Senaste kommentarerna i forumet

Hemma för vård av barn. Även imorgon. Mitt kära lilla barn som är rejält förkyld. Jag känner att hemma tillvaron ger mig andrum. Hur ska jag komma ned i arbetstid? Tror att jag inte förmår att jobba heltid just nu. Berättade för terapeuten att jag bara väntar på att när jag kommer att braka ihop. Likadant var det när jag var gravid och sa att jag hade väldigt mycket sammandragningar och att jag inte riktigt orkar. Ingen sjukskrivning och en dotter som kom 5 veckor för tidigt. Jag behöver jobba mindre för att reparera mig själv. Hur är jag tydlig utan att vara övertydlig? D v s utan att låta aggressiv? Enda gången det har fungerat är när jag var så trött och ledsen att jag började storgråta. Då var det långt gånget och jag fick en psykologkontakt till slut. Suck, jag vet egentligen vad jag behöver för att återhämta mig... Samhället verkar vara uppbyggt på ett annat sätt. Så klart att man inte ska kunna utnyttja systemet, men jag har inte varit sjukskriven på 15 år...

Hej kära du!
Gott att höra ifrån dig!

Åh, jag vet känslan med barnen: sorgen över att de inte ska få uppleva den där familjelyckan, det gör ont, men det blir bättre. Men oj, ibland är det fruktansvärt. Jag försöker glädja mig åt mitt fina hus, hur jag kommer mer och mer i ordning och jag trivs så gott. Jag har aldrig känt ett sånt lugn någonstans där jag bott, sån harmoni.

Det är mycket jobb att hitta sig själv, men för mig har det varit värt det!! Jag har mycket jobb kvar men jag kämpar! Och det gör ju du också! Du är värd det och du är bra!

Stor kram!

Ja be honom dra åt helvete! Han ska tamejtusan få stå med sitt fula tryne långt ifrån mig på festen. Jag ska hänga med Mr Loka-Lemon och Mr Red Bull med sugrör och citronklyfta istället, och vi kommer skratta hjärtligast på hela partyt. Så det så.

Sjukt bra inlägg.
STOR KRAM

En helg till som snart är slut. Veckorna går oerhört fort nu, tiden bara rusar iväg. Skönt på ett sätt, känns bra att det går längre och längre tid sedan sista vinglaset. Trodde kanske inte då, innerst inne att det skulle vara det sista på snart 6 månader.
Är för första gången sedan jag slutade med alkoholen genomförkyld, och känner mig riktigt risig. Är rekordlänge som jag har hållit mig frisk annars. Brukar ha förkylningar under höst och vinter som avlöser varandra. Tror egentligen inte att det är alkoholen i sig, utan mer att jag sover så väldigt mycket bättre nu, sömnen har nog en läkande effekt som inte ska underskattas.
Den här gången ska inte förkylningen och halsontet dövas med whisky iaf. Te och honung får det bli. Känner mig definitivt inte sugen på whisky heller, för den delen. Annars har det varit lite mer alkoholtankar på sistone. Har varit frustrerad över tankarna och känt mig missnöjd med mig själv för att de dyker upp, de borde väl vara borta nu, eller.... Eller kanske inte, vad är sex månader i sammanhanget? Försöker vända på det nu istället, att vara nöjd med mig själv som avstår, trots att tankarna ploppar upp, oinbjudna, liksom tillfällena. Det skulle så många gånger vara så enkelt att hälla upp det där glaset.... Men, det gör jag inte, och det måste väl vara det jag ska fokusera på?
Nähäpp, tillbaka till näsdukarna och sprayet..och hoppas på att det försvinner lika snabbt som det dök på...
/m

