Senaste kommentarerna i forumet

Skönt att vakna pigg i morgon Lill Per. Förstår vad du menar, men antabus är väl bra just nu för dig. En liten krycka som alla säger. Tillåt dig att vara lite svag och orolig just nu för jag tror, kan bara gå till mig själv att vi är många som upplever samma sak. Dom där tankarna och känslorna är knepiga och svåra att få stopp på när dom dyker upp.
Du är stark och kommer att klara det bra.
Sov gott
Konstnären

Söndag kväll och fjärde dagen utan alkohol. Det här går riktigt bra. Jag tänker bara att idag ska jag inte dricka något, morgondagen bekymrar jag mig inte om. Har inhandlat alla olika sorters alkoholfri dricka. Det blir litet tråkigt med bara vatten. Jag tror att jag redan har börjat påverka min gubbe i rätt riktning. Han dricker mycket mindre. Dessutom börjar han att dricka min alkoholfria öl och tycker att det är riktigt gott. Positivt! Det enda är att jag är så ruggigt trött. Undrar om det är normalt?

Det här är allvar och det vet du.
Det är inte på lek eller kul längre och det är så otroligt jä*la bra att du är här.
Har man kört onykter/påverkad och ändå inte inser att man har feta problem om man gör det, då har man redan ett missbruk. Aeromagnus jag vet att du kan fakta om skillnad på beroende och missbruk men jag anser att om man kör utan att det skulle visa grönt vid kontroll då m i s s b r u k a r man och det är en sak att sitta inne ensam och dricka men när man riskerar andras liv har man passerat gränsen rejält.

Du behöver höra det här Johannes för det är sanningen och det kommer kanske bli jobbigt i din kropp men jag säger det för att jag vill väl.

Jag är en (nästan) helt vanlig 30-årig kvinna, ingen kan se på mig att jag är alkoholist.
Johannes, du vet redan allt jag har skrivit inom dig. Det är därför du är här. Du är klok det är vi alla men i kombination med alkohol blir vi "idioter". Det är inte vi, vårat sanna fina jag som gör allt sjukt vi gör eller utsätter oss och våra kroppar för men vi måste stå för det vi har gjort.

Just det drog ner mig ännu längre i beroendet för till slut efter allt jag gjort och hur jag drack försvann min tro på och kärlek till mig själv.
Jag var helt vilse och det enda som botade mig var att dricka mer, då glömde jag för en stund hur värdelös jag är.

Tills den dagen jag på allvar förstod att det finns en lösning. Sluta att dricka.

Jag fattar att det känns som något omöjligt. Det är ditt liv och den identitet du byggt upp. Men nu bygger du inte längre upp något, nu raserar du dig själv och det går utför för du kommer behöva mer och mer alkohol eftersom att toleransen ökar.

Jag vet att du redan vet det här, annars skulle du göra något annat än att logga in här.
Och tro mig jag VET att det går att må bra igen. Läs gärna min tråd så förstår du.

Kram Ebba.

Sitter nu i flygplatsloungen på väg mot två veckors jobb. Ser fram emot att jobba, inga problem med det. Jag har en märklig oro i kroppen. En känsla av melankoli och vemod.
Jag vet att jag duger, gillar mig själv, kramar mig själv inombords. Ändå, en gnagande känsla av otillräcklighet. En väldigt märklig, ihålig känsla.
Jag är otroligt tom just nu. Känner mig som ett bottenlöst hål.
Mörker, håglöshet.

Försöker jobba på min dator men kommer helt enkelt inte igång. Lusten är som bortblåst.

Jag inser riskerna med att resa iväg så här och vaknade med ångest i natt. Katten jamade och ville in sängvärmen. Tur var väl det för jag gick upp och tog en Antabus i sviterna av min dåliga känsla. En svag tanke om att dricka har smugit sig på.
Tillbaka till bädden ligger katten om spinner på min kudde. Så enkelt att vara katt.

