Senaste kommentarerna i forumet

Insiktsfullt för mig att läsa din text. Vad man lägger märke till många små detaljer
när man är nykter. Självklart var du obekväm för henne, en människa som inte dricker.
Dom flesta av mina vänner, och det är egentligen inte så många har svårt att förstå
mig. Dom kanske inte säger det rakt ut, men man märker på deras sätt när vi ses, kanske
i mataffär eller ute på staden. Drar sig undan helt enkelt, ringer sällan och hoppas väl
att jag ska dunsta bort i dimman i mitt nyktra tillstånd, eller gå tillbaka till den
gamla konstnären för då var jag omtyckt. Fyra av dom har verkligen alkoproblem, men
det är inget jag lägger min näsa i. Jag har haft nog med mig själv att komma upp på den
rätta vägen. Men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Men jag tycket inte
att jag ska behöva försvar den väg jag valt, det är ju bara jag innerst inne som vet vad
A gjorde med mig.
Allt flyter på bra nu, jag tycker du är så modig med din nykterhet, och vilket arbete du gjort.
Jag håller fortfarande på med mitt inre förändringsarbete. Ibland går det inte alls, och då
blir jag arg och otålig. Men jag har inte tagit till A, snart sju månader nu och jag känner
att det är så rätt för mig.
Ha det fint
Konstnären

över människan är svår att förstå. Eller närmast obegriplig - det inser jag när jag läser på forum. Medberoendets vanmakt likaså - eller ännu svårare. Alkoholens makt är ju till en del det kemiska beroendet, den kidnappade hjärnan som tar över förnuftet, den dimensionen finns ju inte hos den medberoende. Så fångade vi människor kan bli. Och så insnärjda och lurade av marknadskrafterna... såg i TV-programmet Korrespondenterna igår hur unga afrikanska kvinnor luras av reklamen att berusa sig på alkoläsk - på samma sätt som en tidigare generation kvinnor som levde utan tillgång till varken money eller rinnande vatten lurades att sluta amma med bilder av friska, rundkindade vita välfärdsbarn. När gratisproverna var slut var brösten tomma liksom börsen. Penningens makt är stor... och alkoholens. Och medberoendets vanmakt sitter djupt. Herregud vad jag flummar men det må vara mig förlåtet. / mt

Izzy och Mittendaliv! Så bra att ni hittat varann och känner igen er situation hos varandra. Jag önskar och hoppas innerligt att ni båda (och andra som känner igen sig) fortsätter att skriva - det betyder så mycket att få kontakter här och liksom lära känna varandra. Jag har haft ett oerhört stöd av dem som skrivit någorlunda regelbundet under längre tid. Det ger en inre visshet om att nån läser och att jag får respons - även om det är bara en rad. Allt det bästa till er! Styrkekramar / mt

Det vet inte jag heller, Mic.
För min egen del alltså. Men jag har givetvis mina teorier och idéer om det också, som mycket annat.
Att bryta sig loss är svårt och att falla tillbaka i gamla gängor är lätt. Det vill varken du eller jag.
Så skönt.

Att leva i nuet och att vara uppmärksam på mina känslor, tankar och handlingar har faktiskt gått upp för mig ännu tydligare de senaste dagarna då min terapeut bett mig skriva om och analysera vad som sker med mig i olika situationer.
Det har bara det senaste dygnet varit ett par riktigt starka känsloyttringar som jag varit tvungen att bryta ner och försöka se i annat ljus.
Mycket lärorikt, jobbigt och skrämmande på samma gång.

Jag måste nog säga att de flesta dagar i livet som jag KAN leva och oftast lever är riktigt bra. Grymt bra till och med. Jag är tacksam för mitt liv. Mycket tacksam.
Så privilegierad och lyckligt lottad som jag är så är det ÄNNU svårare att förstå mitt val av väg ibland.
Men det är ju så det är i livet hela tiden, massor av val, motgång, medgång, sorg, lycka, tristess, leda, eufori, harmoni......
Det är absolut inte sorg eller nedstämdhet som gör att jag ofta tar av i fel riktning vid vägkrysset.

