Behöver all hjälp jag kan få

Tack för din hälsning hos mig. Vi behöver alla bli sedda och bekräftade - och det är det här forumet svinbra på!

Mittemellan är samtidigt nyttigt för mig, men jag väljer att kalla det balans. Balans mellan att ge och få, intäkter och utgifter, input och outcome.

Varje dag försöker jag hitta den balansen, eftersom det är den som är basen för att jag ska hålla i längden.

Precis som jag för mitt eget måendes skull måste begränsa mängden coronanyheter, så måste jag begränsa min input av nyktra sanningar. För att orka i längden helt enkelt.

Men just idag släpptes ett nytt avsnitt av Alkispodden, och nykterhetsgurun Craig Becks kanal på youtube var riktigt bra - så lite ”påfyllning” blir det idag också.

Kram ❤️

Nu har jag jobbat fyra dagar på min arbetsplats. De allra flesta av mina vanliga fika- och lunchkompisar jobbar hemifrån. Det är sjukt ödsligt i lokalerna.

Kvar är två mellanchefer vars stress stressar mig oerhört mycket, även om jag bara uppfattar den på avstånd i vårt kontorslandskap.

Kvar är också min egen stressade chef, näst högsta chefen, som igår sa till mig ”jag får dåligt samvete bara jag ser dig”.

Orsaken är att hon för 1,5 vecka sa ”vi måste sätta oss och snacka ihop oss”. Det har inte hänt än - för hon har inte haft tid. Och jag tänker inte varken krusa eller jaga henne.

Jag svarade henne väldigt lugnt: ”Det är lugnt, jag jobbar på. Jag kan ta egna beslut”.

Och det gör jag. Jag är van att ta egna beslut, även om ramarna just nu känns lite extra sladdriga så ett ord eller två från henne hade hjälpt mig i mitt arbete.

Men ett stressat beslut från henne gjort med vänster armbåge har jag ingen nytta av, då kan det kvitta. Då får jag hitta mina bollplank på annat håll.

Varje dag den här veckan har jag deltagit i våra morgonmöten. Inte för att det berör mina faktiska arbetsuppgifter, utan mer för att visa min närvaro och mitt intresse för verksamheten. Idag efter morgonmötet sa min chef: ”Du behöver väl inte delta på mötena, vi blir för många i rummet med tanke på smittorisken.”

Då höll jag på att gå hem direkt. Sen sansade jag mig och jobbade på som vanligt större delen av dagen. Och i eftermiddag har jag förberett mig för att jobba hemifrån från och med måndag.

Så nu ska jag hem och möblera om lite så att mitt köksbord ska bli mitt nya skrivbord. Jag ska låna dotterns kontorsstol och ockupera hela köksbordet med mina papper.

Jag har skapat två nya videomötesgrupper: videofika och videopausgympa. Jag hoppas och tror att kollegor hänger på efterhand.

Jag funderar också på vilka rutiner jag ska ha. Jag tror att det blir en rask promenad innan och efter arbetstid, och en cykelrunda på lunchrasten.

Plus videopausgympa på förmiddagen och videofika på eftermiddagen. Eventuellt bokar jag in videolunchdejt med någon kollega.

Det ska nog bli bra ?

Om ni inte har sett ”A star is born” så vill jag verkligen rekommendera den. Finns på Netflix.

Jag har sett den två gånger på bio och två gånger på Netflix. Gråter floder varje gång.

Inte kollat sen jag blev nykter dock. Kanske ikväll. Den kanske gör ännu mer ont i hjärtat nu ?

Det sorgliga slutet är det enda felet med filmen ? Annars är den SÅ bra! Och musiken är helt underbar ❤️

Men hade hon stått lite närmare hade hon kanske fått en snyting. Social distansering räddade henne ?

Jag har bestämt mig för att inte spela på hennes planhalva. Vill hon bete sig som en idiot är det hennes förlust.

Tack för pepp!

Sov till kl 10.30. Låååång frukost med tre koppar kaffe, tidning och mobilsurfande.

Sen åkte jag och yngsta dottern till lite olika butiker, tittade mest och köpte litegrann.

Därefter fika hos ex-svärföräldrarna, utomhus och med god distans. Härligt i solen ☀️ Mysigt att prata med dem lite, det var länge sen vi träffades senast.

Spanade för fullt efter sädesärlan, som verkligen borde ha kommit nu och alltid brukar spatsera på asfaltsplanen nedanför huset. Säkert vårtecken. Fick tyvärr inte syn på den. Den som brukar bo just där måste ha dött.

På vägen hem såg jag dock två tranor - också ett säkert vårtecken - och en ormvråk som satt i diket och mumsade på något trafikoffer.

Nu vila och ta en höneblund ? Varje bra ledig dag innehåller en timmes höneblund!

Senare ska jag cykla - och idag blir det en för mig halvt okänd runda. Jag har länge haft span på en grusväg som jag undrar vart den kommer ut. Idag ska jag få veta. Kanske är det en återvändsgränd, och då får jag bara cykla lika långt tillbaka.

Sen blir det rester från gårdagens hämtmat ihop med dottern framför tv:n. Hon bestämmer vad vi ska titta på och sannolikt blir det något av Astrid Lindgren, vars figurer hon har älskat i typ alla sina 20 år.

Köpte garn idag och ska börja sticka mig en tunn rundsjal ikväll. En sjal som kanske i nödfall kan användas som munskydd, om jag viker den dubbel och lyckas sticka den riktigt tät.

Jag känner en helt annan närvaro ihop med min dotter. Vi har verkligen haft roligt ihop idag. Pratat och skojat, haft det riktigt mysigt ihop.

Hon är verkligen inte bortskämd med roligheter, och hon frågar inte efter det heller. Ett besök på ÖoB och fika är helt tillräckligt för henne en lördag. Hon har stort behov av vila när hon är ledig, titta på tv/dator och spela candycrush. Hålla kontakt med sina vänner på Messenger.