Fan vad svag och orolig jag känner mig.
Antabusen räddar mig denna vecka.
Tredje tabletten på snart lika många månader. Jag har så svag dos så jag tror inte det har så stor effekt. (Idiot tanke) Det blir mer en psykologisk historia.
Tack o lov att jag fattar allvaret och mitt i natten går upp för att ta en tablett. Jag gjorde det medans jag fortfarande halvsov och inte hann ångra, tänka efter för många gånger.
Då hade jag troligen övervägt några drinkar här i loungen just nu. Kämpat och brottats mot mina demoner. Grejen är att säkert 90 % av alla här inne dricker någon form av alkohol. Jag ser dock ingen ännu som skulle haft samma beteende som jag, om jag nu skulle druckit av frispriten.
Åh, skönt att jag inte kommer dricka.
Fattar fortfarande inte att jag "måste" använda en jevla tablett för att motstå alkoholdemonen.

Vaknar pigg i morgon.
Hoppas energi och livslust har vänt tillbaka då. Mitt känsloliv svänger ju rätt snabbt upp och ner som ni vet.

Sköt om er.

LillPer.

Nu har j

Jag känner igen sättet att dricka som du beskriver, fast jag annars har en annorlunda livssituation. Har också fortfarande en hel del positiva tankar om A (till motsats till de flesta här), men klart är att det där dagliga drickandet är bara skit, den saken har varit klar för mig redan länge. När jag nu sitter här efter 1 torr månad och undrar varför jag aldrig försökt sluta på riktigt tidigare, kan jag komma på en enda verklig orsak. Jag vågade inte. Jag trodde jag var djupare fast i träsket än jag verkligen var, jag trodde inte att det fanns ett annat alternativ för mig än att dricka livet ut. Nu efter bara 1 månad vet jag annorlunda och jag är helt övertygad om att jag skall kunna hållas torr det här året ut (vilket jag lovat mig själv) och att jag mår bra av det märker jag redan. När året är slut får jag göra ett nytt beslut, på betydligt nyktrare grund.

Det blev mycket om mig själv, ta vara på det du gillar (om något) och glöm resten.

aeromagnus, fy fan ja det suger verkligen och det är hemskt att se vad alkohol gör. Jag har lyckats leva utan de där djupaste dalarna (även oom jag stått på ica när det öppnat och köpt folköl och sedan gärna lagt dit några varor som man inte ens vill ha för att det inte skall se så uppenbart ut, vilket är jävligt i sig), det är mer ett jävelskap att jag inte kan få något lugn utan att dricka. Hur som helst så äår det nog som du säger, att det är allt eller inget. Jag måste dock börja någonstans och det är att dra ned rejält. Risken är att det inte går att göra så längre, dvs när man inte druckit på fyra dagar, sen går och ser en fotbollsmatch med några kompisar på krogen så kanske det är som att börja om igen. Det var så länge sen jag ens hade en spiknykter dag så jag vet inte exakt hur deep i skiten jag är.

Tidigare hade jag väldigt stark karaktär, bestämde jag mig för något så var det det som gällde, nu misstänker jag att den inte finns med alkohol längre.

Detta var dock en start för mig. Att gå till ett forum - läsa om andra och skriva något själv. Jag skall börja med imorgon.

Jag ser att du skriver i mycket trådar men har ännu inte riktigt sett de trådar som ni som är så sjyssta och stöttar i har startat själv. Hur länge har du varit nykter nu och hur går det och känns det ? Äter du antabus ?

...här..tagit del...förstår...känner med dig...

kram

Hej tack för svar. Jag har intressen, men svårt att hålla fokus på en sak. Det finns massor med saker jag vill göra! Går det över snart?

har en väldigt låg stresströskel när vi nyktrar till. Min alldeles egna tolkning/förklaring är att vi har ett posttraumatisk syndrom...inte alls säker på att den stämmer men jämfört med "normala" människor som tagit sig ur en livshotande sjukdom/olycka så är vi väldigt lika. För min egen del så har det varit en väldig omställning att växla från 5 bollar i luften till max EN ! Och gärna med långsam hastighet ! AA's deviser har hjälpt mig massor :
*Ta det lugnt
•Gör det enkelt
•En sak i sänder
•Det viktigaste först
•Lev och låt leva

Jag fick lära mig att alltid ställa mig sist i alla köer jag kom fram till enbart för att träna på mitt tålamod och jag är glad för att jag gjorde så.
Idag kan jag ju se att jag ofta får mer gjort än tidigare iom att jag prioriterar vad, hur, jag ska leva mitt liv. Typ : Skynda långsamt så hinner jag längst.

