Senaste kommentarerna i forumet

Din berättelse inspirerar och stärker.
/Saga

Hej Anders!
Njut och vila i att det blir bättre och bättre dag för dag.
Heja dig!
/Saga

Jag hade samma problem, tror att det var pga smile-gubbar och andra symboler.
När jag tog bort dem så gick det bra att posta.
/Saga

till en människa man fortfarande håller av är hemskt.En människa som just nu för tillfället försöker resa sig.Men om hans resa fullständigt förmörkar min resa och de korsas och förstör och irriterar.Om han uttryckligen flera gånger sagt Tack men nej tack till relation just nu för att han inte orkar.Att han har nog med sig själv och sitt eget mående.Och ändå känner jag skuld för att jag funderar på att bryta kontakten helt under en tid.För att få fokusera på mig,min resa mina livsmål och min framtid.Klarar jag det? Orkar jag det?
Vill jag det?

Och varför efterlämnar det en känsla av skuld,att jag sviker om jag aktivt skulle göra det valet och stå för det.
Var finns skuldbördan? och varför känner jag den.Efter alla dessa år av förnekande lögner drickande och dåligt mående så ska jag ändå känna skuld för att ev vilja/klara att bryta.
Hur stor är då hans skuld?
Den måste vara monumental och över alla gränser om den ska stå i relation till min.
Förhoppningsvis har han en sundare inställning till detta än jag.
Att se att vår resa tillsammans är över.Förbi, slutkörd.

Kanske i en annan tid,ett annat tidsperspektiv och framför allt i en annan energi och annat mående kanske det är möjligt att mötas igen.
Just nu är vi båda för trasiga och ledsna för att kunna ge varann det stöd vi båda behöver ha här och nu i varsin resa.

artikeln dök upp i mitt flöde idag :
http://hd.se/klippan/2015/01/09/moten-och-samtal-haller-dem-vid/

Marie B finns mycken klokskap :-) Tack för att du sprider hennes kunskap !

Tack för er feedback!
Detta är första gången jag skriver ned något om mina erfarenheter och det kändes bra.
Jag pratar inte så mycket om detta med folk förutom mina allra närmaste, därför kändes det väldigt bra att skriva av sig lite här.
Kommer nog att prata mer om det när det har gått längre tid.
När jag väl hade bestämt mig för att sluta med alkohol beställde jag tid på vårdcentralen och grät ut min förtvivlan och skam för en läkare.
Hon var väldigt förstående och jag fick sååå mycket beröm över att jag kommit dit.
Att ha alkoholproblem är ju verkligen inget ovanligt idag, men ändå skämdes jag som bara den...
Lättnaden efteråt var obeskrivbar! Fick så mycket pepp och den kvinnliga läkaren ringde mig varje fredag i ca två månader efteråt för att kolla hur det gick.
Hon ordnade även kuratorhjälp men eftersom det var så lång väntetid fick jag ingen kallelse förrän efter 4 månader.
Kände då att jag inte behövde samtala med kurator så jag avböjde.
Fick även antabus utskrivet men jag har inte tagit dem heller.
Har dock ett rör tillgängligt om jag skulle känna att jag inte riktigt kan lita på mig själv.
Man måste hitta sin egna drivkraft till att bli nykter och ta till de hjälpmedel som passar en.
Det är så olika från person till person.
Tur att det finns massor av olika slags hjälp att få!
Jag har så mycket jag måste jobba med hos mig själv men jag försöker tänka att man kan inte göra allt på en gång!
Försöker ta en dag i taget och inte vara för hård mot mej själv.
<3

Jag ser att du får problem när du ska posta kommentarer så att det blir många kopior. Jag skulle gärna vilja försöka fixa till det felet. Vad är det som händer när det blir fel? Kan du beskriva?

/magnus
alkoholhjälpen

Härlig läsning, fortsätt på den vägen.....jag känner igen mig en hel del i din berättelse, bl.a. det med att börja ta återställare. Det började jag nog med i 25-årsåldern. Då tyckte man bara att det var ett skönt sätt att få bort bakfyllan - och det räckte oftast med en. Sen blev det ju som du säger så att det ibland blev ytterligare alkohol dagen efter och det ledde till ytterligare en heldag på fyllan.

