Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Jag har testat medicinen i ca tre månader och den funkar jättebra på mig! Ge inte upp utan be att få medicinen utskriven så du får prova. Vad jag förstår finns inga direkta biverkningar eller risker med den. Skulle vara intressant att höra om andra har erfarenheter av Baklofen.

Lycka till!!!

han har druckit något som jag inte vet vad....har letat men inte hittat några flaskor. Han har gudskelov sovit mest hela dan. Körde honom på kvällen till AA-mötet men han vägrade gå in för han var för full. Nu ligger han i sängen igen. Ångest har han. Jag har ont i magen.

Önskar att jag också kunde sticka från min supande man men ingen känner till hur han är för jag sköter det snyggt. Blir helt osocial och nästan skygg jag med. Vi bor i Stockholm och det är just därför som jag inte kan sticka heller...finns inga lägenheter att få och man får inte hyra någon om inte huset ligger ute på försäljning och så fort går det inte. Man vill ju också få chansen att se om han blir bättre utan behöva sälja villan det första man gör.

Men blir han någonsin bättre? Kommer han att sluta dricka? Hur kommer din man att göra tror du? Går han till jobbet eller super han dygnet runt? Har han någon lägenhet sen när ert hus är sålt? Funderar om ni bor i en liten stad så du tvingas se honom och hur det ska gå? Om han känns svartsjuk och galen och du är rädd så tveka inte att gå till polisen och be om besöksförbud. Tycker synd om din son, verkligen. Måste vara förskräckligt att se sin far som man faktiskt ser upp till som barn och som blir så här. Hur mycket har hänt innan du tog steget att flytta? Tycker du gör helt rätt. Önskar att jag kunde. Då skulle min man antingen gå under eller rycka upp sig och bli nykterist.

Kram på dig och lycka till

är det bästa man kan göra att släppa taget. Ibland är det det enda som återstår. Varm kram / mt

MIn man är alkoholist och det har blivit så sista halvåret, före det var han "bara" överkonsumerande vilket också innebar att jag druckit för mycket och för ofta. Medberoende. För att inte ha ska dricka fööör mycket så dricker jag också och så blir det bråk. Alltid bråk om hans drickande och så blir jag också full för jag står inte ut att se honom full. Det är ett hopplöst liv.
Jag vill gärna ta mig ett glas vin till maten och det räcker för mig men är han med och dricker så går det minst en flaska och gärna en eller två till. Det är jättesvårt att sätta gränser och hålla dem. Nu har min man ett återfall och ligger utslagen på soffan. Men han kommer att fortsätta gå på AA-möten och blir nykter. Jag måste dra ner nästan helt också för jag vill ju inte locka honom men det är trist för jag vill ta mig ett glas när jag vill. KÄnner att han förstör mitt liv. Och jag vet ju hur mycket bråk mina barn fått lyssna på och min yngsta, 17 år, har sagt att hon vet hur han dricker och nästan tvingar mig att ta något också. Vet inte hur mycket skada hon tagit men sonen som är 19 dricker nästan aldrig och han verkar trygg. När mina barnbarn kommer så blir det absolut inget drickande. Det sätter jag helt stopp för. Hur går det nu för dig TIngeling82? Håller hon sig nykter din mamma?
Tycker självklart att du ska säga till henne från hjärtat hur hon sårat och gjort dig illa men på ett lugnt sätt. Det har ju redan hänt och inget går att göra åt det. Kram på dig

Hur ofta skall man ta en tablett 250 mg/tablett

Kan jag få Antabus från något annat ställe än vårdcentralen? Jag har köpt utomlands utan recept och det fungerar väldigt bra