Hon lever verkligen här och nu och har hon bara människor som hon älskar omkring sig så är hon genuint lycklig. Hon är en glädjespridare och en livsnjutare till max.

Hon är min ledstjärna ⭐️

Sticka och virka är perfekt återhämtning för hjärnan! Det finns forskning på det faktiskt.

Det är något med att man sysselsätter händerna (finmotoriken) i kombo med att man planerar arbetet, koncentrerar sig (i alla fall i början, senare går det mer automatiskt) och att resultatet blir fint. Förhoppningsvis. Men allt man övar på blir man bättre på!

Jag lärde mig sticka och virka efter min första utmattningsdepression våren 2007. Hittade en grundläggande instruktion när jag googlade, och började försöka helt själv.

Sen dess har det blivit många sjalar, raggsockor och mössor. Ibland repar jag upp och börjar om. Det är själva hantverkandet jag är ute efter, inte lika mycket resultatet.

En del har jag gjort på beställning. Till äldsta dottern har jag gjort en dubbel trekantssjal med hål för huvudet (typ en poncho) i dubbelt garn. Jättevarm i ljust grått garn och stickad i rutor. Varje gång hon har den på sig blir mitt hjärta extra varmt ❤️

Jag har har virkat massor av smårutor till lapptäcken också, och en gigantisk rund filt i olika färger, av restgarner.

När man stickar och virkar kan man inte heller hålla på med mobilen hela tiden - och det är också nyttigt! Jag är helt klart mobilberoende, och det är min yngsta dotter också ?

Sticka och virka är lite mindfulness faktiskt. I början behöver man härda ut rastlösheten, och till slut kommer lugnet med hjälp av det monotona.

Prova igen! Gör det så enkelt som möjligt bara.

Jag tänker att människor i alla tider har varvat ner efter en hård arbetsdag med hjälp av handarbete och hantverk. Och att det funkar!

Skriver ner dem kort nu för att utveckla dem bättre ikväll. Först tänkte jag på vikten av förberedelse och att ha tidigare erfarenheter att relatera till.

Sen tänkte jag på... fick verkligen rota runt lite för att hitta det! Under flera år har jag försökt nätdejta, med varierat resultat.

Också ett beroende har jag kommit på. Som jag nu är fri från, ungefär samtidigt som jag blev nykter. Men det är inget jag går och tänker på aktivt ”jag får inte nätdejta” ?

Jag får visst nätdejta, men jag vill inte.

Det gör mig helt varm inombords när mina tips och tricks landar bra hos andra också.

Kram ❤️

70 nyktra dagar igår och 10 nyktra veckor idag, tjoho vad jag är bra!

Tack för grattis Charlie, Kattis, VaknaVacker och Vinäger ?

Du är snart ikapp ?

En fördel med att bli äldre är att man samlar på sig en massa erfarenheter. Som man förhoppningsvis har vett att använda. Jag fyllde 50 år i höstas, och ärligt talat trivs jag med att bli äldre. Jag trivs som en "tant" som inte tar skit, som vet vad jag vill och har vett att uttrycka det. Och jag tar gärna yngre adepter under "mina vingar" och coachar dem så gott jag kan.

Det som jag ska berätta nu kan man faktiskt applicera på nykterhetsarbetet, misslyckat sådant och lyckat sådant. Jag har till och med plockat fram datorn för att skriva – så det kommer att bli låååååångt. Annars skriver jag alla mina inlägg på mobilen, även om de sällan är speciellt korta heller.

När yngsta dottern föddes för snart 21 år sedan så var hon svårt sjuk på flera olika sätt. Hon tillbringade sina första fyra månader på olika sjukhus – så sjukhusmiljön tvingades vi vänja oss vid.

Att fastna i tanken "det här är orättvist" hade varit både direkt destruktivt och slöseri med energi. Allt var som det var, det var bara att förhålla sig till det. Vi föräldrar valde att fokusera all vår energi på att få till allt på bästa möjliga sätt efter förutsättningarna.

Vi två var då, och är fortfarande, ett galet bra team som drog och bar växelvis. När jag rasade höll döttrarnas pappa ihop hela familjen – och när jag återfick fotfästet så tillät han sig att rasa.

Så gör vi fortfarande. Vi driver efter separationen hösten 2013 fortfarande företaget Familjen AB vidare, men från två adresser. Den äldsta dottern är utflyttad sen några år och har bara en suppleantplats i styrelsen.

Allt ”jobb” som detta inneburit, samtidigt som vi båda jobbat heltid med lönearbete, fick till följd att vår egen kärleksrelation dog. Vi offrade den. Men vi fick istället en relation som är lika tajt som en riktigt bra syskonrelation.

Ovanpå allt annat i samband med födseln så hade dottern läpp-, käk- och gomspalt. För oss var det verkligen det "lilla" i sammanhanget.

När hon var 9 mån skulle hon opereras. Hennes båda övre läpphalvor skulle sys ihop. Sjukhuset där det skulle göras var helt nytt för oss. Vi visste inte vad som väntade alls. Hur skulle operationen bli? Hur skulle hon må? Det enda vi visste var att minst 8 dagar på sjukhus väntade oss.

Operationen gick förvånansvärt bra, även om det var en chock att se henne efteråt. Vi hade vant oss vid hennes utseende, och nu kändes det som det låg ett helt annat barn på uppvaket. Den korta tid det tog innan hon vaknade upp och vi förstod att samma barn faktiskt fanns "inuti" var skitjobbig.

Tiden efteråt var också skitjobbig, milt uttryckt. Hon fick inte adekvat smärtlindring, och annan medicinering fallerade också på grund av okunskap från läkarna. Hon kunde inte sova varken dagtid eller nattetid, hon bara skrek och skrek. Med nyopererad läpp. När jag rullade vagnen kunde hon sova, men så fort vagnen stannade så vaknade hon och skrek.

Så jag körde vagnen, och körde och körde. På sjukhuset fick bara en förälder stanna kvar, och deras pappa var ju tvungen att åka hem 20 mil till storasyster som var 2 år gammal då.

