Senaste kommentarerna i forumet

Å andra sidan ser jag att det är Ebbas pip-kommentar som hamnar precis längst upp när jag trycker så helt dysfunktionell är ju inte svarsfunktionen trots allt. Visst ja, dammsugaren...

Jag dillade förut och pratade om fel knapp gjorde jag också. Det är "besvara" man klickar på. Och när ens kommentar sen visas så hänvisas det till fel svar; det hänvisas till det svarsnummer man precis skrivit.

Nu besvarar jag Ebbas pip-kommentar och har tryckt på besvarasymbolen. Hennes kommentar var #286 och då borde det stå så i mitt svar, längst upp på det klickbara. Men det gör inte det. Det kommer att hänvisas till samma #-nummer som det här inlägget får. Och DET, det är lite förvirrande. Lite dysfunktionellt, så där...

Känner jag. En månad avverkad och cirkeln kring den tidsperioden är sluten. Jag börjar vänja mig vid tillståndet och är inte längre galet euforisk över slippa vakna bakis. Men därmed inte sagt att jag inte tycker det är skönt, för det tycker jag. Den utbasunerande ljudvolymen har bara sjunkit några decibel och viskar i bakgrunden i stället.

Jag är stadigare i min nykterhet nu också. I slutet av den här veckan drar Lucas iväg trefyra nätter och i vanliga fall skulle tankarna genast gå till ensamhetskryckan alkohol. Men icke. I går kväll när vi låg och småpratade hörde jag mig själv säga högt: "Lucas, om jag inte dricker tills på nästa onsdag har jag varit alkoholfri i förti dar."

Känslan av att vara "duktig" för att jag håller mig torr kommer att förändras, tonas ner. Och det är väl då jag får installera det här minnesresekittet som alltid ska hålla mig sällskap, redo att alltid uppdatera om hur det faktiskt var att vara nynykter. Och framför allt varför jag valde att bli det in the first place.

Och nu, nu funderar jag på om jag i alla fall ska dra fram dammsugaren på vardagsrumsgolvet så den kan stirra ut mig lite.

:D

Skulle ju demonstrera den felaktiga hänsyftningen och så har den helt sonika tagits bort. Men det är bra! En dysfunktionell svarsfunktion är lika frustrerande i sitt slag som dysfunktionellt fungerande strykjärn. Gud, jag ska verkligen inte sitta här och häcka. Dammsuga, kanske? Dammsuga borde jag kunna gå iland med i dag utan att hoppa sönder dammsugaren.

Alltså det här med att sova ut is the shit. Jag har känt mig klar i huvudet och ganska så effektiv. Inte heller känt att det enda jag vill är att gå hem. I'm on a roll!! Kan ju vara så att det beror på att min chef är på semester men va fan, jag gillar't.

.

... att "svar på #X" visar fel värde när man vill svara på nåns inlägg genom att trycka på symbolen längst upp till höger. Nu låtsades jag att jag ville svara på Ebbas pipkommentar här ovan och vad händer när jag trycker spara här om en stund? Jo, då kommer det att stå "svar på #290" vilket självklart blir mycket förvirrande.

1år utan brännvin. Känns som igår men är rätt lång tid. Funderar inte så mycket på A längre även om det någon gång hugger till av avundsjuka till dem som dricker "riktig" öl, tar en grogg, skålar i skumpa eller dricker en rökig whisky.
Inte desto mindre har jag nått ett stort mål. Ett mål som satts upp med belöningen att sedan går det att socialdricka! Vet i tusan det... får se vart hän det styr.
PP - Lycklig, ja du. Grunnar lite på det för tillfället. Saknad av lycka beror kanske på avsaknad av semester och en rejäl arbetsbelastning, vilket är en taskig kombo, har jag läst.

Ha det där ute - Kämpa på!

Nåt om hur länge? Hur är "hälsostatus"? Känns det hållbart att fortsätta hemma, och med Nisse? Jag bara TÅL INTE härskartekniker, så förstår att det inte känns optimalt precis. Men jag tycker du är vacker. Ja, det gör jag. Fortfarande. Alltid. Vill dig liksom väl, Ebb.

Puss på pannan, SMACK!
:)

/L

Du vill inte behöva skämmas över dig själv längre, utan känna dig stolt över den du är. Perfekt! Utmärkt utgångspunkt. Hoppas du och terapeuten klickar och att du i hen hittar en pålitlig reskamrat under den första etappen.

Stor kram till dig, Lexi! Glad blir jag över dina ord!