3 dygn - inget dilerium. Äter nästan normalt - men får kämpa med aptiten. Lite konstiga svettningar på morgonkvisten, men inte så farligt. Ångesten är nästan förlamande på förmiddagen/dagen. Kvällarna är bättre - i mörkret. Kravlöst. Skönt. Älskar sena kvällar när inga "måsten" finns. Kanske har jag även abstinens från att ha dragit ner på insomningstabletter. Har länge tagit 2 varje kväll, men har inte så många kvar så jag har gått ner till 1. Har ätit dessa i säkert 10 år - de hjälper till viss del även med ångestproblematik - och är ju f-n så mycket bättre än att dämpa ångest med alkohol, vilket jag tror att många av oss ändå gör - och tar oss vidare in i alkoholmissbruket.....

för att du berättar! Jag kämpar ännu med eländet så det betyder mycket att få läsa din historia!!
Ha ett jättebra 2015!

Trötter

Jag förstår inte riktigt vad du menar men tack i alla fall. :-)
Kram Saga

Mitt inlägg var inte helt korrekt i din tråd, jag blandade ihop din historia med en annan.
Förlåt!
/Saga

Hej!
Jag är ny här och hoppar in ganska sent i din tråd. Hoppas det är ok.

Vill bara dela min erfarenhet av att det absolut bästa för ett barn är att ha en stabil förälder. Det kan vara problem och stormigt omkrring er men om barnet känner en styrka och beslutsamhet hos dig som förälder så blir hen trygg i det. Behöver inte själv ta på sig ansvaret som barn ofta gör.
Även om du inte känner den där styrkan och beslutsamheten på riktigt så fejka. Gör det bara.
I dag är första dagen på resten av ditt liv.
Lycka till och stor varm kram!
Saga

Kram !!!!
Du är bra som du är Saga !

Välkommen in i värmen!
Har varit med några dagar men även tidigare i en kort period när först kom till insikt över mitt drickande.
Jag tror att alla vägar är bra att prova. Det är så individuellt och ingen väg är rätt för alla.
Vårt beroende ser olika ut och vi har det olika tungt. Det jag dock lägger märke till i våra olika berättelser är det växande självföraktet.
Det tror jag är livsfarligt.
Läs gärna inlägg #9 i min tråd "Enough is enough"

Varm kram!
Saga

Ibland tänker jag att vi är för hårda mot oss själva. Vi lovar, löften bryts, vi har dåligt samvete, vi hatar oss själva. Vi lovar igen, hatar, lovar. Knuten blir hårdare, mörkret mörkare och föraktet större.
Tänk om vi skulle börja vara varsamma, ta hand om oss, klappa oss på kinden och säga: Du är bra.
Här kommer några kloka ord från coach Marie Bengtsson som jag följer på Facebook. Passar inte för alla men för mig är den klockren.
/Saga

" Intention. Jag tycker om ordet. Hur det låter och dess innebörd.

Intention. En riktning. Ett syfte. En plan.
Mjukare än mål som känns så lutherskt strängt och kritstrecksrandigt korrekt.

Intention. Något som jag bestämmer mig för innan det har hänt. Som en ledstjärna och kompass. Men som ändå ger mig frihet. Frihet att välja andra alternativ på vägen. Om dessa passar bättre. Inte som ett kryphål. Utan mer som ett ansvar att axla när livet tar andra vägar än dem jag på förhand kunde veta.

Intention. En mjuk riktning som ger mig frihet. Mmm. Ja, jag tycker om ordet.

Och jag tycker om att göra det enkelt. Varför välja att komplicera ett liv som ändå är så komplext i sig själv? Så jag skapar en intention för endast en dag i taget. En hanterbar horisont som ger både styrfart och vind i seglen. Och samtidigt utrymme för kursändring redan nästa dag.

Jag ställer mig frågan ”vad är min intention idag?” och känner hur min förvärvade klokskap får samarbeta med mina framtida ambitioner. Inför valet tar jag vägen förbi tre frågor som tar fram essensen:

färdigheter: vad behöver jag bli bättre på? (lyssna, visa uppskattning, vara tydlig, slutföra)
livsvärden: vad är viktigt för mig? (visdom, närhet, kärlek, trygghet, medkänsla)
känslor: vad vill jag känna? (glädje, nyfikenhet, samhörighet, mod)
Och så formas den dagliga intentionen till något som betyder något för just mig.
Till något som leder mig rätt just denna dag. För det är denna dag som skapar min framtid.

vilken skulle din intention bli för just denna dag?"

... men ändå så lika!