De första tre dygnen fick jag köra henne dygnet runt. Jag gick i korridorerna fram och tillbaka på nätterna. Satte jag mig så somnade jag, och då stannade vagnen och då vaknade hon och skrek. Samtidigt satt nattpersonalen och sov i soffan ute i väntrummet – och jag hade inte vett och mod att be dem köra dottern i vagnen.

Vården av små barn är helt baserad på att föräldrarna tar hand om sina barn 24/7. Ändå fick man som förälder inte ens mat på avdelningen. Man fick ta sig ut från avdelningen, bort till restaurangen eller ut på stan för att handla.

Det blev si och så med maten den veckan kan jag säga. Det fanns en halv frys där avdelningens alla föräldrar kunde förvara frysmat, och det blev förstås fullt snabbt. Jag kunde inte ens duscha på hela veckan, för jag kunde inte gå ifrån dottern som bara skrek och skrek så fort vagnen slutade rulla.

Det var 8 överjävliga dagar på alla sätt. Men vi överlevde och fick komma hem igen. Tyvärr fick hon infektion i ett kvarglömt stygn i läppen, men den "eftervården" kunde ske på hemmaplan.

Vid 2 års ålder var dags igen – nu skulle gommen sys ihop.

Innan den operationen var jag väl förberedd. Jag var påläst på vilken medicinering som fallerade första gången och krävde läkarintyg som skulle ge henne rätt hjälp denna gång. Jag hade långa samtal med både narkosläkaren och avdelningsföreståndaren innan vistelsen.

Jag hade packat med mig mat för hela veckan, och förströelse för dottern så att jag själv skulle kunna både äta och duscha och förhoppningsvis sova. Jag hade förberett hur jag skulle kräva av personalen att köra dottern i vagnen om hon inte ville sova på natten.

Jag var helt enkelt förberedd på ett helt annat sätt. Jag visste att det skulle vara överjävligt jobbigt. Men det var bara 8 dagar i vårt liv, och vi skulle få komma hem igen.

Jag kände framförallt inte samma oro inför den andra operationen. Jag visste hur det såg ut på avdelningen, hur jag skulle ta mig hit och dit, de bästa promenadrundorna och så vidare. Jag var mentalt förberedd och därmed mindre orolig.

Mitt inre lugn smittade av sig till dottern som också blev lugnare. Eftersom hon fick rätt medicinering efter operationen så kunde hon börja äta och dricka snabbare. Hon betedde sig som en "mönsterpatient" under hela veckan.

Det känns nästan för självklart för att ens behöva skriva det, men jag gör det ändå. Mina erfarenheter från den första operationen gjorde att jag kunde förbereda mig bättre inför den andra operationen, vilket gjorde att upplevelsen och faktiskt också resultatet blev bättre. Gommen läkte ihop jättebra.

Ni som gör upprepade försök att bli nyktra utan framgång måste också använda era tidigare erfarenheter av nykterhetsarbete för att lyckas bättre nästa gång.

Ställer ni er i samma branta backe igen utan att vara förberedda så kommer ni annars obönhörligen att ramla igen.

Alkoholism är en sjukdom i bemärkelsen att beroendet är oerhört starkt - det starkaste beroendet efter heroin.

Plus att alkoholen fuckar upp våra hjärnor så att vi mår psykiskt dåligt och vår personlighet förändras. Och då får vi sämre förutsättningar att agera.

Just därför tror jag att man måste bemästra suget med intellektets hjälp - och skapa hållbara strategier och vanor. Man måste beväpna sig för att vinna striden.

Jag har faktiskt börjat ”trappa ner” mitt hjärntvättande. Lyssnar på vanliga ljudböcker igen. Läser inte ”Tänka klart” varje kväll.

Det kan gå timmar utan att jag tänker på mitt nykterhetsarbete ett dugg faktiskt. Och jag kommer att trappa ner min aktivitet här på forumet också, men inte försvinna helt.

Lite är det väl så att när man själv hittat en lösning så vill man ”frälsa” alla omkring sig. Men det funkar ju inte så. Alla måste hitta sin egen lösning.

Kommande vecka har jag en ny utmaning framför mig. Jag måste vänja mig vid att jobba hemifrån.

Vem vet, jag kanske gillar det? Jag har i alla fall gjort allt jag kan för att förbereda mig både mentalt och rent praktiskt.

Tack Torn för dina fina ord ❤️

Förmiddagen har avlöpt kanon, inklusive en videofika med en kollega. Nu ska jag cykla en runda på lunchrasten och ha en ljudbok i öronen ?

Första riktiga jobbdagen hemma - och det har gått jättebra! Jag var mentalt förberedd och jag hade planerat hur jag skulle få ordning på mina nya rutiner.

Själva jobbet är ingen skillnad. Jag kommunicerar hit och dit med gud och alla människor via mail, slack, sms och telefon - och nu är det även mer videomöten förstås.

Enda skillnaden typ är att jag inte har skrivare/scanner hemma. Tål att kluras på när vissa dokument kräver namnteckning ?

Men jag är ju inte ensam om det problemet, så det löser nog någon klok person inom koncernen snart.

Mina bekymmer innan rörde mest mina rutiner runtomkring. Att inte låta jobb och fritid flyta ihop i en misch-masch. Efter mina två utmattningsdepressioner är det superviktigt för mig att ”stänga dörren” till jobbet - och mitt hem är min fristad liksom.

Men jag var förberedd som sagt, jag gör ingenting halvdant ?

Själva arbetsplatsen är köksbordet, och den fixade jag till redan i helgen. (Äta får vi göra framför tv:n.) Packade upp mina papper, fixade till en stå-upp-och-jobba-lösning för variationens skull. Skrivyta, bra belysning jada-jada.

I morse ringde klockan kl 6 (precis som vanligt). Jag bytte om, åt frukost och följde sen dottern till hennes dagliga verksamhet kl 7. Brukar köra henne dit, nu promenerade vi.