Tacksam för svar

Jag känner igen mig så väl i dina inlägg. Min man har varit nykter i några veckor men är nu inne i ett tungt återfall. Jobbet missköter han, ligger mest avsmälld och smyger i övrigt omkring och letar efter sina flaskor. Jag har letat en del men känner precis som du att det får vara nog nu. Om han har gömt och vill dricka så gör det då för fan. Men det är som du säger jävligt jobbigt, kränkande och oroligt för själen. Det går inte att slappna av när han beter sig så här. Idag är jag hemma från jobbet för jag känner mig helt förstörd med rödgråtna ögon och dålig sömn. Han satt avsmälld hela natten på en stol i sitt arbetsrum, hur klarar de av att sova på det viset? Fattar inte. Nu ligger han här på soffan. Helt borta. Otäckt.
Min man går på AA och säger att det är hans enda chans, där mår han bra. Bara där bland de andra alkisarna. Han har en mentor som ska hjälpa honom med de 12 stegen men helt plötsligt ville han inte det. Kallade nykteristerna för jävla idioter och sån skulle han minsann inte bli. Då visste jag att det snart är bottenskänning igen. Och nu är vi här. I helvetet. För jag hamnar också där pga hans beteende. Det är oerhört svårt att inte bry sig, inte bli arg, inte ledsen, inte sårad och inte försöka hjälpa. Jag älskar ju honom. Vi har ett långt liv ihop och det har varit bra mestadels. Det är i höstas som det riktigt tog fart med det här. Har aldrig sett honom totalt borta i flera dar förut. HIttat honom på golvet.
Han vet inte hur han ska bryta det här nu men tänker nog gå på AA-möte i kväll. Hoppas. Hans mentor har jag också kontakt med, annars har jag ingen att prata med. Ingen vet det här mer än mina två yngsta barn som gudskelov är nästan vuxna. Den yngsta på snart 18 år har sovit hos en kompis i några dagar och har inte sett att han tagit ett återfall. Hoppas hon stannar där tills allt är bra igen. Då är han så underbar och fin. Men hur länge kommer det ta den här gången? Tror tyvärr inte att det är över än. Jag måste gå och jobba i morgon, hur ska jag klara det. Har ingenstans att åka, vill vara här i mitt hem. Det enda som gör att jag stannar är för att vi äger villan ihop och det blir fruktansvärt mycket krångel att sälja och flytta härifrån. Bor i Stockholm och att få tag på en lägenhet är omöjligt. Så det går inte att bara dra. Då hade jag gjort det. Hade vi bott i en lägenhet i en mindre stad så hade jag bara packat ihop och dragit. Hur ska jag göra mer praktiskt? Det stör mig enormt att jag måste sitta här och titta på honom hur eländig han är. Jag blir apatisk och ledsen. Orkar inte göra saker. Fy vilket dilemma.

...några dagar i min ensamhet sen jag lämnade hemmet.
Jag har gett upp känner jag.
Det gör mig kroniskt ledsen men nu finns inga andningshål kvar...

...höra från dig och att livet rör på sig. Det tunga och sorgliga lever du ju med och i, det känns bekant för mig och alla andra som står mitt i Själv har jag ju sen länge insett vilket grepp alkoholen tar när det blir en sjukdom men det är ändå svårt att förstå att en människa kan transformeras och bete sig så hjärtlöst och omänskligt. Jag tänker ofta på dig och det ger mig en trygghet att vi-termen finns i eländet.
Sänder mycket värme och omtanke och är någonstans tillfreds i vetskapen att det rör på sig för dig.
Kram

Förstår att det är ett visst symbolvärde på något sätt. och jag är riktigt glad för din skull Weekend! Du delar tiden ungefär med m-m. Jag ser fortfarande själv fram mot var vecka som läggs i potten. Känner igen mig lite i det du beskriver om att vara mindre trött och mer på i det mesta. Kanske är det för mig är lite på gott och ont, jag vet faktiskt inte. Saken är ju den att jag inte har några referensramar hur det ska vara när man den första tiden är nykter. Frågeställningar som: Är detta jag? Eller är detta jag när jag är på väg att tillfriskna? Vem blir man sen? Kanske något som "rävar" som t.ex. Adde Berra kan dela med sig av? Önskar dig en riktigt fin påskhelg.

Starkt jobbat!

