat lite innanför pannbenet inbillar jag mig.

Idag hade jag ännu en deadline att förhålla mig till. Efter lunch skulle jag vara ledig för att hänga med min mamma på en sak. Med två minuter till godo stängde jag av datorn. Allt annat får vänta till måndag. Punkt.

Efter några timmar på vift med min mamma blev det en kort shoppingrunda med yngsta dottern, som avslutades med att hämta mat från Max.

De sista stegen in i trappuppgången och upp i lägenheten kändes som sjumilakliv. (Är det uttrycket positivt eller negativt?) Jag hann tänka flera gånger: ”Den här känslan brukar jag dricka vin på.”

Efter maten blev det sängen direkt, en timmes höneblund var jag värd. När larmet gick orkade jag inte gå upp. Tröttheten var förlamande. ”Låt mig vara!”

Sen kom jag att tänka på att det var ju ett bedrövligt sätt att fira sin nyktra dag 90 på. I sängen. Dödstrött.

Så då gick jag upp och skrev det här. Sitter nu framför tv:n och väntar på att Lets Dance ska börja. Alkoholfri öl och Dajmsnacks på bordet.

Har inte orkat/hunnit tänka på några aktiviteter i helgen. Har dottern för andra helgen i rad dessutom, vilket komplicerar det lite. Men allt får bli som det blir. Jag är nykter, det är huvudsaken.

Kram ?

Ps. I mitt kök finns diskbänken som Gud glömde, men det skiter jag i. *klapp på axeln*

Mest hade jag nog behövt sitta på en stol och tomglo, men det ska ju bli strålande väder.

En filt i parken får det nog bli imorgon. Och cykla förstås ?

Kram ?

Fortsätter fundera på hur man kan hantera känslor med musik, eller förhålla sig till känslorna snarare. Nykter. Nu när man inte kan dämpa allt man känner med hjälp av alkohol.

Ibland behöver man ju hjälp att leva ut känslorna. Som när jag spelade ”It must have been love” med Roxette och först då kunde fulgråta över att min 24-åriga relation med barnens pappa var över. Typ tre månader efter att jag hade flyttat, och det var första gången jag grät. Planen var ju att vi skulle bli gamla tillsammans ?

En låt som är bra för att leva ut sin ilska på någon är ”Resten av ditt liv” med Timbuktu. Den har jag spelat på repeat när jag har blivit dumpad av en oseriös dejt som jag har hoppats mycket på.

Lite på samma tema är ”Vem kan man lita på” med Lena PH. Den är dessutom grymt bra att springa till - då går det undan!

En låt som alltid får mig glad är ”Its raining men” med The Wheater Girls. Då bara måste jag dansa och sjunga med ?

Jag har 22 låtar på min AH-låtlista nu. En härligt brokig samling låtar fyllda med känslor och stort hjärta. Precis som gänget på det här forumet ❤️

Kram ?

Det gäller nog att lägga sig i tid. Igår, eller idag snarare, släckte jag lampan först kl 00.47. (Pga sen höneblund.) Vaknade nu kl 6.34. Som att tända lampan igen bara. *ping*

Det finns vissa delar av nykterheten som känns sådär faktiskt. Efter den här intensiva jobbveckan hade kl 9 känts lite mer humant.

Ja, jag får vänja mig vid tidiga morgnar och lägga mig i tid oavsett veckodag helt enkelt. Jag blir nog en sån där jobbig typ som säger ”nähä, det är en dag imorgon också” ?

Tre månader. Mäktigt många nyktra timmar. Det trodde jag faktiskt inte om mig själv - även om jag är både envis och handlingskraftig på många andra områden.

Men det har gått märkligt lätt. Inget svårt sug alls och fördelarna med nykterheten övervägde nackdelarna snabbt.

Jag ska idag läsa igenom hela min tråd och påminnas om hur resan har varit, ända sen oktober i fjol då jag försökte med kontrollerat drickande. Med kommentarer är det 718 inlägg totalt ?

Det viktigaste är nog att jag verkligen bestämde mig. Stängde dörren till alkoholen helt. Låste till och med dörren.

Med hjälp av fakta, fakta, fakta och av att ta del av en massa andra vittnesmål så tog jag mig snabbt från ”jag får inte dricka” till ”jag vill inte dricka”.

Stödet av forumet har betytt oerhört mycket ❤️ Skrivandet funkar som självterapi för mig. Att läsa era trådar och kommentera har gett mig viktig repetition. Att få era fina kommentarer har stärkt mig oerhört mycket i mitt beslut och fått mig att hitta bästa möjliga strategier.

Tack alla ❤️

Önskar er en fin nykter lördag. Själv ska jag ta med mig dottern och en filt till parken och där ska jag lyssna på alla eurovisionlåtarna. Man kan rösta på dem i semifinalen i mello-appen till kl 20 ikväll.

Jag har lyssnat på 12 låtar hittills och av dem gillade jag 6 låtar. Det blir tufft att hitta en topp 5 att rösta på. Angenämt bekymmer.

Sen ska jag nog putsa fönster också och röja på diskbänken som gud glömde. Och förstås cykla ?

Kram ?

Tack för omtanken! Just nu ligger jag på en filt i gräset och lyssnar på fåglarna ❤️

Kram ❤️

Det känns verkligen jättebra att traska på i dina och andra kära forumvänners fotspår ?

Kram ?

Ja, det känns stort att fira tre månader som nykter. Och att försöka stötta andra gör jag så gärna. Jag tror på konceptet få hjälp - och sen ge hjälp, som ringar på vattnet sprider det sig vidare.

Kram ?

Så otroligt glad jag blir att mina inlägg inte bara berikar mitt liv utan också andras liv ❤️

Ibland tänker jag att jag enbart svamlar och blir långrandig, skriver för mycket - tar för mycket plats, som jag alltid tycker att jag gör i perioder. Nykter såväl som onykter.

Jag har alltid fått höra att jag tar mycket plats. Att jag aldrig kan hålla tyst, alltid måste säga vad jag tycker. I alla sammanhang. Från skolan och vidare till yrkeslivet, och även privat.

Och det är inte elakt menat som folk påpekar det, utan i all välmening. De ogillar det inte, men det kan bli lite to much som sagt. Det har inneburit att jag på senare år alltid försöker att vara medveten om det.

Jag är lyhörd för andras åsikter. Ger bokstavligt talat folk ordet i vissa sammanhang: ”Vad tycker du?” Det säger jag ofta till de tystaste. De som alltid deltar, men aldrig säger något spontant.

En del blir väldigt ställda då, men om man låter tystnaden hänga i luften en stund så börjar nästan alla att tala till slut. (Nästan alla. Ibland går jag bet, men då har de åtminstone fått chansen att yttra sig. Sannolikt har de då inga åsikter att leverera, varken nu eller senare.)

Jag har lärt mig att gilla den tystnaden, den representerar eftertänksamhet för mig. Något jag jobbar på att själv ha mer av i mitt liv.

