Senaste kommentarerna i forumet

Tack Adde för ditt svar.
Jag har precis börjat läsa här på denna sight, och skrev i min förtvivlan för jag fattar ingenting! Vet du vilken mat? Citroner vet jag, men inte något annat.
Det är svårt att se sin vuxna dotter fullständigt sabba hela sitt liv.
Hon är vacker, urgullig och omtyckt av alla. Ändå kan hon inte ta till sig allt positivt hon får höra, saknar fullständigt självkänsla.
Allt började när hennes sambo plötsligt tog livet av sig för ca fem år sen. Hans anhöriga lade, i sin sorg, all skuld på henne. Det höll på länge och resulterade i hennes egna skuldkänslor, ångest, självhat och succ allt mer självdestruktivt beteende. Matvägran och allt ökande vinkonsumtion. Flera destruktiva relationer.
Hon beter sig normalt, kanske litet omständlig och man tror det är lugnt, men så fort hon får en droppe vin så börjar det! Hon blir snabbt gråtmild, aggressiv, märker ord, lägger sig i samtal, grälsjuk och överhuvudtaget helt vidrig, så olik sig själv så det är fullständigt ofattbart. Hon har fått psykolog samtal, och en massa omsorg, men tydligen allt för mycket förståelse och kärlek. Som anhörig ser man inte alkoholen som problemet förrän det gått för långt. Man vill inte! Det är ju fortfarande min lilla flicka som man vill älska, förstå och skydda. Som mamma har man ju alltid dåligt samvete! Så många samtal och tröstningar!!!
Det har nu succ eskalerat, hon får antidepressiva, psykologsamtal och antabus. Trodde jag kunde känna lugn, men dagen efter hon fått sin antabus så har hon börjat dricka igen.
Trol får hon för låg dos el så har hon hittat knepen.
Jag fortsätter studera alla inlägg här och känner att vi är inte ensamma. Det är bara en dålig tröst när det är som jobbigast!
Det är bara att kämpa på, men snart är jag också helt slut.
Tack för att jag får skriva av mig!

Nu har ni alla här på forumet gett mig samma råd. Prata med mannen. OK. det är ett måste och ska ske i dag. Det är ju helt dumt att förstöra sitt eget liv för att vara någon annan till lags! Tack för att ni finns och stöttar mig. Det är helt ovärderligt. Man kan inte se sina egna problem helt klart även om det är helt uppenbart hur man ska göra. Jag är bra på att ge andra råd. Men när det kommer till mig själv så vet jag inte vad jag ska göra. När jag växte upp så lärde jag mig att vara till lags, annars blev pappa och mamma ledsna. Det sitter väldigt djupt tror jag. Hela livet har jag försökt att vara till lags. Det får det vara slut på nu. Nu ska jag ta hand om mig själv! Det är ju för sjutton var och ens skyldighet.

Tack för din kommentar. Tror mamma förlåtit mig i sin himmel, men jag har haft svårt att förlåta mig själv.
Ja, alltid denna flykt man höll på med. På med skyddslapparna och dra vidare. Känsliga saker kunde man inte hantera.
Flaskan var viktigare än allt annat.
Sant Adde att nu har möjligheten att själv påverka mitt liv. Är så lycklig över min nykterhet, tacksam.
Strongt av dig att varit nykter så länge och verkar trivas förträffligt med det. Drygt nio månader har gått för mig.
Ska inte sticka under stol och påstå att det varit lätt. Men nu känns det stabilt.
Tack än en gång
Konstnären

Tack för hälsning. Ja du när är vi snart framme vid kronjuvelen men det känns lugnt. Första
nyktra midsommarafton sedan jag var femton år tror jag och det var ju ett tag sedan. Då gick man
igång på något glas slibbig likör kommer jag ihåg den hette Apricot brandy. Tvi känner sockersmaken.
Hade lite världsliga problem i veckan och tänkte hur ska jag hantera detta nu när jag inga flyktvägar har.
Blev så vemodig och tyckte bara lite synd om mig själv som fick klara det nykter. Vad lätt jag hade för att
fly in dimman när det var något jobbigt. Jag tror att mamma förlåtit mig i sin himmel.
Tankarna och gojan har inte varit här på någon vecka och det är underbart, jag har ju skiten mitt framför
näsan men icke att jag blir sugen. Bra det konstnären. Gagarin är kvar i dyn, men igår tog han upp det själv
igen och sa att han måste lägga av. Men viljan var finns den. Påstår att ha måste drick till sin egen botten.
Botten upp svarade jag lite frusterat.
Har du det bra, och det flyter väl på med nykterheten. Har inte provat veteöl men det ska bli till midsommar.
Idag måste jag disiplinera mig och jobba hårt så man äta bakelser, middagar, frukost och betala hyran.
Solsken till dig pelle
Konstnären

Är du på väg hem nu? Träffar du maken idag?
All styrka till dig - du är värd allt gott!