//PP

Idag har han fått ett fantastiskt fint jobb med hur mycket betalt som helst och han står och pratar om hur dum han är som dricker, att han inte fattar varför han gör som han gör och jag hör att han blir fullare och fullare...och så ljuger han igen och säger att han inte har druckit fast jag ser det så väl. Jag slängde ut honom. Låste dörren. Gud vet vad han ska göra nu.

Tjena
Nu är en riktigt STOR milstolpe inom räckhåll...6 månader utan en enda droppe alkohol infaller under påskhelgen!
Kommer att serveras allhanda drycker på "kalasen" men jag är trygg i mig själv med min N.A öl.
Varit på flertalet tillställningar med alkohol, stora som mormala intag, utan att känna att det är orättvist. Det kändes alltid orättvist i början av nykterheten..som ett litet barn som inte får godis på vardagen.
Känns förbannat skönt att det inte triggar så hårt längre. Garden är uppe, släpp inte in fan i huset igen.

För tillfället irriterad på mig själv då jag är i mer "konflikt" nu än tidigare...!
Beror nog på att i alkoholens trötthet orkade jag inte ta fighten vilket jag gör nu.

Ha det - kämpa på!

När jag då (2010)läste den här typen av inlägg du fått de senaste dagarna i tråden, så tror jag tyvärr att jag innerst inne tänkte lite i stil med:
Jajaja, jag fixar det nog. Jag är ju så van att göra bättre ifrån mig än genomsnittet. Jag har ju i grund och botten en stark karaktär osv.
Det var nog det som gjorde att jag inte var redo att jag inte var där än för jag kunde faktiskt inte ta till mig, och inse hur allvarligt det egentligen var på väg att bli. Ska jag vara riktigt ärlig med mig själv trodda jag kanske till och med att jag var annorlunda än dom andra som skrev på forumet. Ja du kanske förstår? Som om jag skulle ha en annan kraft ungefär. An alkis var fortfarande någon annat än jag, även om jag visste att jag blivit en. En konstig situation av att samtidigt ha insikt som jag förnekade den. Ok, nog med skrämselpropaganda för min del, var verkligen inte inte menat som sådan.

När man är där och det är dags, så är det faktiskt precis som tjejerna skrev här: Det blir bara bättre. Men det kostar på :-)

Det gamla uttrycket kanske kan komma till pass: No pain, no gain!

En riktigt fin och nykter dag önskar

//PP

Att sedan Alkoholen gick ur systemet så har känslolivet blivit mer levande. Och att det pendlar en del upp och ner. I början var det faktiskt mest ner, och idag är det lite både och. Har i alla fall blivit mycket lättare, och att känslorna kommer till liv är ju bara bra egentligen. Jag märker det i vissa lägen både når jag läser här, och kanske när jag läst något jag skrev ty kanske igår ;-) Vissa grejer låter super nere, och fortfarande lite "jag tycker nog innerst inne lite synd om mig själv" aktigt.

När det är som mest ner kanske jag blir sittande ett tag. Som en tjurig trotsig unge kan jag då säga till mig själv "jag är i alla fall nykter"
Ungefär som om det skulle vara min hämnd på den deppighet som ibland kommer. Ibland är det som att så länge jag fortfarande är nykter, så är det ändå jag som bestämmer. Det är jag som är chefen på bygget, och det blir halmstrået som gör att man kvicknar till ganska snart igen.

Låter kanske helt galet? Kanske har jag blivit knäpp i huvudet på riktigt av allt det här :-)

Men idag är det ganska tummen upp, även dig en finfin dag!