/L

Där har du svaret Lena, jag har så lite att göra mycket oro och snus :) Jag ritar river och gör bilder. Dator får man låna men det behövs ej.

Efter många om o men har jag äntligen kommit igång med mina besök på beroendeenheten här i stan. Har fått en terapeut som jag ska träffa ganska ofta i början och kanske mer sällan sedan, men i tre månader pågår den så kallade hjälpinsatsen för att få mig att sluta med allt vindrickande. Det känns jättebra att jag sökte hjälp och jag känner mig stolt över mig själv. Det är nästan en månad sedan jag först ringde till beroendeenheten, synd att det ska ta så lång tid innan allt är klart. Under denna månaden så slutade jag nog varje måndag med vinet och höll upp olika antal dagar, allt från en dag till tre dagar. Som jag sagt innan och vet från tidigare, det är tredje dagen, tredje veckan och tredje månaden som är svår. Det är då man måste vara stark och inte falla tillbaka i det självdestruktiva mönstret. Denna gången SKA DET GÅ BRA! Jag vill det framför allt för min egen skull, men också för min hund och för min vuxna barn. Vill inte behöva skämmas över mig själv längre, utan känna mig stolt över den jag är.

Vad fint du skriver om Kia. Börjar förstå det där med hund. Har en nära vän med barn som har adhd. Hunden känner direkt av sinnesstämningen och buffar i rätt riktning. Själva har vi inte tid eller möjlighet att ha hund. Inte ens i närheten av det... Skulle däremot så gärna vilja ha katt. Tyvärr är det inte möjligt av flera anledningar.

Läs gärna Villmåbra's inlägg i min tråd. Det kan vara bra för dig också ;-) Vi kanske får rulla ut meditationsmattorna efter vi druckit den där koppen te.

Ha en riktigt fin dag - ta vara på den här ädelstenen - och var snäll mot dig själv <3

... hur du får till alla foton? Dom är ju "retuscherade" också, många av dom. Har dom nåt bildredigeringsprogram där på Slottet som Stjärnorna får förfoga över?
;)

Märkligt att ha en blogg ska jag säga dig. Har ju ingen aning om nån ser vad jag "gör" där och det passar mig - känslan av att ingen-hela världen-någon ser <3

Pip-Pip

Jodå, dom låg snyggt och prydligt i sin burk som rullat in under nattduksbordet. Har kvar den än. Oöppnad.

Det är som just nu. Just nu är jag hemma och skulle kunna sätta upp mina nyinköpta höstgardiner i vardagsrummet. Men ilskan lurar och händer bara minsta lilla jag inte räknat med (eller nåt jag faktiskt räknat med) vet jag att strykjärnet som nu fungerar likväl skulle kunna bli ett dysfunktionellt fungerande strykjärn under dagen. Gardinerna skulle kunna paja, för det har gardiner i det här hushållet gjort förr, jag skulle kunna få nya klösmärken på låren eftersom jag tenderar att köra in naglarna på mig själv för att kanske rädda nån annan pryl i stället... Ja, så ser det ut.

... ilska. Alla dessa utbrott håller på att äta upp mig inifrån och ut och sen in igen. Det är så småsmåsmå struntsmå bagateller som kan bana vägen för ett utbrott och när utbrottet sker blir jag en arg och förtvivlad liten flicka som stampar, skriker, river och slår (när jag väl är hemma - aldrig utanför hemmet). Om jag skulle låta alla saker jag slagit eller slitit sönder här hemma paradera på gräsmattan så skulle någon tiggare bara kunna slå upp fyra väggar och ett tak och flytta in i ett fullt möblerat hus.

Ilskan är på stand-by, känns det som, mest hela tiden och två gånger i månaden blir det extra jävligt. Då borde jag inte ens kliva upp om morgnarna. Dagen är liksom körd.

För en tid sen var jag i kontakt med psyket för att få hjälp med det här. Testade olika mediciner tills en överläkare med sin "fingertoppskänsla" bestämde att det var adhd jag led av. Åt Concerta ett tag och var så angelägen om att dom skulle hjälpa att jag inbillade med att det var det dom faktiskt gjorde. Men. Kroppen blev enormt stressad av det här preparatet och jag åkte upp i blodtryck, fick stickningar i bröstet och dessutom kunde jag inte förlika mig med dom här urinproven man skulle lämna för att visa att man var ren för övrigt. Jag fick nog den gången jag alldeles glömt bort att jag hämtat ut medicinen och i stället ringde psyket för att få nytt recept. "Men du har kanske tagit nån extra", säger receptionisten till slut när jag försöker förstå hur dom tycker att jag borde ha tabletter kvar hemma. Då la jag ner allt vad Concerta hette, insomningstabletterna likaså och p-pillren. Det där var en sån satans sak att säga att jag beslutade mig för att inte mer ha med psykvården att göra. Men så skönt det skulle vara att bara ta en tablett och så vips! är ilskan väck. Som att bli av med hösnuva, bara sådär...