Och nu, två år senare kan jag återigen säga med säkerhet - när jag flyttade så blev det så mycket jobbigare, sorgligare och svårare först, under en period. Det var sorgligt eftersom det blev så tydligt och verkligt att vi faktiskt separerade, det var fruktansvärt att se hur barnen tog det (deras önskan att jag skulle flytta hem. - samtidigt som de inte alls ville vara med pappa) osv osv. Det var så galet jobbigt och jag mådde så dåligt att jag faktiskt önskade att jag skulle få dö.
Men jag härdade ut, stod emot hans återföreningsförsök så väl som hans hot.
Och sakta men säkert har det blivit bättre. Jag har kämpat med att ta emot hjälp, att göra saker för att må bättre, att tänka på mig, att tänka på det jag inte ville leva i, och med ensamhet. - alla andra har ju sitt, vänner med familjer osv, men idag är det så mycket bättre (och då är jag ändå mitt i en boendetvist!)
Håll ut!! Gör något för dig, och som Kaeljo skriver - ta med dottern på en fika, eller något annat hon gillar?! Skulle det kunna gå? Och du har säkert redan gjort det, men tala om för henne att du finns där, att hon är välkommen till lägenheten, ofta!

Stor kram

Välkommen Ann

Nykterheten är ju farlig för fan? Eller så tror jag att det känns för de allra flesta som befinner sig där du är nu. Vad skall hända nu? kommer allt i dagen? Den där skammen vi burit på i flera år, blir den verklig nu? Skall det gå att hållas nykter?...? Stryk och fyll i enligt vad som gäller för just dig.

Bra med AA. Det här forumet har också hjälpt många. Läs andras berättelser, skriv, du kommer säkert att känna igen dig.

Både personlig och parterapi kan vara bra (jag är själv i parterapi). Men parterapin skall fokusera på att stöda paret och parrelationen, arbeta med både dina och din mans saker, arbeta med både sådant som uppstått med ditt drickande och annat. Om fokuset är på att stöda dig tror jag att personlig terapi är betydligt bättre. Det är också möjligt att göra båda två, om tid och pengar räcker.

Jag tror att din dotter kommer efter dig snart. Om hennes pappa aldrig sätter sig ner och frågar hur hon har det, så tror jag nog att hon ändå står närmare dig. Min dotter mådde väldigt dåligt en period på högstadiet. Då bodde vi ju ihop hela familjen, men då min man alltid satte drickandet i första rummet och inte varit så närvarande, så har mina barn alltid stått närmare mig. Under den perioden hade min dotter det inte så bra i skolan, men då försökte jag i alla fall att göra det så bra som möjligt för henne hemma. Vi pratade ibland om problemet då jag kände att hon var öppen för det. Men framförallt gjorde vi mycket positiva saker tillsammans. Vi tittade på film, spelade spel, bakade, promenerade och åkte till stan och åt eller fika. På så vis fick jag henne lite gladare.
Jag ägnade mycket av min lediga tid tillsammans med henne då. Då kände jag att jag gjorde det jag kunde för henne och jag tror hon mådde bra. Det är ju säkert olika hos er kanske, men om ni kan hitta på lite sådana liknande grejer, bara helt avslappnat utan att prata så mycket om själva situationen. Kanske inte funkar hos er, men bara en liten tanke som slog mig,
Allt kommer att bli bra med tiden.
Kram

Jag känner mig så otroligt förvirrad! Det är så himla svårt att bryta o flytta på riktigt. Det är svårt eftersom min dotter inte följer med mig o jag vet hur dåligt hon mår. Det känns som jag sviker henne när jag går. Hennes pappa sätter sig ju aldrig ner o frågar henne hur det är. Hon tycker att det är jättekonstigt att jag bor häkten i huset o hälften i lägenheten. Men om jag bara är i lägenheten så träffas vi ju inte o hon orkar inte flytta emellan. Jag känner mig som en stor svikare som bara tänker på mig själv! Jag förstår ju att det måste bli väldigt konstigt när jag håller på så här. När jag är i lägenheten känns det lugnt. o skönt o jag vill ju vara här men inte utan min dotter. Om hon hade mått bra hade det varit mycket lättare. Att jag ska vara så här. När man tror att nu kan det inte bli värre, då blir det det.! När ska det bli bättre? Kommer det verkligen att kunna bli det?

Tack för era inlägg och kommentarer! Jag vet inte vad som händer och hur jag tänker och funderar.
Jag har varit och hälsat på bekanta typ 40 mil hemifrån. Jag har haft ångest sedan jag senast drack i lördags, ångesten varit
konstant. Drack inget hos dem fastän det bjöds, men ångesten kom varje kväll jag gick och lade mig.
Tog dubbeldos sömnmedicin plus ångestdämpande. Fungerade ok under dagarna men på kvällen kom ångesten.
Nu hemma, drack återigen för att "slappna av".
Kunde ge upp min tråd här för att jag är totalt misslyckad och att jag känner mig som en looser...
Hur bli av med ångesten, har gått i terapi etc, men vet det är sist och slutligen alkoholen som antagligen e orsaken...
Hoppas få sova inatt..
Tack för att ni läser!

Lev gott, trötter