Men jag har fortfarande svårt att lata mig !!! Och det kan jag bli sur på !! Jag försöker ha en dag i veckan där jag gör det jag vill göra och det som är bra för mig men..men.. :( Men för 2 veckor sedan lade jag mig i skuggan i min solstol och jag somnade och sov i 4 hela timmar :-)) Grannen var och tittade på mig 2 ggr men lät mig lyckligtvis sova vidare :-) Jag hade avgjort ett behov där och så har jag inte sovit sen jag var bebis :-)) Den dagen blev en väckarklocka om att jag måste lyssna mer på min kropp och knopp. Och det var sanslöst skönt !!

När jag nu åker till konventet/höstmötet : http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/2014kalender/aagullbrannany.pdf
så är det 3 dagar som bara är för min egen skull. När jag sätter mig i bilen och åker dit så känner jag hur stress och anspänning bara försvinner ur kroppen och jag sover som aldrig förr på mitt hotellrum för att sen äta KRAV-frukost tillsammans med andra kära fina alkisvänner ( och anhöriga) som bor på samma hotell då...DÅ...är lyckan total !! Tänk bara att få flera goa morgonkramar !!! Det är inte alla förunnat !!
3 dagar som jag bara får vara jag och inte bry mig om nåt eller någon annan ! Den helgen, alltid första helgen i september, är helig för mig och jag behöver verkligen dessa dagar.

Jag avslöjar nog inte mer om mitt projekt såhär offentligt men jag finns på fb under namnet Adde Addesson med en profilbild från just Gullbranna taget från ett flygplan för några år sen. Jag står där...med ryggen mot havet :-))) http://gullbrannagarden.se/gud-ge-mig-sinnesro-att-acceptera-det-jag-in…

Och nu är det bara 11 dagar kvar :-)) Och 2 veckor efter är vårt höstmöte på Gården!! Lika heligt det !!

Sköt om er och ta inte första glaset !!

Rastlöshet är en varningssignal på sug så det är starkt att du inte dricker. Har du ingen hobby? Skaffa dig en kanske?

Efter min första lob så intalade jag mig att jaja jag skiter i spriten och håller mig till öl. Jag är ju inte som de på AA jag har ju bara druckit i några år. Jag ska kunna dricka normalt det var min tanke. Dricka normalt om några år. Detta var i november 13. i 8 månader drack jag inte en enda jävla skitdroppe, mådde superbra, pigg, trevlig ja you name IT. Sedan kom djävulen och knackade på min axel när jag var i Eskilstuna. Hade slutat med medicin var min sons födelsedag, MIN SONS FÖDELSEDAG. Den sabbade jag, ville inte dricka på hotellet, drack ute vaknade i en fyllecell igen, inte för jag var stökig utan redlöst berusad. Tbx till hotellet vid 3 var 8/7 på morgonen min sons födelsedag som jag sabbade. Sov till 8 ut och köpa folköl så man klarade sig till 10 då bolaget öppnade. Ja a var i mig, usch och fy. Lob-samtal igen trevlig yngre tjej som jobbat på behandlingshem. Hon var imponerad att jag hade fixat all hjälp själv.
Johannes jag resonerade precis som du. Kunde dricka 15 gånger utan problem, men det kunde bli problem 16:e gången, 3:e gången jag jag visste aldrig. Det vet inte du heller Johannes. Du vet inte när det slår över för både du, jag och många andra här inne kan inte bryta. Så länge du inte är redo att bryta kommer du alltid att leva i risk vad gäller a. Vad vinner du med att leva i risk? Vad är vinningen med att dricka om man vet att man inte kan hantera a. Är du villig att ta samma risker som jag gjort? Säg inte att de inte kommer drabba dig för det vet du inte. Ta en funderare Johannes om a verkligen är så viktig för dig. Vill inte skriva senare att "Vad var det jag sa" Kämpa på

tack, hoppas det här forumet kan ge stöd när the devil on the shoulder mocks me. Träning och alkohol är ingen bra kombo, om man kommer igång med träning kan det därför också vara en sporre att inte dricka, om man klarar det...

Om ett bakslag blir vid två öl, så kan det väl snarast bli till en styrka, ingen orsak att låta sig nedslås av det.

