Senaste kommentarerna i forumet

Att måsta kämpa ensam är så jädrans ensamt. Men att nån är solidarisk med en och vill och vågar gå bredvid, det är stort. Fantastiskt!

Pratade med en ung kille (ingen aning men 23-24 år kanske??!!) på en middag en gång som berättade för mig att han var mitt uppe i en vit period på ett halvår. Jag har ingen aning om vad beslutet grundar sig i och det har ingen betydelse heller. MEN den här killen har en så jäkla fin kollega (också kille i samma ålder) som ville stötta sin vän så han bestämde sig för att göra utesluta hans största last och beroende, godis under samma period. Detta så att kille 1 inte skulle kämpa med suget själv.

Jag blev så otroligt glad över att höra detta. Oavsett anledningen till att kille 1 väljer att avstå under ett halvår må vara okänd, men kanske kan vi anta att det beror på att han insett att alkohol inte är hälsosamt på ett eller annat sätt. Och att han sen har en vän som stöttar honom i detta och som han uppenbarligen känner så pass mycket förtroende för att kunna berätta det för. Men också att han i sin unga ålder förstår att fundera och ändra ett ohälsosamt beteende. Det gör mig så oerhört glad.

Var bara tvungen att gå och lägga mig en stund under eftermiddagen, har nåt oknytt i kroppen som stjäl massor av energi. Jag somnar och drömmer den här drömmen.

Jag är på en flygplats (à la gammal flygplats) och ett tröskverk till skrivare har precis spottat ut diverse dokument inför resan. Jag är på väg att ta dem då en kvinna plötsligt norpar åt sig bagagetaggen (som ser ut som ett stycke bajsbrunt toalettpapper). "Men det där är ju min", säger jag till henne, lite lamt. Hon släpper den och den landar på golvet så jag måste böja mig ner och plocka upp den. Och då! Jag blir plötsligt hejdlöst förbannad, stegar fram till kärringen, griper henne om käkarna och trycker upp mitt ansikte intill hennes öra. "KO!" väser jag.

Sen bara måste jag ha en öl men hinner vakna innan jag hittat åt en bar.

Lider med dig och önskar att det ska bli bättre!!!

Stor kram!

Vad bra att du hittat till detta forum för stöd. Det har hjälpt mig mycket. Vi är många här som förstår precis vad du går igenom. Klumpen i magen, oroar, kontrollen och rädslan för framtiden. Jag vet att jag som du kände att hans ord betyder ingenting, eftersom jag blivit besviken gång på gång och det inte fanns någon koppling mellan ord och handling. Till slut blev jag kall, känslorna stängdes av. Så här efteråt tror jag att det var något försvar hos mig när jag helt enkelt inte orkade känna längre. Försök att hålla fokus på dig och vad du behöver för att må bra. Låt det ta tid och stressa inte fram något beslut om du i nte vet just idag vad du ska göra. Har du någon du kan prata med som kan stötta dig i detta så gör det.

är urusel hos den personen :-(
4e namnet är ordföranden och det funkar bra mycket bättre.

vilket är ett säkert tecken på att han håller på att nyktra till.Någon annan därute som är sugen på att dejta min gamla heltidssjukskrivna alkoholiserade surgubbe annat än jag?

Fan vad gott, hoppas det smakade lika gott som det låter, och att du fick i dig allt.

när jag pratade med honom och vi ska ha vår första lilla date på Tisdag.Nu ska tanten låta bli att ringa,kolla eller lägga mer energi på detta (ha!) innan vår träff på Tisdag.Det känns både förväntansfullt och lite dystert samtidigt.Dystert för att jag valt att frångå min väg om krav på total nykterhet.Förväntansfullt eftersom jag längtat efter honom så länge.

Även om inte ett smack händer så har det hänt nått för dig.Du har valt att tala och uttrycka din mening och du har sagt högt det du tänkt och känt länge.Det är alldeles utmärkt!Förvänta dig inget,tro inget för det är förmodligen många besvikelser till innan något dramatiskt sker från din eller hans sida.
Dvs slösa inte en massa resurser på att hoppas på att underverk ska ske.Men en boll är satt i rullning åtminstone från din sida.