//PP

Bra att du tar rygg på m-m och mig. Tänk om vi tog en rast och jag blev lurad av en av er.
Hemska tanke. Nej, vi håller ordningen som det är idag. Regntunga moln här idag och mörkt.
Men sinnet är ganska glatt. Pendlar faktiskt väldigt mycket mellan depp och glädje.
I morgon sju månaders hårt arbete för mig, har aldrig hänt tidigare.
Det är det största livsprojekt jag någonsin utmanat och jag ska segra. Visst dyker ibland upp
små elaka tankar, men dom går att krossa.
Ha en finfin dag
Konstnären

Bra att du hällde ut skiten. En sak kan jag ju skriva under på är att ju längre man skjuter upp
det ju värre blir ångesten och abstinensen. Jag var som du, inte idag, inte denna helgen för då
ska vi ha vänner på middag. Jag hade alltid något att skylla på för att få skjuta upp.
Innerst inne visste ja ju att det här kommer inte sluta bra och det blev oxså en riktig käftsmäll.
Jag har varit frestad under dessa 7 månader, i början tyckte jag mest synd om mig själv som inte
kunde dricka. Men det gör jag inte längre så det avtar mer och mer. Jag kan inte visa dig vägen
dit jag är idag, det går bara inte att riktigt förklara. Det har varit ett enormt inre arbete.
Det är en seger varje gång jag vunnit över A. Man blir stark av varje situation man kan säga,
nej tack.
Kom igen nu, du har bara något bättre framför dig jag lovar.
Kram
Konstnären

Hoppas du blivit bättre från förkylningen. Peppar, peppar har jag inte haft en enda
förkylning sedan jag slutade med A. Innan hände ca 2 ggr per år, man var väl mer mottaglig.
Jo, man hade ju sina huskurer innan, jag kunde dricka 3 st irish cooffe på raken och inbillade
mig att jag blev bättre. Skulle inte göra så idag. Ja det där med sömnen är helt underbart nu.
Jag tackar nästan varje morgon att jag fått mina 7 timmar som jag kräver.
Ibland undrar jag varför just jag blev utsedd att bli alkoholist. Inte min storasyster, hon kan
sitta och smutta på ett glas en bra stund. I sådana lägen blir jag avundsjuk. Men det är snabbt
övergående. Jag vet vad jag har och jag vet vad jag får.
Hejakram till dig
Konstnären

..vad är värst?

Att inse att man är en alkoholist för det man har druckit, eller..
att förstå att man är en alkoholist för den framtid man inte kommer att kunna dricka?

Det ena är en historia, och den andra en framtida historia.

Den första skäms man inför, den andra skräms man inför.

Att inse att man inte kan påverka det som har skett, det är en sak...
Men att veta att man kan påverka det som kommer att ske, är en helt annan sak...

Man skräms inför att man har ett aktivt val, och en "hopplös" framtid utan alkohol, där saker och ting inte kommer att bli det de en gång var.

Varför är vi så rädda för en förändring?
Allting behöver inte bli till det sämre, men man förväntar sig det på något sätt.

Den som flyttat sin bostad till något som man förväntar sig var ett sämre val, kommer inte att kunna bli positivt inställd till det senare.
Man har liksom bestämt sig, men omständigheterna kanske tvingade dig till det och du fick ta det beslutet.
Men gå in för det helhjärtat kommer du aldrig att göra...

Om du i stället ser fram emot flytten som något positivt KAN du bli senare bli besviken, men du hoppas inte på det.
Och skulle man senare möta på motgångar så brukar man väga det emot de som var bra, nästan på en gång.
Är det inget problem så blir det inget problem, problemet borta.
Blir det ett problem så kanske det går att lösa, eller du kommer i alla fall att söka efter en lösning, kanske problemet löstes.
Det kanske bara är tillfälligt och kommer att försvinna, eller bara kommer vid vissa situationer.

Skillnaden mellan att förvänta sig något gott ur en förändring, och att förvänta sig något dåligt är märkbar på resultatet.
Man går inte in för det helhjärtat, eller ger det ingen chans, och tappar motivationen vid minsta nederlag om det förväntas vara dåligt.

I ett läge kanske man måste flytta pga av ekonomin, jobb, eller familjesituation till något sämre ställe.
I ett annat för att man har funnit något nytt som är bättre, då ser man fram emot det.
Man väger in precis allt, läge, kommunikationer, hyra, fräschhet, modernitet, ytor, våning, hiss, område osv...