Inte springa på alla bollar direkt. Inte lösa alla andras problem först, bara för att det ger omedelbar bekräftelse för mig. (Det här gör min chef gång på gång, oerhört frustrerande att se lite på avstånd.)

Det är förvånansvärt mycket som löser sig svinbra om jag inte är tillgänglig jämnt. Jag älskar när medarbetare tar egna initiativ och fixar problem. Vilket jag nogsamt creddar dem för. Översvallande. Inför andra. Flera gånger.

Jag tror nämligen på positiv förstärkning. Så har jag uppfostrat mina barn och så agerar jag mot mina kollegor. Varje gång de gör ”rätt” får de massor av beröm från mig. Om och om igen.

Till skillnad från till exempel barnens pappa som tycker att barnen ska göra rätt med automatik, det behövs inte ens uppmärksammas tycker han.

För honom är felen viktigare att uppmärksamma. Det är felen han uppmärksammar och tillrättavisar. Gång på gång på gång.

Vi två har haft många diskussioner om detta. Till viss del har han anammat mitt sätt att tänka, men ibland träder ryggmärgsreflexen in förstås. Barnen är vana sen många år, de ler milt överseende med honom.

Och jag tillrättavisar honom absolut inte i de lägena, inte ens i stridens hetta. Jag vänder på alltihop istället ”Men det HÄR gjorde hon jättebra, genom att göra si och så.” Då blir han paff, mumlar ”jo, det förstås.”

Jag försöker också alltid implementera tänket ”Det här blev fel, vad kan vi lära oss av det så att just det felet inte sker igen?”

Förvånansvärt många förstår inte att misstag ska man se som lärdomar. Gör om, gör bättre nästa gång. De tror att de är oförmögna att agera rätt bara för att de agerat fel så många gånger.

Långrandigt igen ? Förlåt. Det blir bara så när orden börjar resonera med sig själva, som jag skrev i Addes tråd häromdagen.

Kram ?

Jag är så gärna en hjälpande hand för en medsyster eller medbroder, precis som jag har fått en hjälpande hand av många här, som gått före mig ❤️

Kram ?

Vaknade kl 6.45. *ping*

Funderar lite över att den här biologiska klockan, som jag tydligen utvecklat i nykterheten, måste ju vara oberoende av klockomställningen. När vintertid införs i höst kommer jag att vakna vid sextiden således. Hmm ?

Men det är som alltid bara att gilla läget. Därför har jag infört för-frukost i sängen. Kaffe och två kanelknäck med ost (smular lite men det kan man svepa ner på golvet sen om man smular på täcket enbart.)

Jag har fortfarande sovrumsdörren stängd några timmar. Dottern får fortsätta ostörd med sina morgonbestyr som hon brukar ha när jag har sovmorgon. (Hon är ytterst förvånad: ”Är du UPPE?”)

Jag tänker att de här morgontimmarna har jag fått ”gratis” och de är lämpliga att använda för analys och reflektion.

Nästan allt jag gör riskerar att spåra ur om jag inte tar mig tid att analysera och reflektera. Jag behöver även regelbunden input, ny kunskap, som håller uppe motivationen.

Så de här morgontimmarna kan bli en riktigt fin gåva. Från mig själv - till mig själv ❤️

Kram ?

Idag har jag och yngsta dottern hittat totalt fem Hittaut-kontroller. Det var skönt att kunna lägga sig helt på hennes nivå. (Hon har en utvecklingsstörning.)

Det är alltid splittrat när ens två barn har helt olika behov - och det verkar inte finnas någon övre åldersgräns där. Storasyster har i alla år oftast få stå tillbaka för sin lillasyster och nu när hon endast gör sporadiska besök så försöker jag prioritera hennes behov. Med viss anpassning för lillasyster förstås.

Idag var det enbart på lillasysters villkor. Titta på kartan, kolla appen och kolla hur den blå GPS-pricken närmar sig siffran. Det blå betyder vatten, prickarna är stenar, de där strecken är en stig. Visa, repetera, ha tålamod.

Sen är det väldigt konkret också. Fem kontroller ska vi hitta. Punkt. Pust och stånk, allt som kräver fysisk insats är jättejobbigt. Givetvis skulle hon snubbla också, gråt och tandagnisslan. Tack och lov klarade sig mobilen ??

Men belöningen i form av hittade kontroller gillade hon, liksom fika på ett kafé tillika gårdsbutik efteråt. Precis som vanligt med andra ord.

Jag är van vid att alla hennes känslor hänger utanpå och att alla hennes känslor är i kubik. När hon var liten kallade jag henne ”fröken med humör för två.”

Medan allt detta pågick kunde jag konstatera att vissa liljekonvaljer har fått knoppar, att ekens bebisblad är bedårande söta, att den ljuslila syrenen blommar nu, att skogsviol är betydligt större än både doftviol och styvmorsviol, att räkmackorna på kafét var otroligt goda och att mängden besökare där var betydligt färre jämfört med tidigare besök. Vi satt helt ensamma i orangeriet, ett tiotal andra gäster satt inomhus.

Summa summarum, en härlig söndag ?

Kram ?

Jag tänker lite likadant. Hoppa över mig om ni tycker att jag är too much ? Ni andra får ta mig som jag är.

Kram ❤️

Helgen har jag även ägnat åt att lyssna in mig på 39 bidrag till årets Eurovision. Det blir ju ingen final i år pga Corona, men här i Sverige ska vi ändå rösta fram årets bästa låt. Sänds på torsdag kväll.

Jag är verkligen en mello- och Eurovision-fantast. Går in med liv och lust i detta.

Här är min topp 5-lista:
1) Island
2) Österrike
3) Israel
4) Irland
5) Malta

Ser verkligen fram emot hur det ska gå, men Island känns rätt given faktiskt. Otippat.

Kram ?

Jag har sen ett år tillbaka engagerat mig i en kvinnojour för unga kvinnor, en så kallad tjejjour. Tre timmar en söndagkväll per månad chattar jag med stödsökande.

Jag får ta del av en del riktigt hemska berättelser, men allt är ju anonymt så jag kan inte göra mer än att ”lyssna”, stötta och försöka pusha.

En del ”troll” söker sig till forumet, men de lär man sig snabbt känna igen. En vill alltid veta vad man har på sig, en annan vill att man ska fråga om detaljer i ett sexuellt övergrepp. Konstiga typer.

Ikväll har jag haft fyra riktigt bra chattar, där jag verkligen kände att jag kunde stötta de stödsökande. Och de uttryckte också att de blev hjälpta. Då blir jag verkligen glad ?

Jag trodde att min ålder skulle vara negativt, men jag kan ju inte sitta och låtsas att jag är 25-30 år. Jag är tydlig med att jag har döttrar som är 21-23 år.

Tvärtom verkar min ålder vara en tillgång, de är verkligt intresserade av mina åsikter. Jag kan ge dem en helt annan vinkel på deras problem.

Kram ?

Sök på ”återfallsprevention alkohol” på Yotube. När jag gör det just nu så listas 12 långa och korta klipp. Jag har sett allihop. En del är riktigt bra. En del är väldigt amatörmässiga, men budskapet är bra.