Sen promenerade jag en rejäl omväg hem och sen var det dags att börja jobba. Morgonmöte via video, videofika förmiddag och eftermiddag med kollegor - och till och med fem min videopausgympa fick jag till. (Fika och pausgympa är mitt initiativ.) Och däremellan hann jag jobba massor.

Det enda som kändes lite obekvämt var tystnaden. Är man van vid kontorslandskap kan det vara ett problem faktiskt. Men P3 på lite låg volym får stå för bakgrundssurret. Jag hör inte ens vad de säger, men jag behöver surret.

När jobbdagen var slut stängde jag av datorn och tog en promenad på en kvart med ljudbok i öronen.

Jag tog en gammal hundrunda faktiskt - nostalgi ? Benen gick liksom av automatik just den rundan - och jag kunde nästan se min älskade pudelpojke i ögonvrån ? (För 1,5 år sedan tvingades jag låta avliva honom pga tumör ?)

Promenaden innan och efter jobbet och videofika fm och em kändes som ett riktigt bra upplägg. Det kändes verkligen som om jag gick till och från jobbet - och jag fick tjöta lite med mina kollegor också.

Att jag hann cykla en mil på lunchrasten var verkligen en bonus dessutom ??????

Och jag började som vanligt dagen, som jag alltid gör, med att tänka högt för mig själv: ”Idag väljer jag att vara nykter.”

Bra att du läser och repeterar gång på gång vilket gift alkohol faktiskt är - det får dig att låta bli att dricka! Hoppas jag innerligt. Fick lite snart-återfalls-vibbar på ett inlägg du skrev ?

Virka bebisfiltar låter mysigt ?

Kram ?

Ditt inlägg #125, de två sista meningarna gav mig snart-återfalls-vibbar på dig, inte på mig.

Men det förstod du när du läste mitt inlägg igen. Och jag hoppas att du också förstår att tankar är ofarliga. Du bestämmer - inte alkoholdjävulen.

Kram ?

Avslutar kvällen med att minnas Tim Bergling (Avicii), som tog sitt liv idag för två år sedan.

Kollar på dokumentären om honom på svtplay, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Har knappt inte lyssnat på hans musik tidigare, men började med det i och med hans död.

Nu älskar jag verkligen många av hans låtar. Plattan som gavs ut efter hans död är grymt bra. Texterna går rakt in i hjärtat på mig.

Alkohol, droger, tabletter, psykisk ohälsa, självmord. Utan återvändo i ett rasande tempo.

Dokumentären är otroligt utlämnande för så många. Den är så bra och så oerhört sorglig. Vissa scener får mig nästan att gråta.

Han ropar högljutt på hjälp, men får ingen hjälp. Och när han väl väljer att hoppa av är det för sent. Det dåliga psykiska måendet består, och den hjälp han eventuellt får då hjälper inte heller. Big fail.

Är också bra. Ont-i-magen-bra. Och boken är som vanligt mycket bättre än filmen ?

Varje vardag när klockan ringer kl 6. Jag famlar mig upp ur min döda sömn. Sitter på sängkanten med båda fötterna i golvet. Stänger av larmet. Äntligen tyst. Samlar mig några sekunder. Tänker högt för mig själv: ”Idag väljer jag att vara nykter”.

Idag valde jag den vanliga morgonrundan på väg ”till jobbet”. Totalt tog det 20 min och jag lämnade av dottern på vägen.

Jag och älskade pudelpojken var sambos i nästan fyra år. Under de åren gick vi tillsammans just den här morgonrundan många hundra gånger i ottan innan jobbet.

Att just morgonrundan är densamma är speciellt viktigt för hundar. Då kan de noga kolla upp vad som har hänt sen sist. Man brukar säga att de ”läser tidningen”.

Den rundan tog inte 20 min i sällskap med honom, ytterligare minst 10 min gick åt till att lukta och kissa överallt.

Jag vet precis hur solen står på himlen efter varje årstid i jämförelse med träden. Jag vet hur månen står på himlen också under den mörka årstiden.

Jag vet exakt var jag ska spana efter olika blommor, buskar och träd. Jag vet hur det känns varmt inombords när björken har slagit ut sina blad från den ena dagen till den andra.

Jag vet precis hur jag ska gå på vägbanan för att älskade pudelpojken ska nå sina favvo-spots. Hur jag ska gå i den lilla backen som alltid är så uselt snöröjd och sandad.

Jag vet precis i vilka hus det bor andra morgonpigga hundar med människosällskap - vilka hundar man kan hälsa på och vilka som ska ignoreras.

Jag vet precis hur tyst och stilla det är och hur den kyliga luften verkligen piggar upp. Hur måsarnas parningslek låter och jag njuter av ”körsången” när koltrastar, starar och talgoxar sjunger ikapp.

Jag vet hur det låter och luktar när lindträden blommar och hela trädet låter som en enda stor bisvärm. Jag vet precis hur en gräsklippare låter i fjärran när ljudet förs över idrottsvallens stora gröna gräsplan.

Det var 1,5 år sedan jag gick den rundan senast och det kändes som att ta på sig en mjuk och go favvotröja.

Bäst av allt - jag hade hela tiden sällskap i ögonvrån. Det kändes som om älskade pudelpojken sprang bredvid mig - alltid som en skugga, alltid i närheten av sin matte.

En kopp kaffe, sen kan arbetsdagen börja.

”Vill inte mer”, Det är grunden till allt. Behåll den känslan ?

Och välkommen hit!

Har du startat en egen tråd? Gör det annars.

Det är bra att skriva dagbok. När man skriver tvingas man sätta ord på det man tänker och känner.

Och vi andra kan peppa och stötta och gratta!

Lakrits var 7 år när han kom till mig och han skulle bli 11 år när jag pga tumör var tvungen att låta avliva honom. Det var en chock minst sagt, en pudel kan lätt bli 14-15 år.