Tvärtom, men det som uppenbarar sig senare på den vägen blir sorg och elände för mig. Den oskyltade vägen är ibland mer spännande och oviss, kanske det finns lite kickar att få längs vägen? Nåt som höjer pulsen och adrenalinet lite för en stund? Men nej, det slutar alltid på samma vis.....alltid.
Återhämtning, ny motivation, svåra känslor att brottas med och nu då till slut(?) kanske inte kämpa emot och skamset begrava sig utan öppna upp och se på vad jag känner, varför, hur, när och vad skedde egentligen? Varför kände jag så efter just de tankarna och den situationen?

Nå, sorry för att klampa in i din tråd Mic och analysera mig själv så mycket. Men det gick inte stoppa just nu.
Jag upplever just nu en känsla av lättnad och tror att jag fått fler verktyg i min mentala låda än vad jag hade för ett par veckor sedan.
Återstår bara att skruva med rätt mejsel när fel tankar och destruktiva känslor poppar upp.
Om du behöver låna en skiftnyckel så säg till.

Lev väl, stor kram från
LP

att min tråd kan vara lite stöd för dig.
Jag har läst din tråd också och det ser ut som att vi är i liknande situation .
Det känns som att din sambo har kommit en bit längre med att inse att han har problem med alkoholen.
Han har gått i terapi och tagit tabletter mot suget vilket jag har svårt att tro att min sambo skulle göra.
En enda gång har jag trott lite grann på att han kanske tänkte sluta dricka el i alla fall dra ner på det.
Det var efter en fylla som jag kände att jag hade fått nog och sa att jag inte tänkte sova hemma den natten.
Jag har aldrig sagt nåt sånt till honom förut och har alltid trott att han skulle säga åt mig att sticka om det inte passar vilket han inte gjorde .
Han sa att han skulle sluta dricka och om han inte gjorde det skulle han söka hjälp. Han bad också om ursäkt till våra barn som han inte brukar.
Men efter ett tag är det lika igen enda skillnaden är att han smyg dricker.
Vi tar aldrig alkohol tillsammans längre , så det är jag som blivit nykterist.
Han tål inte alkohol för han blir bara dum och muckar gräl och spyr ur sig en massa elakheter och vill trycka ner oss och höja sig själv till skyarna.
Det är ju så självklart att man inte vill leva med en alkoholist precis som du skriver men det är så otroligt svårt att ta steget.
Ja vi måste tro att det blir en förändring!
Vi får kämpa på och stötta varandra!
Kram

Här är de, mina föräldrar, nyskilda. Ma försöker allt hon kan. Ta hand om vilda barn, baka samtidigt, vika tvätt, gå och se äldsta på hennes aktiviteter. Dricker ja, äter ja, jag märker att allt är en ansträngning utan att det syns. Pa deltar, men säger nej när äldste vill spela spel med honom. Hon gråter. Yngste säger godnatt, ögonen är fästa vid Tv:n, men han vinkar... Mannen är sur. Jag får ännu svårare att vara. Älskar dem, men känner mig ensam. Känner mig ensam överallt. Jag har inte lärt mig hur man deltar och bjuder in. Utan mina barn hade jag nog gett upp för länge sen. Sorgligt, men sant. Ibland är jag arg för att jag känner att det inte finns plats för alla sorter. Men det syns ju inte utåt. I yngre år trodde de som inte kände mig att jag var något annat. Idag med tror jag. Jag har börjat säga att jag har åsikter, men det betyder inte att jag tror att jag har rätt. För jag har åsikter och jag tror på att livet utvecklas med åsikter och diskussioner. Jag brukar inte låsa mig vid en. Förr kan jag ha försvarat åsikter som inte var mina bara för att belysa en annan sida, men det orkar jag inte längre och det roar inte heller. Jag är trött. Jag kommer igen. Men ibland tryter modet...

