Senaste kommentarerna i forumet

När jag läser din kommentar träffar den som en riktig hjärtevärmare. Tack, gulledu! Solid lixom ... det vill man ju va. :)

Jag puttrar av ilska å dina vägar vännen! Jävla tant - den där kärringen! Morr...!

Men, du kommer klara det fint. Du får tänka på att det är hon som verkligen har problem med drickandet. Det har inte du i alla fall :-)

Hur mår du annars? Känner du av någon mer trötthet? Sover du? Man kan få yrsel och lite stickningar i händer, armar m.m. Känner du av något eller går det bra?

Bamsebamsebamsekram till dig min kära vän <3

Jag har inte orkat skriva på ett tag eftersom jag har mått så dåligt. Jag är också lite rädd att han ska hitta hit till forumet. Vi har varit till juristen tillsammans o hon berättade om sambolagen och skrev ner saker som vi måste diskutera. Han var inte trevlig mot mig när vi var där och det kändes pinsamt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för jag kan aldrig tänka mig att vi ska kunna prata om det vi behöver prata om. Han tänker inte heller gå till banken! Han säger att jag ska betala på huset även fast jag inte kommer att bo där mm. Flytten har blivit framflyttad en månad. Det känns så svårt o min dotter är så arg på mig o vill knappt prata med mig o jag ser att hon mår väldigt dåligt. Det gör så ont i hjärtat att se att ens barn inte mår bra. Jag vill ju att vi ska kunna prata med varann. Livet är verkligen inte lätt att leva. Att det ska vara så mycket motgångar , kommer det någonsin att bli bättre. Jag bara undrar!!
Kram

I början på veckan var jag lite låg, grinig och irriterad, och livet kändes inte alls speciell bra.
Funtade ett tag på om jag var på g till en ny deppighetsperiod, är livrädd för att hamna i det helvete igen.
Har lärt mig mina tricks att försöka hålla den stången, tänka på saker som gör mig glad och lättare i sinnet,
Se fram mot något som jag längtar till...
På jobbet är det slitigt och väldigt ryckigt, det går inte att planera någonting, det kastar både hit och dit.
Det tär på en och man är oftast helt slut i kroppen av all anspänning, det skulle smakat fint med en avkopplade fylla då.
Men icke...
Vädret hjälper ju inte till heller precis, grått mulet kallt, och man måste ha handskar på morgonen i bilen.
Plånboken är utsinad och lika torr som Nevadaöken, inget roligt att kunna gaska upp en med heller.
Det bli lätt deppigt då..

Långsamt...långsamt så vänder det, man hinner inte känna av självaste vändningen för det går så långsamt, så blir det bättre.
Fredag imorgon, och det närmar sig en ny helg med en rasande fart, med lön dessutom...
Jag borde vara hisnande glad, men är lite trasig i humöret efter veckans lågvattenmärke, vågar inte hoppas för mycket.
Har ett stort jobb med grannen denna helg och kanske ett par till, vi ska byta alla våra fönster på våra övervåningar, själva.
Pirrigt eftersom det är takkupor med plåtar på utsidan, det kan bli besvärligt, riktigt jobbigt.

Har lagt en hel del jobb på mitt utseende på sistone för att muntra upp en sliten kropp.
Har kört 5:2 dieten under 1,5 år nu, tappat dryga 15 pannor, börjat kunna se lilleman när man kissar, hejsan kompis!
Går oftare till frisören och byter långsamt till en besvärligare frisyr, ansar skägget oftare.
Är på min sista spruta på tandblekningen, tänderna börjar återfå sin forna vita glans, utan rök, snus och rödvinsfläckar.
Sommarens strålars inverkan på hudfärgen har börjat blekna, så jag fuskar med att löpa till solariet någon gång i veckan.
Konstigt vissa saker bleker man, det andra jobbar man precis tvärsom med...
Några skulle nog kunna säga att jag har kommit in i en personlighetskris, söker ungdomen igen, det tror jag inte.
Vill bara måna om mitt yttre att försöka se lite fräschare ut igen, förfallet har ju fått fortgå allt för länge.
När det trillar in deg igen vid typ skatteåterbäringen så blir det nog tid för alla ladda på lite nya paltor, klär mig fortfarande som en slusk.
Min garderob får bara lite tillskott av nytt blod vart femte år annars.
Ni ska nog få se....en vacker dag börjar jag nog att gå till gymet också, men för att gå dit behöver jag nog ramla ner några kilon till.
Annars kommer det nog vara en allt för stor liknelse med ett ånglok som stånkar och frustar, med ångvisslan där bak.