Mata skallen med fakta, fakta, fakta - och sen repetera, repetera, repetera. Hjärntvätt är absolut nödvändigt för att även ditt omedvetna ska påverkas.

Det är ditt omedvetna som får dig att plötsligt dricka - fast du egentligen inte vill.

Se på det omedvetna som en rastlös tonåring som verkligen måste förstå för att göra rätt. Som måste lära sig vad som är rätt och fel. Som verkligen måste få det inbakat i sina grundläggande värderingar.

Tonåringar har inget konsekvenstänk. Den delen av hjärnan växer klart först i 20-21 års ålder. Samma del av hjärnan skadas när vi dricker alkohol.

Du skulle aldrig ge upp hoppet om din tonåring. På samma sätt ska du inte ge upp hoppet om dig själv.

Kram ?

Härligt att mina inlägg inspirerar, det är precis det jag vill att de ska göra.

Just det, du Femina firar väl tre månader nu på lördag 16/5 om jag inte minns fel? Då är det du som ska grattas ?

Kram ?

Lyssnat klart nu. Efter 14 timmars lyssnande berättade Enquist om sina totalt tre vändor in och ut på behandlingshem. Första gången på 80-talet på Huddinge sjukhus, enligt Minnesotamodellen.

Fy så kränkande och förnedrande. Jag blev helt upprörd av att höra om det bara. Bryta ner redan knäckta människor och sen låta dem bygga upp sig själva på egen hand. Hur skulle det kunna funka?

Men det har ju förstås hänt massor med den behandlingen som med så mycket annat. Hoppas jag.

Tredje stället han skrevs in på var den 8/2 år 1990 och efter det drack Enquist inte en droppe. Jag hade velat höra mer om hur han jobbade med sin nykterhet, men då tog boken slut.

Hur han kan minnas allt annat han har gjort ända sen barndomen är helt otroligt. Men det tillhör väl åldern att summera sitt liv.

Min ex-svärfar är inne på sin tredje bok. En bok om företaget han drev i alla år, en om dansstället de drev i 37 år, och nu skriver han en bok om sin uppväxt hemma på gården.

Rätt så tunna böcker i ytterst liten upptryckt upplaga, men det håller honom igång nu när han är 82 år. Nu i coronatider ägnar han sig åt två saker: pussla 1500-bitarspussel och skriva på boken.

Att han minns allt är helt otroligt. Jag minns knappt ingenting från min barndom. Men det kommer kanske tillbaka när jag är 82 år.

Kram ?

Låten ”Sverige” med Molly Sandén, Victor Leksell och Joakim Berg.

”Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är.”

Och vi skålar givetvis alkoholfritt!

Kram ?

Engagemanget i tjejjouren kan jag inte skylla på nykterheten, eftersom jag har varit med där ett år. Men jag kan nog frigöra ännu mer energi, för att lägga in en högre växel där framöver.

I och med nykterheten har jag dessutom ytterligare ett verktyg i min verktygslåda i jourarbetet. Min egna erfarenhet av psykiska ohälsa har varit ett sådant viktigt verktyg hittills.

Att jag ens engagerade mig i tjejjouren var en slump. Jag kände plötsligt ett starkt behov av att hjälpa unga kvinnor att orientera sig i livet. Hittade en lokal tjejjour på min ort och frågade om de hade nytta av en gammal tant ?

De visade sig att de precis hade slopat den övre åldersgränsen för volontärer, så jag var välkommen. Att det blev tjejjour och inte kvinnojour beror på att jag helst vill lägga min energi på att jobba förebyggande.

Jag har två döttrar som är i 20-årsåldern. Jag har genom mitt arbete haft förmånen att handleda väldigt många praktikanter och unga vikarier. Att bidra till att lotsa ut dem i yrkeslivet tillhör guldkanten i mitt arbete.

Jag bedömer med andra ord att jag har övat upp min förmåga att både lyssna på och prata med unga vuxna. Jag brukar skämtsamt säga att jag nog skulle få en stenvägg att prata om jag verkligen ansträngde mig ?

Det är ett tufft och viktigt arbete med chatten. Behovet är enormt. Vi lever i ett utseendefixerat och porrskadat samhälle, och det är verkligen inte lätt för unga kvinnor att orientera sig i detta. (Det är inte lätt för unga män heller. Det finns bra föreningar och jourer för dem också, tex föreningen Män.)

Det är en stor bredd på de stödsökande. Det värsta jag har varit med om var en kvinna som stod på en bro och väntade på tåget. Hon tänkte hoppa framför tåget.

Jag fick hem henne till slut, och jag var bokstavligt talat med henne hela vägen hem. Det chattsamtalet tog tre timmar.

Alla är anonyma på chatten, så man får bara göra så gott man kan. Lyssna, ställa öppna frågor, bidra med nya infallsvinklar, hjälpa till att formulera en handlingsplan osv. Ibland, om vi får, hjälper vi till och larmar 112.

En del som skriver har låst in sig på rummet och deras fulla/aggressiva man/pappa står utanför och bankar. En del har precis blivit misshandlade. Andra har blivit våldtagna eller har upplevt strypsex och annat våldsamt sex de knappt vill prata om.

Ibland är det inte lika tuffa, men ändå väldigt viktiga ämnen som ventileras. I söndags var det en stödsökande som precis hade börjat på sitt första jobb. Hon upplevde obehag när en manlig kollega, också vikarie, upprepade gånger tog henne på höfterna för att så att säga ”flytta” på henne för att han behövde komma åt något.

Jag kunde stärka henne i uppfattningen att det beteendet absolut inte är okej. Jag stärkte henne också i beslutet att kontakta sin chef på måndagen och berätta om incidenten, så att den manliga vikarien ska få en tillsägelse.

Efter det hade vi ett lååååångt snack om feminism, jämställdhet, aggressivt sex och hur viktigt det är att markera sina egna gränser. Både kroppsligt och själsligt.

En del frågar om mens, bröst och p-piller också, så alla chattar är inte blytunga. Väldigt många behöver prata om relationer till vänner och föräldrar. Många är blyga och vågar inte riktigt stå på sig.

För varje gång någon stödsökande uttrycker ”tack för att du pratade med mig, nu mår jag mycket bättre” så blir jag helt varm inombords av lycka ❤️

Tack Lilleman för att du fick mig att berätta mer om mitt arbete med tjejjouren!

Kram ?

Jag tror faktiskt att jag inte minns så mycket från min barndom eftersom den var rätt tuff med tanke på min pappas alkoholism. Jag är dessutom ensambarn så jag har inte haft någon att uppleva och återuppleva mina minnen med.

Sen spelar det säkert stor roll att jag vid 20 års ålder flyttade 30 mil och började ett helt nytt liv. Jag påminns inte om barndom och ungdom i min vardag liksom.

Till min personlighet är jag dessutom en person som ser framåt hellre än bakåt. Det finns en anledning till att vindrutan är så mycket större än backspegeln.

Kram ?

Nu blev min tisdag plötsligt ännu bättre än den redan var ?