Känner med dig, bästa du!
Kramar

Tack för dina värmande ord. Visst betyder det mycket att vi har varandra, speciellt när situationen är lika.
Ja, du mannen har inte kommit till insikt ännu. Undrar vad som ska hända för att få honom att vakna upp. Måste
jag gå frågar jag mig själv varje dag. Samtidigt känns det som om jag sänker honom mera med det. Kanske ett tecken
på medberoende. Ja, jag älskar honom när han är nykter, men inte när han dricker. Känns så klurigt allting känns som
jag står med en fot i och en utanför. Tänker och grunnar varje dag, men samtidigt känner jag mig stark i mitt egna beslut.
Får jag fråga dig om du var ifrån din man länge. Tänker att det kanske är den rätta vägen att gå. Svårt, svårt att lämna
efter 14 år. Kanske lite rädd för ensamheten.
Idag moln på våran himmel men jag har solsken trots allt
Ha en fin dag
Konstnären

Vet inte om jag har ork och kraft att gå på medberoendemöte. Just nu tänker jag som så, jag har ju själv
slutat, varför ska jag lägga mina krafter på att sitta där om det visar sig att jag inte vill vara kvar här.
Just nu velar jag hit och dit. Kanske jag tänker fel, vet ej. Men du verkar få sinnesro av det, gott till dig.
Personligen tycker jag att så länge inte mannen vill för det måste handla om det. Då vill jag springa hans ärende.
Han är ju så medveten att det är A som har tagit honom i besittning. Men därifrån och ta till hjälp är klivet
tydligen enormt för honom. I går tog vinet slut då gick han till en vän och lånade som förmodligen ska ställas
tillbaka idag. Tycker det är skönt att ha dig här inne och bolla med. Vi känner ju inte varandra vet inte var den
andra bor, men ända känns det som vänskap.
Själv tuffar jag på och idag måste jag jobba hårt.
Fin dag till dig kastellen
Konstnären

...och snart på väg hem efter en avslutande, lång arbetsdag. Jag packar det sista och är så nöjd över sista halvåret, jobbet flyter på bra och jag är stolt över att jag orkat ta mig ifrån det som kunde slutat illa för mig i höstas och strax efter jul. Då dalade det bra hastigt, nu har det vänt och jag är på banan, faktiskt känner jag mig starkare än tidigare. Hur det är med den saken återstår att se efter sommaren. Mycket kommer hända och förmodligen inte allt kommer vara positivt. Jag kommer däremot göra allt jag kan för hålla fokus på det goda!
Med de orden går jag till sängs och sitter imorgon fm på ett flyg, förmodligen med dubbla känslor...men det kommer ordna sig, det måste det ju på ett eller annat sätt...

Tack kära ni här inne, jag tar era ord med mig och kommer läsa dem så ofta jag behöver....

Har gått regelbundet på AA möten nu i ca tre veckor, 3 ggr i veckan. Har en sponsor och en grupp där jag känner mig trygg. Mina besök här har blivit färre. Jag var så rädd att hamna i en sekt eller något där påtvingas en gud. Så fel jag hade. Min väg fortsätter bland människor. Precis som mitt mål var, att vända mig utåt, istället för att skåda inåt hela tiden. Det känns faktiskt riktigt bra. Jag har känt mig glad och känner att styrkan återvänder, men det kommer att ta tid. Jag är tacksam för att jag hittade dit. Tacksam över all hjälp och stöttning jag får. Tacksam över alla som vill hjälpa till helt förbehållslöst. Tack för att jag får vara nykter ännu en dag.

God natt där ute!

Du är värd allt gott. Ta hand om dig!!!

Kramar

Oj, vad fina ni är mot mig!