Åhhh LC, jag kan verkligen känna igen mig i din ilska och maktlöshet! Och känslan av tomhet och likgiltighet inför din man när han dricker. Känner igen mig alltför väl... Det löser dessvärre inte dina problem, men du ska veta att du är inte ensam! Tyvärr! :-( Håller med de andra kloka själarna här att det är bra och nyttigt att hänga med här och läsa i alla trådar. Bra att du pratat med din man, hjälper inte någon av er att tiga. Jag har själv problem att prata med min man, men har gjort det nu vid några tillfällen. Även om det inte hjälper, dvs även om han inte ändrar sig, så tycker jag att det i alla fall känns bättre när man berättat vad man tycker och känner. Då känner man i alla fall att man varit ärlig och försökt på det sätt man kan att förändra situationen. För det ända du kan göra är ju att berätta hur du (och barnen) påverkas, sen är det ju upp till honom att göra en förändring om han vill.... Jag har själv sagt att jag kräver att han söker hjälp för att jag inte vill leva så här längre, för att jag snart inte orkar mer.....dessvärre har ingen förändring skett....så jag borde lämna nu.... Men jag lever på hoppet, och på när han är normal och inte dricker (för det gör han inte hela tiden) då tänker jag att nu är det nog lungt, det löser sig.... men tyvärr blir jag ständigt besviken... Så förtroendet är ju som bortblåst, och hur ska man få liv i det....? Inte mycket till hjälp detta LC, men som sagt du är inte ensam, tänker på dig! Styrkekramar!

Med trött och uppgiven man som är fast i sitt problem med bilen som aldrig blir fixad.Jag känner igen känslan av att inte komma vidare,men han har en förmåga att blåsa upp det till så stora proportioner och allt kretsar kring det som en sorts tvångstanke.
En pyttemisstanke fanns också om enstaka slurk starka drycker.Men jag hade fel i Lördags och kan ha haft fel igår också.Inte lika glad igår kväll när jag gick och la mig som i söndags.Men nu ska jag lägga locket på några dagar och ägna mig åt mig och mitt.Jag har läst lite i trådar här och ser hur vanligt problemet med depression och utmattningssyndrom är och att lösningen ofta är självmedicinering med alkohol.Mycket lyckat,men kanske förståeligt.

för 20 år sedan då jag separerade från barnens far hade jag ibland stora dilemman.Han var så urdjävlig mot mig.Men mot barnen var han faktiskt fin,älskande och närvarande.Däremot kunde han inte sköta det praktiska som mat tvätt och liknande.Mot mig fortsatte han att vara jättetrist i flera år efteråt.Jag var många gånger nära att ansöka om enskild vårdnad men något stoppade mig ändå.Nu idag så är jag glad över det då vi har ett delat ansvar och glädje och allt annat i livet har normaliserats och vi har hitat varsitt nytt liv att leva.Jag visste ju nånstans hela tiden att mina barn inte for illa även om jag själv gjorde det.Men om du vet att de far illa genom att han manipulerar och styr dom och får dom att känna sig värdelösa så gör du ju rätt som driver igenom enskild vårdnad.Om du ser att allt förändras till det bättre och att han vaknar till och blir en mer känslomässigt korrekt pappa så kan du ju alltid häva den enskilda vårdnaden.

Gör jag rätt? Eller bör jag ge upp min stämningsansökan om vårdnaden för barnen?

Barnen undrar varför jag inte vill att de ska få vara hos pappa, "för det har pappa sagt"... Och de vill ju, inte minst eftersom de får så mycket saker - och, som min samtalskontakt säger, barn kommer alltid att älska sina föräldrar; ett barn som blir kränkt slutar inte heller älska sina föräldrar utan får "bara" dålig självkänsla... Och i utredningen fick jag frågan om vad jag gör om jag får vårdnaden och pappan vänder barnen emot mig så att de tycker att jag tagit pappa ifrån dem - jag svarade lite svamlande att jag inte vet riktigt, men att jag hoppas att vi kan prata om det osv... Då upprepade de frågan och sa att "hoppas" kommer inte lösa något, så vad skulle jag göra och poängterade att det inte finns något rätt eller fel svar. Jag svarade då att även om det inte finns något rätt svar så vet jag inte, men jag sa att "även om jag inte vet svaret på det så kan jag ju inte låta det stoppa mig i tvisten när jag faktiskt inte tror att barnen har det riktigt bra dom det är. Fel svar? Rätt?
Men efteråt tänkte jag att jag har ju löst så mycket annat, så jag måste ju tro att hamnar vi i den situationen så får jag helt enkelt jobba på en lösning med det också?!