Men kan nog tänka mig hur diskussionen med djävulen (åtminstone för mig) skulle kunna låta nästa lördag "Äh det gick ju så bra med två öl förra veckan, visst kan du ta några nu också...". I så fall blir det säkert tid att sätta foten i marken.

Jag tror det är bättre att vara ärlig. Det är nog många här som också faller dit fast man inte vill och det kan kännas skönt att se att det inte är så lätt för alla andra heller men det går att kämpa vidare. Det jag personligen har upplevt är att när jag har haft ett mål på typ 1 månad och sedan misslyckats den 13:e dagen, att jag då känner, a men va fan det var bra med 13 dagar, jag kan försöka nästa månad igen och så blåser man på. Det är nu du skall vara stark och inte tänka så.

Lycka till

DO IT NOW.
SOMETIMES 'LATER' BECOMES 'NEVER'.

Var rädd om dig.

/Ebba

Jodu Vickan nu har jag ätit kokta hela kornkärnor som kvällsmål och i viss mån som ersättning för potatis och pasta. Jag tycker definitivt mig märka att jag är mindre hungrig och sugen på mat/mackor/godis överlag.

På dryckesfronten går det bra. Dock blev det ett litet hack i skivan igår kväll när jag och min fru hamnade hemma hos min "farligaste vän".
Fick i mig ett par starköl, lyckades inte hålla mig. Det var inget tjat eller så utan det var min svaghet som gjorde att jag föll till föga.
Mitt i all självförebråelse, besvikelse och ilska över att jag inte kunde stå emot finns det ändå ett uns av tillfredställelse över att jag nöjde mig med ett par pilsner. Det hade kunnat bli ett rejält hinkande. Men det blev det inte.

Har funderat mycket över om jag skulle dela med mig av mitt bakslag. Jag kom dock fram till att jag måste ju vara helt ärlig inför mig själv och er. Annars funkar nog inte detta så bra. Förhoppningsvis kanske någon dessutom drar nytta av att läsa det jag skriver även om det inte alltid är solsken och vita dagar som adderas.

Jag tar nya tag och satsar fortfarande på tre månaders avhållsamhet men får räkna in ett bakslag.

Ha en skön söndagskväll vänner!

/ Incognito

...men vill berätta något positivt.

Min historiska skilsmässa som jag refererat till så många gånger, den var smutsig, mycket smutsig.
Däremot har jag träffat på exet, barnens far, ett par gånger under detta året. På parkeringsplatsen utanför Ica.
VI har tidigare alltid hälsat på varandra, men för någon vecka sen pratade vi.
Det kändes inte någonting alls. Inte infekterat, inte tillgjort, inte avvaktnande.
Så, med det vill jag säga, historia försvinner aldrig. Det som hänt finns kvar men nu efter 15-20 år kunde vi prata lite vanligt.
Yngsta barnet har ingen kontakt alls med honom men jag berättade om att han kommit på universitet och börjar studera nu i höst och det gjorde honom glad få veta.

Det blir bättre men det tar tid!

Keep up!
kram du varma kvinna och medmänniska

...du finns med mig, egentligen hela tiden.
Som du beskrev till Adde, tror jag, om detta underbara men hemska forum. En plats jag är så tacksam har funnits och finns.
Jag gav mig f-n på att maken skulle in på behandling och sen får vi se hur det blir.
Det väntar jag kanske fortfarande på trots att jag gång på gång överbevisats i handling och ord att det är över sen länge. Överbevisats är väl rätt ord....
Hela jag ligger efter med allt, papper, hus, hälsa. Allt mitt har försakats och jag drar i lite trådar här och där för inte falla bort helt.
Antar det är ett friskhetstecken?
Jobbet är heligt!
Jag har tappat enormt mycket av koncentrationen men har mycket rutin i ryggmärgen så det har inte trasats sönder...ännu...det får inte hända för då faller hela mitt liv och min framtid.
Antar det är ett friskhetstecken?
Mina barn är fantastiska och är glada och aktiva.
Antar det är ett friskhetstecken?
Betalar räkningarna som jag ska.
Friskhetstecken?
Kollegor, gamla som nya, är väldigt tacksamma över mitt arbete. Vill umgås med mig (jag tackar alltid nej för jag orkar inte hålla ansiktet uppe). Mina uppgifter är av sån art att ingen ifrågasätter varför jag inte hänger på och jag utnyttjar det nu. Önskar jag orkade vara med. Har en hel resväska med mig med pappersarbete som ligger efter men inte orkar jag sätta mig ner med det heller utan stirrar ut i luften och gråter...
Inte särskilt friskt....