Ja, Yogi - jag är rädd, men jag trodde att jag skulle vara ännu räddare. Nu försöker jag mest tänka att jag kan bli sårad, men jag kan ge en annan människa gåvan att jag tycker om den personen. DOck - inte på ett nära sätt, pga mina förbehåll (inte vara den andra kvinnan, inte splittra en familj!) Tack fina du - för dina ord till mig!

"Ditt inlägg andas livskraft och styrka!"
Precis så känns det för mig - jag känner mig så stark idag, jämfört med i förhållandet. Jag känner själv hur det strålar i mina ögon när jag sitter i och kring mitt hus, i min trädgård - tänk att jag kunde få det så här bra?!

Mitt fina hus, som är precis som jag vill ha det, mitt härliga liv! Jag har aldrig varit i sådan harmoni, att jag är så nöjd - trots tider av oro, sorg och rädsla och omsorg om barnen så är jag ändå så nöjd. En av de allra viktigaste sakerna för mig idag är hur jag hanterar min sorg: jag låter den komma när den bubblar fram, jag tar hand om den, vårdar mina tårar, uppmärksammar dem och efter en stund minskar de och så känns det lite bättre igen. Det känns så fint - för jag brukade ju mest få skäll när jag var ledsen, och jag skämdes alltid över mina tårar...

Tack Sorgsen, du är en ögonöppnare för mig - ja, tänk mina första ord här inne... Åh, jag blir tårögd av att tänka på det - jag orkar ju inte läsa igenom min tråd riktigt, men ibland läser jag ju i mitt första inlägg och minns att det är ändå en väldigt liten del, och även jämfört med allt som kom sedan... Och att läsa att jag ändå tänkte att jag försökte sätta ner foten, men att det var ju en droppe i havet jämfört med vem jag faktiskt är... och osäkerheten i avslutningen "Vad gör jag nu?" - jag ville ju bara att någon skulle "rädda mig". Och idag behöver jag inte bli räddad, för jag har min magkänsla ;-)
Ja, tänk, som saker ändras... tack och lov.

Adde, blir varm av dina ord - ja, vilken resa, va?! Jag trodde inte jag skulle överleva, jag satt vid motorvägen och ville bara hoppa ner, jag önskade att jag skulle bli krossad av en lastbil, för allt var så fruktansvärt jobbigt... Men jag har kämpat, som en j-a galning, och se; det ger utdelning!

Kramar!!

Tack för ditt svar. Jag har gått länge och tänkt blir lite irriterad på mig själv men samtidigt mår jag inte bra i övrigt så man får väl försöka vara ok mot sig själv men detta tar ju energi. Han åker buss till jobbet han har inget körkort. Han hänvisar till att den dagen han inte kan hålla rent och inte kan gå till jobbet först då bör han göra något åt det. Men de flesta alkoholister sitter ju inte på parkbänken utan är som han. Han har blivit mer egoistisk, kan svar otrevligt och annat som är konstiga beteenden. Hur ska jag klara att ta steget och vad ska jag säga för att få ett avslut som gör att man gör det vänskapligt? 1-1,5dl i varje glas med sprit och en lugn dag ligger väl det på cirka tre st. Annars mer som igår när han skulle gå i en trappa så var det farligt. Någon som har råd hur man orkar med att ta steget in i ensamhet. Ena stunden känner man starka känslor för att sedan känna att detta är fel.

Varit på ett möte ikväll igen, ovärderligt är det att kunna möta människor i samma eller liknande situation, precis som det här forumet!
Sinnesro finns inom räckhåll såna här kvällar, ovärderligt även det!
Ha en bra kväll allihopa!

och nog är det alltid den som är mest destruktiv som får eller tar kommandot. Alltid likadant.
Vi andra mesar på och tycker att det är väl ok då fast det inte är det. Men man vill inte ha bråk utan det är lättare att ta ett glas och ett till för att slippa bli arg och sur. Vem vill tjafsa om alkohol varenda helg, lättare att bara flyta med. Det gjorde du förbannat bra Gitanni som slängde ut din suput! Man vill ju inte framstå som torr jävla surkärring och få helgen förstörd men nog bode man kunna stå på sig bättre. Jag är glad att vi iaf ofta har haft alkoholfria helger och månader men trodde inte då heller att min man skulle bli fullblodsalkis. Nu är det försent att ändra sitt beteende, nu finns bara helnykter eller aspackad för hans del och det gör ju mitt liv mycket ljusare,lättare och friare. För jag har aldrig gillat att supa och bli full, det ger mig ångest. Jag tycker om att dricka ett par glas och bli lite avslappnad men inget mer. Nu kan det äntligen bli så igen...om han bestämmer sig för att vara helnykter.
Jag håller på dig Lilla Anna, det kommer gå bra! Stå på dig, det är ditt liv! Du är värd att få leva precis som du vill!
Kram