Nej, ingen av oss trodde väl att vi skulle hamna här... Men nu när man insett att det finns ett a-problem, som visserligen ser lite olika ut för oss, men genererar ungefär lika mycket ångest och skuldkänslor hos oss alla, så är det här ändå ett ganska ok ställe att hänga på då och då :-)
Bra mål du har satt upp, men ta en dag, eller kanske mer en fest, i taget. Det finns mycket bra alkoholfritt att välja på, och det funkar faktiskt, även om det känns tveksamt till en början. Jag har hållit uppe i snart sex månader nu, och det har gått över förväntan.
Lycka till,
/m

Låter vettigt, att fundera över vanorna. Jag var i ditt läge förra hösten, velade lite och försökte dra ner på alkoholen under ett års tid, lyckades sådär bra... Till och från funkade det, men i höstas kom jag till ett läge då jag inte orkade med det längre, och har sedan okt inte druckit något. Har skrivit av mig mycket här, och det har hjälpt mig i min resa. Kan gå tillbaka och läsa när jag tycker att jag inte kommer någonstans, och även få ta del av andras historier.
Lycka till!
/m

Tack snälla Mic för ditt svar. Du har helt rätt, på något sätt känns det lite lite bättre nu, bara efter att du har skrivit till mig nu och jag inte är helt ensam.

Ja, och du gör en fullträff med "good enough", gäller verkligen mig med! Jag har alltid varit duktiga flickan, allt ska se bra ut samtidigt - betyg, arbetsprestation, hemmet, jag själv... Och mitt "ser bra ut" är en nivå över alla vanliga, har jag fått börja inse efter att jag nästan brände ut mig. Och sen är jag en grubblare som dessutom kan oroa och stressa upp mig och ligga sömnlös över saker, och detta passar VERKLIGEN inte ihop med bakfylla då ångestnivån av sig självt hade skjutit i taket. :/

Vännerna har inte reagerat på mig, eftersom jag hänger med lite olika kompisgäng så är det klart att man kan bli för full "då och då". Vad dom inte vet är ju att jag blir det VARJE gång, bara det att de inte sett mig emellan....

Jag vill gärna hänga på dig i livet-utan-alkohol! Jag känner att det finns en gräns för hur länge jag ska vara ett offer för alkoholen, helt vansinnigt. Och hur många gånger ska jag göra mig själv besviken när det inte fungerar med "jag tar bara ETT glas"???

Jag är en social och smart person i vanliga fall, så detta ska såklart gå. Får väl stå ut med frågor om jag är gravid hela tiden :P Jag fyllde i för att vara med i självterapin och studien från Karolinska Institutet de länkade till, och där skulle man fylla i sitt mål. Det har tagit mig hela dagen men tillsist klickade jag i "jag ska sluta dricka helt" fram till 12/7 2014. Måste börja någonstans.

Hoppas vi hörs snart igen, jag är verkligen jätteglad för ditt svar. Tack.

Många kramar tillbaka till er. Jag är inne och läser med jämna mellanrum- följer er även om jag inte lämnar avtryck i era trådar. Läser även de som är nytillkomna och lider med dem som är i början av sin resa- jag vet hur tungt det är, hur hjälplös man känner sig, hur förtvivlad man är, hur ledsen och arg man är osv....... Just idag känner jag ett lugn i min själ, min onda mage är bättre, jag sover bättre på nätterna. Visst har jag dagar då jag är ledsen och framförallt saknar mina barn och den familjelycka de aldrig fick uppleva med sin mamma och pappa men jag har fått en mera själslig ro. Svårt att förklara. Jag och sambon har bra kontakt och det känns bra.
Nu börjar det närma sig att ta beslut om hur det blir med huset och var jag ska bo- ett definitivt beslut ska tas och det känns naturligtvis tungt. Många saker återstår både praktiskt och rent känslomässigt och personligt. Jag måste börja läka och hitta vem jag är. Jag inser att jag tappat en stor bit av mig själv under åren som gått- min tid är nu!

Sköt om er alla! Tänker på er Sorgsen, Mulletant och Flygcert- ni som alltid funnits här för mig.

Du skrev att du aldrig troddde du skulle sitta här...det trodde inte jag att jag skulle göra heller..