Klockan har dundrat in i nästa dygn, det är som vanligt alldeles för sent...
Men jag är lite rädd för nattens drömmar, det spökar allt som oftast med olidliga marisar, då man bara önskar att man få vakna upp snabbt för att pausa eländet.
Så inte nog med att det vardagliga livet sliter ut en, nattens härjningar i drömmarnas värld är minst sagt lika jobbiga...
Önskar bara att jag kunde få vila någon gång, bort ifrån alltihopa..
Inte undra på att jag tidigare drack alkoholen för att smita bort ifrån verkligheten, detta hade varit ett ypperligt tillfälle/ursäkt.
Men jag har en annan egenskap också....jag är envis, en dygd och har inte sin uppkomst från en brygd i alla fall...

Natti!

Berra

Kära vänner, det blev en kort frånvaro från forumet. Jag hade en känslomässig berg o dal bana sist jag skrev. Det var några dagar med väldigt mycket tankar och olust från barndom och uppväxt. Med lite distans så inbillar jag mig att det var normalt och vanligt det jag fick utstå, men det är ju inte sant. Jag vet att det var helt sjukt vissa perioder och det är på något vis fortfarande svårt att greppa vansinnet jag upplevde. Jag vet samtidigt att det ursine jag visade upp som liten Per var något helt makalöst.
Vilken oerhörd vrede och hat jag växte upp med inombords. Vet inte riktigt när det var som värst men någonstans där runt 8-9 års ålder kanske det började för att sedan eskalera fram tills jag kunde börja slå tillbaka och försvara mig.
Jag vet att jag vid tillfällen velat slå ihjäl min egen morsa.
På riktigt.
Det är helt klart så att genom att avstå berusning och alcohol har jag börjat fundera mer. Vet inte om det är så bra. Jag känner och upplever fortsatt en inre tomhet som jag faktiskt klarar av att hantera UTAN att springa 15 km i skogen. (Efter skogsrundor är jag alltid fylld med god energy och fin karma) eller att snabbt svepa ett par 7,2 or i garaget en fredagskväll.
Jag är en sån där rastlös, högpresterande, kravfylld, förväntansfylld gubbe som vill ha saker o ting gjorda, NU! helst så bra som möjligt....men det vet ni ju vid det här laget.

Varför jag fastnat i alkoholmissbruk och varför jag varit "tvungen" att dricka genom åren är nu väldigt klart för mig.
Jag kan bara släppa taget och slappna av riktigt efter god träning eller av att dricka mig berusad.
Först då släpper tomheten och stressen inombords.
Denna brist på harmoni i själen är ju jobbig.
Tryggheten som sällan finns där. En helt enkel vardaglig trygghet att 80% är bra nog. Att jag är bra som jag är.

Den här tomheten som jag tror att många bär på är nog ofta helt enkelt svår att komma ifrån. Vårt samhälle är så väldigt mycket uppbyggt runt självförverkligande och klassresor hit o dit. Att bli någon. Att bli bekräftad precis hela tiden på sociala medier. Dessa bekräftelser betyder ju i verkligheten inte ett skit. Det är nog vår tids största självbedrägerier. Telefonen är idag mångas bästa vän. Det är inte längre hunden som är det, den får inte heller den uppmärksamhet som den förtjänar och behöver. Livet levs allt för ofta genom sociala medier och syntetiska digitala miljöer.
Social kompetens och att tolka sina egna och andra människors känslor är snart bortglömt och mycket svårhanterat.
Telefonen må vara smart men den gör människor fullständigt dumma i huvudet på manga plan.

Nå, nu fick jag vara lite gnällig gubbe också, men det är helt ok det med.
Läste för övrigt om Akvariet och hans funderingar i en "krönika" på forumet i kväll. Mycket bra skrivet och tankar som jag själv delar.
Akvariets fruga drack fortfarande rätt mycket och verkade go med det. Jag hade nog inte stått ut med det själv om min andra hälft skulle överkonsumera.
Jag skulle börja själv igen, lämna henne eller sätta en gräns. Det skulle vara mycket märklig situation för min egen del.