men jag förstår att både din pojkvän och framför allt du själv undrar. Om du rannsakar dig själv och ditt liv, vad känner och ser du då? Är du, om du vågar vara helt ärlig mot dig själv, nöjd med din tillvaro och din relation? Vad behöver du? Saknar du något? Kärlek? Uppmärksamhet? Bekräftelse på att du duger? Hur ser din självbild ut? Duger du inför dig själv? Din självkänsla? Många frågor förstås, men det är frågor som dyker upp när jag läser det du skriver... Att din pojkvän känner sig sårad är förståeligt och jag tycker det är starkt av dig att ta till dig det och börja leta inom dig själv efter orsaken till att det hände. Alkoholen gör ju sitt till, lossar på hämningar och spärrar på ett sätt som inte alltid är så positivt. Det hade säkert inte hänt om du inte hade druckit, så det är klart att alkoholen har en avgörande roll, men det är ju inte hela sanningen, precis som du själv är inne på.
Hoppas du hittar svaret du söker och att ni kan gå vidare på ett sätt som känns ok för er.
Lycka till!

Tack Muränan. Ja det kändes skönt att vakna nykter imorse! God frukost, nyhetsmorgon och lite solande på gården. Ikväll blir det grillning i parken. Blir inte svårt då inget systembolag är öppet... Jag är så fast besluten nu har inte känt så här innan..
Jo de är mina bästa vänner och jag reser till Bali med dem om 2 månader. Vill inte säga för mycket än. Har redan sagt sååå många gånger att jag inte ska dricka mer. De känner mig så bra. Vill först starta med att inte dricka några gånger. Nästa gång blir på fredag, midsommarafton.
Ja tillsvidare är bra..

Hoppas du har en skön söndag! KRAM

Du låter stark lilla Anna :) Jag tror att det är bra att du bestämt dig för att prata med gubben och just det du säger med att han nog vill att du också ska dricka stämmer nog. Jag var tillsammans med en kille några år. Vi bodde långt ifrån varandra och träffades på helgerna ibland. När vi träffades så blev det alltid en fyllefest och en herrans massa sex. Allt planerades kring detta. En dag sa jag att jag ville att vi skulle prova en helg helt utan alkohol. Det var helt otänkbart för honom och efter ett par försök bröt jag med honom, utan att tala om att jag trodde jag hade problem. Jag visste att om han inte var med på en helg utan alkohol så skulle vi aldrig lyckas. Detta var strax innan jag blev nykter första gången. Senare har vi pratat om alkohol, jag har fortfarande inte talat om att jag är alkoholist men han erkänner att han dricker för mycket men gör inget åt det trots att han idag tror att jag är helnykterist. Han försöker fortfarande komma tillbaka men jag har stängt dörren och det är jag tacksam för idag, jag hade aldrig klarat av att bli nykter tillsammans med honom. Nu säger jag inte att du ska "stänga dörren" men tänk på dig själv i första hand och vad som är bra för DIG. <3

Tack Lungan, ja så enkelt men ändå så svårt :) Ja, jag ska skriva och hoppas jag hittar min väg igen :)

Är alltid ensam, jobbar hemifrån och har i princip inga vänner kvar och inget umgänge. Grannarna på grillade igår kväll. Känner mig utanför och ensam. En av grannarna gick förbi med grillen bakom mitt upp till andra grannens hus på förmiddagen och jag kände ett sting igen av ensamhet. Kände lite ångest en stund efter det. En ångestkänsla om att jag var ensammast i världen. Sen kom jag på att en kompis bjudit in mig och dottern till midsommar och då tänkte jag att - där har du ju gemenskap. Men sen tänkte jag att jag ju inte hade lust med det, jag är bjuden för att jag är ensam känns det som. Känner mig förvirrad. Vill umgås men ändå inte. Vill tillhöra en gemenskap men vill inte träffa någon ??? Fattar inte hur jag tänker..