Man vill ju helt enkelt inte tro att man själv kan hamna där,men till sist så inser man att..Jodå det kan man visst. Hemsk känsla, jag vet..

Hursomhelst så finns det hopp för dig! Finns många exempel på människor som fixat att ta sig ur skiten på olika sätt. För det är ju så. Vi härinne är jo såklart väldigt olika som människor, men samtidigt är vi väldigt lika. Alla har vi insett vad som förstör våra liv. Vad det är vet du ju såklart..

Jag är dock inte helt olik dig, (förutom att jag är kille och dryga 10 år äldre). Jag kan med låta bli att dricka i perioder. Inga problem. Men när jag gör det..då släpper allt! Precis som för dig.. Jag har alltid trott att DENNA gången så går det. Men NEJ. Kanske går en gång av 10. Resten spårar det alltid ur..

Så mitt råd är ju såklart att du aldrig börjar dricka. För det blir aldrig lättare. Bara värre och värre.. Önskar att jag hade fattat det när jag var 30. Istället var det väl efter där någonstans det börjar snurra på värre...

Jag har äntligen fattat att det är sådan jag är...Alkohol är inget för mig. Jag fixar det helt enkelt inte. Visst är det lite sorgligt. Men samtidigt..det kunde vara värre eller hur?

Livet funkar utan alkohol. Jag kämpar själv just nu med att försöka få in det i min hjärna, så du får gärna hänga på..

Känner också igen det du skrev om perfektionism och att vara kontrollfreak. Precis sån är jag med. Säkert en anledning till att när vi släpper kontrollen..då gör vi det ordentligt. Som en ventil som plötsligt öppnar så kommer allt på en gång. Jag kämpar med det också..att kunna släppa kontrollen. ALLT måste ju inte vara perfekt hela tiden. "Good enough " räcker.

Så vi sitter lite i samma båt...

Skriv och läs här så mycket du kan. Rena terapin för mig..

Hoppas du mår lite bättre nu och kämpa på.

Vi fixar det här!

/Mic

Lyckades få typ tre timmars sömn inatt, vaknade konstant av mardrömmar, och det tog mig fyra timmar att somna pga att jag huttrade så mycket. Gick igenom hela lägenheten efter Stesolid klockan två på natten helt förgäves, inte en droppe vin fanns att tillgå heller. Det värsta är att jag har 13 dagar kvar innan jag kan få ny stesolid utskrivet, vet fan inte hur jag ska klara mig fram dit. Skakar fortfarande, det är som om mitt huvud balanserar på ett nålshuvud, har träningsvärk i nacken efter hur mycket huvudet skakade igår.

Visst finns det fler saker att skämmas över än att avstå alkohol. Tror det har gått
in i järnkontoret nu. Söndag idag mulet ute men jag är vid gott mod.
Tack för dina rader betyder så mycket. Har bestämt att det får bli asfaltsdjungeln i sommar.
Man kan ju alltid ströva omkring och upptäcka sin stad på nytt utan en rullgardin för blicken.
Det var sådan stress och jäkt med A i sällskap. Fanns egentligen bara bolaget som var viktigt.
Den största skräcken var att det inte räckte. Men då hade jag kontakter som gärna lånade ut
både det ena och det andra, förbannade då att Bolaget hade stängt på söndagar, så såg min kid-
nappade hjärna ut då. Men icke nu. Men jag ser upp mina fallgropar och vet när vissa situationer
uppkommer och hjärnan längtar efter befrielse. Men idag ser det som en fängelsehåla.
Hoppas du har rätt att det värsta är över.
Fin söndag till dig
Konstnären