När man kommer till nykterheten så ser man bara till vad man hade, men inte vet vad man exakt får.
Att vakna utvilad utan bakfylla kanske inte uppväger känslan när man precis går in i fyllan.
Att man får mer pengar i kassan för att man inte springer på bolaget så ofta kanske inte uppväger att man känner sig utanför på middagen.
Att man långsamt får en bättre hälsa kanske inte uppväger vetskapen att till helgen får man softa ner med sin helgfylla.

Att alkoholen och dess trygga famn alltid väger tyngre än alla andra motsvarande positiva händelser av nykterheten ligger i rädslan för
En förändring, eller ens ge den en ärlig chans, hellre stå kvar och stampa än fly stridsfältet med sina inre demoner.

Att gå in i nykterheten med vetskapen om att det kommer bli bättre, det ger den en betydligt bättre chans till att lyckas.

Bara tänka...ta det lugnt, det kommer att fixa sig, det enda man behöver tänka på är att inte göra som du brukar,
Alkoholen är ingen lösning på problemen, den är precis tvärtom trots att din hjärna försöker säga motsatsen.
Och vilken del av kroppen är det nu som är förgiftad och beroende?

Ögonen säger att det ser gott ut.
Smaken i munnen säger att det smakar gott...
Lukten säger att det doftar gott...
Hörseln säger att det kluckar, skvalpar, sörplar gott..
Handen säger att t.om. flaskan och glaset har sköna former.
Alla har de en sak gemensamt, deras nervbanor och signaler tyds av samma central, det högst överordnade organet i din kropp.
Och den är förgiftat och beroende av en sak, en dryck vars egenskap är att se till att den blir enskild härskare över ditt liv.
Den gör precis allt för du ska göra den till freds med sitt missbruk, ge mig alkoholen och jag ska ge dig tillfredställelse.
Du matar ulven som senare ska förgöra dig, känns det rätt?

Att sätta sig högre än sina lustar för ett litet tag svälter ut beroendet, det avtar och hjärnan kommer att återfå sina tillfredsställelser med andra saker som den hade glömt bort under tiden den blev gömd bakom stängda gardiner.

Att blottlägga sin hjärnas beroende skapar naturligtvis en inre konflikt som kräver diciplin och styrka, men den betalar sig med tiden.
Varje morgon vaknar du med en möjlighet, att avlägga ett löfte om att du ska somna med samma förutsättning som du vaknade, nykter.

Berra

Nej, det är inte alltid så enkelt att få ihop livet. Kanske har du en dipp som kommer att ge med sig och du får mer energi igen. Eller så behöver du hitta en lösning där du går ner i tid, tillfälligt eller en längre tid. Kanske jobba hemifrån någon dag i veckan, om du har ett jobb där det är möjligt. Passa på att ta vara på de dagar som ges för lugn, som en sådan här.
Det viktigaste att komma ihåg är att alkoholen kommer iaf inte att göra något enklare...
Hoppas det lättar för dig, och att du får hjälp att komma vidare, framåt.
/m

Är lite bättre, tror jag. Försöker intala mig det iaf... Håller ut på jobbet, men borde ligga hemma i sängen. Har iaf inte försökt kurera mig med något alkoholhaltigt.... och det gör nog sitt till i tillfrisknandet.
Känns så skönt att inte känna någon skam eller skuld över att dricka "ett glas vin" trots att man är så förkyld att man vare sig kan känna smak eller lukt av det. Eller känna sig bedrägligt piggare efter att ha druckit en whisky mot halsen, för att sen bli dubbelt så trött och hängig efteråt. För att inte tala om att sova... Denna gudagåva som nykterheten gett mig. Skönt att inte känna att jag kunde inte stå emot det där förbannade vinet ens när jag är sjuk. Det stärker självkänslan att inte behöva ha de tankarna. Bara det gör att det inte är så farligt att bli sjuk...