Jag fortsätter på den nyktra vägen. Tänkte skriva att jag kämpar på men riktigt så är det inte. Drygt tre månader har jag varit vit och det har gått över förväntan! Fester, födelsedagar, restaurangbesök och alla helger helt utan alkohol, chockerande för mig. Suget är borta sedan länge och jag mår bra. echange (karolinska institutet har ett KBT-program på nätet, tror det finns länk från alkoholhjälpen) hjälpte mig i början, och detta forum har hjälpt mig hela tiden. Jag är inne och läser ofta, skriver inte så ofta dock. Lycka till till er alla!

Kom på en sak till, kanske värt att tillägga. Mitt största problem är att jag har svårt att sluta när jag väl börjar dricka, jag dricker tills spriten är slut typ. Därför har det väl inte varit så svårt att hålla uppe så länge. Ett problem dock är min självbild, vem är jag nu, utan alkoholen? Jag som alltid varit så kul och lite galen (min självbild alltså, vet inte riktigt om alla håller med, speciellt inte mina barn...). Det har jag funderat en del på.

Nu har jag läst nästan hela din tråd och det är det bästa stödet. Att känna att man inte är ensam. För visst är det så självklart att man inte vill leva med någon som missbrukar alkohol och skapar massa besvikelse och samtidigt går dagarna till och med åren och man inser att man fortfarande är kvar. Min sambo blir precis som din helt personlighetsförändrad när han dricker. Så konstigt att dessa två sidor kan finnas i samma kropp. Nykter mycket omtyckt av alla, snäll och omtänksam. Sen med alkohol i kroppen så bara maler han på med elakheter. Ofta samma ramsor så jag kan dom utantill nu. Jag har också funderat på alanon men inte tagit mig dit än. Och många gånger har det varit sista chansen. Vi kämpar. Jag känner att förändring kommer.

Heja dig!

Jag har funderat en hel del så klart.. fram o tillbaka på hur det blev så här och varför det är så svårt att bryta sig loss..

Så jag skrev ungefär som jag kände, rakt upp och ned. Kanske har jag äntligen hittat en anledning i mitt fall. Blir dubbelt glad om jag kan få dig och andra som kanske också läser det här, att hitta en väg ut...

Skönt att få ut det hursomhelst. Slut på nostalgi och romantik. För det kommer aldrig att bli som det en gång var..idiotiskt att man inte fattat det?

Dags att leva i nuet. Ta livet som det är. Och rädda det som räddas kan. För så illa är ju inte livet ibland.. vissa dagar är det faktiskt riktigt bra! Eller hur?

Vi måste bara bli bättre på att hålla fast vid den känslan och inte fly till något som ändå inte finns?

Ha det bra! (Det ska jag också försöka ha det , äntligen) :-)

Vi hörs!

/Mic

Hej igen. Och tack, Eken (och alla andra) även om det var ett tag sedan. Hoppas du också fick ett gott nytt 2013...;)
Jag bytte alias här på forumet, för jag hamnade åter i en negativ trend. Nykterheten höll i sig i nästan ett år, sen hade jag bestämt mig för att "prova" att dricka socialt. Det gick ett tag, men sen så har det eskalerat, dock inte lika illa som förut, men inte heller långt ifrån. Nu är jag hursomhelst åter vid vägs ände, och Medardus får därför återuppstå. Det var ju med det här aliaset jag började sudda ut mitt falska jag, det som nu återtagit en allt större andel av mitt medvetande. Men jag ska tillbaka, det är inget snack om det.