God morgon m-m
Så är det för mig i vissa situationer. Men som du skriver så klokt 10 kanske 20 ggr. om året
är ju ingenting egentligen, och jag tror det försvinner ju mer man över på det. Jag är i och
för sig inte någon sällskapsmänniska, jag är mer en observatör. Har väldigt svårt att prata väder
och vind. Har alltid varit sådan. Ja, den där ångesten man hade nästan för jämnan den har inte
entrebiljett till mitt liv. Ser faktiskt fram mot sommaren utan sommarstugan, kan bli en bra sommr
utan alkohol, och att få trampa lite asfalt. jag är ju så välsignad med natur och hav inpå knutarna.
Igår bakade jag en rabarberpaj och till den massor av vaniljsås, mmm, gott. En dag ska jag ta tag
i mitt sötbehov men inte idag. Kanske har jag blivit beroende, som jag blev av A. Ingen katastrof.
Mannen har börjat småsnacka om att det vore gott med en grogg. Känner ju igen mig själv. Bad honom
gå ut med hunden och tänka ensam. Hem kom en glad man och gojan flög iväg. Känner att den dagen
kommer. Varför ska vi kvinnor observera se och känna så mycket. Karlar går ju bara på i sina ullstrumpor.
Har fått in ganska bra rutiner i mitt liv nu, känner att jag behöver det, innan fanns inget sånt.
Du är duktig m-m att du finns bakom mig.
Kram
Konstnären

Ville bara skicka en KRAM.
//A

Jag kan oxså känna sorg ibland över att det är slutdruckigt för mig. Men det avtagit
mer och mer ju längre tiden. För mig är det så att jag måste leva nykter och nu känns
det inte som några stora uppoffringar. Gojan som jag kallar honom kan titta in på en snabb-
visit för att sedan flyga vidare. Jag tror som pellepennan skriver att på något vis måste
vi alla nå våran botten och då har vi två val fortsätta förgifta kroppen, eller kämpa sig
till baka till en normaltillvaro. Enkelt uttryckt jag var tvungen att lägga mig på rygg
inför A. Det är ingen lätt väg och många fallgropar har funnits men jag har lyckatshoppa
över dom 7 månader på torsdag. Tycker mycket bättre om mitt nya liv, och min då utslitna
kropp ser helt annorlunda ut idag. Jag är ingen misss universum, men mer än nöjd med mitt
utseende nu. Innan såg jag ut som en färdigjäst bulldeg.
Man måste kämpa för att nå ett mål, så jag kan bara säga kavla upp ärmarna och ta striden,
den är tuff men du kan vinna.
Konstnären

Livet lunkar på.
Allt bra dagarna fyllda med det som gör livet viktigt.
Familjen.

Kram
//A

Verkligen, du beskriver och tydliggör så fantastiskt bra.
Gör ett besök och tittar till och säger hej.

Hej.

Allt gott, livspuzzlet gör att det är full fart.
// A

Framtidsdrömmar! Hoppas allt är väl med dig! / mt

Jag försöker. Jag vet att hjärnan spelar spratt. Jag kommer aldrig att lämna mina barn. Utan hade jag nog sagt Tack och adjö. Utan A har jag inte varit lycklig, inte med heller. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en svacka igen. Små svackor ja, det är livet, men de större... 3 veckor, äntligen dags för besök hos terapeuten. Vet inte, men tror att jag inte lyckas förmedla det jag känner. Är otydlig. Hoppet finns.

Oj vad jag känner igen mig i allt det du skriver, tyvärr... Jag känner verkligen med dig och förstår din situation! Man svävar bokstavligen mellan hopp och förtvivlan, man vill tro men vågar inte, vilket i sig gör att man själv inte heller är sig lik. Min man har också varit bortrest. Jag kom på mig själv med att önska att han inte skulle komma hem igår trots att jag längtade efter honom eftersom jag förstod att han inte skulle vara nykter. Hade föredragit om han åtminstone skulle dricka färdigt och nyktra till på annan plats än hemma. Att visa oss den respekten... Men självklart inte, han hade ju bara druckit "några bärs" ,vilket kan betyda en av varje i baren, och om jag bara slappnar av så kommer allting att bli så bra så bra. Så det är alltså jag som är problemet..?!

