Senaste kommentarerna i forumet

i veckan var jag ju o träffade alkoholläkare, och en morgon var det dags för bevisblodprov på morgonen. Bevisa att jag hållt mig nykter alltså.
Var inte helt förtjust när jag insåg att där var 6 personer före mig i kön, ville helst sjunka ner genom jorden. Men så tänkte jag att det här är goa människor som de som jag läser från på forumet. Och plötsligt gick det lättare att slappna av. Fortfarande viss oro över att träffa någon bekant men mycket lättare :)

Det är elakt, utan ens en tillstymmelse till maskering. Hoppas hon skäms ner till fotknölarna.
Ingen är värd en sådan behandling, allra minst du Lena.
Sen tycker jag det är starkt att du berättar, må så vara i vårt anonyma forum.
M

Vill oxå heja på o komma med glada tillrop. Om man ska tro mindfulnessexperterna så kommer det att gå bättre o bättre ju mer du utövar. Har aldrig blivit så regelbunden själv.
Har du tips på något ok alkoholfritt rött?
M

Intressant att läsa om sockertriggern. Det var nytt för mig.

Mindfulness och rastlöshet var det, ja. Jag hade ett uppehåll i höstas och då härbergerade jag nog mer rastlöshet inombords än nu. Jag vet inte vad det beror på riktigt, kanske har jag kommit ett litet steg närmare nån slags acceptans. Jag har inte lika "bråttom" den här gången. Kanske spelar årstiden roll också; det är lättare att glädjas när sol och värme lättar upp tillvaron.

Jag har nog det här svartvita i mig också. Det är lätt att stå ut i sina föresatser när man är på topp. När man sen är nere i dalsänkan så ... det är då jag bara vill fly. Men jag har börjat fatta att alkoholen inte är nån vidare smart lösning för min del. Speciellt inte som jag använt den; som tröst och tidsfördriv i ensamhet när Lucas varit bortrest.

Tre veckor, det är fint, FM! Vi får guppa vidare i den oländiga terrängen.

:)

/Lena

Och beslutat. Och agerat. Stort grattis (återigen)!

För det första blev jag fullständigt paff. Är det möjligt att hon säger det hon säger? Sen tycker jag att det är så jäkla sorgligt att hon gör bort sig själv i sitt (tanklösa?) försök att göra bort mig. Men framför allt är det väl mitt ego som skriker rätt ut med munnen på vid gavel. Jag menar, vem fan vill vara en myndig människa som sätter sig i den situationen att vara noterbart påverkad inne på bolaget? Och; helvete också, vad ska dom där människorna tro om mig, nu då? Samt; åh, hon den hala ormen ska inte säga ett enda ord om andras drickande, så förbannat ofta och mycket hon själv häller i sig!

Inga vackra känslor. Det värsta är att jag varit så öppen inför henne med mina egna alkoholproblem och abstinens och skit bara för att få henne att sänka garden och hjälpa henne att komma till egen insikt. Det var ju fel väg att gå, känner jag nu. Det sitter så oerhört långt inne för henne, och med tanke på vilken glappkäft hon utrustats med skadar jag ju bara mig själv.

Tack för respons, Blomman och SL. Jag kommer nog att ta upp det här med henne när känslorna slutat svalla. Om inte annat för att sätta ner foten inför mig själv.

Kram.

och var ledsen och ville komma till mig och ha sällskap och nyktra till.Självklart säger jag som en reflex fast jag såklart inte har några skyldigheter kvar.
Återigen spyande och tillnyktrande fast inte fullt lika gräslig resa som förra gången.Var nu helt öppen med sitt missbruk och sina insikter.
Jättefina samtal och en uppriktig önskan att förändra sin situation.Jag förhöll mig neutral och pratade mest om den resa jag gjort och vad som hjälpt mig att bli friskare i mitt medberoende.
Först insikt,vilket var tre år sedan och sen en långsam bearbetning from då till i höstas då jag fullständigt gav upp och sökte hjälp hos medberoendeterapeut.Hon har varit guld och hållit mig i handen genom de sista tunga bitarna som har varit nödvändiga för att jag ska ha en chans till att bli frisk.

