Senaste kommentarerna i forumet

Känns igen...

Men med den rubriken känns det som om du klampar in på kyrkkaffemötet och säger varför får inte jag något kaffe.

Introduktionen i tråden är klen att överhuvudtaget kunna kommentera, däremot har jag läst dina andra tre startade trådar och där fått lite av din historia.
Så det brukar inte hjälpa att starta nya trådar hela tiden, utan man "finns" i sin tråd.
Anledningen till att ingen svarar på direkten kan vara många, man behöver beröras av innehållet, och vissa verkar ha en veckovis koll på forumet.
Så det kan få ta sin tid innan någon reflekterar.
Jag som troligen många andra här har ingen eller dålig erfarenhet av ett blandmissbruk med andra droger.

Vi är inga proffs utan är som alla andra medmänniskor en av många på vår gemensamma resa genom livet.
Vi är däremot proffs av att känna hur alkoholen påverkar vårat egna och våra medberoendes liv, och där har vi mycket erfarenhet att kunna dela med sig av.

Men välkommen absolut det ska du vara, skriv igenkännade av hur du upplever nackdelarna med att dricka så brukar det hagla in med svar.

Berra

Blev just medlem. Sista året förstår jag först hur illa det blivit med att umgås med A nästan varje kväll..sen blev det även på eftermiddagen. Sen blev det lätträknat vilka dagar man inte hängde med han. Så blev det fritidsgård hos mig.
Och jag orkar inte mer. Men varje dag efter jobbet är svår att inte dricka. Och efter 2 öl eller två glas är det inte roligt längre, det är inte som förut.
När jag ser mig i spegeln är det inte jag.
Jag är mycket gladare och sportigare i verkligheten, min innersta verklighet. Men den har varit borta länge nu.
Alla högtider, ja. Han är där. Och som det stod han är inte snäll. Han vill oss inte väl. Han är avundsjuk och älskar intriger. Gottar sig i andras misslyckande. Speciellt roligt har han åt oss alla varje morgon.
Vi får väl se hur i morgon bitti blir...
Ha en bra dag.
S

..jag förstår vad du menar mulletant.

Problemet är att det inte finns någon punkt längre, någon zon, som är lämnad helig eller fri. Alltså har all respekt för mig och förhållandet vänts till ett hot och hat i hans värld. Jag ser det i hans historia...det är hans verklighet och nu har jag vänt alla stenar jag förmått, vänt utochin på mig själv på min egen bekostnad. När jag nu hamnat här känns vägen tillbaka oändligt tung...avsett riktning...
Men det går, ska gå, måste gå...

Tack! Nu när jag *ropar' för 2:a gången, så syns jag. Det finns en film om en trollkarl som hämnas sin far och den heter Now You See Me. En bra film.

Hur ska jag kunna veta vilka flikar som är mest *lämplig* i det här forumet?!

/wolf

Jag hittade inte heller ut, men till slut blev jag tvungen att få den
hjälp som faktiskt samhället kan erbjuda. Det skäms jag inte alls över
tvärtom. Det är väl bra att du har kommit till insikt. Verkar som du vil nu.
Viljan att sluta dricka är ju egentligen det hela går ut på. I början kan
man ju jobba sig igenom timme för timme, och sen dag för dag. Jag tror det
är väldigt olika hur man går till väga.
Hoppas det går bra fördig
Konstnären

Välkommen hit. Tycker inte du ska skämmas över att du behöver hjälp. Tvärtom
är ju det ett bevis på att du vill ändra på din situation.
Stanna här och skriv av dig det har hjälp mig mycket.
Känns som om du är på rätt väg
Konstnären

som du skrev under dricker jag för mycket den 7:e. Lycka till med resan i nykterheten!