Visst är det meningen med livet - att göra skillnad!? För sig själv och andra.

Kram ?

Det är faktiskt lite fantastiskt att man kan bygga relationer även på ett sådant här forum.

Det är som jag brukar säga om sociala medier - allt blir vad man gör det till. Vill man vara ytlig går det bra, men vill man gå på djupet så funkar det också bra.

Och ja, känslan är faktiskt att man inte är ny på jobbet längre. Man har viss bakgrundskunskap om ”kollegorna” och behärskar ”jobbet”. Då får man luta sig tillbaka, åtminstone korta stunder.

Tyvärr är körsången pausad i dessa coronatider ? Men de har startat livesändningar på Facebook på onsdagar kl 18. Så imorgon kväll ska jag och flera tusen andra stå och sjunga högt i våra vardagsrum tillsammans med live-kören, som fysiskt håller till i Linköping.

Jag saknar min fysiska kör här på hemorten jättemycket, men live-kören är bättre än ingenting. Som så mycket annat den här våren och sommaren.

Kram ?

Såg en föreläsning med Benny Haag på Yotube ikväll. Han berättade om sin pappas alkoholism - och sin egen.

När han berättade om sin femåriga dotters reaktion på hans drickande började jag faktiskt gråta.

Så smärtsamt att vara barn till en alkoholist och dessutom utsätta sina egna barn för liknande trauma. Dubbelt smärtsamt på något sätt.

Jag är så tacksam för att mitt eget missbruk aldrig nådde sådana nivåer. Så innerligt tacksam ??

Han berättar även om ”compassion therapy”, som syftar till att man ska känna medkänsla för sig själv för att på så sätt komma tillrätta med skammen. Det måste jag lära mig mer om!

Han pratar också om tålamodet man måste ha med förändringen, att det inte finns någon quick-fix, och vikten av att ”göra” istället för att bara ”vänta”.

Sen är han smått galen också så det är verkligen underhållande mitt i allt det seriösa.

Yotube är en guldgruva om man vill hjärntvätta sig med nyktra vittnesmål. (På tal om vittnesmål är Benny Haag minst sagt kluven inför AA.)

Jag kan även rekommendera följande intervjuer som finns på tuben:

Hanna Hellquist/Skavlan
Rebecka Åhlund/Malou
Anna Gustavsson/Malou
Robert Laul/Nyhetsmorgon

Kram ?

Ps. Nu har jag beställt boken ”Utan press - om medkänsla, prestation och stress” av Sofia Viotti, en bok om just compassion therapy. På svenska heter det compassionfokuserad terapi (CFT) och det är en form av KBT-terapi.

Med mina nya nyktra mått mätt så har jag sovit som en kratta i natt. Sist jag kollade på klockan var den 00.57.

Ändå vaknar jag blixtepigg kl 6.30. Mer än redo att hugga mig an dagens jobbuppgifter. Fascinerande.

Kram ?

Igår kom jag på en oväntad fördel med videomöten. Mötet pågick kl 9.30-12.00. Jag hade en punkt på dagordningen, och en massa annat skulle avhandlas först.

De andra punkterna var viktiga, men det påverkar inte mitt dagliga arbete. Diskussionerna gick höga stundtals, men det var rätt lätt för en gångs skull att inte lägga sig i när man satt på distans. (Att ha en åsikt om allt är annars min allra bästa gren ?)

Efter en stund började jag att sortera min pappershög på skrivbordet/köksbordet och skriva nya att-göra-listor. (Skärmen var ändå delad med ett dokument så min bild var pytteliten, och jag försvann aldrig ur bild.)

Jag kunde höra de andra tugga och älta hit och dit. Min chef försökte styra upp diskussionen, men det är tveksamt om hon lyckades. Jag hängde med i diskussionen med ett halvt öra.

Plötsligt kl 11.45 hör jag mitt namn: ”Vad säger du NN?” Finner mig snabbt och sätter på min mikrofon: ”Ja, vad vill ni veta?” Då förtydligades frågan och jag var med på banan igen. Sista kvarten på mötet var ”min”.

Säger en del om mötesstrukturen på många av våra arbetsplatser, och ett praktiskt tips för alla er som deltar på videomöten hemifrån.

Se till att ha en konkret, inte alltför avancerad, arbetsuppgift riggad på skrivbordet bredvid datorn att jobba lite med vid sidan om.

Kram ?

Stort tack för fina ord, blir helt rörd av dem ❤️

Jag är precis likadan. Klassförälder, föreningsuppdrag, fackligt engagemang - ja, allt har jag engagerat mig i.

Min åsikt är att alla behöver bidra för att få till en förändring - och då kan jag ju inte backa själv liksom.

Ändå har jag varit tvungen att backa i perioder, men jag har alltid hittat tillbaka till olika typer av engemang när jag piggat på mig.

Jag tror att det är en stor del av min personlighet. Är man en engagerad människa så är man liksom. Jag mår inte bra om jag inte får engagera mig.

MEN (och det är verkligen ett stort MEN) jag måste begränsa mitt engagemang och inte låta mig skena iväg och ta på mig för mycket. För att ingen annan gör det.

Just därför är jag noga numer med att bestämma exakt nivån som jag kan tänka mig INNAN jag engagerar mig i något. Och sen vaktar jag stenhårt på mig själv för att inte passera gränsen.

Jag tränar också stenhårt på att hålla tyst på möten (där har videomöten visat sig vara en stor hjälp) och på att säga nej.

Jag har också lärt mig att direkt säga ”jag ska fundera på det” för att sedan i lugn och ro formulera mitt nekande besked innan jag framför det.

Jag tror att folk är helt okej med att få ett ”nej”. Hellre ett tydligt ”nej” än ett svävande ”kanske”. Det är i alla fall min upplevelse.

Kram ?

Den ljudboken av Torbjörn Åberg lyssnar jag på för tredje eller fjärde gången. Numer har jag den som ”kvällslektyr”. Lyssnar på den 30 min innan jag somnar.

Kapitel 6-7 (01.58-02.45 in i boken) handlar om vanliga karaktärsdrag hos problemdrickare. Igenkänningen är så total och drabbande att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Kusligt.

Kram ?

Jag tror att både videomöten och hemifrånarbete delvis kommer att fortgå även framöver. Jag får massor gjort här hemma i lugn och ro!

Såg att vd för Twitter har bestämt att alla medarbetare ska fortsätta jobba hemifrån även efter krisen. Tänk vad lokalkostnader man kan spara!

Den stora vinnaren i detta är förstås miljön! Vi ingår i en koncern som totalt kuskar många mil hit och dit, men inte alls längre. Så videomöten kommer att ersätta många möten framöver.

Sen mår inte alla bra av isoleringen det innebär att jobba hemifrån. Man behöver fika och luncha med sina kollegor. Småprata och bonda lite. Det är omöjligt att introducera nya medarbetare i ett tomt kontorslandskap dessutom ?

Och arbetsgivaren är faktiskt skyldig till att alla har en bra arbetsmiljö hemma - det kan bli riktigt kinkigt! Mitt köksbord klarar nog inte kraven i längden. Då får alla bo så att de kan ha hemmakontor, och det går ju knappast.