Så vad har hänt sen sist? Jo, frun och jag gick skilda vägar. Ingen av oss har väl fått det bättre, men hon har börjat inse att jag hade rätt i allt egentligen. Jag tror dock inte att det finns någon väg tillbaka till det som var, vi är nämligen inte alls rätt för varandra utan alkoholen. Jag är dessutom väldigt besviken på all den skit jag fick ta av frun och hennes vänner i samband med uppbrottet (som att allt skulle ha varit mitt fel när hon själv var så djupt förnekande att hon aldrig ens sagt ett ord om mitt drickande, snarare vägrat inse min problematik). Det var verkligen jättetrist, och jag förstår också att det är orsaken till att jag återigen hamnat i en nedåtgående spiral. Ja, vi har väldigt mycket sår båda två, men vi kan ändå kommunicera med varandra väldigt bra vilket ju är viktigt eftersom det finns barn inblandade. Hon går förövrigt i terapi men jag ser även hur hon börjat fjärma sig från sanningen, kanske för att det är bekvämast så?

Jag har som sagt beslutat mig för att det inte går att ha några mellanting eller testperioder, utan skiten måste upphöra helt. Och det kommer den att göra också.
TACK FÖR STÖDET JAG FICK NÄR DET BEGAV SIG!! Det gjorde stor, stor skillnad.

Att man inte är ensam om sina tankar.
Tänk om jag kunde få kraft att ta mig i väg på ett sådant möte.
Jag känner ju att jag inte klarar av det här på egen hand och behöver ha någon som stöttar mig.
Mina föräldrar och några få vänner skulle hjälpa mig det vet jag men det skulle kännas bra att få stöd av dem som varit i samma situation .
Det är så invant att ha det så här och man vet inte om något annat eftersom jag var så ung när jag träffade honom, därför är det så svårt att bryta den här vanan och göra något åt det. Självklart var det bättre när vi var yngre men han har alltid druckit för mycket och varit dum när han är full. Jag förstår inte att jag stannade kvar då egentligen när det hade varit mycket lättare att gå .
Tack Flygcert för att du delade med dig och berättade , det känns bra att veta hur det är.
Kram

Tack för dina tankar de är väl värda att reflektera över. Jobbar vidare med att hålla mig nykter idag. Hörs.

Intressant helgupplevelse Berra! Kanske är det så att den nyktre - som självmant valt den vägen - helt enkelt blir för mycket för den som fortfarande har ett problematiskt förhållande till drickat? Att det blir lite som det ultimata brottet mot Jantelagen? Har själv den erfarenheten från liknande tillställningar. Jag har inte berättat att det är på grund av problem som jag beslutat att inte dricka. Det är än så länge min ensak. Men att vara nykter och samtidigt ha fräckheten att berätta det för den som uppenbarligen har ett klurigt förhållande till alkoholen, blir verkligen "in your face". Är ju inget brott man begår, men den "tilltalade" uppfattar det kanske så ;-)Jag tycker det är väl värt att fundera på, eftersom den situationen kommer att uppstå framöver. Samtidigt som den situationen kommer att förorsaka ett visst "obehag" i mig. Åtminstone den närmaste tiden. Det gäller kanske att hitta sin egen "bild" av det som kommer att ske, och vara klar med varför det sker, och att vara redo för det? Du förstår kanske hur jag tänker?

//PP

Hej Liberto och välkommen! Din historia visar att det är en efterhängsen typ vi har att göra med. För mig är den en bra hint på att det inte är lönt att fundera på en eventuell framtid med alkoholen. Och jag börjar tycka att det kanske inte är en av de värre saker som kan inträffa i livet. Motsatsen har jag faktiskt tänkt ibland under de första månaderna. Att aldrig mera få dricka, och med en sorg som är näst intill patetisk. Det jag ska ta adjö till är ju något som med tiden bara leder till korta ögonblick av välbefinnande, och en enorm stress för övrigt. Nej, det kunde faktiskt vara värre i livet än att bli dömd till nykterhet. Med facit i hand kommer kanske beslutet att bli nykter, vara den utlösande faktorn till att man blir dömd till livet :-)

//PP

Hallo Fjodor och välkommen tillbaka! Läste något i din tråd när jag själv loggat in efter att ha varit utloggad i ett par år. Nu har jag bestämt mig att hänga kvar och jobba med mig själv och alkoholen. Det finns inget alternativ eftersom jag faktiskt har lust att vara med i matchen ett bra tag till. Funkar riktigt bra, och allt medans tiden går så återvänder intressen och livslusten. Har varit en tuff vinter, och som tur är har jag haft forumet och de vapendragare som finns här. Idag är jag glad att lagt till ett par månader sen sista fyllan. Vad mig anbelangar får det gärna ha varit den sista!