Mina funderingar just nu går mot att göra ett stort äventyr, en utmaning, helst krävande sådan. Det pågår ett sökande i mitt inre efter andra "saker" Viktigare och större än det vanliga man går igenom hela tiden.
Det finns massor att kasta sig ut i. Stort och smått som är något annorlunda än vad som sker just nu.
Man kan springa jorden runt, krypa till Australien, dyka upp o ner djupast i världen eller lära sig virka en mössa. Kanske till och med försöka fånga en ubåt.

Något jag funderat mycket över den sista tiden är skilsmässa. Inte nog med att jag är utomlands i jobbet väldigt mycket. Vi trivs i varandras sällskap men det behövs mer just nu. Gemensamma intressen finns tyvärr inte så manga. Eller inga alls rättare sagt. Väldigt märkligt att vi hållit ihop så länge som vi gjort. Å andra sidan en helt fantastisk kvinna som förstår mig och det jag varit med om. Kärleken är där när vi öppnar ögonen och ser varandra. Svårt det här att vara människa, vi har det rätt bra ihop ändå.
Ambivalens, någon?

Ja, då var jag tillbaka i forumet med alla mina ord och känslor. Det blir rätt långt och segt ibland kan jag tänka. Men det är lite av min terapi att skriva och betrakta här inne. Ibland upplever jag att det är grymt jobbigt att behöva komma in här överhuvudtaget då jag önskar att jag aldrig hamnat i den sits jag själv satt mig.
Men ändå, forumet och ni människor som skapar och driver den framåt med alla inlägg, stora som små, glädjefyllda och sorgliga, är helt enkelt fantastiska.

Tack alla.
Sov gott
Nykter sedan 7 Juni.
LillPer

Jag har inte ens tänkt på nyår ännu. Jaaaa du, det kommer onekligen bli en liten utmaning. Är det någon gång som man kommer bli ifrågasatt är det nog då. Jaha jaha, dags att fundera ut strategier. Låt oss spåna tillsammans ;)

Jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Jag har inte heller druckit ensam eller varje dag. Utan det kan gå veckor mellan men när jag väl festat till det har det gått käpprätt åt helvete på alla möjliga och omöjliga sätt. Precis som du hade jag provat att vara utan A under längre perioder, det funkar ju eftersom jag inte har sug emellan fyllorna. Så jag har fått uppleva vad nykterheten gör med psyket. Klarheten som infinner sig och stabiliteten som är så förbannat härlig. Men ändå har jag fallit tillbaka.

För ca fem veckor sedan så hade jag min sista stora dunderfylla. Med konsekvenser som jag inser kommer vara förödande för mig själv både på ett personligt plan och yrkesmässigt om det skulle få fortsätta För någon gång kommer det eskalera och något riktigt allvarligt kommer hända. Därför beslutade jag mig för att ta en vit månad. Efter det skulle jag fatta ett nytt beslut om hur jag skulle göra. Jag har fortfarande inte förlikat mig med att jag aldrig kommer dricka igen. Ett sånt beslut kan inte jag fatta. Men däremot så har jag beslutat mig för att köra ytterligare fem veckor nu eftersom jag ansåg att en månad var på tok för lite för att kunna distansera mig till alkoholen. När de har gått så fattar jag ett nytt beslut. Det jag kan konstatera nu är i alla fall att jag mår mycket bättre såklart. De senaste dagarna har jag märkt konkreta förändringar i att jag är mer utvilad, uthållig och skärpt. Dessutom har jag inte vaknat upp med bakisångest och när man påminns hur det känns så är lättnaden enorm.

Hoppas du hittar ditt sätt att förhålla dig till alkoholen. Fint att du tar tag i det, skriv och läs. Det finns massvis av kloka individer här som man kan lära sig massor av.

Välkommen!

Du kommer klara helgen galant Nyman. Du är solid

Sen får du ge fan i telefonen när du äter middag. :)

Känner du sug när du inte dricker? Lova dig själv två vita månader. Om du nu anser att du inte kan hantera det när du dricker kanske du bör avstå ett tag så upptäcker du alla fördelar med att vara nykter.

Det var som... Hade aldrig tänkt på att det kan finnas sånt, visade sig att jag måste beställa på nätet för att hitta det här, men sånt går väl an. Några flaskor San bitter och några crodino med samma. Beskrivningarna låter litet söta för mig, men man får väl se.

Visst är det trevligt när man lyckas?
;)

... bara vara svår pms jag har alltså. I dag har jag inte alls känt av den här vreden, ilskan, irritationen som låg som en surdeg i hela mig i förrgår. Det är liksom en helt annan slags ilska än den man "rättmätigt" kan känna. Men jag kommer aldrig på det här när pms:en väl sköljt in över mig. Jag kommer på det efteråt. Alltid.