Om det här blir lite mer permanent så kan jag behöva fixa en skrivare/scanner, men jag måste ändå åka till jobbet någon gång per vecka och vittja den fysiska posten. Då kan jag skriva ut, skriva under, scanna och posta också. Det är ytterst få papper det handlar om totalt per vecka.

En del kräver ju fortfarande original på underskrifter tex på kontrakt, intyg och olika attester som revisorer ska granska. Men det är nog bara en tidsfråga innan det försvinner.

Vi fick på vårt företag precis i dagarna ett system för digitala underskrifter. Har inte hunnit testa det riktigt än bara.

Vårt lönekontor är dessutom gammeldags och vill ha alla papper i pärmar inför revisorernas granskning. Men de får tänka om de också sannolikt.

Kram ?

Efter kvällens körövning live på fejjan flyttar två nya låtar in på min AH-låtlista på Spotify ?

Först och främst låten ”Tro” med Marie Fredriksson. Tro behöver vi alla här mycket av. Tro på oss själva och vår egen förmåga om inte annat.

Den andra låten är ”En sång till livet” från musikalen ”Så som i himlen”.

Den passar så bra som en symbol för det här forumet ❤️

Ur texten:

”När jag inte orkar då vet jag
Att du kommer orka för mig
Mitt hjärta, hjärta
Fylls för jag har dig

När jag vill gråta då vet jag
Att du kommer vara med mig
Mina tårar, tårar
De kommer torkas av

Det enda som jag kan ta för givet
Är vänskapen här med dig
För i din röst så finns en sång till livet
Som lyfter upp mig igen

När jag börjar tvivla då vet jag
Att du kommer tro på mig
Jag kan leva, leva
Så länge som jag har dig”

Kram ?

Jag har också märkt på senare år att musik går rakt in i mitt hjärta och hjärna sekundsnabbt - eller i själen som du så fint uttrycker det.

Viss musik använder jag till att varva ner och några låtar hjälper mig att gråta. Annan musik gör mig nostalgisk eller får mig att vilja dansa. Väl valda låtar med rätt beat får mina löpsteg att bli snabbare och längre.

Jag har nog aldrig konsumerat så mycket musik som jag har gjort sen jag började med Spotify - vilken guldgruva det är att ösa ur ?

På samma sätt har jag blivit värsta bokslukaren tack vare Storytel. Jag slår mig själv som tonåring i antal böcker per månad med råge.

Och då var sommarlov lika med ”långlån” på bibblan för mig och jag gick hem med en papperskasse med böcker. Fina tonårsminnen ?

Kram ?

Jag har alltid i vuxen ålder pendlat massor i vikt. Nu i klimakteriet inför menopaus har det varit extra tufft - fettet sitter som berget. Så givetvis är det delvis hormonellt, men jag har också tuggat mig till vikten förstås.

Om jag hade fått en tusenlapp för varje kilo som jag har gått ner under de senaste 35 åren så hade jag varit miljonär idag. Det brukar jag skämta om.

Skämt åsido, det är tröstlöst jobbigt att gå ner samma jävla kilon gång på gång. Samma jävla kilon ?

Mina återkommande depressioner har förvärrat situationen. När jag är deprimerad kan jag knappt äta. Jag får tvinga i mig pytteportioner väldigt mild och lättsmält mat.

Så att då gå ner 8-10 kg på bara några veckor är hur lätt som helst. Kruxet är att när jag mår bättre och börjar äta igen, så är jag så glad över att jag äter så jag äter för mycket. Suck.

Ofrivillig jojo-bantning med andra ord. Min ämnesomsättning är så fucked up att det räcker att jag tittar på en bulle för att jag ska gå upp i vikt.

När jag drack vin hade jag dock inget vanemässigt behov av sötsaker. (God mat var/är min största last, och mackor.) Godis, snacks, glass tillhörde faktiskt undantagen. Jag hade ju vinet.

Nu när jag är nykter så har choklad blivit min nya stora last. Jag känner inget sug efter alkohol men jag känner dagligt sug efter choklad. Och jag ger tyvärr efter för det också ?

Det är nästan lite kusligt att jag har minnesbilder av några få nyktra perioder i min pappas liv. I dessa minnesbilder finns det alltid med stora chokladkakor och enorm viktökning för hans del. Snacka om att gå i sin farsas fotspår!

Att jag tar SSRI komplicerar allt ytterligare, eftersom viktökning är en vanlig biverkning.

Nåväl, det är som det är. Det är ingen katastrof så länge jag kommer i mina jeans, även om en viktminskning på 20 kg hade gynnat min hälsa oerhört mycket.

Viktigast först - vara nykter!

Ikväll ska jag cykla en mil och jag ska börja fundera på att introducera lågkolhydratkost igen eftersom jag vet att det funkar bra mot sötsuget.

Var sak har sin tid. Jag brukar säga angående SSRI-medicineringen: ”Hellre vara tjock och må bra än att vara smal och må skit.”

Och det är inget jag bara säger, det tycker jag verkligen.

Kram ?

Idag kom två nya böcker som jag har beställt. Orkar faktiskt inte läsa ”Tänka klart” av Annie Grace en tredje gång i rad.

Jag behöver fylla på med ny fakta, eller rättare sagt samma fakta men på ett helt annat sätt.

Markus Heilig har skrivit boken ”Alkohol, droger och hjärnan” med underrubriken ”Tro och vetande utifrån neurovetenskap”.

Det är samma Markus Heilig som håller en bra föreläsning om just alkohol och hjärnan på Yotube. Där berättar han om olika behandlingsmetoder och forskning kring detta.

Jag är beredd på att ta den boken i små portioner, eftersom den är så vetenskaplig och skriven av en professor. Men han överraskar mig kanske och visar sig vara en riktig författartalang också.

Den andra boken heter ”Kärleksbarnet” av Hillevi Wahl. Det är en självbiografi om hennes uppväxt med en alkismamma. Jag är beredd på att gråta massor.

Jag tänker varva dessa två böcker - fylla på helt olika tomrum växelvis liksom. Vetenskap respektive känslor - båda böckerna lär väcka igenkänning.

Jösses, jag kommer att bli amatörexpert på det här. Också. Jag är redan typ expert på vissa hormoner som rör min yngsta dotterns handikapp/sjukdom. Nu ska jag förkovra mig järnet inom alkoholism också.

Jag kan INTE göra något halvdant, det är väldigt tydligt. Suck.

Kram ?

PS. Omslaget till Hillevi Wahls bok har två tydliga ”avtryck” i rödvin, klassiska vinringar som glaset ger när man spiller utanför. Direkt försöker jag torka bort dem med handen. Nästan som en tvångstanke.

Tack för omtanken Torn ? Jag har haft en riktigt bra jobbdag vid mitt köksbord. Ikväll har jag serie-smsat med äldsta dottern medan Sveriges Eurovisionomröstning pågick. Gemensamt intresse ? Rätt låt vann!