Sorgen och saknaden var så stark och överväldigande att jag nog aldrig har upplevt något liknande tidigare - och det var bara att ta sig igenom.

Det tog en månad innan jag plockade bort hans bädd bredvid sängen. Då tänkte jag inte ”han är död” varje morgon längre när jag såg bädden.

Det tog nog två månader innan jag kunde öppna ytterdörren utan att tänka på att jag inte skulle få ett översvallande välkomnande.

Men hur stor sorgen än är så var det lätt värt det - för varje minut som vi fick ihop var så värdefull.

Vi två var en match in heaven ❤️

Just därför kändes det extra fint i morse att jag helt utan sorg faktiskt nästan såg honom i ögonvrån. Som om han följer mig på den här nyktra resan också. Min pappa och min hund har slagit följe ?

Lakrits var min allra första hund, och jag var inte riktigt förberedd på den kärlek som uppstod mellan oss. Men jag är så tacksam över att jag fick uppleva den ?

”Att dricka eftersom alla andra gör det eller eftersom du oroar dig för att bli förbisedd är inte modigt. Det krävs stort mod för att stå upp för vad som är rätt, till och med att tyst stå emot majoriteten genom att beställa iste istället för en öl. Det krävs mod för att läsa den här boken. Det ligger inget mod i att dricka alkohol för att bli kvitt rädsla.”

Jag anser mig vara modig i de flesta sammanhang. Jag bangar inte för att höja rösten och öppet ta strid för det som jag anser är rätt och riktigt. Min moralkompass är väl kalibrerad.

Jag känner att jag är på väg dit vad det gäller alkohol också - och det fyller mig med glädje och tacksamhet. Det gäller bara att ha tålamod med processen och tålamod är inte min bästa gren.

Men fixade jag att tillfriskna från utmattningsdepression två gånger - och gå tillbaka till samma jobb båda gångerna dessutom - så ska jag väl klara av att outa min nykterhet med stolthet också.

Såg reklam för ”GW:s Låda” ikväll. Är inte han omtalat alkoholiserad?

Ser romantiserade beskrivningar av alkohol överallt nu för tiden. Men det är väl som när man börjar jobba igen efter föräldraledigheten - då ser man plötsligt föräldrar med sina barn överallt.

Efter den första föräldraledigheten tyckte jag att det var överjävligt jobbigt att börja jobba igen. Hur skulle jag ens överleva utan min dotter i åtta timmar?

Efter den andra ledigheten tyckte jag bara att det var skönt att få tänka och prata i lugn och ro på jobbet. Och resorna till och från jobbet var en fröjd av lyxig egentid.

Olika sätt att förhålla sig till samma faktum.

Jag har aldrig sett eller upplevt något konkret, men jag tror att jag har skyddsänglar med mig ❤️ Flera gånger har jag så tydligt haft marginalerna på min sida.

Jag tror också på ödet - att det tar oss dit vi ska i livet. Men man måste vara öppen för de möjligheter som ödet ger oss och våga ta de beslut som krävs.

När man inte tar rätt beslut vid rätt tillfälle så slutar det i bitterhet. Få människor ångrar beslut som de har tagit, desto fler ångrar beslut som de aldrig vågade ta.

För mig är vägen till beslut alltid svårast. Men när jag väl har bestämt mig så kollar jag aldrig bakåt - då är det bara att köra på framåt! Möjligen justera rutten om det behövs.

Det gäller även nykterheten.

Jag har fått massor gjort idag - heja mig! Ofta är det så på jobbet. Mellandag, mellandag, leverans!

Jag brukar likna mina arbetsuppgifter vid kossor som jag föser så sakta framåt. Ingen kossa får halka efter, alla måste jag ha med mig. Ibland får jag göra en tjurrusning för att fånga in en rymmare.

Vissa dagar får man in ett helt gäng med kossor i den inhägnade fållan - och tillfredsställelsen då är enorm!

Imorgon måste jag åka till jobbet en sväng. Min chef vill träffa mig IRL. Först skickar hon hem mig och sen envisas hon med att träffa mig live istället för att ha videomöte. Snacka om att inte leva som man lär.

Är beredd på att hon kommer att gnälla och hitta fel i det jag har gjort. Bara för att markera om inte annat. Jag har bestämt mig för att behålla humöret och bara repetera mina argument tills hon förstår.

Sen har jag ”byggt in” några saker som jag är beredd att backa på, för att hon ska få behålla ”ansiktet” typ.

Inser just nu att jag har förberett en förhandling med min chef ?

Nåväl, efter mötet åker jag hem till mitt köksbord igen. Tänk att jag har ändrat uppfattning om jobba-hemifrån-arbete så radikalt på så kort tid.

Det är en av mina starkaste styrkor. Jag kan lätt och helt utan prestigeförlust ändra uppfattning om någon eller något överbevisar mig.

Viktigast först - vara nykter! Inte ens min chef kan få mig ur balans på den punkten.

Man får akta sig bara i vilket sammanhang man använder bildliknelsen med kossor.

Det är viktigt att det är tydligt att det är ARBETSUPPGIFTERNA jag liknar vid kossor, inte medarbetarna ?

Tack för pepp inför mötet! Vaknade 5.30 av att min hjärna tuggade argument. Den gör ofta så, hjärnan. Processar saker på natten och väcker mig sen i ottan och har redan börjat jobba, ”hallå? det är dags att vakna NU!”

Tur att det bara händer i speciella fall och inte jämt, det hade varit jobbigt. Det är liksom både bra och dåligt att min hjärna är lösningsorienterad och tar tag i saker. Ibland helt utan min vetskap nästan.

Hittade ett kul citat:

”40 är kanske det nya 30, men kl 21.00 är fasen det nya midnatt.”

Lite så känns det faktiskt när nykterheten gör mig mer och mer kvällstrött. Jag har dessutom fyllt 50 år så kl 20 är kanske det nya midnatt då ?

Återkommer med rapport. Förstås.

Och trött, men nöjd.