Jag svajar ibland, för jag tänker att många saker blivit bättre, men jag har ju någonstans magkänslan att barnen blir lite manipulerade, lite förtryckta, lite för "formade", ja, de blir lite stöpta i rätt form för att de ska passa in i pappas liv, och självklart ska man fostra, hjälpa och uppfostra sina barn, men i mina ögon ska man inte rätta barnen så att de säger rätt saker, att de anpassar sig för att hålla pappa nöjd, säger rätt saker, är tacksam på rätt sätt osv osv osv. Jag fick frågan om jag blandar in mina upplevelser, men att pappan kanske faktiskt inte behandlar barnen så, men jag har ju tusen exempel på när han upprepar samma typ av saker mot barnen som han gjort mot mig...?!
Och ibland tänker jag att jag kanske bara är egoistisk, som exet säger, vill jag bara ha barnen för att jag inte klarar mig utan dem?? Men så tänker jag ett varv till - jag älskar barnen och vill självklart vara medlem hela tiden, MEN jag har också ett härligt liv när jag. Inte har barnen hos mig, när jag kan träffa vänner på ett helt annat sätt, gå och träna, slappa osv, och så känner jag ju att det handlar inte om något annat än att jag vill inte att mina barn ska behöv utsättas för alla de manipulationer och elakheter, förvrängningar och konstigheter som exet använder sig av. Men jag tror ändå att det är viktigt att de träffar honom så att de lär kännahonom och kanske en dag själva inser...?!

Åh, ge mig svaret...?!

Jag har äntligen vaknat utvilad. Första morgonen på flera månader. Strax innan klockan ringde och med energi att gå upp! Satte till och med på Nyhetsmorgon. Då är det dags att snabbt som sjutton att analysera varför det blev så idag och inte igår. Jag gick inte och lade mig heller överdrivet tidig. jag satte helt enkelt väckarklockan på en realistisk tid. Jag brukar oftast sätta den orealistiskt tidigt föra tt jag tror att jag ska gå till kontoret innan alla andra för att jobba undan men det gör jag sällan eftersom jag är så trött när jag vaknar och därmed snoozar jag i en evighet. Idag ställde jag klockan på en mer human tid och voilà! Jag vaknade innan väckarklockan OCH GICK UPP! Satte till och med Nyhetsmorgon det har jag aldrig ro till annars eftersom när jag väl går upp så är det ett kaos och stress utan dess like eftersom jag dragit mig så länge i sängen.

Hoppas det håller i sig nu, en gång är ingen gång- två ggr är en vana.

Min magkänsla sa mig detta tyvärr. Ja kanske inte magkänslan enbart, utan erfarenhet. Att försöka håna eller på något sätt jaga en missbrukare om eventuellt drickande ger ingen effekt. Nu menar jag inte att man ska strunta i det men det tar en del energi och ger bråk. Din kille måste själv ta hjälp. Kanske skulle ett möte på aa vara något. Nu ligger han säkerligen i förnekelsefasen men fråga.

Känns lite jobbigt konstigt nog att få bekräftat här att jag har problem men samtidigt bra. Jag pratade med en kompis för en tid sen men hon tyckte inte jag var beroende, hon sa bara "håll upp ett tag bara det fixar du". "Ja klart jag gör" sa jag men det gick ju inte. Sen sa jag inget mer till henne om det. Inte så att hon gjorde fel, jag vet inte heller vad som är rätt att säga i en sån situation. När jag för första gången sa till min man att jag tyckte jag drack för mycket höll han med och sen kastade storögda blickar på mig när jag tog ett glas vin. Jag blev stressad och sur och sa " jag måste väl inte sluta tvärt här och nu eller?" Men hans reaktion var riktigt bra för jag insåg då ännu mer hur fast jag är i vindrickandet.

Tack snälla ni för varmt välkomnande! Om jag inte är här en tid framöver har jag fallit tillbaka men jag ska försöka göra det till en sak att rapportera dag för dag hur det går. Som en del på att göra-listan i projektet Sluta dricka vin till vardags.
Jo, jag såg förresten en kommentar om att jag borde sluta helt. Det borde jag säkert men den tanken känns främmande och deppig just nu...