Jag somnade efter långa samtal om ditt och datt och alkohol förstås.I morse vaknade jag av en mycket beslutsam man som hade fått nog av sina egna dumheter.Nu djävlar! ska det bli förändringar.Han skulle återigen ta antabus tre gånger i veckan och sen när det var dax för två tabletter så skulle hans två döttrar få dela tabletterna till honom.Det skulle ge dom lite inblick och insyn och chans till att må lite bättre.Jaha,sa jag så bra och grattis.Sen ville han få komma i morgon och hälsa på.

Nej sa jag,jag är tvungen att hålla dig ifrån mig nu då jag såklart får hopp om en nykter exsambo och ett litet hopp om att vi ska hitta varann igen,varje gång han säger såhär.Jag måste för att freda mig själv fortsätta hålla avstånd.Jag sa,du har ju uppenbarligen inte saknat mig så värst det här året.Njaoe kom det ju då,jag har ju mått för dåligt.Jo sa jag,jag har också mått dåligt men ändå har du fattats mig på så många sätt.Vi kanske ändå är klar med varann.

Sen sa jag när jag skjutsade hem honom att jag ville inte stänga dörren alldeles,men det hopp som nu sitter och kraxar på min axel måste jag putta ned och det måste få flaxa över till honom.Jag orkar inte ha det på mina axel längre.Jag måste få förhålla mig neutral till hans resa och hans mående,annars fortsätter det vara mitt problem och mitt mående som det alltid har varit.När jag då lämnade honom i stugan så såg jag att abstinensen hade börjat sätta in på allvar.Jag hoppas verkligen att han har styrkan att hålla fast vid detta.

Jag kokar. Jävla oskön människa det där. Du tror inte att det är läge att ringa upp henne när du är lugnare och bara berätta att du inte accepterar att hon plockar poänger och hänger ut dig inför andra och fråga varför hon gjorde så? Kanske för att få ett avslutande med den där vännen och det som hände.

Hur jobbigt det än är och trots att hon inte verkar vara medveten om det så säger det enbart något om henne. Var hennes sällskap någotsånär funtade så tyckte de också att det var en oskön kommentar.

Ta hand om dig Lena, bra att du inser att du inte är värd sån skit.

Kram

Din vinkompis är nog ingen att umgås med. Se på detta med positiva ögon för nu fick du en onödig människa automatiskt utrensad ur ditt liv. Ingen vinkompis = mindre risk att hon drar ner dig i vinet igen.

Men just den stunden hon sa detta måste varit skitjobbig.

Kram

Japp, vaknar utsövd kl 07:30 nu vänta gymmet om någon timme. Gick fint igår och jag agerade som sen taxiförare vilket kännes smart (fanns liksom inget alternativ då). Idag måste jag tala med min man, tror att det kommer bli svårt att avstå från a om han köper hem vin och öl till helgerna. Klart att det är mitt beslut och min vilja som får mig att ta ett glas (som alltid blir mer) men jag tror att det skulle vara oändligt enklare om jag visste, under dessa första veckor, att det inte fanns hemma. Hoppas han förstår (han gillar vin och öl mycket, även om han inte riktigt är lika törstig som jag). Glad söndag på er!