... Försöker gotta mig i dina ord - jo, på många sätt kämpar jag ju jättemycket...

Nu har det sista mötet i utredningen varit. Känner mig enormt ifrågasatt , men också bekräftad på vissa sätt. En liten, liten del av mig fick lite magkänsla för att det kanske kan falla ut till min fördel, men å andra sidan lät det som att de har en bild av den goda pappan, och som att de lite tror att jag vill ha barnen för det han gjort mot mig (och ja, till viss del spelar ju det in, men framför allt är det ju för att det han gjort mot mig är liknande det han fortsätter att göra mot barnen...). Svårt.

Dock fick jag ytterligare en bekräftelse häromdagen - förskolan hade fått se hur det stora barnet fick fullständig panik för att hen blev instängd i ett rum av ett annat barn - och då tog de upp med mig att "nu förstår vi vad du menar, vi har aldrig sett ett barn få sådan panik". Och det är ju viktigt för mig, att andra bekräftar sådant, för ibland känns det som att alla bara tror att jag hittar på, eftersom barnet inte visar så mycket någon annanstans än hos mig...

Ja... Nu försöker jag andas djupt, tänka att nu ligger det inte i mina händer utan nu får jag bara avvakta och se vad utlåtandet från familjerätten blir. Just nu kan jag inte göra mer, än att vänta, och fortsätta försöka få hjälp till mitt barn.

SatNam. Jag är sanning. Oavsett vad exet säger så vet jag att jag har inte ljugit om något, allt jag sagt till socialtjänsten, familjerätten, samtalskontakt, AlAnon, vänner, kollegor, tingsrätt, om hur han behandlat mig och barnen - allt är sanning. Jag kan däremot känna att jag tvärtom påtalat att vi emellanåt hade det väldigt bra, vilket vi ju hade på ytan, men med facit i hand var jag ju väldigt inne i mitt medberoende så jag var ju alltid lite rädd att han skulle bli arg eller missnöjd med mig, alltid lite rädd att han skulle dricka för mycket, alltid lite mån om att försöka hålla honom nöjd, alltid lite rädd att han skulle bli arg igen... Men hittat på, ljugit, överdrivit eller förvanskat sanningen har jag aldrig gjort, inte en enda gång - trots att han än idag uppger att han alltid behandlat mig korrekt (med tillägget att jag fick en knäpp och därför hittat på allt detta...).

Hade det inte varit så förbannat kallt så hade jag sprungit ner till affären och köpt snask vid det här laget. Är galet sugen. Men inte en chans i helvetet att jag fryser för lite choklad.

Men man vill ju så gärna, och det är så svårt att acceptera alternativt att bara släppa det.
Jag vet hur du kämpat, jag vet hur du slitit, stöttat och funnits där, liksom hoppats. Jag förstår att det gör ont och att du lider. Men jag är också glad att du ser till ditt bästa, att du har en advokat och att du försöker ta dig vidare. Men jag vet hur ont det gör, och fortsätter att göra, och jag vet att du också vet det. Men du är stark, att låta sig vara svag och ledsen, men också kämpa däremellan är ju att vara stark!
Kram till dig!!

Gick på "en grej" idag och det delades ut öl till alla gäster som anlände. Först tackade jag bara nej men så frågade jag om de möjligtvis hade alkoholfri öl. Och visst hade de det. När mitt sällskap som jag var med såg det så utbrast hon "åh hade ni sån, det tar jag hellre, om det går bra!". Jag älskar att vara en person som inte dricker alkohol.

definitivt och utan återvändo.Vad händer då?
Ödsligheten brer ut sig som en grå matta och jag ser inte någonstans de närmaste åren en ljusning.Jag vet att det inte är riktigt sant.Men just nu känns det verkligen så.Jag tror det är därför det känns så omöjligt att tänka tanken till slut.Sen vill jag inte heller att det inte ska vara vi längre.
Under alla dessa 20 år har jag egentligen aldrig tvekat om mina känslor för honom eller vårt förhållande.Känslorna inför alkoholen och hans drickande däremot har ju varit högst påtagliga och gjort mig mycket skada.Varför kan det inte vara enkelt.
Faktan står ju där alldeles under ögonen på mig,men det hjälper inte.
Lite sorgsna rader från en mycket trött och medberoende ullabulla..