Det du beskriver låter som en man som har problem både med spel och alkohol. Upplever du det som ett problem så är det ett problem. Du kan inte hjälpa honom. Om du vill/orkar kan du vara rak och konfrontera honom med vad du ser och sen lägga fokus på dig och det livet du vill ha. Han måste själv inse sitt problem och söka hjälp för sin egen skull för att bryta detta mönster.

Nu har vi pratat. Hände inget speciellt men nu har jag sagt mitt. Han fick välja på familjen eller alkoholen och han valde oss , såklart. Men han har inte problem med alkoholen och tänker inte söka hjälp. Så nu är det bara att vänta igen. Jag litar inte det minsta på honom men han har nu en chans. Vi får se om han tar den. Sedan får vi se om jag kan ge honom en ärlig chans i vårt förhållande pch och det är jag inte alls säker på.
Allt känns väll sådär men ett steg framåt, kanske.

kl 19:30 serveras thé, varm choklad och smörgåsar. Jag ska välja varm choklad och en eller två, hårda mackor med ost.

~bra val hörru~

Att dra in barnen är en gul sak att göra. Han vill måla ut fig som den onde men i långs loppet är det du som vinner deras förtroende. Tiden och orken kan vara jobbig men häng i.

Ja om man dricker varje kväll har han ett beroende. Jag drack inte varje kväll men varje helg. Inte så lite heller. Klart han inte ville ta antabus, då kan man ju inte dricka. Du kan inte hjälpa honom på traven, en beroendeperson måste komma till insikt själv. Det du kan göra med risk för medberoende är att bry sig men inte utnyttjas. Han verkar ju ha både spelberoende och alkoholberoende och skulle behöva hjälp genast.

... så - gör jag fel?

Jag ältar ihjäl mig...
Han är bättre nu, snällare och allt, men han kan ta med ett barn på värsta roliga grejen i några dagar, och det andra barnet får vara hemma med farmor. Och det är alltid samma barn som får det roliga... Gör ont i mig - och än så länge är de små, men vad händer när de börjar förstå?

Jag kanske borde backa...? Bara säga ok till 50/50... men känslan är så stark emellanåt att något inte är bra.
Men - jag håller på att explodera - är så ledsen, och rädd att göra fel. Strider jag för något bara för stridandets skull? Fast jag vet - hade jag inte hållit på så här så hade han inte bättrat sig. Så oavsett domen i rätten så har jag fått exet att bli snällare, mindre arg, mer aktiv osv osv. Han skulle aldrig ge mig det, men jag vet att det är min strid som tvingat honom. SÅ det kanske är bra nu... jag kanske ska backa? 5-åringen tycker att jag är arg och därför slår han mig - jag tycker att han slår mig och därför blir jag arg... Han verkar ha det mycket bättre hos pappa för pappa "blir bara besviken" och dessutom har pappa bokat en fantastisk resa till sig, 5-åringen och ytterligare en släkting, medan 3-åringen får vara hemma, igen, så 5-åringen ääääääälskar pappa. Mamma är ju bara arg och köper inga saker och åker inte på resor.:'-(

är ju bara ett sätt för honom att försöka vinna poäng - och det gör han säkert - kortsiktigt!!!!! I förlängningen kommer de förstå! Men - jag vet precis hur ont det gör...!!!!

Hur känns det med egna lägenheten? Hur mår du?
Kram

Jag har påbörjat många dagböcker genom åren, och lika många har jag inte skrivit ut. Oftast har jag tröttnat efter ett tag och så har jag lagt den på högen med de övriga oskrivna dagböckerna. Denna tråd har goda chanser att bli min längsta dagbok hittills. Tänk att det skulle skulle till ett alkoholproblem, ett forum och ett gäng okända stjärnor som fick mig att fastna.

Lyssnade på en intervju med Kristoffer Appelquist som pratade om att han minskat på sitt drickande av alkohol markant och under en längre period så drack han inte alls. Han sa något som var så jäkla sant. Att människor måste lära sig att dansa, vara ärliga, ragga, vara sig själva och leva i nyktert tillstånd. Det är så många saker som jag känner att jag inte kunnat göra utan alkohol. Slappna av, flirta, dansa etc. Igår kände jag när jag tittade på dansgolvet att jag tror att jag nog ändå skulle kunnat dansa nykter. Det har jag iofs gjort tidigare men inte känt mig helt bekväm. Nu gjorde jag det ändå inte pga ingen lust och jag kände inte tillräckligt för att jag ska skulle haft kul på dansgolvet. Men under ett par tillfällen så kände jag en berusning av glädje och det hade en väldigt förlösande effekt, inte helt olik alkoholens berusning.