Hej Pilsner 76
Läste ditt brev och känner såväl igen mig i vad du skrev.
Jag drack dagligen efter jobbet under en lång tid,tills kroppen sa helt ifrån.
När min dotter var barn,gjorde jag precis som dig.var nykter när hon var hos mig sen drack jag all ledig tid jag hade när jag var ensam.
På den tiden drack jag varenda helg ,men inte på vardagarna.
dom stora problemen kom när hon växte upp och flyttade hemifrån.
Alkoholen har varit min stora kärlek i livet sen jag i unga år börjad använda den.
det blev ett hjälpmedel ,verktyg till att klara av att möta,våga uppleva saker för mig.
Det var en härlig tid tyckte jag,visst gjorde jag bort mig och hamnade i trubbel.
Men det viftade jag bort,och skyllde på andra mäniskor eller någon annan anledning.
När jag sedan i vuxen ålder när jag blev tvungen att göra något åt mitt drickande,visste jag inte hur man lever utan alkohol.
Började min resa mot nykterheten med antabusbehandling ,gjorde tre sådana.
I början kändes det bra när kroppen fick repa sig,men efter några månader så satte oron in.
Och slutade varje gång med ett återfall.
Bestämde mig då för att uppsöka AA ,vid det laget började jag förstå att det inte räckte med att bara hålla mig borta från alkoholen.
Det var bra till en början att få träffa likasinnade och för första gången kändes nykterheten bra.
Men återigen kom ett återfall.
Gjorde då en öppenvårds behandling och var nykter nästan ett år då.
Men så kom ett långt återfall på två år ,då jag verkligen skulle visa att jag kunde kontrollera mitt drickande.
Slutade med att jag inte lyckades med att bli nykter och fick uppsöka akuten.
Någonstans där insåg jag att jag aldrig kan lyckas dricka normalt. Allt eller inget är det som gäller för mig.
Min största kamp har varit att besegra denna besatthet att kunna kontrollera mitt drickande.
Men det var efter många års kamp och otaliga återfall som poletten ramlade ner.
Jag har lärt mig en massa saker om vad som triggar igång mitt sug och stress är nog det värsta för mig.
Jag måste alltid vara vaksam på det. Så när stressen börjar bli för svår måste jag ta det lungnare annars så kommer ilska och återfallet kommer som ett brev på posten.
Att ge råd åt någon som har alkoholproblem är svår,det kan vara olika faktorer som spelar in varför man måste dricka.
Jag kan bara dela med mig av hur jag har tampats med det.
Har nu varit nykter i 5 år och suget efter alkohol fins inte. Men jag har den största respekt för alkoholen.
Och varje dag är ny,man vet inte hur den dagen ser ut,nya problem kan komma som gör att min nykterhet kommer på fall.
har träffat många alkoholister med lång nykterhet som återigen börjat dricka,vanligt vis vad jag märkt har det varit just det som har fällt dom.
Att börja tro att det gått så lång tid så det kan nog inte vara någon fara med ett litet glas.

Hoppas något i mitt brev kan hjälpa dig på något sätt.

Det var först

Gårdagens firande av jubilar var trevligt och avlöpte enligt plan alkoholfritt. Dagens nykterhet på fyra veckor gör inte ont heller. Men så var det en sak som hände när Lucas och jag dök in på en galleria igår för att köpa en blomsterkvast. Jag får syn på en "vinkompis" som sitter på ett fik tillsammans med några andra, så vi går fram för att hälsa. Vi pratar en liten stund, inte länge alls, men tillräckligt jävla länge för att hon helt oväntat klämmer ur sig inför alla att jag nekades köpa ut från Systembolaget eftersom jag var påverkad. Det sitter hon och gör nån slags rolig poäng av. Egentligen har jag lust att trycka huvudet hennes ner genom matstrupen, men istället låter jag det passera och säger hejdå.

Det var ju nämligen sant, det hon satt och sa. Lördagen för fyra helger sen vaknade jag efter en fredagsfylla och började direkt hälla i mig det lilla som fanns kvar i boxen. När vinet sen var slut tog jag bussen till min vinkompis och så drog vi ut på lokal. Efter två stora öl kommer vi på att vi nog behöver fylla på förrådet så vi uppsöker det bolag jag oftast handlar på. Och där blir jag alltså nekad medan hon får köpa ut.

Det var denna händelse som blev droppen och startskottet till dom här vita veckorna.

Och vinkompisen... Ja, hon har inte minsta insikt om sitt eget drickande, trots sjukhusvistelse för alkoholrelaterade skador, bortsupet körkort, trassliga relationer med nära och kära. Det är "alla andra" som har problem.

Jaha, vad har jag lärt mig av detta, nudå?

Jag har problem med alkohol.
Min (före detta) vinkompis plockar poäng på min bekostnad.
Det är jobbigt som fan att folk jag inte känner lärde sig ovanstående, sittandes runt ett fikabord igår.
Man ska vara noga med vilka man umgås med.
Det kan hända att surt kommer efter.
Trots att man skäms ihjäl måste man ta nya tag.
Man ska be folk dra åt helvete om dom inte kan uppföra sig som folk.