Ja, imorgon är en ny dag. Och en dag närmre en snorfri tillvaro :-)
God natt
/m

var ok på 60 m, och nu springer jag ganska mycket, om än inte så snabbt. Och definitivt inte förbi dig :-)

Jag har också mina bilder av er härinne och kommer på mig själv att undra hur ni har det om jag inte läst något från er på någon dag. Tror inte heller att jag skulle bli besviken. Hela forumet och alla härinne betyder mycket för mig. Ett exempel på att helheten är större än vad bara summan av varje del skulle bli.

Jag känner faktiskt ingen oro för påsken just. Ändå vet jag att jag det blir lite fest på påskafton, med stuggrannarna, och det kommer bara vara jag som inte dricker alkohol. Ska ladda upp med alkoholfria öl och lite gott bubbel från bolaget. Jag dricker någon 2,2% cider någon gång ibland mest för variationen, känner dock ingen som helst frestelse att fylla på mer eller någon alkoholeffekt av det. Undviker det helst, men någon gång har det blivit. Påskmust gillar jag inte alls.

Tror att bristen på oro just för den här helgen har med att det gått,så bra de andra stora helgerna som gått, jul och nyår. Då känns påsken som en baggis i jämförelse. Har mer funderingar på varma sommarkvällar med grill och uteserveringar osv, men det måste gå det också.

Låter fint med blommorna, ska försöka piffa till det lite här hemma till helgen om orken räcker till.

Ha det fint, där framför :-)
Kram m

har varit där du beskriver att du är nu. Var inne på forumet och aktiv förra hösten, men var väl på något sätt inte redo då. När jag kom tillbaka i höstas var jag det. Eller såg till att hänga kvar iaf. Mig har det hjälpt oerhört mycket att skriva både när det varit jobbigt och bra. Jag lovade mig själv att logga in här och läsa, och att berätta för min man innan jag skulle hälla upp ett glas eller gå och handla hem. Det hjälpte, jag var nära ett par gånger de första veckorna, men sen har nykterheten i sig liksom gett ett eget värde åt alltihop. Och ganska snart insåg jag ändå att allt det där jag bara trodde att jag skulle klara om jag fortsatte med vinet, klarade jag egentligen trots vinet. Alla problem jag har haft och har förvärras av alkoholen.
Vad jag vill säga är egentligen bara - håll ut. Det blir bättre.
/m

Imponerande resa du gjort! Har följt dig och din kamp från och till och det känns verkligen så bra att du fixat det som du gjort. Så du ska va stolt och glad!

Apropå det du skrev om påsken så känner jag precis likadant...hur FAN ska det bli påsk utan den immiga till? Ja, för min del så är mina värsta prövningar vid såna tillfällen..Jag vet ju inte hur man ska fira? Vadå fira Jul? Påsk? Födelsedagar? Nyår? Student? Konfirmation? Midsommar!? jag kan ju fortsätta..men du förstår säkert vad jag menar..

Hur gör man? DET är min verkliga utmaning!

Men jag ska göra vad jag kan.. för alternativet vet jag ju vart det bär, till sist.. Vill aldrig mer dit!

Påskmust låter bra.

Apropå fantasi-bilder? Jodå det har jag också. Spännande..i fantasin.. Men det absolut skönaste här är ju att man är ganska eller helt anonym.

Hursomhelst känner jag som du. Otroligt många sköna människor härinne.. Jag har liksom du många att tacka för att jag fortfarande orkar kämpa!

Men tillsammans är vi starka, eller hur?

Kämpa på så springer jag också efter.

Ha det bra och fortsätt kämpa på!

/Mic

Oj, vad jag känner igen mig i din historia. Min pappa har inte samma problem men han bidrar konstant till mammas beroende. Nu väntar jag mitt första barn och är jätteroligt över hur det ska bli. Funderar också på att konfrontera dem båda. Jag har gjort det tidigare men bara när hon varit full... Känns som jag borde ställa ett ultimatum men jag vet inte... Mamma behöver också psykologhjälp men hur kan jag hjälpa henne dit? Känner igen mig så i hjälplösheten, hur gör man?

Krya på dig fina du!