Min nya utmaning till mig själv kanske ska bli att tvinga mig själv att göra allt det där nykter?! Innan jag kan lära mig att göra detta nykter så ska jag absolut inte dricka. Jag måste veta att jag kan fungera som människa till hundra procent utan A innan jag ens kan överväga att börja dricka igen. På tisdag har det gått en månad och då ska nytt beslut fattas. Jag är så glad över mitt beslut hittills.

Har funderat själv mycket vad som ska ske framöver. ibland funderar jag på att göra en total nystart. Kanske någon form av flyktbeteende som fortfarande sitter kvar. Eller är det en tanke om att nu förtjänat lite "kickback" på allt nedlagt jobb. Söker efter hur och vart vägen ska leda. Men ibland är det som kompassen gått sönder.

Ta vara på dig, alkohol är i vart fall inte vägen!
/PP

denna helgen jag mår piss rent ut sagt. Inte på grund av mannen för han har inte druckigt något ännu. Orkar ingenting. fick en akuttid hos läkaren i fredags och han kom nog sanningen närmare än vad jag har gjort. Förmodligen stresssymtom, sticker som nålar i kroppen och jag går på högvarv. Berättade om min situation sista året med mannens drickande och att jag har slutat. Min energi har tagit slut. men så faan jag ska tillbaka. Inga tabletter, fick recept på långa promenader, men det gör jag ju redan. Skulle jag döva detta med alkohol nu skulle det gå åt h-vete med allt. Ska inte dricka, men jag måste hitta mig själv. Om jag så ska sitta på en soptipp, tar jag inte ett återfall till från mannens sida. Det palllar jag inte med, förstår nu att jag är riktigt medberoende i hans drickande. Flykttankar finns inom mig och panikkänslor. Tagit en låång runda nu med vovven.
Ska sätta mig ner nu och försöka läsa.
Kram alla
Konstnären

Nu har vi bott i vår lägenhet en vecka och i helgen var barnen hos honom. Idag skrev han på så att barnen är skrivna hos mig och detta är första steget i en större process för att jag ska behålla kollen.
När jag kom för att hämta var tösen ledsen. Han hade pratat om att resa på semester till Mallorca och att jag skulle ha sagt att de inte skulle få åka med. Det har jag inte sagt, men jag tycker inte det är lämpligt. Det är dock en vuxendiskussion innan man öppnar den för barnen. I och med hon redan var ledsen blev hämtningen en tårdrypande historia. Lilla tjejen, det är inte lätt för henne.

Att du skulle komma ihåg mig Berra.Svårt att glömma en sådan "återfallsförbrytare" som mig kanske..

Jag läser här emellanåt..även när jag som nu senast hade min "dricka-normat-försök- period...för att påminna mig om hur det egentligen är...men ibland...lyckas jag liksom förtränga det..Allt är ju så bra nu? Problem? Jag?...

Som sagt är jag en mästare på att lura mig själv. Men..innerst inne vet jag..

Jag fixar det inte. Kommer alltid tillbaka till samma punkt...

Tack för att du alltid får mig att fundera och faktiskt har dina ord vissa gånger räddat mig..

Blev också väldigt berörd och glad att det jag skrev kanske hjälpte och berörde andra här på forumet. Det får det att kännas lite bättre, och det är ju det som är detta forums mening. Att vi på något sätt ska kunna hjälpa varandra. Fast vi på många sätt är ganska olika, så sitter vi i samma båt...

Och det Stingo skrev får jag väl också skriva under på...jag har definitivt druckit upp min andel...och mer därtill..

Hoppas verkligen att min illusion av att jag någonsin kan bli normaldrickare är krossad för alltid nu.

Skulle jag någon gång återigen börja tvivla, så vet jag ju var jag ska läsa..

Det är över nu.

Denna gången ska jag vinna över mig själv och inte spriten..för det är ju som sagt en helt omöjlig motståndare...

/Mic

Jag känner SÅ igen mig.
Har varit nykter sedan 3 augusti och det är helt naturligt nu att vara just nykter.
Lycka till <3

Kram