//PP

... Att du skriver så bra, så väl uttryckt och ger så mycket eftertänksamhet!
Jag hör hemma "på andra sidan" i detta forum, men läser dina inlägg titt som tätt och känner mig glad för din skull - vilket arbete du gjort och gör!
Ta hand om dig!

..en kvinna i närheten av 60 årsåldern kom insläntrande sist av alla, hon var syster med födelsedagsbarnet.
Skyggt gömde hon sig i köket med sin bror, pratade lite släktskvaller så som man brukar när man inte har träffats på ett tag.
Men hon var nervös för nya kontakter det visste jag ju sedan tidigare, hon stod i köket och drack mod till sig, rödvinsglas efter rödvinsglas...
Vet inte hur man kan dricka så snabbt i slowmotion, man såg hur hon ville hälla i sig snabbt för att bli modig, men ändå hålla en lugn takt ifall någon såg henne.

Efter en halvtimme slog hon ned sig bredvid mig vid matbordet, presenterade sig och jag kunde ju inte låta bli att vara lite elak, men NN vi har ju träffats minst tre gånger förut, kommer du inte ihåg, min fru är bästa vännina med din brors fru, vi sågs ju senast på bröllopet när ni dansade en massa rockn' roll dans?
Ehh ..jo...ja just det kom det fram ur henne, till saken kan nog höra att hon inte vill komma ihåg DEN festen, jag var inte nykter då heller men höll en relativt låg profil gentemot henne och hennes barn.

Hon vred sig mot en gäst på den andra sidan av henne och presenterade sig ännu en gång, där blev det jackpot, det var en som inte kände henne sedan förut.
Hon pratade sådana där vardagligheter som man gör när man ska vara trevlig, och tiden gick och antalet rödvinsglas desto fortare.
Jo hon var ett "ticksmongo" och hennes nervösa ansiktsryckningar slutade helt efter ett tag, hon såg plötsligt rofylld ut i ansiktet.
Rofylld?, ja vilket konstigt ordval jag skrev där, men det var helt uppenbart att nu hade hon en till synes rofylld tillvaro.
Allt verkade vara lugn och frid, och hon kände inga som helst kval att prata med ditten och datten, om allt möjligt.

På något sätt så kände jag igen mig i hennes uppträdande, ingen ro i kroppen förräns den hade nått sitt "normaltillstånd".
Hon var nog lika beroende som jag en gång hade varit, men inte kanske med samma insiktsfullhet.

Hon blev mer och mer kompis med alla runtomkring sig, drog sig inte för att prata högt och ljudligt och tog plats i det verbala surret.
Hon skämde inte ut sig, men i den milsvida förändringen hon hade mot det när hon kom så kanske...kanske hon skulle känna ett visst självförakt under morgondagen.

På småtimmarna någon timme innan hennes hemgång så hängde hon över min axel, och skulle prata "allvar" med mig,
hennes andedräkt slog nästan knockout på mig för där kom en kastvind av en nyss svald rödvinsdoft men med en varm kroppstemperatur, uäck!
Den doften var inte behaglig någonstans, den eventuella längtan jag ibland kunnat känna till rödvinet vid middagar var som helt bortblåst, i månader framöver...