Mötet gick bra. Vi pratade oavbrutet i 2,5 tim, hela tiden i konstruktiv anda. Vi behövde verkligen prata, så jag är glad att vi tog mötet live faktiskt. Där får jag ge min chef rätt.

Vi delade upp vissa arbetsuppgifter mellan oss, möttes på halva vägen när vi inte var helt överens, bestämde oss för att avvakta med vissa beslut och gå vidare med en del beslut till några fler chefer. Nytt inplanerat möte på tisdag. Live.

Precis som en bra förhandling med andra ord ? Trots att man har olika roller och saker man brinner extra för, så kan man alltid mötas på mitten - be att få testa det man tror på och sen utvärdera.

Och det är SÅ viktigt att lyssna på varandra. Lyssna mer än pratar - eller åtminstone 50/50.

Att jag var nervös inför mötet gjorde att jag var förberedd till max. Och jag fick faktiskt beröm för det arbete som jag har gjort, och endast lite gnäll som egentligen beror på oro.

Men vi hittade en gemensam lösning, med ny utvärdering av just den punkten om två veckor. Ingen av oss behövde backa helt, utan ”bara” hitta en lösning som vi båda kan stå bakom.

Nu är jag hemma igen och nu ska jag verkställa på löpande band några timmar!

Vissa kossor får aldrig upp farten, hur mycket man än piskar eller lockar dem med godsaker ?

Efter jobbet cyklade jag en mil i det fina vädret och lyssnade på min senaste ljudbok ”Sju systrar”. Rensade skallen från jobbtankar.

Lite jobbigt är det i början av en ljudbok innan handlingen tar fart, då poppar jobbtankar upp emellanåt. Men ju mer jag kommer in i bokens handling desto mindre gör de tankarna besök.

En del kan inte lyssna på ljudböcker för att de inte kan koncentrera sig på handlingen. För mig är det en varningsklocka när jag inte kan göra det.

Då behöver jag vara ännu mer noga med arbetstiderna, ta fikapaus fm och em och en timmes lunchrast. En viss stressårbarhet kommer jag alltid att ha efter mina perioder med utmattning.

Min hjärna är verkligen som ett hamsterhjul. Om jag ”springer” så ökar farten jättesnabbt, och till slut hinner jag inte ens med i tempot och i värsta fall ramlar jag.

Därför behöver jag ha lite lagom snurr på hjulet. Råkar farten öka bara lite för mycket så är det halt på stället som gäller, för att sänka farten på hjulet.

Och ljudböcker är som sagt en bra varningsklocka. Jag gör inte ett bättre jobb för att jag köttar på timme efter timme. Min hjärna måste få tid att tänka och helst sova på saken också - då blir slutresultatet bättre.

De första åren med det här jobbet sprang jag på alla bollar. Chefen sa ”ta den bollen, och den - och den också”. Och jag sprang.

Då kunde det hända att jag gjorde saker helt i onödan - eftersom förutsättningarna förändrades en kort tid därefter. Otroligt surt - och minst sagt slöseri med min energi och tid.

Så då lärde jag mig att låta vissa saker gotta till sig lite. Ta upp det ibland och fundera, vrida och vända på det, sen låta det vila och göra något annat en stund.

Och jag brukar hinna med allt jag ska göra, men att göra saker i onödan betackar jag mig för.

På cykelrundan köpte jag hämtmat så nu har jag och dottern haft torsdagsmys framför tv:n. Hon åker till sin pappa imorgon.

När hon byter hem så brukar vi alltid äta ihop, så imorgon hoppas jag att han bjuder på grillat. Jag bor ju i hyreshus och kan inte grilla längre.

Sen är det helg och balkongröj som gäller! Utan alkohol, jag skålar med mig själv i te när jag har städat och pyntat klart ?

Ni är verkligen så omtänksamma som peppar och engagerar er i mitt möte med min chef. Tack för att ni finns som mitt bollplank ?

Vi är summan av våra liv. Viktigast först - vara nykter! Men det är så mycket annat man måste lära sig hantera nykter - stress, oro, trötthet, ilska, sorg och glädje ska plötsligt hanteras på annat sätt.

Och då är det så oerhört värdefullt att ha er att stöta och blöta sådant med.

Kram ?

”Det är livet som ska hanteras, inte alkoholen, för att vi ska klara att hålla oss nyktra.”

Alkoholen är bara ett symtom, det är grundorsakerna man måste jobba med. Som att lära sig cykla på nytt. Vingligt som sjutton i början - men allt man övar på blir man bättre på.

Som Pippi ska vi ta oss an det nya nyktra livet:

”Det där har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert galant.”

Kram alla ?

Ps. Det är hamstrar som springer i hjul, inte ekorrar. Därför har jag slutat säga/skriva ”ekorrhjul”.

Sök på Oscarsteatern på fejjan och njut av deras video ”kärlekshälsning till vår publik”.

Den är till er från mig också ?

Jag och äldsta dottern skulle se musikalen ”Så som i himlen” i gbg den 23/5, men det får bli till hösten istället.

Kram alla ?

En bra fredag som avslutades på bästa möjliga sätt med två timmars telefonsamtal med äldsta dottern ❤️

Tvättat mattan till balkongen så att den är torr imorgon när jag ska städa balkongen, plantera och pynta. En ny stol och ett pyttelitet bord ska jag köpa imorgon. Till tekoppen ?

Lavendel tror jag att det blir i balkonglådorna i år, för att locka fjärilar och humlor. Plus några krukor med pelargoner.

Jag ska åka till en stor trädgårdshandel i närheten och riktigt njuta av all blomsterprakt ?

Vaknar lördag morgon med halsont och lite hosta. Kl 6.37. Byebye till sovmorgnar tydligen efter 50. Det har regnat, nu är det molnigt och lite kyligt. Mer regn hänger i de regntunga molnen.

Men inköp och städning av balkongen kan förstås göras ändå, så fort affärerna har öppnat. Först kan jag umgås med mobilens vänner ett tag och sen äta en lååång frukost med minst tre koppar kaffe ihop med morgontidningen.