God söndagsmorgon på er förresten.

/Ledsen Lena

Hoppsan det var inte meningen att det skulle hamna här .
Det är så sant det du skriver och du ska veta att dina ord värmde, att nån tog sig tid till mig.
Lycka till nu!
Kram

Jag känner inte igen mig, min anledning att hänga här är mitt eget trassel med vin.
Men jag blir berörd av din berättelse. Om du läser andras berättelser från din sida så får du fler exempel på partners som älskar men fått nog.
Jag noterar att du skriver att "han gör mig inget" , du verkar mena att han inte slagit dig fysiskt. Men att hota någon, komma med anklagelser, att supa dar i sträck när man har hemmavarande barn, det är ganska stora saker att bli utsatt för.
Du har all anledning till att inte vilja ha det så här. Även om det är bra mellan varven, hur tryggt är det att undra över nästa gång?
Jag tycker du ska söka stöd för egen del, antingen en egen samtalskontakt eller gå till Alanon så att du kan få hjälp med att sortera stort o litet .
Du och dina barn är värda trygghet och kärlek. Din partner också, men det låter som han är lite kidnappad av alkoholen (läste nyss boken kidnappad hjärna därav referensen). Alkoholberoende är en stark kraft som kan sätta vett, intelligens och omtanke om älskade ur spel. Låt dig inte behandlas hur som helst.
Var rädd om dig! Kram!
M

Det kommer bli bra! Jag har bokat upp mig på en hämtning sent i kväll kl 23, bra att vara taxiförare, nu finns liksom inget alternativ. Jag skall gå till affären och handla några lyxiga juicer och läsk. Fredag och lördag är svårast för mig. Hade lite vit vin kvar, frös in dit i små portionen, kan använda det i fisksås osv. Jag skäms också, känner mig smutsig och ovärdig som mamma.

=)

Har haft ett gäng vänner över på fika, snack och balkonghäng i eftermiddagssolen. De har precis gått och jag insåg att eftermiddagsfika är ett utmärkt sätt att socialisera på. Ingen har förväntningar på alkohol och det blir inte lika upphaussat som middag.. Mmn tummen upp! Och heja mig som inte tog av kaffebrödet!

Min pappa är nykter alkoholist, min bror var missbrukare då han var yngre och ja sa alltid de skulle aldrig kunna bli jag, men här står jag, skamsen ledsen och feg. Jag vill verkligen och stöttar gärna andra men hur tusan stöttar man sig själv när kvällen smyger på? Ja slänger allt idag också, tack för dina ord, tror vi kan hjälpa varandra.

JAG tror att det bästa man kan göra om man har druckit i smyg och dolt sitt drickande och vill sluta är att prata om det med någon eller några. För gör man det försvårar det för en att fortsätta dricka, annars blir det så lätt att fortsätta i samma mönster. Sen har jag tänkt på att sluta dricka mer handlar om att ändra sitt beteende än att sluta dricka. Det är ens invanda beteende som leder en till att dricka och som måste förändras om man ska klara att sluta. Det och såklart viljan. Det är verkligen bra att du har pratat med din kille! Starkt att du är ärlig. Ärlighet är också en nyckel för är man inte ärlig tex om hur mycket man har druckit får man fel råd av de man pratar med och dessa råd baserade på osanning kan sedan lura en själv att "det var nog inte så farligt" och så fastnar man i fel tankemönster igen och fortsätter kanske att dricka för mycket...

Om du vill vara riktigt snäll och hjälpsam mot dig själv skulle jag vilja råda dig att gå till vårdcentralen och berätta för en läkare att du tycker att du dricker för mycket vin och fråga vad han/hon kan ge för tips. Det är inget fult och skamligt att lägga korten på bordet och be om hjälp - det är snarare väldigt klokt.

Jag är ingen expert direkt utan talar av mina erfarenheter och tankar kring det hela :)

Jag hoppas att du lyckas ta dig ur vinets grepp och får kunna slappna av och känna glädje ändå - det går!