//PP

Hej!
Ja, jag dricker alldeles för mycket. I skrivande stund är jag dock nykter. Jag inser att det är just nu, inte förr och framför allt inte senare, som jag behöver skriva av mig. I torsdag, föll jag som en fura i vardagsrummet, snavade på ett telefonbord och slog i näsan med en duns. En våldsam smäll med efterföljande blåmärken..som håller på bli gula. Det ser brutalt ut. Det här är ett påtagligt varningstecken.
Ärligt, behöver jag andras synvinklar eller perspektiv. De radikala råden fungerar också bra eftersom jag alltid försöker hålla mig så nära sanningen som möjligt.
Jag skäms för att till slut be om hjälp. Min historia är att jag är förtidspensionerad, sen 1993, pga kronisk sjkd. Det har fungerat bra under alla dessa år att hålla igång kreativitet och att vara självgående. De sista 5 åren har varit en blandad skräckfärd i demonernas värd. Änglar finns där men de är bleka.
/wolf

Och välkommen hit! Ser att du skrivit under andra flikar som jag inte läser lika ofta som under att förändra sig själv.
Du har kanske valt "fel" avdelning för att få svar på dina inlägg ;-)
Här kommer du säkert att få mera respons!

Välkommen hit!

//PP

Jag vill även instämma i ett Grattis även om jag eller vi är lite maniska.
Vad bra du beskriver loppet, som en liten novell. Kanske har jag blivit lite
självupptagen det får andra avgöra. Men lite mallig är jag nog. Blir rörd när
du skriver om hur det var. Finns det något som kan få mig att börja gråta är det
min största fiende A.
Blåbärssopa dricker jag varje dag, även bra att ha med sig på spåret.
Visst var det kaos inom en när man insåg, att hit men inte längre kan du inte
sjunka. Sorg, vrede, att det blev så.
Ta väl vara på dig själv.
Konstnären

Hoppas du inte tog illa upp på grund av vad jag skrev? Var bara så att dina rader fick mig att tänka på mig själv och hur jag själv tänkte, och min egen historia här på forumet.

Det var bara så, och inte alls illa menat eller som något påhopp eller kritik. Det var som sagt en reflektion ur egen upplevd historia, och kanske kan det i det skrivna ordet uppfattas som något annat? I så fall ber jag om ursäkt. Det var mer tänkt att ingjuta dig stort hopp! Hoppas du förstår vad jag menar? Jag blir glad för din skull att du är tillbaka. Häng i, häng på!
Vi kan gemensamt ta oss upp ur hålet :-)

//PP

i topp! För dig och för oss alla som kämpar!
Snaska med förnuft, men fira så att det märks!

//PP

Och jag trodde att även du och jag delade dagen m-m, men så exakt noga är det ju inte! Det är kanske så att dom som står i startgroparna eller kanske befinner sig i de första veckorna ibland känner att det pratas lite maniskt om firandet av dagar, månader av oss som kommit en liten bit på vägen? Jag känner för min egen del att det inte går på annat sätt än att tänka ganska mycket på det man faktiskt har uppnått klarat av. Den första tiden var full av verkligt manisk tänkande på alkohol. Jag kunde ju inte göra något åt det. Det var ju liksom inte jag som tänkte. Jag låg nog mest i sängen den första tiden och bestämde mig för att inte falla för trycket. Från timma till timma den första svåra tiden. Det gick inte bra och jag kunde slutligen inte förneka för mig själv, hur sjuk jag var. Och det var nog när i slutet av november som jag slutgiltigt erkände för mig själv att jag förlorat kampen mot alkoholen. Jag hade förlorat och var beroende psykiskt och fysiskt. Det utlöste naturligtvis besvikelse, sorg ilska. Den typen av känslor satt i länge och kommer även idag ibland upp till ytan.

Det låter som en hemsk bild, och inom mig var det just hemskt. Utåt sett kunde nog ingen egentligen se vad det var som pågick i mig, och tur är väl det:-). Det är väl anledningen till att jag känner att jag idag tjatar lite om min nykterhet för er. Att jag gärna nämnder tid och mina delsegrar. Just för att det är en seger. Matchen har varit så tuff för mig, och den är helt och fullt på samma nivå som andra stora förluster, sjukdomar och kamper, som vi annars i livet kan möta. Skillnaden är att man teoretiskt sätt, när man vill, kan stänga av sitt eget "lidande". Det är ju bara att korka opp! Då försvinner ju allt det jobbiga på 3 minuter, och du blir istället bums belönad. Jag vet fortfarande inte vad det är som gjort att det nu har blivit fem månader.
Det är nog som konstnären beskriver det en rejäl portion "jävlar anamma" blandat med insikt att jag faktiskt inte längre har något val.