När jag har städat, planterat och möblerat så har kanske solen tittat fram så att jag kan inviga min chillhörna med en kopp te eller en alkoholfri öl. Annars får invigning ske en annan dag. Cykla funkar oavsett väder.

Tidiga morgnar gör ju bara höneblunden på eftermiddagen extra njutbar ? Efter att allt jag har tänkt göra är gjort.

Sådant är livet som gräsligt positiv. Av allt mindre kul som händer vänder jag alltid på stenen och hittar några små punkter som glimmar av kattguld.

Det är ett bra sätt att förhålla sig till livet. Det ger ”tänka om” en handfast innebörd - och man tar sig framåt what so ever.

I kontrast till detta förhållningssätt har jag i perioder svåra depressioner. Då endast mitt intellekt får mig att ens kliva ur sängen. Ibland lyckas inte intellektet heller tyvärr.

Perioder då allt, precis allt, känns meningslöst och aptrist. Hela livet består av gråtoner. Det finns ingen mening med någonting och jag är bara en belastning för alla min omgivning.

Jag kan inte äta, maten växer i munnen på mig när jag försöker äta. Jag kan rasa 8 kg i vikt på tre veckor. Jag struntar fullständigt i hygien och mitt utseende.

Jag kan inte sova. På grund av den fysiska ångesten, som svider och bränner i huden och trycker mot bålen och gör min mage orolig. Jag dricker sjuka mängder vatten och går på toa nonstop.

Ångesten ”vandrar” liksom över kroppen, men håller sig mest på överkroppen. Tinnitustonen skriker högljutt. Ibland känns det som om jag inte får luft, jag svettas floder. Natt efter natt efter natt.

Jag kollar på tv till tretiden på natten och går upp vid sextiden för att minimera pinan. Självklart kan jag inte jobba. Fördriver dagarna framför tv:n i ett zombieliknande tillstånd.

Vissa tv-program, tex Trinny och Susanna, kan jag inte längre se eftersom de är så intimt förknippade med mina depressioner. Alla deltagare i deras show mår ju dessutom apdåligt - och sen mår de toppen i finalen!

Som en magnet söker jag mig till sådana program. Misär och elände - och enkla lösningar på problemen. Men enkla lösningar funkar ju inte på mig!

Alla sömnråd av typen ”se till att det är svalt i sovrummet och använd inte skärmar sista timmen” är som ett hån. Som om man spottar på mig.

En läkare på Företagshälsan sa till mig: ”Om du inte kan sova på natten kan du gå upp och göra något annat. Stryka eller städa skafferiet”. Jag ville strypa henne. (Jag har senare klagat till hennes chef, men hon är fortfarande kvar tyvärr. Icke anlitad av mitt företag längre dock.)

Dessa perioder har verkligen fått mig att förstå hur min egen pappa mådde periodvis. Han hade återkommande depressioner i hela sitt liv, vilket jag har förstått först efteråt.

Då förstod jag inte. Då sa jag precis som alla andra okunniga personer saker som ”ryck upp dig och gå ut i solen”.

Han var, till skillnad från mig, oförmögen att prata om det. Han behöll allt inom sig och alkoholen var hans enda sätt att få ”pausa” från det tillståndet några timmar då och då.

Han hade inte kunskap om att alkoholen i själva verket både skapade och förvärrade hans ångest. Den kunskapen har jag först nu. Jag har nog inte velat förstå det fullt ut tidigare.

Jag vet nu att det var alkoholen som skapade hans dåliga mående, och även mitt dåliga mående. Det är den mest självklara anledningen till att jag inte vill dricka alkohol mer.

Jag vill aldrig må så dåligt igen. Vet inte ens om jag pallar en gång till. Känslan ”nu igen” när depressionen kommer tillbaka, för vilken gång i ordningen, är verkligen vidrig.

Jag tror att det är den nu-igen-känslan som många gånger leder till självmord.

På det temat kan jag verkligen rekommendera dokumentären om Avicii. Jag tror att den känslan knäckte honom.

Trots att han hade slutat spela och enbart fick hänga i studion så kom depressionerna tillbaka. På grund av hans missbruk av alkohol, droger och tabletter.

Låtarna ”Heaven” och ”SOS” på hans sista platta, som kom ut postumt, får mig att gråta varje gång jag hör dem.

Idag väljer jag att vara nykter.

Ps. Skickade precis en kopia av den här texten till min äldsta dotter. Steg två i vår diskussion om detta är med andra ord inledd. Hon utbildar sig dessutom till psykolog, så nivån på diskussionen blir nog bra.

Det var de få gångerna jag var nykter, under depressionerna. Då slutade jag tvärt. Ren självbevarelsedrift tror jag.

Jag hade inte kunskapen om alkoholens påverkan på ångest fullt ut då. Bakfylla självklart, men det här var ångest på en helt annan nivå.

Depressionerna kom alltid efter en längre intensiv period på jobbet i kombo med stora mängder alkohol. Oftast vinterhalvåret, men även sommartid några gånger.

Jag kan inte ens räkna gångerna från tonåren fram till nu. Hade inga depressioner när barnen var små, de kom igen när yngsta var 10 år och då rejält.

Sen har jag perioder av nedstämdhet också, men de har jag lärt mig hantera genom att tänka positivt och aktivera mig. Men det funkar inte vid depression.

Eller det funkar förstås, men uppförsbacken är överjävligt lång. Och man måste lägga ribban lågt. Istället för positiva tankar får man försöka tänka neutrala tankar. Och nivån på aktivitet är 3 km i slowmotion typ.

Tankens kraft är oerhört stark. Tanke-känsla-göra. Genom att medvetet påverka tanke och göra påverkas även känslan på sikt.

Tålamod får dock en helt ny innebörd. Vi snackar månader.

Det är vanligt vid depression också, att man sover ”för mycket” men aldrig blir pigg. Det finns grader i helvetet, men att inte kunna sova alls är nog värre.