Känn ingen avund, tiden är bara ett mått på förfluten livserfarenhet, man blir inte kaxigare bara för att man varit nykter längre,
Men man känner sig säkrare med mer erfarenhet i ryggsäcken.

Jo att sluta dricka alkoholen var bland det jävligaste jag har varit med om i hela mitt liv, men hade blivit ÄNNU jävligare och dessutom helt ohållbart om jag hade fortsatt.

Så vad hade jag att välja på, orkade inte gå igenom skärselden att vittja alla mina hjärnspöken med att sluta dricka,
men det fanns ingen möjlighet för mig att överhuvudtaget fortsätta dricka, status quo.
Så jag fick vittja mina hjärnspöken, det var den enda utvägen, och så fruktansvärt jobbigt.

Allt som min hjärna hade förknippat med glädje fanns hopkopplad med alkoholen, ingenting annat var värt något.
Så visst faan sög det, hela livet var miserabelt, kunde ju lika väl gå runt hörnet lägga mig ner och dö.
...men tänk dig att ställa sig frågan...varför?

Innan man började dricka alkoholen så hade man ett ett helt okey liv, vad vara det som gav glädjeämnen då?
Funta på det ett tag, och sedan funta lite på "vem" som har ändrat på dina värderingar.
Den lömska vännen alkoholen har vänt ut och in på hela ditt numera miserabla liv, hallå!

Så blev mitt liv miserabelt med eller utan alkoholen, dvs hade jag ett sådant sugit liv liv även utan alkoholen.
Nejdå, det är ju alkoholen som har förvridit dina tankar till någonting helt sjukt, hjärnspöken.

Så i nykterheten åtgår ALL energi till att avslöja hjärnspökena skapade av herr alkohol,
därefter överlista varför de kommer, när det kommer, och hur jag ska få hjärnan att byta spår med ett nyktert tänk.
Hjärnan är helt enkelt konserverad i alkoholångorna, det är DEN som är beroende, inte själva kroppen.

Allt den hittar på är att försöka styra över dina tankar på att få sitt gift tillbaka, det är samma sak med nikotinet.

Så att överlista sin egna sjuka hjärna det är helt enkelt skitsvårt, att ställa sig högre i makt än den högst beslutande organet i hela kroppen.
Att avsätta regeringen med militär makt och skapa en interimstyrning så pass länge att den gamle regeringen har tillfrisknat.

Hur lång tid tar det, för alltid skulle jag vilja säga, en gång alkis, alltid alkis.
Jag får leva med mina gamla sovande hjärnspökena, ett enda obevakat ögonblick och jag släpper lös attackhunden med att testa ett glas.
Sedan får jag ta hand om att reda upp vad hundjäveln hann att ställa till med medans jag sov.
Så länge jag håller den i ett stramt koppel har jag kontrollen, övervakad och med mycket hård diciplin.
På sådant sätt kan jag få ut någon sorts fin relation till attackhunden, den finns parallellt i min livsresa.
Ha vilken jäkla koppling jag gjorde där, så nu har man blivit en mental hundägare också,
men det kändes rätt på något sätt.

Idag lördag, en solig morgon kvar i sängen och jag hör hur grannarna genom ett öppet fönster har börjat skramla med sina utemöbler,
barnen stojar och är glada, precis som det borde vara en vanlig vårmorgon, en härlig tid som vi nu går tillmötes.
Hur hade det varit om jag hade söpit igår, kikat upp genom ögonvrån, stängt ögat och livrädd för den kommande bakfylleångesten.
Hade sovit i timmar framöver för att hoppas att en del av ångesten hade sovits bort, men den jäveln står alltid bakom någon hörna och lurpassar på en i ett bakhåll.

Så kom inte och säg att nykterheten inte är värd vartenda efterkommande minut av mitt fortsatta liv,
men man måste lära sig att uppskatta den i sin alkoholsjuka hjärnas tillvaro...
Lära om, gör rätt...