Som att medvetet lägga sig på en spikmatta, med intentionen att ligga kvar tills smärtan går över. Och till VARJE pris inte stänga av med alkohol!

Kanske kan vi se det som ett Vasalopp, det här med nykterheten. Skillnaden är att i nykterheten är starten jobbigast och där ger vi oftast upp. I Vasaloppet är det nog tvärtom? Kul, om än lite trångt dom första 5 kilometerna (har ju inte åkt själv så jag bara gissar). Alla vill liksom vara med om detta! Alla vill prova!

I nykterhetens Vasalopp är det tvärt om. Alla är vid startlinjen, man vet att man borde men man vågar, orkar kanske inte, när startskottet går. Vi ser en tung start och ett tufft motlut på 3 mil framför oss, samtidigt som det blåser orkan och är snöstorm. Fun? nopp!
Man tänker väl då "jag tar det nästa år" Det ligger ju inte i vår natur att utsätta oss för elände, vi är ju värda att ha det bra!

Vi är här en liten grupp som gav oss iväg, och bland oss ligger ett gäng kring Mångsbodarna. Motlutet har blivit till blandad terräng och vädret har vänt till växlande molnighet. Vi har hört (läst) att det finns åkare som redan är framme i Eldris. Men vi har kanske samtidigt förstått att det slutgiltiga målet i Mora nog faktiskt inte finns. Men det finns en "sägen" att bortom Eldris skiner solen, det är finfint före och oftast utförslöpa. Ingen står längre utmed spåret och hejar på, men det går så bra ändå!

I det spåret tänker jag ofta på dom som åker bakom och framför och bredvid. Har dom brutit? Har dom valt att åka vidare på sina egna sidospår och behöver inte vara med i arrangemanget för att fortsätta? Jag vet faktiskt inte, men jag åker vidare. Gemenskapen gör att jag har lättare att fortsätta, och jag ser ett par åkare som jag fortfarande tar rygg på.

Idag ingen alkohol, det får bli lite blåbärssoppa eller något annat, och det ska bli skönt!

Ta väl vara på er!

//PP

Det verkar som om ni skulle tro att jag inte förstår hur allvarligt det är . Det gör jag! Jag hittar bara inte ut. Och jag anser mig inte vara förmer än nån annan, jag är bara ensam och ledsen. Och om det hade varit frågan om viljekraft hade jag varit där redan nu. Jag gratulerar er till vad ni åstadkommit och är glad för er skull. Hoppas nån försyn hjälper mig också. Just nu är jag bara i ett mörkt ( visserligen nyktert för tillfället ) hål.

Tack m-m värmer hjärtat. Du är ju snart där oxså. Ibland känns livet som en motorväg,
och ibland som världens uppförsbacke.
Tack än en gång
Kram
Konstnären

Lycka till på din tågresa. Visst kan du åka, du verkar så medveten
om allt lyser igenom att du verkligen vill. Och det är då det går.
Se ljuset i tunneln för det kommer om än så sakta, så blir det lite
bättre för varje dag som går. Nu idag efter att jag varit utan A i
sju månader är det inte ofta alls tankarna på A dyker upp. I början
var det varje dag och stund. Jag var så fruktansvärt rädd för vad jag
skulle möta. Men all möda man lägger ner på det här är värt det.
Jag t.ex. fick ett nytt liv och det byter jag aldrig ut, jag kan skratta nu
känna frid, innan var det sällan jag log.
Kämpa på och skriv av dig här
Konstnären