Första gången jag träffade min psykolog var våren 2007. Jag sa till henne: ”Jag har inte sovit på fem veckor så somnar jag nu så väck mig inte.” Så började vår gemensamma resa. Vi träffas fortfarande fyra gånger per år.

Och det var ingen överdrift. Fem veckor utan sömn, utan upplevd sömn. Visst stängde hjärnan ner ibland, men jag väcktes snabbt och fick enormt ångestpåslag.

Det var som om min hjärna skrek till mig: ”Idiot, du kan inte sova när du är utsatt för livsfara.” Mitt fly-eller-slåss-system var helt otroligt överhettat helt enkelt.

Jag glömde alla koder och lösenord, puts väck. Jag kunde inte skriva eller prata, jag skrev och sa fel ord och kunde inte stava. Ett beslut av typen ”vad ska vi äta till middag” var på liv och död.

Man kan tyvärr säga att min utmattningsdepression 2007 var början till slutet för min och barnens pappas relation.

Han förstod aldrig hur jag mådde, och kunde därmed inte stötta mig. Han sa saker av typen ”ryck upp dig och gå ut i solen”. Av okunskap.

Vi sa och gjorde båda två saker som aldrig gick att ta tillbaka. Som aldrig kunde läka. Hösten 2013 separerade vi, så vi kämpade ändå i många år.

Jag skulle snarare säga att för mig är det bättre att ignorera känslan, när den är på nivån drama-queen. När beslutet vad man ska äta till middag blir på liv och död. När ALLT är svart eller grått.

Jag tror på sambandet tänka-känsla-göra. Genom att medvetet tänka och göra saker kan man på sikt påverka känslan.

Och när man är deprimerad får man lägga ribban lågt. Tänka positivt då är ett hån, däremot kan man tänka medvetet neutralt ”nu känner jag så här.” Och 3 km i slowmotion är också en aktivitet. Tvinga sig att äta yttepyttesmå portioner likaså.

Tålamod får dock en helt ny dimension. Vi snackar månader innan det ljusnar. Och jag har de senaste åren inte fixat det utan SSRI, som jag fortsätter ta dagligen.

Hoppas dock kunna sluta med det nu när jag valt ett nykter liv ❤️

”Jättefint skrivet ❤️ hoppas du fortsätter kämpa dig igenom även om det blir en nästa gång - vi är många som både behöver och njuter av ditt sällskap ❤️ Och alkohol klarar man sig gott utan - se på mig ?”

Och jag svarade henne att hon är en förebild för mig på så många sätt ❤️

En otroligt fin känsla har jag nu med mig in i den här lördagen.

Journalisten Adam Svanell berättar i TV4:s Nyhetsmorgon om utmattningssyndrom. Han har skrivit en bok också, ”Anonyma prestationister”, den ska jag genast leta upp på Storytel.

För mig går mina sjukskrivningar hand i hand med drickandet. De har alltid utlösts i samband med mycket stress och mycket alkohol i kombo.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/12582579?utm_source=permali…

Tack för din kommentar i min tråd. Jag kan riktigt se hönorna stå upp och klippa trött med ögonlocken när jag använder det uttrycket ?

Vad glad jag blir att mina inlägg inspirerar dig. Ja, det var ju just för att jag tänkte som du i höstas som jag började kommentera hos dig.

För mig är det tusen gånger lättare att avstå helt än att dricka ”lite”.

Men jag hoppas att du lyckas! Annars får du sluta ”bara” ?

Nu är min pyttelilla balkong invigd för säsongen, med te och bulle. Det krävde fleece och dubbla filtar, men det var mysigt ändå. Njöt av fåglarnas skönsång (förutom måsarna då ?)

Lavendelplantor i balkonglådorna, pelargoner i tre krukor, och smultronplantorna är rensade och vattnade. Thats it. Lättskött ?

Köpte en söt liten elefant i porslin som har fått hedersplatsen högst upp på balkonghyllan. Den ska få påminna mig om våren 2020.

Stark, snäll, smidig när det krävs, mycket empati, lite långsam, målmedveten och lojal. Sådan vill jag vara i mitt nyktra liv - med stor hjälp av det här forumet.

Varje gång jag ser den lilla elefanten kommer jag att tänka jag på er ?

Flera gånger under gårdagen tittade jag ut genom balkongdörren och tänkte: ”Vad fint det blev, vad nöjd jag är.” ?

Och jag tänkte det inte bara - jag kände det också, som ett stort leende som liksom sprider sig i hela kroppen.

Ni vet känslan när man inte kan låta bli att le, fast det till slut nästan gör ont i kinderna av träningsvärk typ, men man kan ändå inte låta bli att fortsätta le.

Inte en enda gång har jag tänkt ”synd att jag inte kan sitta där och dricka vin” och känt ett sting av bitterhet över det. Och det är sanning. Jag har bara konstaterat ”något vin blir det inte, så jag får koppla av på annat sätt”.

Jag ser fram emot många sköna chillstunder i min nya stol med te i muggen. I solen såväl som stunder som kräver fleece och dubbla filtar.

I sällskap av fåglarna i träddungen bredvid eller en ljudbok. Eller i sällskap av en riktig bok, eller av er här på forumet och andra vänner i mobilen. (Min pyttelilla balkong är typ 1,5 x 2 m så fler än så får inte plats.)

Inte ens brandvarnaren kan ta udden av min glädje och nöjdhet med balkongen. Blev väckt precis av att den tjöt. Batteribyte.

Efter två tjut fick jag ge upp och gå upp. Inte bästa aktiviteten att stå på en stol sömndrucken, men jag kände ingen oro för att ramla ner. Jag bara tog ner den och tog bort batteriet. Får köpa nytt idag.

Sen gick jag bort till balkongdörren och tittade ut och kände leendet sprida sig i hela kroppen igen. Nu ska jag somna om en stund.

Firar 11 veckor som nykter idag, tjoho! Stark och målmedveten som en elefant ?