Frugan berättade senare för henne att jag var numera nykterist och skulle inte bara köra bilen hem ikväll på festkvällar, utan för all framtid framöver...
Då fick hon en eftertanke precis som om jag var svartfoten, katten bland hermelinerna, det svarta fåret, Judas eller liknande...
Här satt det en som verkligen var nykter, en som kunde registrera precis allt vad som hände, och minnas...och kunna återberätta det senare...!
Hua, det blev fortsättningsvis ett "kallt" bemötande ifrån hennes sida gentemot mig, man verkligen märkte hur hon inte gillade min närvaro längre.
Aldrig tidigare har det varit så genomskinligt att se reaktionen på min nykterhet, hon förstod att jag visste i vilken situation hon befann sig.

Jo mina ögon registrerade det helt uppenbara, jag satt vid en kvinna med ett ganska långtgående alkoholmissbruk, och jag var med min egna historia på väg att avslöja den sanningen hon själv visste om men inte hade vågat erkänt ens för sig själv...
En liten stund senare lämnade hon festen, jag var alldeles för nära att avslöja henne med mina tysta diplomati, min rena nyktra uppenbarelse utgjorde ett hot mot hennes missbruk, därför att jag visste vad ett missbruk innebar för mig, och troligen för henne också.

I hennes värld finns det troligen bara barn och husdjur som inte dricker alkoholen på fester, det ligger något misstänkt över de som inte faller in i det sociala skiktet av alkoholdrickare, frireligiösa moralpredikanter möjligen, men inte den frivilligt uppvaknade nynyketeristen som bara kunde svara att mitt drickande visade sig inte vara bra för mig, vadå bra?, man får väl offra lite för den goda sakens skull?
Nu sade hon inte så men dessa ord stod på något sätt skrivna i luften, åtminstone i min fantasi...

1-0 till nykterheten denna helg till mig igen, jag gick vinnande igenom denna helg också...
Man har det aldrig tråkigt som nykterist heller, inte om man låter fantasin flöda fritt som den oftast gör för mig.
Jag se saker på ett annat sätt numera, vissa saker är helt uppenbara och det är inte så svårt att se anledningar till dem, och inte heller speciellt svårt att se hur kvällen kommer att se ut för vissa runtomkring mig.

Denna rödvinspimplande kvinna har ju egentligen bara svårt att knyta nya relationer, DÄR ligger hennes problem med drickandet.
Men alkoholen har ju andra sidor också, när t.ex man har medicinerat för mycket mot sin lära-känna-nya-människor-ångest, det blir för fulla, och för trevliga...
Och även dagen efter...fööööör mycket ångest, för att man varit alldeles för trevlig kvällen innan, och så har man ju skaffat sig en anledning till att fortsätta dricka.

Alkoholen är en slug drog, den nöjer sig inte med att slå ner någon mot marken, den fortsätter slå på den som redan ligger.
Alkoholen har ingen hederskodex, den tar helst den som är svagast inför den, lagen om minsta möjliga motstånd.
Men här är det inte musklerna som spelar någon roll längre, utan hjärnans möjlighet att överlista den lilla ulven i fårakläder.

Alla hade vi en anledning till att börja bruka alkoholen, men svårt att finna en kraftfull nog till att sluta använda den.

Berra

Tack! Det finns inget annat än att ta sig upp igen, och fortsätta. Vissa säger att man kan lära sig att dricka normalt, andra inte. Jag tror att det hänger på vad för slags personlighet man är. Jag är helt hopplös vad det än gäller, har jag det hemma så plöjer jag i mig det oavsett om det är öl, vin, godis eller cigaretter. Då kan det nog vara svårt att lära sig att lägga band på sig.
Jag blir förövrigt precis som du när jag dricker, dvs bästa vän med alla, vill att alla ska må bra, älskar heeela världen. Det är fruktansvärt vilken ångestskapare det är...
Nu har vi snart klarat denna dag, AttVilja!! =) Den jobbigaste av vidriga dagar. Jag ska tänka på den här dagen när jag sänker garden igen genom att fundera på att ta något att dricka, tänka på hur kasst jag faktiskt mådde. Vill jag tillbaka? Jamendåså...i så fall är det ju bara att korka upp igen och ta en direktbiljett till helvetet...vilken fest...=( Nej, jag ska inte tillbaka hit mer, det finns inte på någon karta alls. Livet är så mycket mer värt än att behöva hålla på så här.
Skriv gärna och berätta hur det går för dig.