/Ebba, fri från vin sedan nio månader

Jag är i samma situation och bestämde mig att nu räcker det, vi får stötta varandra. Jag dricker inte varje dag men när jag dricker blir det för mycket. Ja det är faktiskt ett problem jag vill göra något åt. Det enklaste är ju att inte ha något hemma. Tänkte börja med en vit månad med start idag. En månad är en överkomlig och greppbar tid. Lagom att rensa ut hjärnan och kroppen. Vem vet hoppfullt blir en månad två och sedan kanske till och med tre. Du är duktig och stark!

Hejsan!

Jag är ny här men kollat runt lite om andra i samma sits som mig sj. Jag vet att det finns andra men det blir mer påtagligt när man läser om era berättelser.

Jag har levt med min sambo i 24 år och vi har barn tillsammans . Han har alltid tyckt om alkoholen men med åren har han blivit knäpp ibland när han dricker,tjafsigt och vill såra en.
Det är inte alltid så men.....

Varför skriver jag just nu???
Har jag "äntligen" tröttnat???
Jag har ingen aning om vad jag känner el hur jag känner. Visst jag älskar honom men till vilket pris???

Det som fått mig att börja tänka i andra tankar är eftersom han har fått ett annat beteende ibland när han dricker. Det hat kanske hänt ca 5 ggr på två år men det är tillräckligt.

Han har då "supit" i ca 2-4 dagar konstant. Dricker och sover i dagarna. När jag är på jobbet ligger han och får för sig saker som att jag skulle varit otrogen ett ex antal år sen.
Det hemska i allt detta är att han blir verkligen som en annan person .
Han anklagar mig hela tiden,han ligger och fantisera ihop saker som han sen sj tror på och det spelar verkligen ingen roll vad jag säger.
Han gör mig inget men hotar att döda mig ifall det är sant.
Sista gången tog priset när vi fick åka hemifrån eftersom han började slå på saker och sa att vi skulle dra.
Detta är ca 1 1/2 månad sen. Han ville att det skulle vata slut efter det men sen rann det ut i sanden och här är vi igen. Lever i en låtsat värld där vi tro att allt är bra .
Det känns ibland som vi båda känner att det vore kanske det bästa att låta varandra gå men vi har svårt båda att släppa taget om varandra . Han är verkligen den fina mannen jag älskar men när alkoholen kommer så är han verkligen den jag avskyr mest och som äcklar mig.
Jag vill känna mig älskad !!
Jag har inte skrivit så mycket om hur barnen känner sig men det vet ni ju....
Vårt ena barn är vuxen och se hur jävla snett det blir . Den andra som är yngre ser mer en pappa som somnat tidigare än oss på helgerna.
Detta är ju som sagt ej hela tiden.
Men för det mesta dricker han men blir inte alltid full .
Hjälp mig se saker utifrån detta...

Tack för stödet, ja det kändes bra att hitta sidan men också lite läskigt. Jag är imponerad av dina tre år :). Jag tänker ta en månad i taget, att tänka längre än så känns för mycket för tillfället. Alkohol är en så stor del av mitt socialliv, middagar, semester och par-mys. Nu tar jag denna månad 18/4-18/5 som en start. Måste hitta på strategier för att klara fredags- och lördagskvällar. De andra dagarna är inget problem. Ikväll efter jag lagt barnen tänkte jag läsa här på sidan...

Välkommen hit! Jag tror inte jag skulle klarat min nykterhet utan denna sida, ärligt talat. AA är inget för mej. Det som hjälpte mest var nog att läsa här om andra som var som jag. Trodde nog att jag var rätt ensam i just min situation men här upptäckte jag att vi är många likadana! Inte utslagna utan välanpassade med jobb och familj och förmodligen en omgivning som inget anar. Att skriva ner sin historia helt ärligt och öppet hjälpte också. Här har jag varit öppen och helt ärlig, enda stället där jag kan/vill berätta hur illa det var. Och det känns skönt. Nu har jag varit nykter i nästan tre årch saknar inte mitt gamla liv. Det går att bli fri. Lycka till.

goa Lena. Må solens strålar lysa över dig i helgen!
M

Nu fortsätter vi i samma anda idag, tycker jag. :D