Att inte vara fyllesjuk....är rätt...för mig.

Berra

Berra jag älskar att läsa dina inlägg! Du är så klok och har så fantastiska insikter som du lyckas sätta ord på! Jag kommer på mig själv med att känna avund när jag läser i din tråd, avund att du kommit så långt och en längtan och förtvivlad önskan om att min man ska komma till samma insikter som dig, lyckos din familj! Du skriver på ett sätt som berör i hjärtat, man nickar igenkännande oavsett om man är anhörig eller missbrukare. Jag önskar dig all lycka och framgång, fortsätt att skriva dina värdefulla inlägg. Tack!

tittade in och såg ditt inlägg och blev berörd. Vill bara säga att jag tror din trötthet är en helt naturlig reaktion, dels på din egen förändringsprocess och därtill besvikelsen över att mannen gör helt andra val. Fler än du här har insett det du gör nu - det egna valet att bli nykter ställer nya krav på relationen. Livet blir ett annat. Just nu skriver du (fast du anatgligen inte tänker så) ur anhörig- och medberoendeperspektivet där denna mening "att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig" är så vanlig, så vanlig. Håll fast vid din nykterhet, ta hand om dig själv - försök skapa dig viloplatser, sök dig gärna till AA eller Alanon. Kramar / mt

Jag läser och läser, mycket har hänt men jag finner ingen ork att skriva... Jag är så otroligt emotionellt trött, skulle egentligen bara vilja sova! Barnen och jobbet håller igång mig men autopiloten är ofta på för att slippa känna så mycket. Jag har inga bra verktyg eller strategier för att hantera vårt äktenskap just nu, blir liksom mer att "stänga av" för att orka, för att överleva... Känner mig så ledsen över min mans val, att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig. Han beter sig som att han inte fattar vad vi säger, inte tar oss på allvar. Polarna har helt plötsligt blivit viktiga, de som dricker värre än honom vill säga. Antar att han förlorade sin supar kompis när jag slutade dricka men jag är ju fortfarande hans fru... Så hur många brutna löften ska man orka, hur många gånger ska man våga hoppas och hur många gånger ska man orka hantera besvikelse? Kan ett hjärta bli helt hur många gånger som helst? Känner mig verkligen ledsen, känner mig oviktig och lite lurad... Kram

Har inte skrivit på några dagar, livet rullar på i ganska hög hastighet. Är detta sant
konstnären 7 månader på torsdag. Skriver detta med lätt darrande hand, kan knappt tro det
är sant, och lätt går det just nu. Mallig är jag, speglar mig och säger till mig själv, faan
vad du är bra, och tio ggr snyggare. Innan var det påsar under ögonen och en lätt dimmig blick.
Känner mig fokuserad nu och glad över mitt nya liv. För nytt är det ofta ofta är jag som ett
litet barn i sandlådan. Går just nu på upptäcktsfärd genom livet och tycker det är ganska
fantastiskt. Vissa dagar är mindre bra men försöker ta dom med en klackspark, Min fina svarta
cykel står i cykelstället och nu ska jag snart ut på en motionsrunda med hunden.
Vi brukar cykla ut till en udde och det är bara så vackert. Där stannar jag tänder en cigg för
den lasten har jag kvar. Tittar ut över sjön, horisoneten och allt och bara är här och nu.
Försöker, och jag har kommit ganska långt, att det finns inget bakåt och inget framåt att hänga
upp sig på, utan bara nu. Inte så lätt, men när det går genomströmmas jag av glädje och energi.
Ni kanske tror att jag gått och blivit frälsare, men det har jag inte. Bara så skönt slippa
planering, ångest, inköp, pantning, ryser nu,
M-M och Pellepennan håll er bakom mig, vi har ju klarat hela vintern. Och nu är det inga vita knogar
som det var i början. Fyfaan vad vi är bra.
Flummigt kanske och lite skryt men det får ni ta.
Lördagskram
Konstnären