för mig 7 månader utan A. Hur har detta gått till. Jag vet hur det har gått till,
men det går inte att läras ut. Jag har gjort det själv med mycket, mycket hjälp från
er. Jag tror att envishet och jävlar anamma har en mycket stor del i detta slavarbete
som det har varit. Men nu ser jag det inte så, jag har ju fått ett himmelrike jämfört
med det helvete jag fajtades med innan. Det är inget himmelrike varje dag, men ett helt
ok liv med skiftningar i bland i grått och ibland orange. Jag har ett mantra varje dag
som jag aldrig hoppar över, kommer från boken HEMLIGHETEN, med Rhonda Bryne.
Jag är så tacksam att jag fick vakna till en ny dag.
Jag är så tacksam att jag är frisk.
Jag är så tacksam att jag inte dricker.
Jag är så tacksam att jag har min älskade hund.
Jag är så tacksam att jag har min älskade man.
Jag är så tacksam för vad naturen ger mig.
Tacksam för blommorna och fåglarna.
Tacksam för allt jag redan har. Sug på det, och till slut känns allt lätt.
Svamligt kanske men helt sant att man får en känsla för att livet är ganska gott.
Idag får ni hissa flaggan för konstnären. Om ni var här skulle vi frossa i tårtor och kaffe.
Pellepennan jag kan oxså tjura till det och bli sittande bara så där. Tror att det blir så
lite till och från
Faan inte bagaren öppnat ännu.
Lugn och fin nu
Konstnären

Det år väl idag du, liksom Konstnären firar? För det är ju en dag väl värd att fira! Bra jobbat,
Kram m

Till dina sju månader :-) hoppas du firar på något riktigt bra sätt! Du är duktig som kommit så långt, var stolt över dig,
Kram m

Sorgsen, det berör mig djupt utan att jag riktigt kan klargöra hur och varför... kanske för att jag känner en äkthet rakt igenom... både på och mellan raderna. Och då menar jag verkligen inte att det du tidigare skrivit nånsin skulle känts varken falskt eller oäkta. Men tillkämpat kanske... en tillkämpad och lite krampaktig styrka? Kanske så. Nu när jag läste var det bara ett stort lugn. Jag tror att du kan försonas med även dessa dina/era år. Jag tror, som du, att detta, om något, kan vara räddningen. Jag tror att vi människor inte alltid vet vad som är räddningen... men att det är viktigt att leva med öppna händer och öppen blick.

Jag har känt igen så mycket av mig i det du skrivit - men inte relationen. Min man har en frisk kärna som förvrängdes av alkoholen. Långsamt men stabilt har det alkoholförgiftade upplösts och hans "sanna jag" har trätt fram. Jag kan tro att du ser en sann kärna bakom den metertjocka muren (inte hinnan) av förstelnade .... ja vad? Vad har skapat hans barriärer... det är nog så att om han ska komma ut därigenom måste han börja krafsa igenom inifrån och göra jobbet själv. På det sättet tror jag att det kan vara hans chans att du släpper (verkligen släpper) och "ger" honom fri. Överlämnar honom till sig själv. Jag vet inte om det här blev "rätt" formulerat men jag kan inte motstå att försöka.

Har du läst Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga? Någon har nämnt den här nyligen och av en händelse har den kommit fram ur bokhyllan här hos mig. Läs den gärna. Varm kram, hoppas du lämnar avtryck någon gång även framöver / mt

Heja dej! - bättre kan det knappast sägas :) Kram, kram / mt

Imorgon gäller det...

Har fått ett mycket tvetydigt utlåtande och imorgon tittar jag på det med en advokat. Känner mig stark, och mycket svag...

Pratade med en kollega häromdagen och hon påminde mig om hur jag var förra våren; så skör och bräcklig som en fågel, alldeles nedbruten och grät mest hela tiden, vågade inte stå upp för vare sig mig eller barnen i kontakt med exet. Och hur jag inte trodde att jag skulle överleva, önskade rent av att jag skulle få dö, dock utan kraften/modet att göra något åt det. Istället hade jag kraften och modet att kämpa, ha kontakt med socialtjänst, samtalskontakt osv och kraften att ta mig dit där jag är idag - är på många sätt mycket stark idag, men också svag, men inte som förut!!!