Så bra och så starkt!
Den jäveln har varit med på ALLA mina högtider också.
Det räcker mer än väl det han har förstört.
Nu ska jag se framåt och reparera de skador som går att reparera.
Jag tänker på dig Mic och ditt tydliga budskap om Han någon gång skulle knacka på och vilja vara med.
Ge oss kraft och mod att tillsammans rädda oss själva!

LP

Tack för stöd! Läser mitt första inlägg då det var dags att gå och nu några månader senare kan jag konstatera att jag är kvar.. Kanske har jag fortfarande kvar den naiva tron om ett lyckligt slut för oss. Tiden i detta sammanhang går läskigt fort. Det kom en våg av hopp då min sambo inser sitt problem och sökte hjälp. Hjälpdjungeln var inte lätt att hitta i och verkligen blandad nivå på de kontakter vi haft. Eller så kanske det inte spelar någon roll för allt handlar om att den som dricker ska bestämma sig och min tro på hjälp utifrån var för stor. Jag vet inte. Det är så klart ett stort steg på vägen i hans resa men jag tror fortfarande inte att han verkligen har bestämt sig. Drickandet har inte upphört.
I fredags när min oro var så stor så kom han hem helt nykter och glad. Och där satt jag som en kall ångestboll :) Det visar så tydligt att det nästan inte spelar någon roll nu eftersom min rädsla är där oavsett. Försöker därför ha fokus på mig, vara här och nu och inte måla upp skräckscenario i framtiden. Tankarna snurrar vilt och jag har insett att välja bort detta missbruksliv i mitt huvud blivit synonymt med att jag blir evig singel, ensam, bitter och barnlös. Och då väger det helt plötsligt jämt. Hjärnan är bra lustig.
Jag hittar ju till dörren om/när jag är klar med detta. Det bara måste jag komma ihåg.

I morgon ska jag träffa sömnexperten
Känner mig både förväntansfull och nervös
Vill så gärna få en bra lösning på mina sömnproblem nu! Så gärna att jag får förväntansångest.
Så dumt!

Nu har tre veckor och en dag gått.
Jag o sonen bor hos min syster o hennes familj.
Jag mår faktiskt bra.Men oroar mig mycket för sonen.
Vi har fått en tid på BUP i morgon.
Han säger att han inte orkar må dåligt längre.
Jag hoppas också att Mäklaren kan ordna med fotograferingen av huset snarast.
Nu vill jag bara sälja och flytta till något nytt.
Mannen sms och tjatar hela tiden.
Lovar att bli nykter men jag vill inte ens ha honom om han bllir det någongång.
Orkar inte mer.
Han har krossat mig inombords sakta men säkert.
Jag är färdig med honom o alla hans svek.
Har inte ens saknat honom.
Sen är det en sorg jag måste lära mig leva med om han fortsätter misshandla sig själv.
Och det är hemskt att se honom så sliten.
Han har alltid varit mån om sitt utseende o allt.
Nu börjar han få' mage o se riktigt sliten ut i ansiktet också.
Han har varit o hälsat på sönerna i Gtb nu i en vecka.
Han orkari inte jobba.
Och mellansonen var riktigt ledsen över att se sin pappa så förändrad.
Tror inte han förstått hur illa det är.
Han tycker det är jobbigt att han är där när han dricker.
Äldsta sonen skulle hjälpa sin bror och försöka prata med honom ikväll att han måste åka hem.
Jag ringde även hans pappa och bad om hjälp.
Tycker så synd om sönerna att behöva se honom så sliten.
Ja man är verkligen maktlös över vad alkoholen kan göra med en människa man känt 30-år.
Så otäckt med denna förvandling.