:) LenaNyman, jag vet att det är att utmana ödet. Men jag klarade det! Efter att jag ätit försvann suget och jag blev åter stark i min övertygelse. Jag kan nog vara bestämd när jag väl bestämt mig... Tack och ha en fin kväll!
Kram till dig

Han tar antabus......han är på sin andra vecka

Hej! Du har hamnat i en besvärlig situation eftersom du har känslor för honom men du vågar eller vill inte kontakta honom. Möjligen hör han av sig när den värsta skulden och skammen lagt sig. Han kanske skäms nu när han är ren eller vet du om han är ren? Är du säker på att han inte dricker? Kan inte ge dig något annat råd än att ligga lågt ett tag till.

Det fixar inte jag. Har jag upptäckt. Överhuvudtaget fixar jag inte att ha NÅT hemma som kan kategoriseras som alkohol eller "något gott". Jag bara äter och dricker upp det. Så stort lycka till i kväll och nu vet du ju hur du reagerar.

Kram på dig, J!

/L

... till lugnet, ron, tystnaden. Var så galet mycket på jobbet i dag och när man har ont i både mage och skalle känns det på extra mycket. Mitt i alltihop kom Den Hjälpbehövande Kollegan. Nu har jag tagit som regel att vara väldigt återhållsam om såväl mitt umgängesliv som arbetsliv här på forumet (tänk, gud förbjude, om nån duktig på att lägga ihop två och två ramlar över min tråd) men såna här Hjälpbehövande Kollegor finns ju på varje arbetsplats. I alla fall så är den här personen i fråga mycket äldre än jag och har dessutom varit anställd mycket längre så från början tyckte jag bara det var smickrande att hen vände sig till mig om det knasade ihop sig. Men nu! Till saken hör att hen alltid frågar om jag har tid men tar sen för givet att det är precis hur mycket tid i världen som helst jag har till förfogande. Döm om min förvåning när jag kläcker ur mig: "Ja, vad är det du behöver hjälp med NU DÅ!" Trodde jag skulle svimma och bita tungan av mig! Samtidigt. Jag brukar inte reagera sådär alls. Och så får jag på en gång dåligt samvete utav bara sjuttsingen och försöker släta över vilket givetvis bara förvärrar situationen... Men alltså, hur är folk funtade egentligen? Finns där ingen insikt alls?

Och nu när Lucas och jag nyss äter middag så ringer en kompis, jag ser det på displayen, så jag svarar med ett "Lena-mitt-i-maten!". Hjälpte det? Nix. Folk, alltså...

I kväll drar Lucas iväg och blir borta till nån gång i helgen. Nervöst. Men jag tror jag fixar det. Får vara mycket här och tända mycket ljus och tänka fridsamma tankar. 34 dagar nykter ska bli fler dagar nykter.

Kram på er alla! Å smällsmackpuss på pannan!
:)

/L

Oj igår var jag stursk minsann, idag har jag fått kämpa för att inte ta en (eller fler) av de iskalla öl som ligger på kylens översta hylla. Min man och ena barnet är på träning, det andra kollar teve. Och jag lagar mat ensam i köket. Efter en hektisk jobbdag. Ett självklart tillfälle att dricka vin, eller öl om vinet är slut. I en timme och 11 min har jag slagit bort tankarna på den där kalla ölen. Suck, det här kommer bli jobbigare än jag trodde.
Har inte heller bestämt mig ang lördagens hockeymatch med väninnan. Ett par glas kanske? Eller flera. Eller inga glas alls. Fattar inte hur jag inte märkt hur mycket tid av mina tankar som alkoholen ätit upp.

Vad jag tänkte skriva var att det är nu som man märker vilka som är ens verkliga vänner och inte bara "festkompisar". Vet med mig själv att jag har varit en sådan som bjudit hem folk bara för att få dricka, vin, öl, whisky, ja vad som helst bara det var alkohol i. Och på samma grunder tackat ja till vilka inbjudningar som helst.
Men inte längre. När jag tänker efter så vet jag villa vänner som jag kommer att fortsätta att umgås med och vilka som jag egentligen inte har något gemensamt med. Sorgset på ett sätt men ändå ganska enkelt och skönt. Ska på disco (en yngre vän fyller år och vill att vi följer med henne som present) för första gången på länge och absolut första gången som nykter! Ser faktiskt fram emot det som ett nytt äventyr ;)