Angående SSRI så påverkar det serotoninet i hjärnan, dvs må-bra-hormonet - som också alkohol påverkar. Serotoninet stiger när vi dricker och störtdyker när vi slutar dricka. Och humöret störtdyker också och vi får ångest.

SSRI fungerar så att det serotonin som faktiskt cirkulerar i hjärnan ”återanvänds” fler gånger än det skulle ha gjort om man inte tog medicinen.

Men precis som med alkohol sker alltid en viss toleransökning. Efter ett tag funkar inte medicinen längre. Man får byta medicin eller öka dosen.

Den medicin jag började med 2007 hette Paraoxetin. Av den ökade jag MASSOR i vikt. Hjälpte dock bra mot ångesten, den är speciellt bra för just ångest och depression.

Men det tog lång tid, minst två månader, innan jag fick effekt på mitt mående och under den tiden mådde jag sämre än innan jag började ta medicinen pga biverkningar vid insättning. Vi snackar självmordstankar.

Tre gånger, under loppet av några år, slutade jag med medicinen när jag mådde bra. Varje gång blev jag deprimerad igen efter cirka tre månader.

Och att då uthärda samma helvete igen - med dubbelt så stark ångest under insättningen - är nästan övermänskligt svårt. I flera månader dessutom.

Jag klarar det på ren viljekraft och för att jag har tillit för att det blir bättre till slut. Mycket tv blir det då nästan dygnet runt ? Ingen sömn alls knappt.

Efter några år bytte jag till Venlafaxin pga viktökningen, som då tack och lov avstannade även om kilona blev kvar. Övergången var smärtfri, sannolikt för att det var i en period då jag mådde bra.

För två år sedan blev jag utmattningsdeprimerad igen. Trots att jag tog medicinen. Då fick jag höja dosen. Och sen dess har jag inte trappat ut den höjda dosen. Vågar inte riktigt.

Men om åren bara fortsätter att gå så måste jag kanske höja ytterligare pga toleransökning, eller byta medicinsort igen. Oavsett så kommer jag att må väldigt dåligt.

Min tanke nu är att nykterheten ska balansera upp kroppens eget serotoninsystem bättre, nu när inte alkoholen påverkar det negativt längre.

Och för att serotoninsystemet ska fungera optimalt så vore ju det allra bästa om inte medicinen påverkade systemet heller liksom.

Så tänker jag, men tyvärr har jag ingen läkare att bolla mina tankar med. Hon som sjukskrev mig första gången 2007 på Företagshälsan har slutat. Henne hade jag stort förtroende för.

Hon sa då, för många år sedan: ”En del behöver insulin och du behöver serotonin. Fortsätt med medicinen.”

Så jag måste kanske hitta en ny läkare att bolla detta med. Att ens trappa ut medicinen utan att ha en läkares ordination på det känns riskabelt. Men de läkare som finns på Företagshälsan nu har jag inte samma förtroende för tyvärr.

Allra bäst kunskap om detta har man förstås på psykiatrin, men dit kan jag ju bara drömma om att få komma. Det är jag för frisk för helt enkelt.

Jag har mått så jävla dåligt psykiskt alldeles för många år av mitt liv. Jag hoppas och tror att nykterheten är en viktig pusselbit för att jag ska få må bra stabilt över tid.

Ingenting får vara enkelt här i livet.

Kram ?

Det där med skiftarbete och att sova på olika tider är skit rent ut sagt för så många, vad det gäller sömnen.

Rutinerna rubbas och hjärnan är inte skapt för att sova ”på kommando”. Och alkoholen förvärrar förstås problematiken.

Det förvärras med åren dessutom, den ”inre klockan” blir starkare och starkare. Se på mig. Kl 6.47 en ledig lördag ”ping*. I morse vaknade jag två min innan larmet skulle väcka mig.

En kompis till mig har typ alltid jobbat nätter. Nu försöker hon jobba dagtid, men det är ett elände att få till sömnen. Natt efter natt ligger hon sömnlös, hon har ENORMT stora problem. Tveksamt om hon reder ut det faktiskt.

På förmiddagen däremot sover hon svinbra, det är hon så van vid. Men de som jobbar nätter får aldrig ihop samma mängd sömn, och det är också skadligt. Fyra timmar på förmiddagen får de i bästa fall ihop, ofta mindre än så.

Min poäng är att det är just växlandet mellan olika ”sovtider” som kan vara skadligt, men man är som sagt olika känslig för det.

Jag har som sagt haft SVÅRA problem med sömnen. Under de två tillfällena då jag var utmattningsdeprimerad (2007, 2018) kunde jag inte sova på flera veckor, ens efter att jag blev sjukskriven. Varken nattetid eller dagtid.

Jag betedde mig bokstavligt talat som en zombie. Jag vill ALDRIG hamna där.

Den här typen av inlägg är svinbra för mig att skriva. Huvudsyftet till att jag har slutat dricka är just min psykiska hälsa. Jag behöver påminna mig om hur dålig jag faktiskt har varit.

Tack och lov så fungerar det mänskliga psyket så att allt jobbigt tenderar att blekna ur minnet snabbt. Ren överlevnadsinstinkt tror jag faktiskt. Annars hade ingen kvinna fött mer än en ett barn ?

Därför är det svinbra för mig att skriva ner, tvinga mig att komma ihåg. Repetera, repetera, repetera.

Tack Torn ❤️ För att din fråga fick mig att dra ifrån ännu ett draperi i minnenas paviljong.

Kram ?

Att gå och lägga mig kl 23 en fredagkväll, samtidigt som dottern, känns märkligt.

Att veta att jag inte behöver ställa klockan trots att jag ska upp senast kl 8.30 imorgon känns ännu mer märkligt. Märkligt bra.

Nykterheten har fått vissa oväntade konsekvenser. Nästan helt förändrat sömnmönster är en sådan konsekvens.

Kram ? och godnatt ?

Ps. Det är tydligt att de onyktra och allra mest nynyktra är aktivast kvällstid. Och att vi som har samlat på oss några nyktra dagar är mest aktiva på morgonen.

Du tillhör mina idoler härinne.

En av alla dem som har gått före - och vars fotsteg jag är hedrad över att traska efter i. Tillsammans gör vi den nyktra stigen allt bredare och synligare för fler och fler.

Den metaforen är faktiskt svinbra om jag får säga det själv. Att mitt ute i skogen få syn på en stig som andra har gått tidigare kräver en hel del träning.

Jag tror att vissa av er nu tänker ”Vad svamlar hon nu om, vadå stig? Det finns ju grusvägar och elljusspår i skogen.”

Men en del av er förstår nog precis känslan när man står mitt ute i skogen och ”scannar av” av naturen för att hitta lämpligaste stället att ta sig vidare på.

Och det visar sig vara just en upptrampad stig. Många andra innan mig har också bedömt att just den vägen är den bästa vägen att gå.

När man har irrat en kort stund och plötsligt ”hamnar rätt” igen på en upptrampad stig - den känslan är magisk i all sin enkelhet. Och det är inte en känsla som jag brukar dricka vin på ?