i alla lägen. Jag har ett sjuhelsikes humör och kan bli fullkomligt rosenrasande på mannen och det är ju förstås inte bra. Skäms alltid över mitt beteende efteråt. Att veta att han pratar illa om mig inför sin pappa och bror som är de enda han pratat med i fyllan skrämmer mig. För om han säger en bråkdel av det han vräker ur sig till mig så är det fruktansvärt. Jag är inte vatten värd, en loser som inte har gjort nåt enda vettigt med mitt liv, jag kan ingenting och fattar ingenting, och detta evinnerliga "vem fan tror du att du är". Inte konstigt jag sen kan bli förbannad när han äntligen är nykter. Då vill jag bara ge igen, berätta allt han sagt och gjort men jag försöker lägga band på mig. Det hjälper ju föga.
Men förundras över hur lite han verkar skämmas. Att han inte faller på knä och ber tusen gånger om förlåtelse. Dottern kommer hem, som har sett honom och hört honom i hans sämsta form, och han låtsas som ingenting har hänt. Vad är det för fel på karln?? Det gör mig också så jävla förbannad.

Nu är han febersjuk med frossa och det är ju så synd om honom. Jag frågade om han ville följa med ut och cykla men fick svar att, varför skulle han det, jag tittar ju inte ens på honom. Så problemet är jag. Det är mitt fel att han dricker och mitt fel att det inte bara är precis som vanligt efter en tvåveckors suparperiod. Herregud säger jag bara.

Sorgsen, är så glad att du inte är rädd och kuvad iaf. Du klarar det här. Vi ska klara det här! Lycka och välgång väntar runt hörnet. Bara att ta sig dit. :-)Tack för att du finns och delar med dig.

o

Förvånansvärt gott. Trodde det skulle smaka saft men var en mer mogen smak. För en gångs skull så smakade jag på vinet istället för att stjälpa i mig det och fylla på nästa glas... Drack långsamt. Ja, man får ett annat beteende när man är nykter.

...mig så säker i mitt packande, både det realistiska och den inre "sammanfattningen" jag lyckats få någon form av ram runt. Den är inte hel och innehållet långt från definitivt eller strukturerat men det är mer samlat och inte lika grumligt längre.

Mycket kan hända när jag sätter foten i mitt hem imorgon. Jag både bävar och ser fram emot det.
Jag har förekommit, kanske för mycket, men förberett mina barn och, jag hoppas, mig själv, på det värsta. Om det inte i träffar tänker jag vänta med diskussioner till efter midsommar då den lille bebisen åker hem.

Jag ber till gudarna och mig själv över att behålla kontrollen och hålla mig samlad i ord och tankar oavsett vad som händer. Jag är inte rädd eller kuvad, det har jag aldrig varit, men ont gör det när beskrivning över vem jag är, hur jag beter mig och mina val skändas långt in i själen. Värst är att han lämnat ut mitt innersta till andra som ju naturligtvis njuter av detta eftersom alla vet vem jag är. Min familj vet allt som är sant, andra vet det de vill veta och gottar sig. Det bekommer mig normalt inte men oj så illa det tar när det initieras av den som borde stå mig allra närmast. Tänk att han är så lättpåverkad...tragiskt och tråkigt och tyvärr, avgörande för vår framtid.

AJ!

Känns tryggt ha er här, mina skyddslingar, tack för ni finns! Ni hjälper mig, tack....

Veckorna rasar iväg i snabb takt medan helgerna tenderar att gå långsammare.Veckan har flutit på fint. I det inräknar jag även sug och ångest som ter sig vara en del av vardagen. I mitt fall betyder inte nykterheten att jag går omkring på rosa moln, tvärtom är det ett hårt jobb som måste göras varje dag. Tack och lov finns det stunder av ljus. Nyckeln för mig är verkligen den klassiska: en dag i taget.

Har under dessa 6 veckor inte utsatt mig för miljöer med alkohol och det har varit skönt. Börjar känna mig mogen att snart skriva i andra trådar tror jag.