Jag ska kämpa. Jag kämpar.
Ibland är det tufft, och just nu är jag mycket nervös för morgondagen, men jag är inte alls så knäckt som jag varit. Jag är fortfarande känslig för exets åsikter, ord och kommentarer, men jag kämpar på. Han höll på att knäcka mig, så till den grad att jag inte ens visste säkert om jag överdrev, var för känslig, hade fel om hans ilska, hans sätt att behandla mig, men jag blir allt säkrare i min känsla och jag har fått ett litet kvitto från socialtjänsten på att de ser det jag ser.

När jag tänker på att av alla de gånger jag fick blommor av exet så fick blommorna inte stå mer ä n ett par timmar en enda gång - det slutade alltid med att han förstörde dem (klippte sönder dem, rev av alla blomblad, trampade på dem, eldade upp dem eller liknande) för att jag inte var tillräckligt tacksam för dem, för att jag gjorde npgon annan dumhet som visade honom att jag inte älskade honom och därmed inte förtjänade blommorna osv osv. Vilket maktuttryck... Jag bad honom oftast t it e köpa saker till mig eftersom han alltigenom förstörde sakerna, lämnade tillbaka dem, gjorde sönder dem eller på annat sätt straffade mig för att jag återigen inte var tillräckligt tacksam eller gjorde andra dumheter... Åh, att jag stannade i det, att jag gav det så många år, när jag egentligen visste ända från dag två att hans ilska var inte sund. Inte för mig och inte för honom, inte för hans familj och inte För våra barn... Men nu lever jag inte i det längre!!!

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv och kanske börjar nästa fajt. Jag är laddad, jag har slutat backa, slutat krypa in i mörkret, slutat vara tyst och hålla med bara för att han inte ska bli ännu argare. Nu räcker det. Jag grejar det jag behöver greja nu. Heja mig.

Och det är ju också en styrka- du har verkligen gett allt, och det kan ingenting ta ifrån dig. Du har ju kämpat för att du trott på det, och det är ju jättebra, då kan du alltid känna att du inte bara gav upp när saker blev svåra. Men du kan inte kämpa i all evighet, då går du ju under.

Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara visa dig att jag tänker på dig och känner med dig. Du är värd allt gott och jag skickar varma kramar!!

Har varit hemma ett par dagar nu. Börjar känna mig normal igen. En vecka sen föräldrarna åkte. Jag saknade dem enormt, men samtidigt är det så svårt att vara med dem. Ja, jobba hemma en dag hade varit underbart, men på mitt jobb kan man få göra det någon enstaka gång bara. Måste fundera på en lösning. Jag är lugn. Det är ju helt fantastiskt när det är tyst och stilla i kroppen. Jag som far runt, lägger maten i soporna och soporna i kylen eller annat knas. Godnatt och sov gott!

...mulletant, så är det.
Jag har gett upp flera gånger men sen hoppat på igen, det ger en inte jämförbar vila.
I jobbet har jag varit tvungen göra detsamma under åren som gått. Ofta faller saker dit de hör hemma då.
I detta äktenskap känner jag dock ingen framtid längre eftersom, som Fia sa, beteendena inte har något som helst med kärlek att göra. Tänk vad jag har inbillat mig mycket, trott på ord, hoppats, förlåtit...

När jag tittar på foton, minns, känner efter...då känner jag en sann kärlek till honom..är det inte märkligt??? Är allt inbillning tro???

Längst in, bakom all yta, allt som sagts och gjorts känns det som vi hör ihop! Smutsen har lagt sig som en metertjock hinna av betong, omöjligt komma igenom. Varför kan vi inte nå kärnan? Varför håller han så hårt fast i den där gråa, kalla massan? Han drunknar ju själv däri....

Jag har mindre magont, sover djupare, haft en kanondag på jobbet.
Jag vill vända!
Måste vända och så blir det!
Min viljestyrka är stor, i "rädda-äktenskapet" förlorade jag däremot...nu ska jag jobba för att inte klandra mig för hårt över "åren-som-gått-till-spillo". Det blir tufft!
Vem vet! Kanske detta blir räddningen av äktenskapet också till slut?!
Det sista som lämnar människan är hoppet har jag hört...

Kram på er