Han fick hjälp .....chefen tog honom till en läkare. Ingen alkohol på tre månaden plus akamprosat.
Hur gör jag själv .....Jag vet , att jag kan inte ta ett glas vin själv och det är okej för mig . Känner ni igen det jag skriver ?

Hemma igen efter en veckas semester söderöver. Som nykter i närmare 1 år och 10 månader finns inga som helst tankar på att jag skulle dricka igen. Det finns inte på kartan. Inget sug heller, vill inte ha. Otroligt men sant. Vad som förvånar mej lite ändå är de tankar och känslor som väcktes och som jag känner att jag behöver skriva ner för att bearbeta.

Middagsbuffé ingick men inte drycker. Hotellet var barnfritt så där var många par, medelåldern ganska hög. Jag fick en konstig känsla, av utanförskap kanske, när jag såg paren dela en flaska vin. Kände mej annorlunda. Ni vet, det där "normala" igen som man strävar efter. Samtidigt minns jag ju att det inte var så för mej när jag drack heller. Dela en flaska vin, visst, men innan dess hade det varit mycket mer. Nå inte vet jag ju hur mycket dom andra drack före eller efter heller men man såg inte nån som var berusad i alla fall. Ja känslan var nog den att jag hade velat göra likadant, inte för att jag blev sugen på vin men för att jag hade velat vara som andra. Å andra sidan drack inte alla vin heller om jag är ärlig. Fler än jag beställde in vatten. Lite förvånad att jag alls tänkte så men resor har varit så starkt förknippat med drickande. Det är ju helt galet egentligen att flyget går klockan åtta på morron och så kommer drinkvagnen och det beställs in både det ena och det andra. Inte klokt.

Min man drack oftast öl till maten men en kväll ville han ha vin så han beställde in en halv flaska. Då kom kyparen med två glas till och delade upp mitt vatten i två glas och hällde vin i två glas. Det blev lite "grevinnan och betjänten"-stuk på det hela, maken fick dricka varannan gång ur sitt och varannan ur mitt. "Happy new year, miss Sophie". Lite komiskt och ingen märker och ingen bryr sej. Det positiva är ju att det inte väckte nåt begär i alla fall, bara ett konstigt vemod, lite sorg kanske, eller, tja, jag vet inte riktigt vad.

Min man bryr sej inte, han är bara glad över att jag inte dricker längre, över att han alltid kan lita på mej, att jag inte blir berusad och kanske skämmer ut mej. Och jag är nog stolt också över att jag klarat detta. Klarar detta nyktra liv och stortrivs med den frihet det ger mej. Att jag kommit över mitt alkoholproblem. Ja det vågar jag säga att jag har för jag vet också att jag inte nånsin ska tro att det betyder att jag kan dricka ibland. Försök och misslyckanden har lärt mej att det går inte och det har aldrig varit mitt mål heller. Alkohol ingår inte i min livsstil längre helt enkelt.

Ja, det är väl som du säger, att har man väl tagit första glaset så är det klippt. Fattar inte att man inte kommer ihåg, eller bara ignorerar de skam och ångestkänslor som följer på det... Jag blir som tur är inte heller elak eller våldsam, raka motsatsen faktiskt, jag ska vara "bästa vän" med alla huuu, usch vad jag skäms över det också! Jag påbörjade min vita månad idag. (För nånstans inbillar jag mig fortfarande att jag i framtiden ska kunna dricka "normalt") men samtidigt har jag ju inte ens klarat av en vit månad på de senaste åren så vi får väl se hur det går med den saken... Hursomhelst SKA jag vara spiknykter i en månad nu, sen kommer ju semestern och då får vi väl se hur det går. Sjukt att den ska vara så förknippad med alkohol! Tack för ditt svar och kämpa på!!