Mest magiskt är det om stigen inte har varit så välanvänd tidigare utan faktiskt är nästan helt ny. Då känner man sig nästan ”utvald”.

Nu när jag letar efter Hittaut-kontroller så har jag fått skrämma liv i den förmågan igen. Jag är faktiskt duktig på det - och jag är duktig på att läsa karta också.

Skolans orienteringsträning sitter faktiskt i. En kort sejour i en orienteringsklubb ihop med äldsta dottern har det blivit genom åren också.

Hon tröttnade efter en termin, vilket jag sörjde. Nu har vi hittat tillbaka till ett gemensamt intresse igen, tack vare Hittaut. Det är HON som säger ”Ska vi leta efter hittaut-kontroller till helgen?”

Idag var klockan 06.10 *ping*

Nu är det dags för för-frukost. Magen kurrar efter mat och kaffetarmen kvider.

Min yngsta dotter sover fortfarande och när hon vaknar om någon timme kanske så kommer hon att förvånat utbrista: ”Är DU uppe?” Det tar en tid för henne att vänja sig vid vissa saker ?

Kram ?

Idag ska jag delta i en utbildning på temat ”bemötande” via tjejjouren på riksnivå. Videoutbildning hela dagen kl 9-16. Det ska bli spännande.

Idag skrev jag ”min alkoholism” i någons tråd. Idag ska jag i min presentation på utbildningen säga ”jag har personlig erfarenhet av ångest, depression och alkoholmissbruk”.

Jag har verkligen levlat upp en nivå i min nykterhet känner jag ??

Kram ?

PS. Min åsikt är att ingen är sin sjukdom/funktionshinder. Min yngsta dotter är inte utvecklingsstörd. Hon har en utvecklingsstörning. Jag är inte alkoholist. Jag har erfarenhet av alkoholmissbruk.

Tröttnade på begravningsstämningen. Har redan lyssnat och röstat på låtarna i mello-appen, och Islands låt var bäst tyckte jag.

Det tyckte också alla andra mello-appare i Sverige som röstade fram den låten till ”Sveriges tolva” i torsdags kväll.

Ikväll fick man inte höra låtarna speciellt lång stund, men jag håller med om att det var många bra låtar i år. Förutom Island gillade jag Österrike, Irland, Israel och Malta. Det var min topp 5.

Ja, jag är en mello-nörd ?

Ikväll fortsätter jag läsa Markus Heiligs bok ”Alkohol, droger och hjärnan.”

Ett citat fastnade jag för direkt:

”Eftersom alkohol är en laglig substans är det inte många som tänker på att alkoholindustrin arbetar lika hårt för att maximera sin vinst på folkhälsans bekostnad som vilken gatulangare som helst.”

Heilig skriver helt okej faktiskt och inte så akademiskt uppstyltat, med en massa parenteser överallt, som jag hade befarat.

Kram ?

Ps. Det var länsstyrelsen som hade lyckats fånga två ex av flodnejonöga i någon slags ålryssja i Silletorpsån. Andra kända ån i Blekinge där den finns nu tydligen. Såg ut som en mini-ål på bild.

Alkohol blir mer och mer en icke-fråga för mig. Jag utsätts inte för frestelse och jag längtar inte efter det alls. Tänker inte ens på det.

Suget efter choklad är värre, det måste jag ta tag i nu känner jag. Det är väldigt dumt att ersätta ett missbruk med ett annat. Lågkolhydratkost får det bli.

Och lite mer motion, de senaste två veckorna har jag slarvat med det. Av lättja. Jag är väldigt lat i grunden, får piska mig lite på den punkten tyvärr. Och jag vet ju att jag mår bra av det.

I början av min nykterhet var motionen ett viktigt verktyg för att hantera nykterheten. Det behovet har falnat nu. Nu behöver jag motionen för att hantera viktökningen. Here we goes again.

I hela mitt vuxna liv har jag bantat i perioder. Utan dessa punktvisa insatser hade jag säkert vägt 150 kg eller mer.

Även om det känns tröstlöst så är det nödvändigt att skärpa till sig med vikten då och då. Jag kan ju inte ge upp liksom! Jag mår inte bra av att väga för mycket. Jag struntar faktiskt i utsidan, det är insidan jag tänker mest på. Och att ben och fötter och rygg ska hålla i längden.

Påsar och fasta och sådan skit går dock bort. Det är jag för gammal och klok för att låta bli. Numer.

Regelbunden kost utan snabba kolhydrater och pulshöjande motion i kombo med styrketräning får det bli. Jag kan det här - nu gäller det att växla fokus från noll alkohol till noll kolhydrater istället. Häpp.

Idag ska jag tvätta, plantera om några krukväxter och leta efter hittaut-kontroller ihop med yngsta dottern och min mamma faktiskt.

Det finns några kontroller i centrum som man kan leta efter med rullator också. Kul att hon vill hänga med. ”Jag vill ju veta hur det funkar.”

Men jag ligger kvar i sängen ett tag till. Dricker kaffe och läser om hur ni har det idag allihop ?

Kram ?

PS. Jag är inte riktigt redo för det där inlägget än, som jag hintade om igår. Måste suga på den karamellen lite till först.

Orden börjar liksom resonera med sig själva när jag skriver ner dem. Det svenska språket är min hemmaplan, min fredade zon som jag behärskar.

Hittade en bok nu på Storytel: ”Slutbantat - förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut” av Erik Hemmingsson, som har över 20 års erfarenhet av just forskning på viktminskning.

Han läser boken själv och de första orden under rubriken ”Det är inte din karaktär” låter så här:

”Har du gått ner i vikt otaliga gånger. Räknat kalorier. Gjort en plan. Köpt gymkort och tänkt att nu jäklar ska det fungera.”

Känns som en bok som passar mig perfekt. Låter misstänkt likt en annan typ av missbruk också ?

Kram ?

Lite choklad är aldrig fel ? Men imorgon är det slut med choklad! Kanske. Kanske jag behöver lyssna på boken först.

Kram ?

Fredagens avsnitt av Alkispodden handlade om just det. Skruva på korken på flaskan är en sak, men den personliga resan efter det är minst lika svår - och viktig!

Man kan förändra sitt tänk och sitt beteende. Alla kan det. Blir så trött på folk (min mamma) som säger ”Jag är sådan” för att försvara sitt beteende.

”Ändra på det då” vill jag bara skrika tillbaka, men det gör jag förstås inte ?

Kram ?

Färdig för sängen redan nu faktiskt. Ska läsa några fler kapitel i Markus Heiligs bok.

Det är tydligt att han har en enorm empati och omtanke med missbrukare av alla typer av droger. Det var tydligt när han höll föreläsningen också tyckte jag.

Det är långt ifrån alla forskare som verkligen ser människorna bakom sin forskning, men det verkar han göra.

Lite som med en chef på en arbetsplats. En chef som enbart ser till produktionen och inte till människorna som ska utföra den kommer att få problem förr eller senare.

Jag är övertygad om att 90-talisterna inte kommer att acceptera att jobba på arbetsplatser där de enbart är en kugge i ett hjul.