Vill ju bara det ska vara lugn och ro. Enkelt och utan förebråelser och elakheter...jag orkar inte ta mig ur för det skulle ta all min energi...orkar inte vara i det heller...därför är jag tyst mest...tystheten och tomheten tar stor plats, all plats...

Otroligt trött idag.och suget har kommit mer den här helgen än tidigare. Trött och lite smådeppig, gissar att vädret bidrar.

Inget första glas idag. Kramar från A

Tack för din support. Känns bra!

Kram

Otroligt starkt när man också har folk i familjen som dricker (även om de kan hantera det). Du har gått från "jag blir bara lycklig när jag dricker" till "jag blir bara lycklig när jag inte dricker". Grattis och kämpa vidare

Hej tack för ditt svar. Jag tror jag inte är ensam i att komma till sådana här forum med att fortfarande ha någon form av kärlek till alkoholen. Att dricka alkohol med andra personer är många gånger trevligt, avslappnande och härligt. Att sitta och ta återställare eller supa i smyg och liknande är i princip aldrig trevligt. Jag förstår självklart att det är otroligt få som kommer från att det gått för långt till att de kan hantera ett "normalt drickande". Det händer säkert men är solskenshistorier om man inte tar tag i det i tid.

Anledningen att jag säger att jag inte vill sluta helt är för att jag som säkert många andra också känner har svårt att just nu tänka mig ett liv utan alkohol. Det beror nog en del på att den varit så närvarande alltid. Jag tror vårt samhälle hade sett bra mycket annorlunda ut om alkohol inte fanns, vi hade vågat göra saker nyktra, stöta på tjejer (eller killar) nyktra etc. Men idag är det ofta så att man lär sig som ung att bara våga saker när man har lite alkohol i sig och sådant sitter i. Jag är inte där ännu att jag hatar alkohol i sig, jag hatar mest att jag är beroende av den då man inte mår bra av det.

Du kommer troligtvis att fortsätta dricka tills du mister jobb mm eftersom du har ett starkt kemiskt beroende. Varför vill du dricka? Om du ska få ordning på ditt drickande så är det avhållsamhet som gäller. A har inga positiva fördelar på lång sikt, 0, nada, zero, inget. Nämn någon? Kortsiktigt finns en och det är flykt för stunden. Jag vet vad du går igenom, dricka tills man däckar skönt då men inte senare. Du måste vara beredd att sluta helt. Byt ut skiten mot träning istället. Du måste ta hjälp. Gå till ett aa möte. Du kanske ska prova medicin så du inte dricker, kan dricka. Fundera på dina två val. Hoppas att du inte ser detta som en moralpredikan utan erfarenhet av som brutit.

Sänder dig många tankar, betydligt oftare än jag skriver här.
Ta hand om dig, även om jag vet att det är svårt...
Pratar du med någon?

Du underbara människa, bästa, bästa du!
Varm kram!!

Precis så känns det, som du satte ord på åt mig. Tack! Det är värt mycket, för just det där att inte kunna förklara, inte kunna uttrycka mig i ord, det gör det liksom värre...

På insidan är det så många saker som skaver, som gör så ont och som inte går att ta bort, men inte heller acceptera, och på utsidan finns alla som inte förstår och som jag tror förväntar sig att jag ska komma över allt det där som de inte förstår att det var så illa som det var, och på utsidan finns allt det där som borde göra mig glad- jag trivs på jobbet, jag har härliga bar, jag har mitt fina boende som jag absolut avgudar, och någonstans mittemellan håller mellanhuden på att skavas sönder...

Åh, Sorgsen, jag önskar så att du satt här bredvid mig... När jag läser din text så förstår jag mig själv bättre, och det gör så ont att något som jag lämnat fortfarande påverkar mig så... Jag vill vara stark, och ibland känner jag mig stark, men varifrån kommer all min sorg...?
Jag är därifrån, kan det inte släppa?! Kan jag inte vara starkare?!