Hang in there

Hemma hos oss ser vi aldrig sprit flaskor längre, på sin höjd starköl i kylen. Här hemma märker vi att maken dricker på hans beteende, att han luktar stark sprit lång väg samt en och annan tom halvliters ramlösa petflaska som det luktar vodka ur...
Jag undrar hur man är funtad när man konstant smyg dricker och hur man tänker när man sitter där och häller över sin sprit i petflaskor för att sedan dricka den i smyg?! Inser man verkligen inte att man är alkoholist då och att man behöver hjälp? Eller kan verkligen förnekelsen vara så stark?
Även min make har länge nu hävdat att han håller på och har förändrat sina alkohol vanor, men jag vet fortfarande inte på vilket sätt han har gjort det och han kan inte heller själv redogöra hur... Han kan inte heller uppge någon plan eller strategi, inte heller något mål... Summa summarum han fortsätter att ljuga för sig själv och sin omgivning, han vill inte sluta med fyllet!
Vad är då motsatsen? Om man inte vill sluta med fyllet, vill man då fortsätta att vara alkoholist? Är det ett medvetet beslut?
-få se nu, efter noga övervägande har jag beslutat mig för att vara aktiv alkoholist, livet är så mycket bättre när man super!?
Ofattbart!
Mt du har helt rätt i att det är Ovärderligt med följeslagare på detta forum! Stödet och den anonyma vänskapen är livsviktig och upplevelserna skulle vara så mycket svårare att sortera utan er alla!
Tack för att ni finns här, att ni bryr er om och att ni orkar läsa och skriva på min tråd!
Med er hjälp och stöd kommer jag framåt, sakta sakta.
Kram

Att ha lämnat och tagit sig vidare är en skön känsla, och en styrka, men som du skriver: det betyder inte att det varit lätt, är lätt eller att allt plötsligt är ok.

Jag känner mig väldigt träffad av dina ord och tänker på hur jag försöker hitta mig själv i den del av min personlighet som är på ett sätt (där jag anser mig vara glad, öppen och ganska framåt) samtidigt som det ska kombineras med hur jag påverkats av det jag levt i med exet. Du och jag har ju lite olika situation eftersom jag behöver ha fortsatt kontakt med exet pga våra barn, men för mig är det ovärderligt att ha kombinationen forumet, samtalskontakt och vänner: forumet finns tillgängligt när som helst, många stöttar varandra och man får ett fantastiskt stöd och jag kan efter hand se hur fint det är att få hjälpa andra, så som jag blivit hjälpt; men min samtalskontakt är professionell och ger mig en officiell och professionell syn på saken. Och inte minst mina vänner - jag blev ensam under vårt förhållande, och är ganska ensam idag också - vänner som inte bjuder hem mig eftersom jag är singel, har få vänner och det är inte så lätt att skapa nya kontakter - men jag jobbar på det. Allt detta ger mig styrkan när det kommer djupa dalar... Ta hand om dig - prata med många!! Jag stärks av att jag behöver inte skämmas - jag har inte gjort fel och min upplevelse är som den är - jag pratar ibland med kollegor, eller där det plötsligt kommer upp - och det känns lättare inombords för varje gång!!!
För känslan som du har "stunder när han "tröstade" mig efteråt", orosklumpen i magen fanns kvar... märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag?"

Och att du fortfarande har kvar skammen och skulden gör att du inte låter dig gå vidare - han påverkar dig fortfarande så starkt att du "känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner"...
Genom att jag pratar om det, ofta och mycket; här, hos samtalskontakten, med nya bekantskaper och gamla, gör att jag hör hur sjukt det var, att jag öppnar upp för att inse att jag gjorde inget fel och jag försöker lämna det bakom mig.
Jag var ingen "psyksjuk hora", men väl en "jävla torrfitta som behövde mentalvård" - men jag är inte det idag, lika lite som du int ekommer vara en psyksjuk hora! Du är bra, för den du är!

Låt sorgen komma, först är den ju så intensiv att man tror att den ska knäcka en, men sedan mattas den av och den kommer som en våg och sköljer över en ibland -ibland hastigt och överväldigande, ibland mjuk som en smekning, och ibland stannar den länge, ibland kortare, men den drar sig tillbaka - och ibland är det bara stiltje, lugnt och blankt som en spegel och harmoni fyller hela din kropp! Det går inte att mota bort sirgen, låt den komma och vårda den, och den kommer minska!