Att vara en schysst arbetsplats där man beter sig snällt både mot varandra och våra naturresurser kommer att vara en konkurrensfördel framöver. Tror jag.

Kram ?

Markus Heilig: ”Önskan att på kemisk väg förändra hjärnans funktion och därmed medvetandetillståndet är antagligen lika gammal som mänskligheten.”

Hur sjukt är inte det? Hur kan någon önska att förändra hjärnans funktion? Supa skallen av sig fick plötsligt en helt ny innebörd ?

Jag tänker fira min 100 dagars-dag med att få ner på pränt vilka farhågor jag hade inför beslutet att sluta dricka - och beskriva hur jag känner inför det just idag.

Farhåga: Ska jag aldrig mer få dricka alkohol?

Jag har inte lovat någon, eller mig själv, att aldrig någonsin dricka alkohol igen. Jag vill inte dricka just nu, eftersom jag upplever att jag mår mycket bättre när jag inte dricker. Jag sover bättre. Min psykiska hälsa är stabilare. Jag är lugnare inombords och inte lika rastlös. Mina känslor även för små saker i vardagen är mycket starkare och känns mer genuina. Varje dag är lika värdefull. Tidigare kändes det som många av veckans dagar var transportsträckor till nästa dag som jag ”fick” dricka. Varje morgon tar jag ett beslut - idag ska jag inte dricka. Vad som sker i framtiden står i stjärnorna.

Farhåga: Hur ska jag kunna gå på kalas utan att dricka?

I dessa coronatider har jag inte fått träna så mycket på just detta. Vid ett tillfälle, på en jobbmiddag, avstod jag medvetet vin till maten och bad att få en alkoholfri öl istället. No big deal för någon. Ingen påpekade det, ingen verkade ens notera det. Några middagar har jag varit bjuden på, men då har jag kört bil och sluppit ta diskussionen. Till sommaren kommer jag att bli bjuden på kalas där jag brukar dricka. Jag tänker nu att båda mina döttrar (21 och 23 år) går på kalas, oftast samma kalas som jag, och de dricker inte alkohol. Självklart kan jag avstå också. Vatten finns alltid att välja på om inget annat gott alkoholfritt alternativ finns. Jag tänker också att jag bara ska svara ”nej tack, har du något alkoholfritt alternativ?” Jag har ingen redovisningsplikt för någon. Har jag lust att berätta om någon frågar så gör jag det. Har jag inte lust så svarar jag nog bara det ”ursäkta mig, men jag har inte lust att prata om det just nu.”

Farhåga: Ska jag aldrig mer få sitta på en uteservering och njuta?

Även här har corona gjort att antalet tillfällen till just besök på uteserveringar är noll hittills i år. Jag lever inte ett ”festande” liv annars heller, så antalet tillfällen i normala fall är minimalt också. 4-5 gg/år kanske tillfälle ges. Antalet tillfällen sittande i kvällssolen på ett trädäck med grillos omkring sig är desto fler i mitt liv, och jag tror att känslan är ungefär densamma. Att sitta på trädäck i kvällssolen har jag hunnit prova, med en alkoholfri öl i glaset. Känslan av njutning var exakt densamma. Kanske ännu bättre faktiskt eftersom jag blev så glad över att jag kunde sitta där och njuta utan alkohol i mitt glas. På uteserveringar måste det funka lika bra. Många uteställen är duktiga på att göra alkoholfria drinkar, så det känns inte som ett problem alls längre faktiskt.

Farhåga: Hur ska jag nu kunna somna?

Nu har jag lärt mig att det är alkoholen som fördärvar sömnen. Man sover inte riktigt, man blir typ halvt medvetslös. Under sömnen har hjärnan normalt fullt upp med att sortera och katalogisera intryck vi fått under dagen. Ibland drömmer man, eller rättare sagt drömmer gör man oftast men ibland kommer man ihåg det när man vaknar. Allt detta förstör alkoholen. Efter en vecka som nykter började jag sova bättre. Somnar snabbare, vaknar oftast inte för toabesök. Är mer naturligt kvällstrött, och vaknar kl 6-7 naturligt när jag är ledig. Och då blir de lediga dagarna mycket längre ?

Farhåga: Hur ska jag nu gå ner i varv?

Här har jag inte hittat något som funkar lika snabbt som vin. Än. Men jag fortsätter att ta med mig temuggen till tv-soffan istället för ett glas vin och jag hoppas och tror att det kommer funka precis lika bra på sikt. Kanske ska jag kombinera det med en kortare andningsmeditation också? Ja, det ska jag bannemej göra. Precis när jag sätter mig ner i soffan efter en lång arbetsdag, innan jag ens sätter på tv:n. Andas lugnt in och ut. Jag kommer ju ner i varv till slut även utan alkohol, och jag märker att tröttheten känns tydligare. Jag går och lägger mig tidigare och tidigare på kvällarna, vardag som helg. För att jag känner mig trött och behöver sova. Och bättre avkoppling än sömn finns ju faktiskt inte.

Farhåga: Ska jag bli en tråkmåns nu?

Tråkmåns har jag kanske blivit i bemärkelsen att jag inte har lust att ränna på krogen. Men det var många år sedan som jag hade behållning av det. Annars är jag lika babblig och skrattig som vanligt. Tillfällena är ju tyvärr få att få tjöta och skratta med folk IRL just nu, men när jag får chansen så tar jag den verkligen! Ser faktiskt fram emot nästa brakfest, för jag tror verkligen att jag får lika roligt. Kanske ännu roligare. Jag brukar alltid framhålla att de två roligaste personalfesterna minns jag väldigt tydligt - och jag hade verkligen jätteroligt. Jag var nämligen gravid och därför spik nykter. Alla andra personalfester minns jag som ett töcken. Jo, på en personalfest minns jag hemresan. Jag fick nämligen be min sambo att stanna flera gånger för att jag behövde spy. Mindre trevligt minne alltså. Något från festen minns jag inte.

Kram ?

PS. I 100 dagars-present köpte jag mig ett Mi Fit-band för 499 kr på Kjell & Company nu på lunchrasten. Redan installerad och igång. 12.000 steg per dag är målsättningen. Hemifrånarbetet har gjort att jag har slarvat med vardagsmotionen.

Det känns nästan overkligt att det har gått 100 dagar. Snart 1/3 år ? Men det känns också svinbra!

Kram ?

Det glädjer mig att mina inlägg inte bara hjälper mig, utan att de också kan inspirera andra ??

Kram ?

Ja, när jag skriver den här listan så blir det tydligt hur långt jag faktiskt har kommit på den här nyktra resan.

Kram ?

Du är där snart också! Inte tänka framåt, inte bakåt. Bara ta en dag i taget, här och nu. Plötsligt har det gått 100 dagar ?

Jag har kämpat och slitit hårt med hjärntvättandet - och det funkar! Men man måste leva nykterhet 24/7 i början för att påverka sitt undermedvetna också.

Det är vårt omedvetna som plötsligt lyfter glaset utan att man förstått hur det gått till.

Kram ?